1. Lag och ordning4 2.
Våra viktigaste förslag i sammandrag för att bekämpa
brottsligheten6 3.
Brottsoffer8
Brottsofferombudsman9
Brottsofferfond9
Ersättningsreglerna måste bli generösare10
Brottsoffrets rätt att processa10
Brottsåskådares skyldighet att ingripa10
Rätten till offentlig försvarare måste begränsas11 4.
Ungdomsbrottslighet11
Åtgärder i tid innan det är för sent12
Jourdomstolar för ungdomar12
Särskilda ungdomsfängelser13
Samordning mellan rättsväsendet och
socialtjänsten13
Veckoslutsfängelse13 5.
Narkotikabrottslighet13
Narkotikaliberalerna är ett hot14
Stora internationella intressen14
Stoppa problemen i tid14
Produktutveckling15
Öka informationen om narkotika15
Ny demokratis narkotikaprogram15
Öka tullens och polisens resurser15
Särskilt om kompetensutveckling vid Tullverket
angående narkotika16
Tillåt hemlig teknisk avlyssning -- buggning16
Tillåt dold övervakningskamera17
Övervakningskamera i butik17
Kameraövervakning med rätt till
videoinspelning17
Integritetsskydd vid utomhusbevakning18
Rensa bort all narkotika på anstalterna18 6.
Våldsbrottsligheten18
Skärpta straff mot grova våldsbrott18
Medicinering för våldsverkare19 7.
Sexuella övergrepp mot barn19
Stoppa barnprostitution20
Barnpornografibrott20
Förläng preskriptionstiden20 8.
Sexuella övergrepp mot kvinnor21
Kemisk kastrering21
Våldspornografi21 9.
Effektiva åtgärder mot rattfylleri och annan allvarlig
trafikbrottslighet22
Bakgrund22
Omvänd bevisbörda22
Frihetsberövande och häktning23
Brott och straffvärde23
Progressiva straff23
Bötesstraff23
Förverka fordon23
Medhjälp23
Juridiskt biträde24
Rapport till trafikförsäkringsbolag24 10.
Polisväsendet24
Ekopolisen24
Trafikpolisen25
Särskild föreskriftsrätt25
Brottsförebyggande verksamhet26
Polisbevakningen vid särskilda arrangemang26
Ytlig kroppsvisitation26
Polislagen27
Legitimerad och icke legitimerad polis27
S k sväljare av narkotika28
Polisutbildningen28 11.
Åklagarväsendet28
Åtalsunderlåtelse och
förundersökningsbegränsning28
Den relativa åtalsplikten30
Målsägandens åtalsrätt måste förstärkas30 12.
Domstolarna30
Ungdomsdomstol31
Nämndemän i domstolarna31
Återinför ämbetsmannaansvaret och avskaffa
Statens ansvarsnämnd32
Domstolsverket32 13.
Rättshjälp32
Rättshjälpssystemet kostar för mycket32
Advokatfrågor33
Konkursförvaltararvoden34 14.
Kriminalvården35
Visitationspatrullernas verksamhet35
Kriminalvårdsstyrelsens förslag till ny
organisation36
Verksamhetsnyttan36
Visitationspatrullerna bör finnas kvar36 15.
Övriga frågor37
Allmän laglydnad måste framgå direkt av lag37
Begränsa nådemöjligheten vid livstidsstraff38
Villkorlig frigivning bör inte förekomma38
Inbrottsstöld39
Skärp knivförbudet39
Bildråp och vållande till annans död vid
rattfylleri39
Förbud mot rasistiska organisationer40
Asocialitet40
Åtgärder mot att gömma flyktingar40
Anonymitet för vittnen i vissa fall40
Frihetsberövande för den misstänktes bästa41
Summarisk straffprocess m m41
Hemställan42
1. Lag och ordning
Statens huvuduppgift är att ge medborgarna fysisk
trygghet och säkerhet. Brottsligheten ökar och blir allt
grövre och våldsammare. Staten och regeringen har tappat
greppet om utvecklingen och nöjer sig med att från
åskådarplats ge prognoser för hur stor ökningen skall bli i
brottsstatistiken i stället för att ta krafttag mot
brottsligheten och återsställa lag och ordning i landet.
Så inledde vi vår motion om kriminalpolitiken förra året.
Vi kan nu med hjälp av brottsstatistiken konstatera att den
negativa utvecklingen fortsätter. Med den nuvarande
regeringens metoder går brottsligheten inte att hejda -- den
bara växer. Regeringen lovade väljarna krafttag mot
brottsligheten men regeringen svek.
Statistiken talar sitt tydliga språk. Antalet brott
fortsätter att öka. Antalet anmälda våldsbrott har ökat
kraftigt alltsedan den borgerliga regeringen tog över
ansvaret för brottsbekämpningen. Inbrott i vind, källare
eller andra oskyddade objekt fortsätter att öka.
Narkotikabrotten har efter en nedgång ökat markant under
1993.
Ny demokrati har lämnat förslag som syftar till att
effektivt bekämpa brottsligheten. Förslagen måste nu
läggas till grund för kampen mot brottsligheten.
Tyngdpunkten i kriminalpolitiken måste självfallet vara
att upprätthålla lag och ordning i samhället. Rättsordningen
blir meningslös om den inte kan skydda kvinnor och barn
från övergrepp och brutal död eller ge brottsoffren ett
rimligt stöd. Oordningen går att bryta.
Brottsoffret, målsäganden, måste ges en starkare
ställning under utredningen och i domstolsprocessen. Detta
innebär bl a att brottet mera skall ses som en sak mellan
förövaren och offret än mellan åklagaren och
gärningsmannen.
Det är hög tid att lämna ogrundade vårdtankar som ändå
aldrig kan leda till något positivt resultat. De lyckade
resultaten inom kriminalvården är undantag och beror mera
på enskilda initiativ och personligt ansvar än
kriminalvårdsapparaten som sådan.
Medborgarna har med rätta ett mycket svagt förtroende
för rättsmaskineriet. Det visar flera undersökningar. Det
handlar nu om att återvinna medborgarnas förtroende.
Rättstryggheten och rättssäkerheten är viktiga
välfärdsyttringar.
Naturligtvis går det att göra något åt situationen -- att
återskapa lag och ordning i samhället. Medborgarna har rätt
till lag och ordning. För detta är staten ytterst ansvarig.
Ny demokrati hävdar med bestämdhet att det effektivt
går att bryta brottsutvecklingen och återskapa trygghet och
rättssäkerhet i samhället, rättssamhället, men också
återvinna medborgarnas förtroende för rättsmaskineriet.
De viktigaste inslagen i förändringsprocessen är:
att krav på lag och ordning i samhället skall prägla hela
rättsmaskineriet,
att den ogrundade och aningslösa vårdtanken inom
kriminalvården som 1974 års kriminalvårdsreform bygger
på överges,
att brottsoffrens rättsliga ställning måste stärkas
betydligt.
Brottsligheten har tagit över
Det finns flera faktorer som bidragit till att
brottsligheten kontinuerligt ökar sedan 1950-talet. Den
kanske främsta orsaken är en ökad invandring från
utlandet. Vidare torde narkotikan spela en inte obetydlig
roll i sammanhanget. Under den ifrågavarande tiden har
också lagändringar genomförts som grundats på att
brottslingen egentligen är ett offer och behöver vård och
omsorg. Från att ha varit en brottsling som skapade
brottsoffer har synen på brottslingen alltså ändrats till att
brottslingen är ett offer -- ett offer för olyckliga
omständigheter eller sociala faktorer, t ex dåliga
hemförhållanden, uppväxt.
Till detta kommer att domstolarna och andra
rättsvårdande myndigheter inte längre förstår sin roll som
upprätthållare av rättsordningen och de etablerade
politikernas ovilja att inse vad som händer i verkligheten.
Samhället har ensidigt inriktat sina resurser på att hjälpa
brottslingarna men struntat helt i deras brottsoffer.
Brottslingarna har fått gratis advokat av staten,
domstolarna har lyssnat med sympati på brottslingens
snyfthistorier och lögner, åklagaren har ålagts en tung
bevisbörda som innebär att han inte bara skall styrka sina
egna påståenden utan också motbevisa många gånger
grundlösa påståenden från brottslingens sida som ju, till
skillnad från övriga personer i en rättssal, har rätt att ljuga.
Däremot har man, inte minst genom den av staten betalade
advokaten, gärna satt åt och ifrågasatt brottsoffret, allt i
namn av att ingen oskyldig skall dömas för brott.
Det som sker i rättssalen smittar självfallet av sig på polis
och åklagare. Om domstolarna ställer orimligt höga
beviskrav, för det med sig att allt färre brott utreds, därför
att en utredning ter sig meningslös då den inte ens kan leda
till åtal. På motsvarande sätt blir den verksamhet som polis
och åklagare bedriver meningslös om arbetet leder till
orimligt låga straff.
Jämvikten i rättssalen måste återskapas. Åklagarens
bevisbörda är på tok för tung. Det är inte något som är givet
en gång för alla tider, att åklagaren skall bevisa allt. Rimliga
krav på aktivitet måste också kunna ställas på den tilltalade.
Passivitet och lögner skall leda till misstro mot hans
uppgifter.
Kriminalvården, som är enormt dyr, har syftat till vård
men har i det närmaste misslyckats helt med sin uppgift. Av
70 fängelser är det bara ett -- Österåkersanstalten -- som
uppvisar ett förhållandevis godtagbart
rehabiliteringsresultat. Drygt 3 miljarder kronor går varje
år till vård av kriminella. Med hänsyn till det torftiga
rehabiliteringsresultatet, framstår ''vårdkostnaden'' som
bortkastad.
En jämförelse med de resurser som samhället lägger ned
på att hjälpa brottsoffren, gör bilden av missriktade
vårdresurser än tydligare. Brottsoffren får nämligen nöja
sig med en hundradel av kriminalvårdens kostnader.
Rättsordningen blir meningslös om den inte kan skydda
kvinnor och barn från övergrepp och brutal död eller ge
brottsoffren ett rimligt stöd. Oordningen går att bryta.
Brottsoffret, målsäganden, måste ges en starkare
ställning under utredningen och i domstolsprocessen. Detta
innebär bl a att brottet mera skall ses som en sak mellan
förövaren och offret än mellan åklagaren och
gärningsmannen.
Den brottsling som mot förmodan hamnar i fängelse
skall enligt kriminalvårdslagen behandlas med aktning för
sitt människovärde. Det låter bra. Någon sådan lagregel
finns dock inte för brottsoffren, inte ens under rättegången
som även den ofta är grymmare mot brottsoffret än mot
brottslingen. Domstolarna, men även polis och åklagare,
skall inte möta offret med misstro utan med medkänsla och
förståelse, vilket dock kan bli svårt med hänsyn till
etablerade attityder.
Lagstiftningen och straffmätningen måste bli tydligare
och komma i bättre överensstämmelse med det allmänna
rättsmedvetandet. Det handlar alltså om att bryta
domstolarnas orimliga straffmätning som bl a innebär att
man nästan alltid lägger sig längst ned på straffskalan. Den
här förändringen klarar inte domstolarna själva. För det
behövs lagändringar.
Vidare krävs en total översyn av straffsatserna i
brottsbalken, speciellt de undre straffgränserna och straffen
för våldsbrott. Detta är ett omfattande arbete och kommer
att ta tid, men det måste snarast påbörjas.
Det måste alltså finnas ett rimligt samband mellan
brottets allvar och påföljden för brottslingen.
Icke rehabiliteringsbara kriminella måste kunna låsas in
på livstid om det bedöms som nödvändigt.
Interneringsstraffet hade sina klara fördelar och bör
återinföras. Ådömt fängelsestraff bör avtjänas till fullo.
Ytterst handlar det emellertid om hur samhället skall se
på brott och brottslingar och vilka åtgärder som är bäst för
att upprätthålla den allmänna laglydnanden.
Det krävs nu ett resolut nytänkande som syftar dels till
att förhindra att barn och ungdomar hamnar i brott, dels till
att oskadliggöra de som inte är mottagliga för vård eller
annan samhällsinsats, d v s att effektivt hindra sådana
element från att begå nya brott, eller i vart fall att minska
risken för detta. Dessutom är det nödvändigt med ett
radikalt nytänkande i fråga om straffvärdet. Brott mot liv
och hälsa bör självfallet väga tyngre vid straffmätningen än
brott mot skattesystemet.
De åtgärder som regeringen aviserat är av traditionellt
slag men kommer knappast att öka allmänhetens tilltro till
det rättsliga systemet. Det går helt enkelt inte att vara så
ensidigt inriktad på åtgärder som ligger på ett sent stadium
på vägen mot etablerad kriminalitet och återfallsförbryteri.
Brottsbanan måste brytas betydligt tidigare. Det krävs ett
nytänkande för att bryta den negativa brottsutvecklingen.
2. Våra viktigaste förslag i sammandrag för att bekämpa
brottsligheten
Återupprätta allmänpreventionens övergripande
betydelse för straffmätningen, d v s att utdöma straff så att
man sänder en avskräckande signal till de som överväger att
begå brott.
Barn i riskzonen måste lokaliseras.
Möjligheten att frihetsberöva ungdomar fr o m 15 år i
utredningssyfte måste bli större.
Ett system med jourdomstolar för ungdomar måste
införas.
Särskilda ungdomsfängelser måste inrättas, eftersom
ungdomar som är under 18 år inte får placeras i fängelser
tillsammans med vuxna enligt FN-konventionen om barnets
rättigheter.
Lagstiftningen mot grova våldsbrott måste skärpas.
Den som anmälts för misshandel skall hämtas till förhör
inom 24 timmar.
Brottsofferjourer och kvinnojourer måste få ett bättre
stöd från samhället.
Begränsa rätten till offentlig försvarare samt minska
arvodet betydligt. Omprioritering från brottslingens bästa
till brottsoffrets bästa.
Straffpåföljd för sexuella övergrepp mot barn och
ersättningskrav som har samband med sådant övergrepp
bör inte i något fall preskriberas innan brottsoffret fyllt 25
år.
En restriktiv narkotikapolitik gagnar nya generationer.
Europas bästa narkotikapolitik är en nödvändighet.
Motverka narkotikaliberalismen i Europa.
Tullen och polisen bör få bättre resurser. Dessutom bör
man vara öppen för en sammanslagning av myndigheterna
för att på ett bättre sätt bekämpa narkotikainflödet inom ett
gränslöst Europa.
Säkerhetspolisen (SÄPO) bör användas för
narkotikabekämpning.
Polisen bör få använda bättre spaningsmetoder, t ex
hemlig avlyssning, buggning.
Övervakningskameror bör användas i större omfattning
i polisarbetet.
