med anledning av prop. 1993/94:77 En ombildning av arbetsgivarorganisationen på det statliga området

Regeringen förordade i prop. 1992/93:100 bil. 8 ett
förslag att ombilda Statens arbetsgivarverk till
uppdragsmyndighet som framdeles ska finansieras genom
avgifter. Detta godkändes av riksdagen utan egentlig
diskussion.

En av huvudtankarna bakom regeringens förslag var att
främja ökad samverkan mellan arbetsgivarorganisationerna
på hela arbetsmarknaden. Man ville också öppna för att
statliga företag ska kunna gå in i SAF. Granskas förslaget
ordentligt kan förvandlingen av SAV till
uppdragsmyndighet, samtidigt som riktlinjen att statliga
företag inte ska ingå i SAF upphävs, inte ses som annat än
ett steg mot SAV:s uppgående i SAF.

Ett av syftena med samordningen med SAF uppges vara
att kunna ta ansvar för en lönebildning som främjar
samhällsekonomisk balans och ökad konkurrenskraft.
Enligt vår bedömning har SAF:s politiska verksamhet de
senaste 20 åren i själva verket bidragit till politiska beslut
som lett till allvarliga samhällsekonomiska obalanser.
Ofinansierade stora skattesänkningar, oövertänkt
avreglering av kreditmarknaden och avskaffande av
valutaregleringen och en brådstörtad begäran om att få
ansöka om medlemskap i EU är uppenbart eftergifter för
SAF:s politiska ambitioner.

SAF är en uttalad klassorganisation med sin udd riktad
mot löntagarna. Det är dess uppgift. Statens neutralitet i
intressekonflikten mellan kapital och arbete är ofta
illusorisk i synnerhet med en borgerlig regering. En sådan
regering upphöjer lätt arbetsgivarintresset till
samhällsintresse.

Tanken i prop 1992/93:100 bil.8 är att de arbetandes
lönekrav ska mötas av ''en första linjens ansvar'' av alla
arbetsgivare i förening och dit också staten ska lägga sin
arbetsgivartyngd.

Vi utgår ifrån en annan ståndpunkt. Arbetarrörelsen har
en gång drivit tesen att staten ska vara en
mönsterarbetsgivare. Detta är en god tes. Tyvärr har de
resultat den lett till i vissa statliga verksamheter tunnats ut,
helt försvunnit eller på vissa håll snarast förbytts i sin
motsats. Men detta har inte varit principens fel utan felet
har varit att principen inte tillämpats.

Om politiken åter ska inriktas efter den goda tesen att
staten ska vara en mönsterarbetsgivare kräver detta en
särskild statlig arbetsgivarorganisation som inte samordnar
sig med SAF. Denna statliga organisation kan i och för sig
ha karaktären uppdragsmyndighet, men den bör inte ha en
mer fristående ställning från regering och riksdag än vad
som fallet är idag.

Och framför allt: statliga företag ska inte få vara
medlemmar av SAF -- som är både intresseorganisation och
en politisk propaganda- och lobbyorganisation.

Vi menar därför -- tvärtemot regeringens proposition
1993/94:77 -- att RF:s 9 kap 11 §, som innebär att
finansutskottet får godkänna avtal i frågor om
anställningsvillkor som gäller statens arbetstagare eller i
övrigt tillhör riksdagens prövning, ska finnas kvar.

Om riksdagen skulle bifalla detta faller övriga förslag i
propositionen.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen avslår proposition 1993/94:77,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om statens arbetsgivarpolitik.

Stockholm den 9 december 1993

Bengt Hurtig (v)

Hans Andersson(v)

Karl Erik Persson (v)

Jan Jennehag (v)