Regeringen förordade i prop. 1992/93:100 bil. 8 ett förslag att ombilda Statens arbetsgivarverk till uppdragsmyndighet som framdeles ska finansieras genom avgifter. Detta godkändes av riksdagen utan egentlig diskussion.
En av huvudtankarna bakom regeringens förslag var att främja ökad samverkan mellan arbetsgivarorganisationerna på hela arbetsmarknaden. Man ville också öppna för att statliga företag ska kunna gå in i SAF. Granskas förslaget ordentligt kan förvandlingen av SAV till uppdragsmyndighet, samtidigt som riktlinjen att statliga företag inte ska ingå i SAF upphävs, inte ses som annat än ett steg mot SAV:s uppgående i SAF.
Ett av syftena med samordningen med SAF uppges vara att kunna ta ansvar för en lönebildning som främjar samhällsekonomisk balans och ökad konkurrenskraft. Enligt vår bedömning har SAF:s politiska verksamhet de senaste 20 åren i själva verket bidragit till politiska beslut som lett till allvarliga samhällsekonomiska obalanser. Ofinansierade stora skattesänkningar, oövertänkt avreglering av kreditmarknaden och avskaffande av valutaregleringen och en brådstörtad begäran om att få ansöka om medlemskap i EU är uppenbart eftergifter för SAF:s politiska ambitioner.
SAF är en uttalad klassorganisation med sin udd riktad mot löntagarna. Det är dess uppgift. Statens neutralitet i intressekonflikten mellan kapital och arbete är ofta illusorisk i synnerhet med en borgerlig regering. En sådan regering upphöjer lätt arbetsgivarintresset till samhällsintresse.
Tanken i prop 1992/93:100 bil.8 är att de arbetandes lönekrav ska mötas av ''en första linjens ansvar'' av alla arbetsgivare i förening och dit också staten ska lägga sin arbetsgivartyngd.
Vi utgår ifrån en annan ståndpunkt. Arbetarrörelsen har en gång drivit tesen att staten ska vara en mönsterarbetsgivare. Detta är en god tes. Tyvärr har de resultat den lett till i vissa statliga verksamheter tunnats ut, helt försvunnit eller på vissa håll snarast förbytts i sin motsats. Men detta har inte varit principens fel utan felet har varit att principen inte tillämpats.
Om politiken åter ska inriktas efter den goda tesen att staten ska vara en mönsterarbetsgivare kräver detta en särskild statlig arbetsgivarorganisation som inte samordnar sig med SAF. Denna statliga organisation kan i och för sig ha karaktären uppdragsmyndighet, men den bör inte ha en mer fristående ställning från regering och riksdag än vad som fallet är idag.
Och framför allt: statliga företag ska inte få vara medlemmar av SAF -- som är både intresseorganisation och en politisk propaganda- och lobbyorganisation.
Vi menar därför -- tvärtemot regeringens proposition 1993/94:77 -- att RF:s 9 kap 11 §, som innebär att finansutskottet får godkänna avtal i frågor om anställningsvillkor som gäller statens arbetstagare eller i övrigt tillhör riksdagens prövning, ska finnas kvar.
Om riksdagen skulle bifalla detta faller övriga förslag i propositionen.
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen avslår proposition 1993/94:77,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om statens arbetsgivarpolitik.
Stockholm den 9 december 1993 Bengt Hurtig (v) Hans Andersson(v) Karl Erik Persson (v) Jan Jennehag (v)