Okonventionella spaningsmetoder bör få en mera
framträdande roll i polisens arbete, t ex s k provokationer
vid misstanke om narkotikabrott.
Straffet för inbrottsstöld måste skärpas.
Möjligheten att utvisa utlänning som begår brott i
Sverige måste öka betydligt.
Inför ett system med omvänd bevisbörda för den som
kört bil berusad och som kört ihjäl någon eller som vid sin
framfart helt eller delvis orsakat andra skador med sin bil.
Den som kört bil berusad och grips får frihetsberövas om
det inte anses uppenbart onödigt.
Den rattfyllerist som inte är mottaglig för vård skall
ådömas ett kännbart fängelsestraff som sätts i rimlig
proportion till brottet.
För den som kör ihjäl ett barn får strafftiden inte i något
fall understiga fängelse i tre år.
Kvarterspolisverksamheten bör läggas till grund för all
polisverksamhet.
Åklaren bör koncentrera sina insatser på sådant som just
kräver åklagarkompetens. Åklagarrollen måste renodlas.
Åtalsunderlåtelser bör av resursskäl kunna användas
flitigare i syfte att komma åt den allvarliga brottsligheten.
Målsägandens (brottsoffret) åtalsrätt bör förstärkas.
Åklagarens absoluta åtalsplikt bör av effektivitetsskäl
ersättas av en relativ åtalsplikt, likt den som finns i flera
länder i Europa.
Utrymmet för att meddela strafföreläggande och
ordningsbot bör vidgas.
Ett system som möjliggör påföljdsöverenskommelse bör
införas för att undvika långdragna och omfattande
brottsutredningar, särskilt i fråga om ekonomisk
brottslighet.
Frihetsberövande för den misstänktes bästa innebär bl a
att man kan häkta i syfte att utreda den misstänktes
personliga förhållanden.
Vittnen bör ha rätt att lämna vittnesmål anonymt under
vissa bestämda förutsättningar och villkor.
Minska åklagarens bevisbörda i brottmålsprocessen till
en rimlig nivå.
Specialdomstolar och särskilda nämnder bör avskaffas
och verksamheten föras över på den allmänna domstolarna
med undantag för kommunal missbruksnämnd. Sådan bör
inrättas.
Den politiska tillsättningen av nämndemän måste
avskaffas.
Påföljden för brott måste grundas på intresset av att
upprätthålla allmän laglydnad. Den dömde måste i princip
kunna åläggas ansvaret för sin egen rehabilitering.
Grova återfallsförbrytare och andra som inte är
rehabiliteringsbara måste på ett effektivt sätt förhindras att
fortsätta med brott.
Interneringsstraff på obestämd tid måste återinföras för
återfallsförbrytare.
En särskild asocialitetslagstiftning måste införas.
Villkorlig frigivning bör tillämpas endast vid
dokumenterad skötsamhet.
Den fängelsedömde måste kunna få arbeta mot rimlig
betalning i fängelset, eventuellt mot marknadsmässig lön
för att därigenom ges en möjlighet att betala skadestånd till
målsäganden.
Kriminalvården och kriminalvårdsreformen från 1974
måste granskas. Nya typer av resultatinriktade
fångvårdsanstalter behövs, t ex efter förebild från
Österåkersanstalten.
I rättegångsbalken måste införas en föreskrift som går ut
på att målsäganden, brottsoffret, under förundersökningen
och i den följande domstolsprocessen skall behandlas med
aktning för sitt människovärde och med medkänsla och
förståelse.
Det behövs en ny kriminalpolitik. Kriminalpolitiken
måste omprövas i grunden. Arbetet med att lägga fram en
ny kriminalpolitik i enlighet med vad som ovan förordats
måste påskyndas.
3. Brottsoffer
Brottsoffret måste ges reella möjligheter och rättigheter
att återvinna sin mänskliga status -- sitt människovärde.
I politiska och rättsliga sammanhang tas knappast någon
hänsyn till brottsoffrens känslor av förtvivlan, orättvisa,
förnedring, oro inför framtiden etc och inte minst känslor
som orsakas av ekonomiska bekymmer som har sin grund i
brottet.
Staten måste ta ansvaret för att medborgarna inte
drabbas av brott. Om en medborgare utsätts för brott, t ex
ett sexuellt övergrepp, en våldtäkt, så är det staten som har
misslyckats i sin uppgift att skydda medborgaren. Staten
skall då ta det fulla ansvaret och målsäganden skall ges hjälp
och stöd men också kunna anförtros makten över de medel
och möjligheter som kan behövas för att få återupprättelse,
dvs att bl a själv få föra talan samt att få ett bestämmande
inflytande över påföljdsvalet.
Brottsoffret, målsäganden, måste ges en starkare
ställning under utredningen och i domstolsprocessen. Detta
innebär bl a att brottet mera skall ses som en sak mellan
förövaren och offret än mellan åklagaren och
gärningsmannen.
Den brottsling som mot förmodan hamnar i fängelse
skall enligt kriminalvårdslagen behandlas med aktning för
sitt människovärde. Det låter bra. Någon sådan lagregel
finns dock inte för brottsoffren, inte ens under rättegången
som ofta är grymmare mot brottsoffret än mot brottslingen.
Domstolarna, men även polis och åklagare, skall inte möta
offret med misstro utan med medkänsla och förståelse,
vilket kan bli svårt med hänsyn till etablerade attityder.
Varje vecka misshandlas en kvinna till döds i Sverige. Ett
okänt antal tusen misshandlas utan att avlida. I Kanada
hämtar polisen den som anmälts för misshandel till förhör
inom 24 timmar efter anmälan. På detta sätt signalerar man
klart att samhället ser allvarligt på våldsbrott mot kvinnor.
På många håll finns också särskilda kvinnojourer och
kvinnohus dit misshandlade kvinnor kan söka sig.
Brottsofferjourer finns på omkring 60 olika ställen i landet.
De arbetar ideellt med att hjälpa brottsoffer tillrätta.
Brottsoffret skall kunna slussas till en brottsofferjour redan
från polisstationen.
Jourverksamheten kan behöva kompletteras av
kriscentra där både brotts- och olycksoffer kan få hjälp.
Staten, landstingen och försäkringsbolagen skulle
tillsammans kunna svara för verksamheten.
Den verksamhet som brottsofferjourer, kvinnojourer
och kvinnohus bedriver måste öka.
Brottsofferombudsman
Brottsoffren måst få någon att vända sig till som tar hand
om allt, redan från början -- en brottsofferombudsman.
Brottsofferombudsmannen skall ha en saklig kompetens om
brottsoffrens speciella situation och kunna ta sig an
brottsoffrens bekymmer, ekonomiska och andra, och ge
hjälp och stöd. Att enbart vända sig till en advokat räcker
inte, då advokatstandarden kan vara allt för ojämn.
Förutsättningarna för att inrätta verksamhet med en
eller flera brottsofferombudsmän samt formerna för detta
måste redas ut.
Brottsofferfond
En särskild brottsofferfond bör snabbt kunna ge
erforderlig ekonomisk hjälp. Brottsofferombudsmannen
bör kunna besluta om hjälpen. Brottsofferombudsmannen
bör självfallet också kunna hjälpa till att t ex sälja ett hus
som självfallet inte skall säljas med förlust för familjen då
brottsoffret på grund av brottet får svårigheter att bo kvar.
Vid förlust får brottsofferfonden gå in så att familjen inte
skadas i ekonomiskt hänseende. Brottsofferfonden skall
kunna betala ut ersättning innan dom på skadestånd
föreligger.
Målsättningen med brottsofferfonden är att brottsoffren
och deras familjer måste kunna få full ekonomisk ersättning
för i princip varje tänkbar negativ konsekvens av betydelse
som brottet medfört.
Det är inte givet att brottsofferombudsmannen och
brottsofferfonden är statliga eller allmänna inrättningar.
Formerna bör diskuteras. Verksamheten kan också ske i
privat regi. Men om man ser brott som ett misslyckande för
staten förefaller det mest naturligt att staten även
garanterar ombudsmanna- och fondfunktionerna.
Vi föreslår att 65 miljoner kr avsätts för bildande av en
brottsofferfond.
Ersättningsreglerna måste bli generösare
Ersättningsreglerna till brottsoffren måste som framgått
bli betydligt generösare. I princip skall alla skador, direkta
och indirekta, som uppkommer av ett brott ersättas fullt ut
av brottslingen eller av brottsofferfonden om brottslingen
inte kan betala.
Skadeståndsbeloppen till brottsoffren måste alltså
generellt sett höjas. Dessutom kan det bli fråga om att vidga
möjligheterna till skadestånd och ersättning.
Skadeståndslagen måste ändras, bl a i fråga om jämkning
till förmån för den som är skyldig att utge skadestånd på
grund av brott kan den behöva tas bort eller begränsas.
Brottsoffrets rätt att processa
För Ny demokrati är det av synnerlig vikt att brottsoffret
får en reell rätt att påverka brottmålsprocessens utgång. Ett
förslag med det syftet återfinns i en särskild motion.
Målsägandens möjligheter att reparera den skada som
ett brott åstadkommer är beroende av huruvida brottet
klaras upp i en brottsmålsprocess med fällande dom.
Målsägandens möjligheter att påverka utgången av den
inledande förundersökningen kan vid första påseende
tyckas vara väl tillvaratagna i rättegångsbalken -- men
erfarenheter har visat att rättsstödet inte är tillräckligt.
Brottsoffret bör få möjlighet att i vissa fall föra
processen som åklagare. Detta skulle kunna åstadkommas
genom att målsäganden själv eller med hjälp av rättsligt
biträde förde talan även i brottsmålsdelen på statens
bekostnad och enligt de regler som normalt gäller för
åklagare. Åklagaren skulle alltså kunna överlåta talerätten.
Det kan ge effektivitet, spara pengar och ge brottsoffret
upprättelse.
Om en åklagare inte vill föra talan eller inte vill
överklaga en friande dom eller en för lindrig dom så blir
läget komplicerat för målsäganden. Går målsäganden in i
processen riskerar han eller hon att själv få betala
motpartens rättegångskostnader. Ett sådant nytt system
skull alltså också förbättra målsägandens ställning genom
att eliminera risken för att drabbas av processkostnader; det
blir ju staten som svarar för kostnaderna på samma sätt som
för åklagare idag.
De här idéerna kan i förlängningen leda till en omvänd
grundsyn på vem som skall åtala, i dag är det i första hand
åklagaren, i andra hand målsäganden, men i framtiden
skulle det alltså kunna bli det motsatta, i första hand
målsäganden, i andra hand åklagaren.
Brottsåskådares skyldighet att ingripa
Det finns ingen generell skyldighet för allmänheten att
ingripa mot eller avvärja ett pågående brott. I stället
uppfattas huvudregeln så att allmänheten skall hålla sig på
avstånd för att inte riskera åtal och annat obehag av ett
ingripande som måhända gått för långt. Åskådarnas
passivitet är ett kännbart faktum för många brottsoffer.
Även brottsoffret kan råka illa ut om han eller hon i syfte
att avvärja ett angrepp tar till mer våld än nöden kräver.
Frågor om allmänhetens skyldighet att ingripa vid
pågående brott eller förhindra brott och brottsoffrets rätt
att avvärja ett pågående brott eller att förhindra brott måste
ses över.
Rätten till offentlig försvarare måste begränsas
Möjligheten att få offentlig försvarare, dvs försvar på
statens bekostnad, måste begränsas. Dessutom har
försvarararvodena sprungit i höjden och måste kunna
minskas, förslagsvis med 20 procent. Detta ger utrymme för
en omprioritering av statens stöd från brottslingens bästa till
brottsoffrets bästa.
4. Ungdomsbrottslighet
Det mest effektiva sättet att förhindra att någon blir
kriminell är att i tid sätta in adekvata åtgärder före det första
brottet, alltså under barn- och ungdomsåren. Det finns
forskning som visar att det går att förebygga brott på det här
sättet. Det är nämligen inte så att alla barn är benägna att
begå brott och att bli kriminella, utan man kan med stor
säkerhet redan på förskolestadiet se vilka barn som befinner
sig i riskzonen. Riskgruppen är sannolikt mycket
begränsad. Om riktade åtgärder sätts in på ett tidigt stadium
mot sådana barn, går det att effektivt bryta en ogynnsam
utveckling.
Ju senare åtgärderna sätts in, desto mindre blir
möjligheten att lyckas. Den som tror att fängelserna enkelt
skall klara av att leda personer rätt där samhällets tidigare
insatser har misslyckats, tror fel. Det går helt enkelt inte
eller också krävs mycket stora insatser. Det blir dyrt. Därför
måste man nu pröva nya vägar för att förhindra att barn i
riskzonen fastnar i kriminalitet.
Barnen i riskzonen bör lokaliseras. Ofta är det fråga om
barn till kriminellt belastade, missbrukande föräldrar, eller
i vart fall barn till föräldrar som av andra skäl är uppenbart
olämpliga som vårdnadshavare. Barnen och deras föräldrar
måste ges stöd och hjälp av samhället i rimlig omfattning.
Barnens och inte föräldrarnas behov och utveckling skall i
dessa fall sättas främst.
Vid sidan om sådana riktade åtgärder behövs en allmän
satsning på utbildning av barn och ungdomar och deras
föräldrar i den grundläggande betydelsen att visa hänsyn till
andra och varandra -- ett slags moralisk upprustning som
syftar till tydligare normer. Här har skolan en oerhört viktig
uppgift att lära ut de enkla begreppen om rätt och fel.
Vad gäller skolan bör det, i högre grad än vad som hittills
varit fallet, bli möjligt för verkligt skoltrötta elever -- som
just kan befinna sig i riskzonen att p g a skoltrötthet i
kombination med andra problem vända sitt intresse mot
missbruk och kriminalitet -- att gå en yrkesinriktad
utbildning.
Stödet till föreningar kan också omprioriteras, från
privilegierade grupper till utsatta barn- och
ungdomsgrupper.
Ungdomsbrottsligheten har varit föremål för ett stort
intresse i media och samhället övrigt. Men få effektiva
åtgärder har vidtagits för att komma åt problemet. De stora
förlorarna är de ungdomar som på olika sätt blir
brottsaktiva. Men även övriga medborgare drabbas i allt
högre grad av ett ökat våld och alltfler stölder och inbrott.
Vilken uppfattning har då ungdomarna själva om brott
och samhällets insatser? De tycker helt enkelt att
reaktionerna är slappa -- inte minst de som hamnat i
brottskarriärens ekorrhjul. De tycker med rätta att
vuxenvärlden har svikit dem genom att inte i tid och
tillräckligt tydligt ställa de krav som faktiskt finns.
Barn och ungdomar är logiska, många gånger mer än vi
vuxna, och förstår när de gjort fel. När barn och ungdomar
gör fel och medvetet, dvs uppsåtligen begår brott, förväntar
de sig en reaktion, dvs ett straff, till och med en radikal
påföljd, för den brottsliga handlingen. Uteblir den logiska
reaktionen, blir de frustrerade och genomskådar en
inkonsekvens och en likgiltighet hos vuxenvärlden.
Det ligger också i ungdomens natur, särskilt de
ungdomar som kommer från hem där den sociala kontrollen
inte fungerar, att ''testa'' de vuxnas och därmed samhällets
gränser. Det är i själva verket ofta ett sorts rop på hjälp när
dessa ungdomar, efter att ha mötts av likgiltighet från sina
föräldrar och eventuellt även från skolan, begår en otillåten
handling. Tillåter samhället att ''svängarna tas ut'' så
fortsätter tyvärr många ungdomar att ''ta ut svängarna''.
Som systemet f n är utformat fortsätter så den negativa
utvecklingen ofta med samhällets goda minne, ''ingen bryr
sig''. För många ungdomar kan denna slapphet vara direkt
avgörande för en fortsatt brottslig karriär vilken leder
vidare till blandmissbruk och vidare förödande
konsekvenser.
När så samhället efter diverse socialtjänstvård, ett antal
skyddstillsyner, dömer till frihetstraff, vägs ofta de gamla
synderna in och påverkar straffpåföljden. Då känner sig
många ungdomar lurade av samhället som man tycker
borde ha satt in åtgärder tidigare i form av en kraftigare
markering och vilja att ta tag i problemen.
Åtgärder i tid innan det är för sent
Det tar för lång tid innan socialtjänsten och samhällets
rättsvårdande instanser reagerar. Ett exempel på detta är
när en ungdom blir föremål för ingripande p g a brott och
sedan frisläpps tämligen omgående. Påföljden, om det nu
blir någon, kommer i ett betydligt senare skede. Det
utdragna förfarande som mestadels inte leder ens till något
straff, är inhumant mot den ''felande'' ungdomen. Att efter
frihetsberövandets tillfälliga obehag få gå ut i friheten och
kompisarna är i sammanhanget mer av ett meriterande
''mandomsprov'' i umgängeskretsen, än en obehaglig
upplevelse.
Genom sin oförmåga och passivitet bidrar alltså
samhället genom en negativ normskapande verksamhet till
att skapa normlösa barn och ungdomar.
Jourdomstolar för ungdomar
När det gäller barn och ungdomar, men även vuxna, är
en tydlig och snabb reaktion från samhällets sida det bästa,
särskilt om den enskilde kan antas vara mottaglig för positiv
påverkan.
En jourdomstol för ungdomar som får möjlighet att
besluta om ett frihetsberövande under en tid på upp till 14
dagar bör därför inrättas. Syftet med frihetsberövandet är
främst att utreda den unges levnadsomständigheter samt
lämpliga åtgärder. Den direkta åtgärden vid beslutet skulle
föranleda att den som blev föremål för beslutet inte kunde
återvända till friheten förrän utredning om vidare åtgärder
var klar. Frihetsberövandet skulle genom det resoluta
ingripandet inte bara få en allmänpreventiv utan också en
individualpreventiv effekt. Såsom det är idag, har
samhällets ingripande varken allmän- eller
individualpreventiv effekt. Vad som behövs är en
konsekvent reaktion som ställer krav på den som faktiskt är
inne på fel spår och behöver tillrättaföras och som samtidigt
visar för andra vilka normer som gäller.
Åtgärderna bör sättas in från straffmyndighetsåldern
upp till 21 år. Dessutom bör större möjligheter skapas för
att frihetsberöva ungdomar från 15 år i utredningssyfte.
Utredningsanvaret bör ligga på domstolen som bör samråda
med sociala och andra myndigheter om lämpliga åtgärder.
Polis- och åklagarmyndigheterna skall samtidigt bedriva
och fullfölja brottsutredningen.
Levnadsomständighetsutredningen får, som framgått,
betydelse vid påföljdsbestämningen alternativt beslut om
annan lämplig åtgärd. Tanken är att
utredningsfrihetsberövandet skulle kunna vara tillräckligt
vid de flesta brott. Återfall i brottslighet eller brott med
visst straffvärde skulle sedan kunna medföra fängelsestraff
som påföljd.
Särskilda ungdomsfängelser
Med hänsyn till FN-konventionen om barnets
rättigheter, som bl a förbjuder att barn, dvs ungdomar
under 18 år, sätts i fängelse tillsammans med vuxna bör man
inrätta särskilda ungdomsfängelser.
Samordning
När det gäller ingripanden mot unga lagöverträdare är
det viktigt med samordning mellan rättsväsendet och
socialtjänten. Rättsväsendet bör ges en mera framträdande
roll och socialtjänsten en mera underordnad än vad som
idag är fallet. Det finns en berättigad kritik mot förfarandet
att överlämna unga till vård inom socialtjänsten. En bättre
samordning mellan rättsväsendet och socialtjänsten kan
skapa möjligheter för mer konsekventa åtgärder mot
ungdomsbrottslighet.
Veckoslutsfängelse
Förslaget om veckoslutsfängelse för unga är enligt Ny
demokratis mening inte bra. Det kan t. ex. bli svårigheter
med verkställig- heten. Om den unge inte inställer sig
självmant och hur många gör de facto det, skall ju polisen
söka efter vederbörade. Det skulle gå åt alldeles för stora
resurser till sådant sökande. Redan nu är det stora problem
med de som skall avtjäna sina straff i anstalt och inte
kommer och med de som kallas till förhör hos polis och
domstol men uteblir. I ett ansträngt läge finns det ingen
anledning att öka på dessa problem. Genom att använda
frihetsberövande i större utsträckning på sätt ovan
diskuterats frigörs också polisresurser.
5. Narkotikabrottslighet
För Ny demokrati är det en självklarhet att man måste
satsa hårt på narkotikabekämpning och att införa hårda
straff för med narkotika sammanhängande
gangsterverksamhet. Narkotikahanteringen är
internationell och för att bekämpa den krävs såväl
internationella som speciella metoder.
Narkotikaliberalerna är ett hot
Formellt har EU en lika restriktiv narkotikapolitik som
t ex Sverige. Alla medlemsländer och kandidater till EG har
tillträtt FN:s allmänna narkotikakonvention (1961). De har
därmed förbundit sig att att begränsa användningen av
narkotika till medicinska och vetenskapliga ändamål.
Ute i Europa sprider sig dock en tilltagande resignation
och drogliberala krafter avlägsnar sig mer och mer från
FNkonventionen. Det har gått så långt att vissa europeiska
metropoler som Amsterdam och Zürich har undertecknat
den s k Frankfurterresolutionen som bl a kräver legalisering
av narkotika.
Den kontinentala narkotikadebatten behöver en väl
fungerande nationell modell som visar hur man kommer
tillrätta med missbruket av narkotika inom ramen för
västliga rätts- och välfärdstraditioner. En effektiv svensk
modell skulle kunna bli en normmodell för Europa. Sverige
kan redan inom ramen för EES-samarbetet och som
blivande medlemsstat i EG bidra med en restriktiv
narkotikapolitik till gagn för nya generationer i Sverige och
i Europa.
Stora internationella intressen
Det är ostridigt att narkotikabrottsligheten orsakar
oerhört stora sociala problem. Men perspektivet måste
vidgas. Det är stora pengar som lockar folk till
narkotikahanteringen. I knarksmugglingens spår följer
korruption, död och allt slags elände.
Förutom de i Sverige kända colombianska
organisationerna talar man med bävan om de japanska
yakusa, kinesiska triaderna, turkiska och islamska khan
som är på stark frammarsch i Europa. I vårt närområde har
vi den mycket oroande utvecklingen i de numera
självständiga staterna i Östeuropa. Som exempel kan
nämnas Polen där man helt öppet tillverkar amfetamin som
smugglas till Sverige. De polska myndigheterna tycks inte
bry sig och mutor och korruption är utbredda fenomen.
Vid sidan om amfetamin och heroin, som ofta kommer
från länder i Västeuropa, har vi fått en fullkomlig
kokainexplosion i Europa som kan härledas från
Sydamerika.
Under 1989 beslagtogs totalt 6 111 kilogram kokain.
1990 hade denna siffra mer än fördubblats till 12 912
kilogram. Motsvarande siffror för heroin var 4 900 kilogram
1989 respektive 6 100 kilogram 1990.
Stoppa problemen i tid
Bob Martinez, president Bushs chefstalesman i
narkotikafrågor, sade när han besökte Europa, hösten 1991:
''Problemen har kommit till er och gör inte samma misstag
som vi gjorde, genom att ignorera dem och hoppas att det
går över.'' Frankrikes president Mitterrand varnade för att
narkotikasmugglarnas organisationer är kraftfulla nog att ta
över hela nationer. Men Sverige verkar ännu inte ha insett
vad som kommer att hända med öppna gränser mot Europa
och utländska gangsterligor av maffiatyp, som ser nya
marknader öppna sig. Med öppna gränser i kombination
med ekonomiska problem och ökad arbetslöshet, särskilt
bland ungdomar, skapas förutsättningar för en ny och
betydligt större narkotikamarknad i Sverige.
Produktutveckling
En explosionsartad produktutveckling sker inom
narkotikaproduktionen.
Syntetiska narkotikapreparat har funnits ett tag på den
amerikanska marknaden och har nyligen introducerats på
den europeiska och även den svenska marknaden.
''Designer Drugs'' är det nya begreppet och innebär att
man tillverkar ett preparat som nästan liknar redan
klassificerade preparat. Effekterna av dessa droger är i
princip likartade de tidigare kända preparaten. Vad som
skiljer är den kemiska strukturen, t ex molekylantalet.
Dessa ''analoger'' faller utanför listan av klassificerade
narkotiska medel och är alltså inte olagliga.
Det kan ta lång tid innan sådana nya droger testats och
klassificerats. Under tiden har produktionen och
spridningen gjort medlen populära på marknaden,
samtidigt som nya varianter dyker upp.
Analogerna är oftast mångdubbelt starkare än
''originalet'', vilket bidrar till deras popularitet. Ofta är de
också billigare.
Ett annat exempel är fentanyler som är en medicinsk
form av opiater som tillverkas i Belgien. 1972
introducerades medlet i USA, där det kallades Sublimaze.
Fentanyl är ett bedövningsmedel, som används vid mindre
operationer på människor. Nu finns det analoger,
Sufentanyl och Lofentanyl som är 2 000, respektive 6 000
gånger starkare än morfin. Effekterna är desamma som vid
heroinanvändning.
Fentanylanalogerna, som i princip är syntetiskt heroin,
kom först i USA år 1979. Sedan dess har hundratals
varianter dykt upp. Ett tiotal har analyserats och
klassificerats. En amerikansk experts uttalande vittnar om
fentanylanalogernas farlighet:''Det kan ta år att bli
alkoholist, månader att bli kokainist, men en spruta av
fentanyl, för att bli narkoman.''
Öka informationen om narkotika
Det är viktigt med ökad upplysning och information, bl
a i skolan, för att motverka den opinion ute i Europa som
förespråkar liberalisering av narkotikan.
Ny demokratis narkotikaprogram
I särkilda narkotikamotioner föreslår Ny demokrati ett
10-punktsprogram, med förslag till förändrad syn på vissa
preparat och förslag till skärpning i LVM, LVU och KKL
samt förslag om inrättandet av en narkotikaombudsman.
Öka tullens och polisens resurser
Tullens och polisens narkotikabekämpning är varken
tillräcklig eller effektiv beroende på att man bl.a. saknar
teknik, personella resurser och stöd i lagen för att på olika
sätt ingripa mot narkotikabrott. Sådana resurser måste
tillskapas.
Detta skulle delvis kunna ske genom att effektivisera
polisväsendet bl a så att polisutbildad personal i absolut
största möjliga utsträckning används operativt och inte till
byråkrati. En del av säkerhetspolisens (SÄPO) resurser
torde med fördel kunna användas i kampen mot
narkotikabrotten.
Det är också viktigt att det etableras ett omfattande
samarbete mellan Säpo och den ''öppna
polisverksamheten'' i syfte att komma åt
narkotikabrottsligheten. Dessutom är det viktigt att
samarbetet mellan tull och polis fördjupas. En
sammanslagning av de två myndigheterna kan, särkilt mot
bakgrund av den gränslösa Europamarknaden och inträdet
i EU, vara befogat. De samlade resurserna bör kunna
användas på ett rationellt och effektivt sätt, särskilt i fråga
om internationell brottslighet.
Särskilt om kompetensutveckling vid Tullverket
angående narkotika
Sveriges inträde i ESS och närmande till EU kommer att
ställa det svenska Tullverket inför en rad nya metodproblem
då det gäller bekämpningen av den organiserade
narkotikasmugglingen. De rutin- och slumpkontroller som
idag svarar för en huvuddel av tullpersonalens beslag
kommer endast i ringa utsträckning och under speciella
villkor att kunna användas i framtiden.
Eftersom narkotika också fortsättningsvis kommer att
vara kontraband och skall tas i beslag av tullpersonal då den
påträffas vid olaglig införsel, är det angeläget att Tullverket
får resurser att utveckla ny kompetens för att möta
narkotikahotet, särskilt som narkotikabrottsligheten i vår
världsdel under senare år nått rekordnivåer. Viktiga
erfarenheter att ta tillvara finns hos tullpersonalen, men
erfarenheterna behöver artikuleras och systematiseras.
Andra länders tullmyndigheter, främst inom EG, har
samlat viktiga kunskaper om tullens möjligheter att bedriva
effektiv narkotikabekämpning under förhållanden med
minskade gränskontroller. En europeisk
narkotikaunderrättelseenhet (EDIU) är under
uppbyggnad. Enheten kommer att få stor betydelse för
informationsutbyte vid spaningsarbete och
förundersökningar. För att enheten skall kunna utnyttjas
maximalt vid svenska insatser måste Tullverkets rutiner för
att inhämta, analysera och distribuera underrättelser
utvecklas på åtskilliga punkter. Ett annat viktigt
utvecklingsarbete rör s k profilsystem, som har till syfte att
öka selektiviteten och därmed effektiviteten i tullkontroller.
Sådana försök har i alla avseenden närmast karaktären av
forskning.
Tillåt hemlig teknisk avlyssning -- buggning
Det krävs mycket radikala åtgärder. Polisen måste få
bättre och säkrare spaningsmetoder, t ex i form av hemlig
teknisk avlyssning, buggning.
I 2 kap. 6 § regeringsformen föreskrivs bl. a. att varje
medborgare gentemot det allmänna är skyddad mot hemlig
avlyssning eller upptagning av telefonsamtal eller annat
förtroligt meddelande. Dock får skyddet mot hemlig
avlyssning begränsas enligt reglerna i 2 kap. 12 § i samma
lag.
En sådan begränsning kräver i princip lagform. Ett
sådant lagstöd finns när det gäller telefonavlyssning,
däremot inte när det gäller avlyssning genom dolda
mikrofoner. Därför måste nämnda lagstöd utvidgas till att
omfatta just hemlig avlyssning genom dolda mikrofoner.
I Danmark, som är den närmaste grannen gentemot EG-
marknaden, tillåts hemlig avlyssning i samma utsträckning
som telefonavlyssning.
Tillåt dold övervakningskamera
Det saknas idag möjligheter för polisen att med
fjärrstyrd kamera anordna dold TV-övervakning av
personer som är misstänkta för brott. Det har från flera håll
föreslagits att detta bör vara möjligt. Den särskilde
utredaren (Erland Aspelin) har i sitt betänkande (SOU
1987:74) Optisk-elektronisk övervakning tagit upp frågan
om sådan övervakning vid förundersökning rörande brott.
Enligt utredaren (s.119 ff) bör optisk elektronisk
övervakning införas som ett tvångsmedel i RB och därtill
anslutna författningar med regler som motsvarar dem som
gäller telefonavlyssning.
Den socialdemokratiska justitieministern Laila
Freivalds ställningstagande år 1989 (prop.1988/89:124), där
hon ansåg (s. 55 ff) att dold TV-övervakning inte borde
införas som metod i polisarbetet, bör omprövas av
nuvarande riksdag.
Okonventionella spaningsmetoder måste få en mera
framträdande roll i polisens narkotikabekämpning. Detta
innebär att man inte bör vara främmande för att använda
provokationer.
Övervakningskamera i butik
Enligt Rikspolisstyrelsen förövades år 1992 sammanlagt
401 rån mot post, bank och värdetransporter, varav 256 var
beväpnade rån. Under 1993 har det inträtt en viss
stagnation av utvecklingen. Nu i januari pågår utredningen
mot den s k Militärligan som stått för en mängd rån i
statistiken. Vi är övertygade att man måste uttnyttja
stagnationen till att s a s bygga bort riskerna med en bättre
övervakning, inte minst i preventivt syft. Att något bör
göras inser alla. Men sedan uppstår tvekan.
Integritetsspöket dyker upp. Allmänheten frågar sig vems
integritet som staten vill värna om. Är det medborgarnas
eller är det de kriminellas identitet som skall värnas?
Tillstånd till videoövervakning på plats dit allmänheten
har tillträde medges nästan aldrig. Av de s k
integritetsskälen har det hittills inte ansetts så väsentligt att
banker och butiker beviljats tillstånd till videofilmning inne
i lokaliteterna.
Kameraövervakning med rätt till videoinspelning
Nuvarande lagstiftning och därav föranledda anvisningar
bör ändras så att en generösare bedömning tillämpas i
tillståndsgivningen enligt vad som anges i lagtexten till 6 §:
''med någon teknisk anordning behandla eller bevara bilder,
som tas med kameran''. Det bör finnas möjlighet till
videoinspelning med ljudupptagning inomhus. En
kombination med bild och ljud kan göra det lättare att i
efterhand spåra en brottsling. Kameraövervakning som
utförs utan möjlighet att bevara bilden bör få ske utan
särskilt tillstånd. Kunderna måste dock självfallet upplysas
om kameraövervakning i enlighet med vad som anges i
lagens (SFS 1990:484) 3 §.
Integritetsskyddet vid utomhusbevakning
Integritetsskyddet måste vägas mot allmänintresset att
skydda butiker, banker och postlokaler mot rån. Vi anser
att samhället måste acceptera det minskade personliga
integritetsskydd som följer av fast utomhusbevakning vi nu
nämnda lokaler. Vi föreslår därför att lagens 4 § utökas med
ytterligare en punkt ( 4 ) som innebär att särskilt tillstånd
inte erfordras för övervakningskamera som används på
allmän plats för övervakning av entréer till post- och
banklokaler samt till butiker.
Rensa bort all narkotika på anstalterna
Att narkotika tillåts förekomma på fängelser,
kriminalvårdsanstalter och behandlingshem för
narkomaner är oacceptabelt. Här måste personalens
befogenheter för att övervaka och kontrollera de intagna
och eventuella besökare till de intagna förbättras.
6. Våldsbrottsligheten
Drygt hälften av de polisanmälda våldsbrotten utspelas
på gator och torg, i eller kring nöjeslokaler samt på
allmänna kommunikationsmedel.
Rena överfall utgör en mindre del av det totala
gatuvåldet men har desto allvarligare konsekvenser.
Gärningsmännen är ofta påverkade av alkohol eller andra
berusningsmedel och många av dem är inte främmande för
att ta till grovt våld.
Gärningsmännen i det polisanmälda våldet är till stor del
tidigare brottsbelastade missbrukare av olika slag.
Bland de personer som gör sig skyldiga till upprepade
våldsbrott utanför familjen är de flesta sådana som är aktiva
i en rad olika brottstyper. Våldet ingår således som en del
av ett mönster av allmän brottslighet, där tillgreppsbrotten
dominerar.
Våldsbrott bör leda till fängelse om det inte föreligger
särskilda skäl att döma till annan påföljd.
Straffsystemet måste uppfattas som rättvist av
medborgarna. Häri ligger att gärningar som av allmänheten
uppfattas som svåra brott också måste bedömas som sådana
av lagstiftare och domstolar och följas av
frihetsberövanden. En alltför slapp straffrättskipning får
konsekvenser inte bara för de kriminellas brottsbenägenhet
utan även för gemene mans respekt för rättssystemet och
vilja att engagera sig i kampen mot våldet.
Skärpta straff mot grova våldsbrott
Lagstiftningen mot grova våldsbrott måste skärpas. Det
måste dessutom bli strängare regler för återfallsförbrytare.
Vad nu sagts är rimliga krav på förändring. Men
samtidigt med dessa förändringar måste man också vara
öppen för nytänkande i försöken att komma åt och
förhindra våldsbrott.
Missbruket av narkotika och alkohol i allt lägre åldrar
bidrar med största säkerhet till en ökad våldsbrottslighet.
Den som begår våldsbrott har också många gånger själv
blivt utsatt för våld som barn. Våldsbenägna personer vistas
eller har vistats i våldspräglade miljöer. Samhällets attityd
till våld och våldsskildringar i media, t ex på film och i TV,
avståndstagande, accepterande eller passiv, har sin
betydelse för våldsutbredningen. Detta var några exempel
på s k miljöfaktorer. Frågan om det genetiska arvets
betydelse har diskuterats men har under lång tid
tillbakavisats som ogrundad.
Medicinering för våldsverkare
Den senaste tidens forskning visar emellertid att
genetiska förutsättningar har betydelse, men inte ensamt
utan i samverkan med en eller flera miljöfaktorer.
Forskningen har vidare lett fram till att medicinering,
aggressivitetsdämpande, mot våldsbenägenhet är möjlig i
syfte att förhindra brott. Vidare går det att på ett tidigt
stadium upptäcka de barn som är i farozonen.
Förutsättningarna för medicinering mot våld av
våldsbenägna personer måste utredas.
Det bör skapas ett genomarbetat handlingsprogram för
att bekämpa våldsbrottsligheten. Programmet bör bl a
innehålla åtgärder som syftar till att ändra attityderna till
våld i samhället samt riktade åtgärder mot barn och
ungomar, t ex i fråga om uppväxtmiljö.
7. Sexuella övergrepp mot barn
Sexuella övergrepp mot barn ökar. Inget vet riktigt hur
många som blir utsatta. Varje år dödas ca 10 barn. Enligt
FN:s barnkonvention har alla barn rätt till skydd mot
sexuella övergrepp, våld och misshandel.
Det borde inte finnas någonting viktigare för någon än
våra barn och ungdomar. Barnen är vår framtid. Alla barn
måste ges största möjlighet att utvecklas till ett liv i lugn och
harmoni. Där får inga resurser sparas.
Flertalet barn i vårt land har en i stort sett gynnsam
situation. Men det finns även många barn som lever under
svåra förhållanden. FN:s barnkonvention om barnets
rättigheter måste kunna bli betydelsefull också för barnen i
Sverige.
Sexuella övergrepp mot barn måste alltid anses som ett
mycket allvarligt brott.
Enligt BRÅ utförs de grövsta sexualbrotten av barnets
far och unga förövare. Av de polisanmälda sexualbrotten
leder bara 3O% till fällande dom. När det gäller brott mot
förskolebarn är fällande domar ytterst sällsynta när den
misstänkte förnekar. Barnen tar på sig skulden för vad som
sker. Och den sitter djupt. Barns rättssäkerhet är ett lotteri
beroende på var i Sverige de bor. I vissa kommuner leder
bara 1% av polisanmälningarna till fällande dom, i andra
70--75%.
I en undersökning av IMU uttryckte 97% av tillfrågade
svenskar att incest är ett mycket allvarligt brott! Inte något
annat brott ansågs vara allvarligare än incest.
Anmälningsplikten enligt socialtjänstlagen måste
fungera bättre. Sekretessregler bör inte få hindra samarbete
mellan olika myndigheter. Särskilt utbildad personal bör
medverka vid utredningar om sexuella övergrepp mot barn.
Behandlingsresurserna bör ökas. Socialstyrelsen bör ta ett
större ansvar såsom tillsynsmyndighet.
Stoppa barnprostitutionen
Sverige ser allvarligt på prostitution, särskilt
barnprostitution och annat sexuellt utnyttjande av barn.
Alla former av sexuellt umgänge med barn är i princip
förbjudet i Sverige.
Den sexuella handeln med barn har ökat lavinartat.
Barnen blir en handelsvara. Många barn förbrukas snabbt.
Svenska män söker sig till länder där barnen utbjuds.
Svenska reseföretag organiserar och marknadsför resorna.
I samband med spridningen av HIV och AIDS tycks
barn bli utsatta för fler övergrepp än tidigare. Kundernas
ångest över att bli smittade speglar sig i sexhandeln. Nya
typer av handel utvecklas. Idag kan kunder köpa
garanterade oskulder, det kan vara knappt skolmogna
flickor, det finns HIV-fria sexshops där barn, flickor och
pojkar, är den stora gruppen prostituerade. Det finns
särskilda klubbar för pedofiler (män och kvinnor som
sexuellt utnyttjar barn).
Barnen är den grupp som råkar värst ut i den nya
sexhanteringen. De behandlas av sina kunder på ett
horribelt och grymt sätt, utan respekt för mänskliga värden
och utan möjlighet att försvara sig.
I vissa länder är handeln lättillgänglig och straffsatserna
betydligt lägre än i Sverige. Ett brott som betraktas som
grovt i Sverige bedöms mildare i vissa länder.
Vi anser att Sverige måste ta ett större ansvar för de
oskyddade barnen. Marknadsföringen av sexuella tjänster
måste ses över. Saluföring av s k sexresor bör förbjudas.
De svenska medborgare som åker utomlands för att
köpa sexuella tjänster av barn skall straffas enligt svensk
lag. Svenska kunder som utsätter barn för horribla
grymheter kan i barnens hemland få låga straff, om de får
några straff alls. Dessa barn kan i vissa länder vara helt utan
rättsskydd!
Vi menar att svenska medborgare som utnyttjar barn
skall kunna åtalas i svensk domstol trots att handlingen
begåtts utomlands samt även om de blivit dömda
utomlands. Den svenska medborgaren skall kunna dömas
till ett hårdare svenskt straff.
Information kan medverka till att motverka sexturismen
från Sverige. Svenska staten bör med kraft verka
internationellt för att snabbt få ett slut på
barnprostitutionen i världen. Det finns uppgifter som tyder
på att det även i Sverige förekommer barnprostitution, som
inte är av obetydlig omfattning.
Barnpornografibrott
Innehav av barnpornografi måste kriminaliseras. I en
särskild motion tar Ny demokrati upp denna problematik.
Förläng preskriptionstiden
Drygt hälften av de barn som utsätts för sexuella
övergrepp har varit offer för brott vid upprepade tillfällen.
De försöker ofta tala om för vuxna och kamrater om
övergreppen men blir inte trodda. De vet också att
sexuallivet är ett ämne man inte talar om. Det kan gå många
år innan brottsoffret förmår göra anmälan.
För att bättre tillvarata dessa brottsoffers intresse av att
få upprättelse, menar Ny demokrati att preskriptionstiden
för sexuella övergreppsbrott skall förlängas.
Vi menar att det är rimligt att straffpåföljd och
ersättningskrav när det gäller dessa brott inte i något fall
skall preskriberas innan brottsoffret fyllt 25 år. Därför anser
vi att preskriptionstiden för sexuella övergreppsbrott skall
upphävas, alternativt förlängas till 25 år.
8. Sexuella övergrepp mot kvinnor
Kvinnomisshandel är ett brott som i flertalet fall begås
inom hemmets väggar och sällan kommer till offentlig
kännedom. Brottet utövas av män mot kvinnor. Det är fråga
om allt från ren misshandel till grova sexuella brott. Men
brotten mot kvinnor börjar många gånger innan de nått
vuxen ålder.
I fråga om övergrepp mot kvinnor finns en mycket stor
rädsla för repressalier. Rädslan finns innan kvinnan gör
anmälan hos polisen, den finns under rättegången och inte
minst är kvinnan rädd för vad som skall hända när domen
har fallit -- om det blir någon fällande dom.
Kvinnans fruktan för övergrepp är många gånger
välgrundad. Det är inte ovanligt att polisen underskattar
graden av skador och misstror kvinnans uppgifter. Kvinnan
begär ofta att mannen skall anhållas men det sker i
förhållandevis ringa omfattning. Även sociala myndigheter
misstror kvinnan.
Den bästa hjälpen får kvinnorna uppenbarligen hos
kvinnojourerna. Kvinnojourerna arbetar
brottsförebyggande. På kort sikt kan de ge kvinnor skydd
och stöd, så att de får ökade möjligheter att bryta upp från
misshandelsförhållanden och fortsatta övergrepp. På lång
sikt arbetar jourerna med information och påverkan,
särskilt riktad mot yrkesgrupper som möter misshandlade
kvinnor och mot skolungdom i grundskolan och
gymnasieskolan.
Utbildning av polisens och socialtjänstens personal
måste förbättras. Det bör finnas speciella rotlar hos polisen
som handlägger sexuella övergrepp.
Kemisk kastrering
Det finns flera olika typer av våldtäktsmän. Den
vanligaste typen av våldtäkt förekommer i hemmet av
någon nära bekant. Andra typer av våldtäkter är när män
plockar upp okända kvinnor (med eller utan våld) och
sedan våldför sig på dem. I vissa fall dödas offren.
Flera av dessa våldtäktsmän är återfallsförbrytare som
gång på gång begår nya våldtäkter. Det rör sig om en liten
grupp brottslingar som själva erkänner att de inte kan styra
sitt beteende.
Domstolarna bör vid utdömande av straff för denna
grupp av återfallsförbrytare samt för våldtäktsmän som
använt grovt våld i samband med våldtäkten kunna besluta
om kemisk kastrering.
Våldspornografi
Många av förövarna konsumerar grov våldspornografi
på video och i tidningar. I produktionen av dessa filmer
används ''riktiga offer''. Man kan m a o köpa filmer av i
verkligheten mördade kvinnor! Det finns ett samband
mellan det sexualiserade våldet och den grova
våldspornografin. Pornografin är dessutom en
dokumentation och ett synligt bevis på kvinnors
ojämställdhet. I riksdagen har företeelsen fistfucking
aktualiserats i frågor bl a från Ny demokrati till
justitieministern som dock inte förklarat sig beredd att
medverka till en skärpning av lagstiftningen så att
fistfucking och liknande perversiteter omfattas av förbudet
mot olaga våldsskildring.
Enligt gällande rätt är det nämligen helt tillåtet att
skildra och sprida s k fistfucking i rörliga bilder, t ex i TV
och på videogram. Fistfucking innebär att hela eller delar
av en hand förs in i slidan eller i ändtarmen. Utan tvekan
framkallar handlingen både akuta vävnadsskador och stor
smärta. Till kvinnojourerna söker sig många förtvivlade
kvinnor som vittnar om hur deras män, inspirerade av
våldspornografiska filmer, utsatt dem för sexuellt våld,
fistfucking. Det finns ett uppenbart samband mellan
sexuella övergrepp mot kvinnor och pervers
våldspornografi. Den nuvarande lagstiftningen räcker inte
till för att stoppa skildringen och spridningen av sådan
våldspornografi. Ett mera långtgående förbud skulle
sannolikt bidra till att rädda många kvinnor och barn från
sexuellt våld och perversiteter. Men ett sådant förbud skulle
uppenbarligen komma i konflikt med yttrandefriheten.
Ytterst handlar det alltså om vem rättsordningen skall
skydda, kvinnorna och barnen, de värnlösa brottsoffren
eller våldspornografins profitörer.
Det råder ingen tvekan om att den här typen av
perversiteter inte har något med yttrandefriheten att göra.
Lagstiftningen mot våldspornografi måste skärpas!
9. Effektiva åtgärder mot rattfylleri och annan allvarlig
trafikbrottslighet
Bakgrund
Varannan dag dödas människor av berusade bilister.
80 % av dessa är tidigare dömda för rattfylleri och saknar
körkort. Man kan inte acceptera att en rattfyllerist som kör
ihjäl någon redan någon dag senare tillåts fortsätta sin
framfart. Att det är så har med rätta upprört många. Dessa
människor måste avlägsnas från vägarna och hindras från
att äga eller ha tillgång till bil. Oskyldiga och skötsamma
människors säkerhet måste premieras framför alkoholisters
och brottslingars intressen.
Omvänd bevisbörda
Att köra bli är i sig en farlig verksamhet. Man har ett
presumtivt mordvapen i sina händer. I fråga om
rattfylleribrott och andra brott där bilen fungerar som ett
slags brottsverktyg, är det därför rimligt att tänka sig en
omvänd bevisbörda, dvs. att den som varit berusad och kört
ihjäl någon eller orsakat andra skador, skall bevisa de
påståenden som talar till hans fördel. Han skall alltså bevisa
att dödandet inte skedde uppsåtligen eller av vårdslöshet
utan kan förklaras på annat sätt. Det skall inte vara möjligt
att undkomma rattfylleribrott genom att påstå att man
druckit alkohol efter en inträffad olyckshändelse.
Frihetsberövande och häktning
Den som gjort sig skyldig till rattfylleri skall omgående
kunna tas om hand och berövas friheten om det är påkallat.
Häktning är många gånger ett effektivt frihetsberövande.
Det kan t ex bryta en brottsbana och medverka till en snabb
och säker utredning. Häktning bör användas betydligt
oftare än idag, särskilt vid återfall. Om häktning var
obligatorisk för den som kört berusad med mycket hög
promille eller för den som på nytt gjort sig skyldig till
rattfylleribrott, skulle mycket elände kunna undvikas och
många alkoholproblematiker och missbrukare få vettig vård
i tid. För det är just det det handlar om. Flertalet
rattfyllerister är nämligen som regel etablerade missbrukare
eller på god väg att bli det. Oviljan till vård är dock stor
bland missbrukarna. Därför måste vården ibland ske under
tvång och frihetsberövande, men med inslag av personligt
ansvar för ett positivt vårdresultat.
Brott och straffvärde
Den som inte är mottaglig för vård eller där annan
påföljd än fängelse inte kan komma i fråga, skall ådömas ett
kännbart och avskräckande fängelsestraff som skall sättas i
rimlig proportion till brottet och stå i paritet med andra
brott av samma svårighetsgrad. En nykter person som
genom slarv eller vårdslöshet dödar en människa döms till
vållande eller grovt vållande av annans död. Den som
dessutom är berusad bör rimligtvis kunna dömas för ett
grövre brott, t ex dråp -- bildråp. Genom att utdöma
fängelsestraff uppnås bland annat att gärningsmannen
förhindras från att, under den tid som straffet varar, begå
nya brott.
Progressiva straff
Straffen bör göras starkt progressiva så att
återfallsförbrytare effektivt oskadliggörs. Straffsatserna bör
adderas. Det skall inte ''löna sig'' att exempelvis i avvaktan
på en dom för en grövre trafikförseelse begå ytterligare
olovliga körningar.
Bötesstraff
Bötesstraff bör bara utdömas om beloppet med all
sannolikhet kan indrivas. Idag döms många till böter som
aldrig betalas.
Förverka fordon
Det måste bli bättre möjligheter att förverka fordonet
vid rattfylleri och annan trafikbrottslighet, oavsett bilens
värde.
Medhjälp
Medpassagerare till en berusad förare skulle eventuellt
kunna dömas för medhjälp till brottet. Detta skulle medföra
att många passagerare verkligen skulle förvissa sig om att
föraren är nykter och hindra förare från att dricka alkohol
före bilfärd.
Juridiskt biträde
För att kunna föra sin talan i rattfyllerimål, bör
dödsoffers anhöriga alltid ges rätt, att på begäran, få ett
juridiskt biträde betald av allmänna medel.
Rapport till trafikförsäkringsbolag
När en person döms för rattfylleri, skulle en rapport
kunna skickas till vederbörandes trafikförsäkringsbolag
som därigenom får möjlighet höja försäkringspremien.
Under 15. Övriga frågor finns ett förslag om bildråp.
Förslagen i motionen förutsätter utredningar och
regeländringar.
10. Polisväsendet
Svensk polis genomgår för närvarande en
förändringsprocess. Antalet anställda har under de senaste
tjugo åren fördubblats. Under samma tid har arbetstiden
för polispersonalen genom centrala avtal förkortats och
ökade arbetsuppgifter lagts på polischefs- och administrativ
personal till följd av en fortgående decentralisering av
befogenheter från central nivå till regional/lokal nivå,
samtidigt som brottsligheten under samma tid har
fördubblats. Vidare har polismyndigheterna strävat efter att
optimera de polisiära resursernas användning genom att
överföra enklare polisiära arbetsuppgifter på administrativ
personal, vilken följaktligen utökats.
Polisens resurser har, uttryckt i årsarbetskrafter,
successivt minskat under åren till följd av minskad arbetstid
och ökat antal ledighetsorsaker samtidigt som
lönekostnaderna har stigit. Det bör understrykas att av
medelsramen åtgår 93 procent till löner och byggnader. En
bedömning av framtida medelstilldelning är att antalet
årsarbetskrafter minskar ytterligare.
För polisen är det svårt att bedöma effekterna av gjorda
insatser. Polisen förfogar inte över ett renodlat
''vinstbegrepp''. Vid bestämmandet av inriktningen blandas
mål och medel. I vissa sammanhang anges produktionsmål
och i andra effektmål.
Ekopolisen
Rikspolisstyrelsen har genomfört en utredning. I denna
avstyrkes förslaget om en nationell organisation och
förordas i stället att varje län, som nu, förfogar över
ekoroteln. Enligt majoriteten av länsstyrelserna finns det
heller inget behov av en nationellt organiserad ekopoliskår.
Problemen är i huvudsak en storstadsföreteelse. Därför är
det förmodligen bättre att rikskriminalen och storstäderna
tillförs erforderliga resursförstärkningar. Ny demokrati har
därför föreslagit att polisen får 90 miljoner för att satsa på
ekonomisk brottslighet på det villkoret att polisen
återkommer med resultat som visar att polisen dragit in
minst samma belopp til statskassan, gärna fördubblat inom
en viss tid, exempelvis 2 år. Detta skulle ses som en ren
investering för samhället samtidigt som det blir ett avbräck
för den som ägnar sig åt eko-brottslighet.
Det är därför angeläget att Rikspolisstyrelsen
formulerar målbegrepp samt planerings- och
uppföljningsrutiner som är gemensamma för den svenska
polisen.
Ny demokrati reserverade sig mot de besparingar på 500
miljoner inom polisväsendet som regeringen och
Socialdemokraterna gemensamt beslutade om i
krisuppgörelsen under hösten 1992.
Enligt Ny demokratis mening gick det inte att göra
sådana besparingar och samtidigt bibehålla den politiska
målsättning som regering och riksdag beslutat om.
Ansvariga politiker för denna uppgörelse kommer i värsta
fall att framtvinga en förtroendekris mellan polis och
allmänhet. Därför att effekten av besparingskraven gör att
det kan bli mindre poliser på fältet, åtminstone i landsort
och glesbygd.
I syfte att intensifiera insatserna mot ekonomisk
brottslighet menar vi att anslaget bör höjas med 90 000 000
kr.
Trafikpolisen
I betänkandet (SOU 1992:81) har förre landshövdingen
Göte Fridh utrett trafikpolisen. Han har där föreslagit att
den specialiserade trafikövervakningen även i framtiden
skall vara regionaliserad och direkt underställd
länspolismästaren.
Ny demokrati delar denna uppfattning, samt att
trafikövervakningen måste, om den med dagens disponibla
resurser vill verka slagkraftigt, bli en självklarhet för varje
övervakningspolis. Den bör med andra ord vara integrerad
med övrig polisverksamhet. Argumentationen för en
nationell trafikpolis är inte övertygande. Att återinföra
något liknande den Statspolis som tidigare fanns är det
knappast någon initierad som önskar sig. Exempelvis skulle
en nationell trafikövervakning av Norrbotten, 1/4 av
Sveriges yta, ledd från Stockholm via ''filialen'' i Luleå på
100 mils avstånd, knappast lösa trafiksäkerhetsproblemen.
Särskild föreskriftsrätt
För att variationerna inte skall vara så olika vid polisens
trafikövervakning i olika delar av landet förutsätts att
Rikspolisstyrelsen ges en pådrivande roll innefattande det
nationella ansvaret för åtgärdsprogrammets genomförande.
Det innebär att den 1984 införda begränsningen i
Rikspolisstyrelsens befattning med trafikövervakningen
inte längre kan gälla. Vi föreslår att regeringen i stället
meddelar föreskrifter med innebörden att
Rikspolisstyrelsen på den nationella nivån skall svara för
åtgärdsprogrammets genomförande och i sin
tillsynsfunktion aktivt följa utvecklingen på den regionala
nivån.
Det är uppenbart att dagens prioritering gjorts av
politiker. VTI har ju i sin forskning fått fram att ju fortare
man kör ju värre blir olyckorna, och politikerna har ju inte
varit sena att följa dessa rön. Man har hållit nere
hastighetsgränserna och samtidigt prioriterat
hastighetsövervakning, men olycksstatistiken har inte
förbättrats nämnvärt. Det enda man lyckades med var att
försämra den allmänna trafikmoralen och allmänhetens
förtroende för polisen. Det är med andra ord hög tid att
återskapa förtroendet för trafikpolisen och en del i den
strävan är att omprioritera trafikpolisens
övervakningsuppgifter.
Nykterhetskontroller bör ges högsta prioritet.
Onykterheten bakom ratten har ökat markant och utgör nu
var 4:e dödsolycka. Det är helt oacceptabelt. Vi som
politiker måste agera bestämt och kraftfullt och se till att
med polisens hjälp få bort onyktra förare från vägarna.
Avvikande beteende bör stävjas. Har man sett polisens
videoupptagningar inser man att dessa förare utgör en stor
olycksrisk i trafiken. Dessa förare besitter inte sällan
skicklighet i att hantera det egna fordonet och vore de
ensamma på vägen vore de säkert inget större problem,
men i den komplexa trafikmiljö vi har i dag i vårt samhälle
blir dessa förare en reell olycksrisk.
Hastighetsövervakning bör ges en lägre prioritet än
tidigare. Naturligtvis bör man övervaka hastigheten på
särskilt utsatta platser som vid skolor och dylikt, men att
jaga fortkörare på 90- eller 110-vägar torde ge liten
säkerhetsvinst, däremot att vara synlig på vägarna har en
klart lugnande effekt.
Skapa en stoppregel som ändrar regeln som säger att
polisen inte får stoppa någon och ge en tillrättavisning utan
att utfärda böter. Naturligtvis skall polisen kunna stoppa
någon för att påpeka fel eller brister utan att behöva bötfälla
vederbörande. Detta bör vara en av grundklossarna i en ny
syn på polisen och dess roll i trafiken. Bilisten måste få
tillbaka förtroendet för polisen, och se den som en
auktoritet för lag och ordning och samtidigt en hjälpande
hand i vissa situationer.
Brottsförebyggande verksamhet
Den brottförebyggande verksamheten är mycket viktig.
Ny demokrati hävdar återigen vilket framgått i olika
motioner att kvarterspolis- och närpolisverksamhet skall
vara grunden för all polisverksamhet. Enligt Ny demokratis
uppfattning kan det vara intressant att inom de olika länen,
i största möjliga mån, rationalisera bort
polismyndighetsfunktionen och göra om dem till
polisområden med en lokal områdeschef ur
polismanskarriären. I polisområdena skulle det finnas en
polisnämnd så att en eller flera kommuner fick ett lokalt
inflytande i polisfrågor.
Polisbevakningen vid särskilda arrangemang
Sportevenemang, idrottstävlingar, midsommarfirande,
popkonserter och andra särskilda arrangemang kräver allt
större övervakningsinsatser från polisen.
Ny demokrati anser att en utredning bör tillsättas med
syfte att utreda förutsättningarna för att dessa
övervakningsinsatser helt eller i vart fall i större
utsträckning skall betalas av arrangörerna av dessa
evenemang.
Ytlig kroppsvisitation
Vid ytlig kroppsvisitation enligt RB 28:11 finns det enligt
Ny demokratis uppfattning inget tillräckligt starkt skäl att
inte tillåta en manlig polis genomföra en ytlig
kroppsvisitation av en kvinna, motsvarande vad som sker
vid visitation enligt Polislagen PL 19§. Det borde i vart fall
vara tillåtet vid fara i dröjsmål. Att i dessa lägen vara
tvingad att frihetsberöva en kvinna för transport till annan
plats och möjligen ytterligare väntetid i avvaktan på
kvinnlig tjänstmans ankomst är inte rimligt. Frågan är om
inte den enskilde polismannen själv borde få fatta beslut om
en sådan ''ytlig kroppsvisitation'' även om det inte föreligger
fara i dröjsmål, förutsatt att den åtgärden dokumenteras.
Enligt nya förslaget till RB 28:13 så får inte kroppsvisitation
eller kroppsbesiktning, förutom blodprovstagning,
verkställas av annan än en kvinna. Enbart kroppsvisitation
som innebär att föremål som en kvinna har med sig kan
undersökas av en man. Detta är inte tillfyllest och skapar
praktiska problem i vissa fall som inte är vare sig obilligt
eller effektivt.
Polislagen
Enligt Ny demokratis åsikt bör en förändring införas i
Polislagen 2 § som anger att: ''Polisen skall upprätthålla
allmän ordning och säkerhet. Det åligger polisen särskilt att
1. förebygga brott''...osv. i enlighet med nuvarande lydelse
i Polislagen. Därmed återgår man till den sk
generalklausulen i förutvarande Polisinstruktionen. Syftet
med denna förändring i Polislagen är att klart ange vad som
är målet med polisens uppgifter, nämligen att främja
rättvisa och trygghet och tillförsäkra allmänheten skydd och
annan hjälp, när den enskilde individen kränkts genom
brottslig handling eller annat. En ändring i lagstiftningen i
denna riktning är ämnad att påverka tolkningen av de
övriga bestämmelserna i Polislagen: Reglerna för polisens
befogenhet skall med andra ord läsas mot polisens
ingripandeskyldighet. Dessutom skulle utformningen
uttryckligen sätta den brottsförebyggande verksamheten
främst.
När det gäller Polislagen bör man kanske åter pröva
frågan om inte PL 19 § borde kompletteras med möjligheten
till kroppsvisitaton i preventivt syfte för att hindra
skadegörelse i form av t. ex klotter. En sådan möjlighet
skulle då korrespondera med BrB 36:3 punkt 3. Om
''synnerlig anledning'' förekommer att man vid
kroppsvisitation av en person påträffar föremål ägnade att
användas vid skadegörelse, t.ex. sprejburkar och
omständigheterna i övrigt passar in under
förverkandereglerna i BrB 36:3 punkt 3, förefaller det enligt
Ny demokratis uppfattning rimligt att man skall få
genomföra i vart fall ytlig kroppsvisitation. Även låsta
väskor eller annat ''handbagage'' som personen bär med sig
bör få kontrolleras i dessa sammanhang.
Legitimerad och icke legitimerad polis
Inom poliskåren förekommer det tyvärr att
polispersonal blir föremål för disciplinära åtgärder på grund
av övertramp i tjänsteutövningen. Ibland innefattar det
även brottsutredningar mot den enskilde polismannen. I en
del fall resulterar detta i avskedanden från
polismanstjänsten vars sociala konsekvens blir en katastrof
för såväl polismannen som dennes familj. Ett sätt att
eliminera övertramp i tjänsteutövningen och som därmed
kan komma att ha en preventiv effekt är att som disciplinär
åtgärd ta ifrån polismannen dennes legitimation under den
tid som bestäms av påföljden. Under tiden skulle
polismannen kunna utföra andra uppgifter, t ex
administrativa uppgifter. Efter det att tiden för
disciplinstraffet är avklarad skulle polismannen få tillbaka
sin tjänstelegitimation och återgå till polisiära uppgifter. Vi
är övertygade att en sådan åtgärd har stora fördelar och bör
utredas av Rikspolisstyrelsen och Svenska polisförbundet.
S k sväljare av narkotika
Slutligen bör det framgå i motivtexten till propositionen
att kräkmedel och slangning av maginnehåll, i syfte att
beslagta narkotika som personer svalt ner, skall falla under
benämningen kroppsbesiktning och tillåtas.
Polisutbildningen
För att säkerställa den utbildningsorganisation som är
uppbyggd vid PHS, Polishögskolan, är det viktigt att det
kontinuerligt tillförs en jämn intagningskvot. Vi föreslår att
denna nivå inte bör understiga 500 utbildningsplatser under
resten av 1990-talet.
Regeringen bör också slutföra planerna på att låta
övertalig polispersonal sägas upp med en rimlig avgångslön
fram till sin ordinarie pensionsavgång. Detta som ett led i
att kunna rekrytera och utbilda fler ungdomar till
polisutbildning.
11. Åklagarväsendet
I fråga om hur åklagarväsendet bäst skall organiseras,
anser Ny demokrati att det sunda förnuftets princip bör
gälla, dvs. att den organisationsform bör väljas, som är mest
ändamålsenlig, effektiv och minst resurskrävande. Sociala,
politiska, fackliga och andra ovidkommande hänsyn bör m
a o inte tas.
Att åklagarna skall koncentrera sina insatser på sådant
som just kräver åklagarkompetens är en självklarhet.
Åklagarrollen bör därför renodlas. Förslag som kan leda till
detta bör uppmuntras.
Åklagaren leder och har det yttersta ansvaret för
förundersökningen. Det praktiska arbetet under
förundersökningen, förhör och annan utredning, svarar
polisen för. Åklagarens ledande roll under
utredningsstadiet måste dock klargöras. Det är ju ändå
åklagaren som i domstolen skall stå till svars för att
utredningen är ordentligt gjord.
Ett mera renodlat ansvar för åklagarna torde vara
påkallat om man vill komma åt de organiserade
brottslingarna. Åklagare och kvalificerade poliser i samspel
kan göra mycket nytta. Systemet med särskilda
åklagarpromemorior bör utvecklas.
Man bör dock inte vara främmande för att i vissa fall föra
över utredningen på målsäganden.
Åtalsunderlåtelse och förundersökningsbegränsning
Åtalsunderlåtelse innebär att en åklagare inte behöver
åtala under vissa i lag angivna, speciella förutsättningar,
trots att brott föreligger och åtal får ske. Det är alltså inte
fråga om att lägga ned en förundersökning eller att skriva
av ett ärende på grund av brist på bevis, dvs att brott ej är
styrkt.
Åtalsunderlåtelse bör komma till användning i större
utsträckning för att frigöra resurser som kan användas till
att utreda och beivra allvarligare brottslighet, t ex
våldsbrott, narkotikabrott samt grova ekonomiska brott.
För närvarande finns också ett mycket stort antal konkurser
där det i många fall kan misstänkas att brottslighet
förekommit. Dessutom förekommer en mycket oroande
brottsutveckling med tydliga internationella inslag och med
allt grövre brott.Ytterligare resurser kan inte generellt
sättas av. Alltså måste prioriteringar göras och befintliga
resurser användas på ett så effektivt sätt som möjligt.
Erfarenheten visar att risken för upptäckt och lagföring
sannolikt har stor brottsavhållande effekt på organiserade
eller kalkylerande brottslingar som sysslar med att
importera eller sälja narkotika eller annan brottslighet där
den ekonomiska vinningen är det övergripande motivet för
verksamheten. Ökade åklagarresurser som läggs på att
bekämpa sådan allvarlig brottslighet kan därför ha
preventiv effekt på eventuellt brottsbenägna personer.
I statistiken över ärenden som avskrivs för att brott inte
är styrkt -- det rör sig om upp mot 100 000 per år -- döljs
sannolikt en hel del fall där åklagaren hade kunnat välja
åtalsunderlåtelse i stället eller med bättre resurser drivit
utredningen vidare.
Förundersökningen kan också begränsas på annat sätt.
Skälet mot att införa förundersökningsbegränsningsregler
är närmast av juridisk-teknisk art, eftersom det kan vara
svårt att genom författningsreglering bestämma hur den
övergripande prioriteringen på utredningsstadiet skall ske i
praktiken. Därför menar kritikerna mot
förundersökningsbegränsningsregler att man i första hand
bör välja andra åtgärder.
Om statsmakterna verkligen vill att fler brott skall
beivras än för närvarande finns i princip vid sidan om
renodlad, effektiviserad, åklagarroll bl a följande
möjligheter eller styrmedel:
1. Att staten avsätter mer resurser för beivrande av vissa
brott; det kan också finnas fall där mindre resurser ger
önskat resultat 2.
Att en avkriminalisering sker för vissa typer av brott
och resurser frigörs 3.
Att fler brott beivras i annan ordning än som nu är
fallet, t ex genom strafföreläggande av åklagare eller genom
ordningsbot av polis 4.
Att polisväsendet, åklagarväsendet eller
domstolsväsendet effektiviseras 5.
Att en författningsreglerad prioriteringsordning för
förundersökning och annan utredning införs 6.
Att handläggningen förenklas 7.
Att bevisreglerna ändras; beviskraven är idag för höga
och kan sänkas 8.
Att användningen av åtalsunderlåtelse ökar 9.
Att utbildningen av polis, åklagare och domare
förbättras 10.
Att rekvisit för brott ändras samt att straffsatser
ändras
De traditionella medlen räcker dock inte till om man
snabbt vill skapa bättre förutsättningar för åklagarna att
rikta in sig på den allvarliga brottsligheten.
Att staten anvisar ytterligare medel eller uttrycker en
viljeinrikting för bekämpande av viss brottslighet är en
osäker metod och ger mestadels inte önskat resultat, det
visar praktiken. Avkriminalisering för bagatellbrott, ökad
användning av summarisk straffprocess, ökad användning
av åtalsunderlåtelse och ändring av brottsrekvist och
straffsatser är exempel på metoder som kan vara effektiva
och skapa utrymme för en bättre resursanvändning.
För de svenska åklagarna gäller en absolut åtalsplikt.
Om den absoluta åtalsplikten ersätts av en relativ åtalsplikt
så torde en sådan förändring kunna medverka till att
betydande resurser frigörs. Om man verkligen vill komma
åt den grova brottsligheten så är detta en väg som bör
prövas.
Den relativa åtalsplikten
Det är dags för Sverige att anpassa sig till Europa och
ersätta den absoluta åtalsplikten med en relativ åtalsplikt.
Rättslikheten har ett uppenbart värde i sig, särskilt i
kampen mot internationell brottslighet. Utgångsläget bör
därför vid närmandet till det gränslösa Europa vara att man
bör införa en relativ åtalsplikt om inte särkilt starka skäl
talar däremot. Några tillräckligt starka motargument finns
faktiskt inte. Dessutom föreligger det uppenbara fördelar
med relativ åtalsplikt från effektivitetssynpunkt.
En renodlad åklagarroll skapar också goda
förutsättningar för ett system med relativ åtalsplikt.
Med en relativ åtalsplikt har ju målsäganden alltid en
möjlighet att föra talan om han eller hon vill, så någon
större risk för rättsförlust för målsäganden borde i princip
inte föreligga.
Målsägandens åtalsrätt måste förstärkas
Enligt 20 kap 8 § RB får målsäganden inte väcka åtal för
brott, som hör under allmänt åtal, med mindre han angivit
brottet och åklagaren beslutat att åtal inte skall äga rum.
Målsägandens åtalsrätt bör förstärkas. Målsäganden bör
ges bättre möjlighet att själv föra talan. Det kan ske genom
hjälp av juridiskt biträde, ekonomiskt stöd eller på annat
sätt. Det skulle i och för sig kunna innebära ett slags
privatisering av åklageriet där t ex målsäganden själv eller
med hjälp av en advokat eller annan jurist för talan inför
domstol istället för åklagare på statens bekostnad med
samma rätt och skyldighet som gäller för åklagare.
12. Domstolarna
Domstolarna, särskilt i våra storstadsområden, har idag
tveklöst för stor arbetsbörda. Därigenom kommer
rättssäkerheten i fara. En påtaglig risk finns för att målen
inte handläggs med tillräcklig omsorg och noggrannhet.
Kompetensen hos domstolarna och förmågan att klara de
ålagda uppgifterna har också med rätta ifrågasatts under
senare tid. Orsaken till detta kan vara snedrekrytering av
domare, kunskapsbrister eller oförmåga att förstå och följa
med sin tid. Domarkåren har idag ett lågt anseende bland
allmänheten, kanske det lägsta någonsin. Anseendet måste
för allmänhetens tilltro till rättsväsendet återställas.
Politiseringen av rättsväsendet är ett annat problem. Det
handlar bl a om att nämnder fått uppgifter som rätteligen
borde ligga hos domstolarna och om utseendet av
nämndemän vid domstolarna. Statsmakterna har under
flera år medvetet sparat på anslagen till domstolarna.
Försök har gjorts att dra in flera mindre domstolar, som
enligt samstämmiga uppgifter fungerar mycket bra.
Insynen i den dömande verksamheten är bristfällig.
En rad dömande funktioner har medvetet överförts från
domstolar till nämnder med klar, och ofta öppet deklarerad,
politisk sammansättning.
Det bör vara en självklarhet att domstolar och nämnder
med dömande funktion i en rättsstat är fria från allt politiskt
inflytande. Endast genom en sådan ordning kan individens
rättssäkerhet garanteras. Politiska representanter bör i
rättssäkerhetens intresse bortrensas från alla dömande
nämnder och ersättas med juridiskt utbildade, politiskt
oberoende tjänstemän eller av andra lämpliga personer.
Beslutsfattande som till sin natur innebär dömande
verksamhet skall ske i domstol. Dessutom måste det
politiska inflytandet avskaffas i domstolar och nämnder.
Dessa förändringar bör genomföras skyndsamt.
Det är som framgått fråga om många problem som måste
lösas om man verkligen vill förbättra rättssäkerheten:
1. Domstolarna måste få bättre resurser att klara av den
ökande arbetsbördan.
2. De små domstolar som är kostnadseffektiva bör
bibehållas.
3. Kompetensen och förmågan att klara av målen i
domstolarna måste höjas och domarkårens och
domstolarnas anseende återställas.
4. Politiseringen av rättsväsendet måste upphöra.
5. Insynen i den dömande verksamheten måste
förbättras.
Ungdomsdomstol
Rättegångsreglerna lägger visst hinder i vägen för ett
system med ungdomsdomstolar där ungdomar tjänstgör
som domare, åklagare och försvarare i ungdomsmål.
Enligt uppgift finns den här typen av domstolar i, dvs
domstolar där ungdomar dömer ungdomar, på försök i
USA. Vi menar att förutsättningarna för att införa en
likartad försöksverksamhet i Sverige.
Nämndemän i domstolarna
Nämndemännen skall vara folkets representanter i
domstolarna men tillsätts märkligt nog på förslag av
kommunfullmäktige bland politiskt utsedda personer.
Sammansättningen av nämndemannakåren är också i
högsta grad diskutabel från sociala, åldersmässiga och
könsmässiga synpunkter. Nämndemannauppdraget har låg
status och är dåligt betalt. Det finns därför också en påtaglig
risk att utnämningsproceduren leder till snedvridning ifråga
om folklig förankring. Frågan är m a o huruvida
nämndemannainstitutet i själva verket motverkar sitt eget
syfte.
Ett sätt att komma till rätta med problemet kan vara att
nämndemännen väljs ut slumpvis bland svenska
medborgare, att mandatperioden är kortare, förslagsvis ett
år. Urvalet skulle, liksom i andra länder, kunna ske i form
av ett noga övervakat och kontrollerat lotteri från
folkbokföringen.
Ny demokrati vill vidare ha en jämnare och bättre
ålderssammansättning bland nämndemännen. En
nämndeman bör inte få vara äldre än 60 år. Nämndemännen
bör indelas och utses i tre jämnstora åldersgrupper, t ex 18-
30, 30-45 och 45-60 år. Domstolen skall sträva efter att hålla
en jämn åldersfördelning då nämndemän kallas till
tjänstgöring, dock inte i ungdomsmål då nämnden bör bestå
av ungdomar under 21 år eller en majoritet av ungdomar.
Domstolen skall dock alltid vinnlägga sig om att få så många
yngre nämndemän som möjligt att tjänstgöra.
En utredning bör tillsättas som får till uppgift att se över
nämndemannainstitutet. I denna utredning kan man
studera vårt grannland Danmark och dess erfarenhet av
rekryteringen av nämndemän.
Återinför ämbetsmannaansvaret och avskaffa Statens
ansvarsnämnd 1976
inskränktes det straffrättsliga
ämbetsmannaansvaret och ersattes med ett disciplinansvar.
Ansvarsfrågorna handläggs av statens ansvarsnämnd. En
viss utvidgning av det straffrättsliga tjänsteansvaret för
offentligt anställda har dock skett därefter.
Ändringarna var ett steg i rätt riktning. Men för att
återupprätta det fulla ämbetsmannaansvaret krävs en
återgång till det som gällde före 1976 års ändringar.
Statens ansvarsnämnd är i allt väsentligt en
partssammansatt nämnd med politiska förtecken. En
opartisk och tillförlitlig bedömning förutsätter att statens
ansvarsnämnd avskaffas och att prövningen överflyttas till
allmän domstol, efter åtal av allmän åklagare.
Domstolsverket
Kraven på domstolsverket måste höjas. Domstolsverket
bör därför åläggas ett produktivitets- och effektivitetskrav
på 2 %. Anslaget bör minska med 1,3 miljoner kr.
13. Rättshjälp
Rättshjälpssystemet kostar för mycket
Riksrevisionsverket (RRV) har i en granskningsrapport
över rättshjälpssystemets effektivitet uttalat sig om
orsakerna till kostnadsutvecklingen. En viktig förklaring till
kostnadsökningen är, menar RRV, utvecklingen av
timkostnadsnormen, dvs den beräkningsgrund som i
allmänhet används för att ersätta de juridiska ombuden.
Normens ökning förklarar ungefär hälften av hela
kostnadsökningen. RRV har också konstaterat att den tid
som ombuden debiterar för ett ärende har ökat.
En annan viktig förklaring till kostnadsökningarna är
enligt RRV att en kraftig ökning av antalet ärenden har
skett när det gäller rättshjälp genom offentligt biträde.
Detta beror dels på ändringar i lagstiftningen, dels på en
kraftig ökning av antalet asylsökande.
RRV konstaterar att rättshjälpstagarna som får allmän
rättshjälp har en klar låginkomsttagarprofil. Ersättningen
till ombudet är i flertalet fall ca 5 000 kr. RRV har också
funnit att systemets konstruktion medför bristande
kostnadsmedvetande och att billigare lösningar inte
uppmuntras samt att det brister i uppföljningen och
kostnadskontrollen.
RRVs kritik mot rättshjälpssystemet är allvarlig, särskilt
om man ser till kostnadsökningarna.
Något radikalt måste alltså göras för att minska statens
kostnader för rättshjälpen.
RRV har för sin del beskrivit tre möjligheter att minska
kostnaderna för rättshjälpen:en ytterligare avgränsning
av rättshjälpens målgruppen överföring av ansvaret för
den allmänna rättshjälpen till privata försäkringsbolag
olika insatser för att minska konstnaderna.
Vi delar i allt väsentligt den kritik som
riksrevisionsverket fört fram.
Det är uppenbarligen så att priset för rättsligt biträde är
för högt, vilket möjligen kan förklaras av advokaternas och
advokatsamfundets dominerande ställning och att det inte
förekommer någon konkurrens i fråga om pris och
kompetens på den rättsliga tjänstemarknaden på det sätt
som finns i andra branscher. Att vara advokat eller att ge
allmänheten rättsligt biträde innebär i allt väsentligt att leva
i en skyddad värld utan insyn och kontroll av sedvanliga
marknadsmekanismer.
Det finns dåliga advokater och mycket skickliga
advokater, men märkligt nog jämställs de som regel i fråga
om ersättning enligt rättshjälpslagen eller beträffande
ersättning som utgår av allmänna medel till offentlig
försvare. En dålig advokat får lika mycket betalt som en bra
advokat. Det kan till och med vara så att den sämre
advokaten får mera betalt än den bättre. Dessutom
förekommer det att biträden och ombud begär stort sett lika
mycket betalt och får det, trots att arbetsprestationerna
skiljer sig mycket åt. Det lär också förekomma onödiga
överklaganden eller rena okynnesöverklaganden, t ex i
asylärenden, i syfte att få ytterligare ersättning från staten.
Advokatverksamhet och annan juridisk verksamhet som
innebär att man tillhandahåller rättsliga tjänster åt
allmänheten förekommer i en skyddad sektor, utan insyn
och konkurrens. Konkurrens och marknadsföring av
kompetens (specialitet) är givna förutsättningar för att
konsumenten skall få en rimlig chans att göra ett riktigt val
i fråga om rättsligt biträde. Så är det inte idag.
Det torde inte vara möjligt att snabbt genomföra ett
system med pris- och kompetenskonkurrens som skulle
kunna medföra sänkta kostnader för staten och för den
rättssökande allmänheten.
I avvaktan på en genomgripande förändring bör i vart
fall timkostnadsnormen sänkas. En sådan sänkning kan
också komma att sänka kostnaderna för rättsskyddet hos
försäkringsbolagen som kan anpassa kostnadsersättningen
till den lägre timkostnadsnormen.
Med hänsyn till de förändringar vi föreslår bör
rättshjälpskostnaderna sänkas med 20 % eller 156 miljoner
kr.
Advokatfrågor
Enligt myten anses advokater i allmänt kunna klara av
alla ärenden av rättslig natur. Advokattiteln fungerar som
ett slags kvalifikationsnorm. Vissa slag av uppdrag
förbehålls advokater, t ex uppdrag som offentlig försvarare.
Advokaten är näringsidkare i förhållande till klienten,
konsumenten.
Advokaterna får inte marknadsföra sina specialiteter.
Inom många rättsområden krävs speciell kompetens. Om
advokaterna tilläts marknadsföra sina specialiteter skulle
detta underlätta ett sakligt riktigt val av rättsligt biträde för
konsumenten och leda till lägre kostnader.
Enligt ett EU-direktiv skall det i princip råda fritt val av
ombud vid domstol. Det tycks dock inte tillämpas i
praktiken i EU-staterna.
Advokater är dyra och ger inte alltid goda råd. Det
framgår av anmälningar till advokatsamfundet.
Advokatverksamheten måste bli föremål för insyn.
Prövningen av advokatersättningar och andra frågor som
rör advokater bör inte handhas av advokaterna själva.
Formerna för detta måste redas ut.
Som framgått är det inte bara den höga prissättningen
som är ett problem utan också kompetensen. Det finns
faktiskt en hel del dåliga advokater och jurister som
tillhandahåller allmänheten rättsligt biträde och rådgivning.
Det är inte ovanligt att ju sämre en advokat är desto mer
kan han tjäna som rättshjälpsbiträde eller som offentlig
försvarare. Arbetsprestationer är svåra att mäta. En snabb
och kompetent advokat får inte mer betalt, snarare mindre.
Det händer att advokaterna jämför sina kostnadsräkningar
hos domstolen och kommer överens om en lämplig nivå.
Det nuvarande rättshjälpssystemet och systemet med
offentliga försvarare premierar inte duglighet.
Timkostnadsnormen är för hög.
Advokatverksamhet och annan juridisk verksamhet
förekommer i en skyddad sektor, utan insyn och
konkurrens.
Insyn och konkurrens är givna förutsättningar för att
konsumenten skall få nödvänding konsumentupplysning.
En bättre advokat bör få kosta mer, en sämre mindre, en
dålig bör konkurreras ut. Släpp in marknadskrafterna och
den fria konkurrensen i advokatverksamheten med allt vad
det innebär. Ett viktigt inslag i detta är just
priskonkurrensen. Avskaffa advokatmonopolet.
Advokattiteln är inte längre en garanti för kvalitet.
Konkursförvaltararvoden
En konkursförvaltare skall ta till vara borgenärernas
gemensamma rätt och bästa samt vidta alla de åtgärder som
främjar en förmånlig och snabb avveckling av boet. Han
skall bl a ta hand om boet, upprätta en bouppteckning,
upprätta en skriftlig berättelse om boets tillstånd och om
orsakerna till gäldenärens obestånd samt slutredovisning.
Om förvaltaren finner att gäldenären kan misstänkas för
vissa brott så skall han underrätta åklagare om detta. Till
slutredovisningen skall han också bifoga en redogörelse för
de åtgärder som han har vidtagit för att efterforska om
brottslig gärning förekommit samt resultatet därav.
Förvaltningen står under tillsyn av
kronofogdemyndighet som är utsedd till tillsynsmyndighet.
Om rätten efter att ha hört förvaltaren finner att
konkursboets tillgångar inte räcker till betalning av
uppkomna och väntade konkurskostnader och andra
skulder som boet har ådragit sig, skall rätten besluta om
avskrivning av konkursen. Om konkursen inte avskrivs,
skall boets pengar, i den mån medlen inte går åt till
betalning av konkurskostnaderna och andra skulder som
boet har ådragit sig, delas ut till borgenärerna enligt vissa
regler.
Konkurskostnaderna skall utgå ur konkursboet framför
andra skulder som boet har ådragit sig. I den mån
konkurskostnaderna inte kan tas ut ur boet betalas de av
staten.
Arvode till förvaltaren bestäms av rätten. Arvodet får
inte bestämmas till högre belopp än som med hänsyn till det
arbete som uppdraget har krävt, den omsorg och skicklighet
varmed det har utförts samt boets omfattning kan anses
utgöra skälig ersättning för uppdraget. För konkurser som
skrivs av utgår arvode enligt en fastställd taxa. Arvodet
skall bestämmas till ett visst belopp i ett för allt.
Konkursförvaltare rekryteras ur en förhållandevis liten
grupp advokater. Det finns advokatbyråer som har
specialiserat sig på konkurser och förvaltaruppdrag.
Arvoden till konkurssförvaltare är mycket höga. Det
handlar om 1 500--2 000 kronor per timme för inte taxesatta
konkurser.
Konkursförvaltarna själva menar att de höga
ersättningarna motiveras av att de är värda pengarna och
om ersättningarn inte var så höga så skulle man inte få
duktiga affärsjurister som håller i konkurserna (DN
14.12.1992). Ett annat skäl som anförts för de stora
arvodena är att ansvarsförsäkringen inte skulle täcka ett fel
i en stor konkurs.
Att konkursförvaltare skulle vara särskilt duktiga är ett
försök till mytbildning. Det kan faktiskt vara precis
tvärtom. I flera uppmärksammade fall har det visat sig att
förvaltare agerat på ett sätt som kan ifrågasättas. Det
handlar bl a om att vissa borgenärer missgynnats eller att
utredningen är bristfällig.
Insynen i konkursförvaltarverksamheten är bristfällig.
Tillsynsmyndigheten fullgör inte sin uppgift med tillräcklig
omsorg. Av slentrian godkänns de höga
kostnadsräkningarna. Vidare utmärks verksamhetsområdet
av brist på konkurrens. Nya advokater eller jurister tillåts
inte etablera sig i branschen och få uppdrag.
Konkursförvaltararvodena är en mycket stor kostnad för
staten. Om det inte går att få ner kostnaderna måste statens
ansvar begränsas för konkursförvaltarersättningen.
Det är uppenbarligen dags att göra en ordentlig
utredning av hela verksamhetsområdet med
konkursförvaltare.
14. Kriminalvården
De aningslösa vårdtankarna i 1974 års
kriminalvårdsreform måste snarast överges.
Visitationspatrullernas verksamhet
Ett antal uppmärksammade rymningar i början av 1970-
talet samt den ökande förekomsten av narkotika vid
kriminalvårdens anstalter var anledningen till inrättandet av
de särskilda visitationspatrullerna. Den första patrullen
inrättades formellt vid anstalten Kumla. Därefter byggdes
verksamheten ut successivt och omfattar idag sju patruller
om totalt 23 tjänster. Dessa finns vid riksanstalterna Kumla,
Malmö, Hall, Tidaholm, Norrtälje, Norrköping och
Härnösand. För att ytterligare intensifiera
narkotikabekämpningen utrustades sedermera patrullerna
med narkotikahundar.
Man har alltså i över 20 års tid utvecklat kompetens och
erfarenhet och har även bidragit till större delen av de
beslag (75 %) som gjorts på landets anstalter. Detta har till
stor del berott på just den erfarenhet man erhållit under de
gångna åren. Framgångarna beror också på att man
utvecklat ett mycket gott samarbete med olika polisiära
enheter, framförallt Rikskriminalen. Detta
informationsutbyte är ofta känsligt och beroende av stort
förtroende mellan informatör och mottagare och kan oftast
inte ske i någon större krets utanför den homogena grupp
som visitationspatrullerna utgör.
Dessa informationsutbyten har en mycket förebyggande
effekt och har haft stor inverkan på att planerade
narkotikaströmningar till anstalterna kunnat stoppas. Det
gäller inte enbart narkotika utan annan grov brottslighet
som planerats, samt även planerade rymningsaktioner.
Kriminalvårdsstyrelsens förslag till ny organisation
Direktionen inom Kriminalvårdsstyrelsen har gett en
rationaliseringsgrupp i uppdrag att göra en översyn av
visitationspatrullernas verksamhet och organisation. Detta
uppdrag har utmynnat i att direktionen med
generaldirektören Björn Weibo i spetsen föreslagit att
visitationspatrullernas nuvarande arbetsformer skall
förändras. Förslaget går helt drastiskt ut på att helt enkelt
lägga ned den nuvarande verksamheten och som man
uttrycker det ''att det är en effektivisering av resurserna och
att kompetensen skall spridas bland annan personal på
anstalterna''.
Verksamhetsnyttan
Tyvärr verkar förslaget vara en ren skrivbordsprodukt
och riskerar att, om det genomförs, försämra resultatet, d v
s narkotika kommer att flöda mer okontrollerat på
anstalterna. Att slå sönder en effektiv expertorganisation är
helt förkastligt. Man måste ta hänsyn till verksamhetsnyttan
med visitationspatrullernas verksamhet. För att leva upp till
riksdags och regerings målsättning att minska
narkotikaflödet på anstalterna är den föreslagna
organisationsförändringen ett hot mot uppställda mål: att
minska narkotikan i landets fångvårdsanstalter.
Det finns alltid en risk att man teoretiskt kan påstå att
man genom olika organisationsförändringar minskar olika
problem. När det gäller narkotikaförekomst så är det
naturligtvis enkelt att ta bort den organisation som gör
beslagen och därigenom statistiskt påvisa att narkotikan
minskat på anstalterna. Sådana organisationsförändringar
har gjorts på andra håll inom statsförvaltningen men har
inte gagnat verksamhetsnyttan.
Visitationspatrullerna bör finnas kvar
Det har under den efterföljande debatten, sedan det
blivit känt att nedläggning hotar, framförts kritik mot
förslaget från de flesta håll som kan tänkas ha genomtänkta
uppfattningar i frågan. Naturligtvis skall den kompetens
som personalen har vid nämnda patruller förmedlas till
övrig vårdpersonal på anstalterna. Men att därför splittra
organisationen är inte nödvändigt eller önskvärt, om man
ser till de uttalade målsättningarna att i samhället begränsa
narkotikahanteringen, utan i stället hålla den på mycket hög
nivå och se till resultaten. Frigör den eller de som på ett
pedagogiskt sätt kan vidareförmedla kunskaperna för
fortbildning av vårdpersonalen och höja kompetensen hos
dessa. Detta bör dock inte ske på bekostnad av nedläggning
av nuvarande organisation.
15. Övriga frågor
Allmän laglydnad måste framgå direkt av lag
Vid val av påföljd måste domstolen ta hänsyn till vad
som krävs för att upprätthålla allmän laglydnad eller, med
andra ord, medborgarnas rätt till lag och ordning --
allmänpreventionen.
År 1989 togs märkligt nog bestämmelsen i 1 kap. 7 §
brottsbalken bort, en bestämmelse som bl a gick ut på att
domstolen vid val av påföljd skulle iakttaga vad som krävs
för att upprätthålla allmän laglydnad. Lagändringen
grundade sig på förslag av fängelsestraffkommittén i
betänkande (SOU 1986:13-15) Påföljd för brott.
Kommittén ansåg att allmänpreventionen verkade
genom lagens straffhot och en i anslutning därtill
upprätthållen fast och konsekvent praxis som visar att
straffhotet inte är tomt. Man ansåg att enskilda domar i sig
inte kunde antas vara av betydelse för allmänpreventionen
och att det knappast var möjligt för domstolarna att bedöma
vilken inverkan en viss påföljd i ett enskilt fall kunde få för
den allmänna laglydnaden. Kommittén menade också att det
stred mot principen om likhet inför lagen att i det enskilda
fallet av allmänpreventiva skäl göra avvikelser från
sedvanlig påföljdsbedömning.
Under remissbehandlingen av förslaget framfördes
kritiska synpunkter mot att kommittén tillmätt
preventionsteorierna en alltför begränsad roll vid
domstolarnas beslutsfattande. Man menade att kommittén
varit inkonsekvent genom att preventionsteorierna så starkt
betonades som grund för straffsystemet som sådant
samtidigt som de i princip inte skulle få läggas till grund för
beslutsfattandet i de enskilda fallen. Särskilt när det gällde
de allmänpreventiva hänsynen menade flera
remissinstanser att kommittén inte tillräckligt beaktat deras
betydelse för påföljdsbestämningen i enskilda fall.
Departementschefen ansåg för sin del att det var
uppenbart att domstolarna i sin tillämpning måste kunna
beakta de allmänna ändamål som ligger till grund för
straffsystemet. Samtidigt ansåg han det klart att
domstolarnas möjligheter att förutse och jämföra vilka
effekter i preventivt hänseende som olika alternativa
påföljder kunde få i det enskilda fallet var ytterst
begränsade.
Vid riksdagsbehandlingen i juni 1988 tilldrog sig inte
allmänpreventionen något nämnvärt intresse, dock
framfördes från moderat håll att allmänpreventiva hänsyn
måste väga tungt då påföljder för brott bestäms, särskilt
mot bakgrund av den då starka ökningen av brottsligheten
som inträffat under senare decennier.
Läget har ju därefter faktiskt inte blivit bättre, utan
väsentligt sämre. Brottsligheten ökar och blir allt grövre.
Den går också ned i åldrarna. Samhället står till synes
maktlöst. Om allmänpreventionen ges större betydelse än
idag bör det öka möjligheten att döma till strängare straff
för den lilla högaktiva gruppen av vanebrottslingar.
Dessutom bör ett mera framträdande allmänpreventivt
tänkande kunna medverka till att det hos unga människor
inskärps hur allvarligt samhället ser på brott.
1 kap 7 § brottsbalken tillämpade domstolarna i
allmänhet på så sätt att hänsynen till allmän laglydnad
tillmättes högre dignitet än hänsynen till den dömdes
anpassning i samhället.
Som belysande exempel kan nämnas hur domstolarna
tidigare behandlade rattfylleribrottet. För rattfylleri var
huvudregeln fängelse av allmänpreventiva skäl.
Fängelsestraff utdömdes sålunda regelmässigt, annan
påföljd endast undantagsvis. Domstolarna tog alltså först
hänsyn till intresset av att upprätthålla laglydigheten, men
kunde döma till annan, inte frihetsberövande påföljd, om
det förelåg speciella skäl som just hade med den dömdes
anpassning i samhället att göra. Idag är det precis tvärtom,
vilket för övrigt ter sig mycket märkligt då en senare
lagändringen skett som enligt lagstiftaren faktiskt syftade
till en strängare syn på rattfylleri. Om bestämmelsen i 1 kap
7 § hade varit kvar och tillämpats på anfört sätt hade
sannolikt betydligt fler dömts till fängelse idag för
rattfylleri.
Allmänheten tycker att domstolarna dömer märkligt.
Det förefaller som om det saknas stadga i dömandet. Många
för fram tvivel på att lika fall behandlas lika och att
dömandet grundas på saklighet och objektivitet.
Tilltron till rättssystemet och de rättsliga instanserna
måste återskapas. Ett första steg bör vara att klargöra
allmänpreventionens övergripande betydelse. Vid
dömandet bör allmänpreventionen återupprättas och sättas
främst. Det är givetvis viktigt att ingen oskyldig döms för
brott. Det är dock lika viktigt att allmänheten har
förtroende för domstolarna och deras sätt att döma. Det är
också viktigt att skapa förtroende hos allmänheten för
andra rättsvårdande myndigheter.
Medborgarna har rätt till lag och ordning. För detta är
staten ytterst ansvarig. Brottsligheten ökar och blir allt
grövre och våldsammare. Staten har tappat greppet om
utvecklingen och nöjer sig med att med hjälp av
brottsstatistiken ge prognoser för hur stor ökningen skall
bli.
Det är dags för det politiska etablissemanget att lämna
åskådarplatsen. Något måste göras. Det går inte längre att
blunda för verkligheten. Den negativa brottsutvecklingen
måste brytas.
Begränsa nådemöjligheten vid livstidsstraff
Livstidsstraff utdöms endast vid mycket grov
brottslighet. Vid dessa typer av brott anser vi att
möjligheten att bli benådad bör vara ytterst begränsad.
Därför vill vi att förutsättningarna för att begränsa
nådemöjligheten vid livstidsstraff utreds.
Villkorlig frigivning bör inte förekomma
Ny Demokratis grundläggande uppfattning är att
villkorlig frigivning överhuvudtaget inte bör förekomma.
Den intagne bör alltså inte friges innan hela strafftiden löpt
ut. I undantagsfall vid uppenbar skötsamhet och aktiv
medverkan till återanpassning skall villkorlig frigivning
kunna medges.
Inbrottsstöld
Reglerna för grov stöld måste omfatta även inbrott i
fritidshus och kolonistugor och andra obevakade objekt. I
princip bör reglerna ändras till vad som tidigare gällde
ifråga om inbrottsstöld. Brottet inbrottsstöld betraktades
som ett grovt brott.
Skärp knivförbudet
För några år sedan kom lagen om förbud beträffande
knivar och andra farliga föremål. Lagen har kritiserats för
att inte vara effektiv. Förslag har t o m framförts om att den
borde upphävas. Att upphäva en lag kan vara rimligt om
den inte fyller någon vettig funktion.
Knivar, andra stick- och skärvapen kommer allt oftare
till användning vid brott mot liv eller hälsa. Ett sätt att
effektivisera lagen är att höja straffmaximum som nu är
fängelse sex månader till ett år.
Bildråp och vållande till annans död vid rattfylleri
Rattfyllerister som kör ihjäl eller skadar barn har rönt
stor uppmärksamhet i media. Allmänheten är med rätta
upprörd över lindriga straff och den flathet som
myndigheter och etablissemanget uppvisar gentemot
rattfyllerister.
Väg- och sjöfyllerikommittén som nyligen presenterade
sitt betänkande Grovt Rattfylleri och Sjöfylleri (1992:131)
har föreslagit att brotten vållande till annans död och
vållande till kroppsskada eller sjukdom -- som inte sällan
förekommer i samband med onykterhet i trafik -- ses över.
Kommittén ifrågasätter om bedömningen av dessa brott inte
är mildare än vad som kan anses rimligt.
Ny demokrati kan hålla med om att man måste
ifrågasätta bedömningen men inte bara den, utan
lagstiftningen som sådan. En elvaårig pojke påkördes och
dödades brutalt av en rattfyllerist på en gångbana alldeles
utanför sitt hem, som låg i ett lugnt bostadsområde.
Händelsen och följderna för pojkens familj har berört oss
djupt. Familjen får ett livslångt lidande, rattfylleristen ett
års fängels för grovt rattfylleri, grovt vållande till annans
död, grov vårdslöshet i trafik och grov smitning från
olycksplatsen.
Detta är ett upprörande och uppmärksammat exempel.
Men det finns fler. Det förekommer allt för ofta att
människor blir dödade eller skadade i samband med
onykterhet i trafiken.
En annan möjlighet kan vara att skapa en särskild
brottsform som kallas bildråp med ett straffminimum på
förslagsvis tre år. Brottet bör terminologiskt ligga mellan
uppsåtligt dödande, mord och dråp, och grovt vållande till
annans död. Det typiska för brottet bör vara att det är fråga
om en synnerligen anmärkningsvärd körning som
exempelvis innefattar mycket hög hastighet, körning på fel
sida av vägbanan eller på plats där bilar normalt inte skall
förekomma, t ex en gångbana i ett bostadsområde, vidare
att föraren tappat herraväldet över bilen eller att föraren på
grund av körningen och omständigheterna i övrigt framstått
som likgiltig för andra människors liv och hälsa. En särskild
omständighet kan vara att en oskyddad trafikant t ex ett
barn dödats på en plats, ett bostadsområde, där särskild
försiktighet vid bilkörning får anses påbjuden. Om
körningen skett under inverkan av alkohol eller annat
berusningsmedel bör tillmätas särskild betydelse.
Ett lagförslag bör snarast utarbetas som innefattar
brottet bildråp.
Förbud mot rasistiska organisationer
Ny demokrati har i tidigare motioner föreslagit förbud
mot rasistiska organisationer samt fört fram andra förslag
som syftar till att motverka rasismen i landet.
Asocialitet
Med asocialitet menas att man inte försöker försörja sig
på ett ärligt sätt, är farlig för allmän ordning och säkerhet
eller i övrigt för ett asocialt liv.
Den som förde ett asocialt liv kunde med stöd av en
tidigare lagstiftning om åtgärder vid samhällsfarlig
asocialitet omhändertas och dömas till arbetsanstalt.
Lagstiftningen upphävdes under 1970-talet.
I utlänningslagen finns begränsade regler som möjliggör
avvisning eller utvisning på grund av asocialitet. Under
senare tid har ett inte ringa antal utländska prostituerade
kommit till Sverige. De erbjuder sina tjänster under en
begränsad tid, oftast tre månader. Därefter lämnar de
landet. Verksamheten kan ha anknytning till internationella
prostitutionsligor.
Enligt vår mening finns det behov av att återinföra en
särskild asocialitetslagstiftning. Dessutom måste det skapas
klara och lättbegripliga regler så att det går att avvisa eller
utvisa en utlänning på grund asocialitet.
Åtgärder mot att gömma flyktingar
I anledning av att utlänningar får hjälp att gömma sig
eller på annat sätt undandra sig ingripande från svensk
myndighet, utan att den som sålunda bistår utlänningen blir
straffad, vill vi att en utredning tillsätts med uppgift att
utreda förutsättningarna för att straffbelägga sådana
handlingar.
Anonymitet för vittnen i vissa fall
Många drar sig för att anmäla brott eller att lämna
uppgifter till polisen i pågående brottsutredningar eller att
vittna inför domstol. Detta är ett stort problem som inte har
någon enkel lösning.
Dagligen finner man i dagspressen artiklar som tyder på
att vittnens rädsla är ett allvarligt problem. Rikspolischefen
har påpekat de bekymmer det medför för rättsväsendet att
allmänheten inte känner sig säker när man lämnar uppgifter
till polisen om brottslingar eller om begångna brott. Man är
rädd för repressalier. Många utsätts för tydliga eller
förtäckta hot. Det tillhör vardagen i rättsväsendet, särskilt
sedan inslaget av utländska kriminella blivit allt större. Den
som lämnar uppgifter eller hans familj kan inte räkna med
anonymitet eller polisskydd vid risk för repressalier.
Anonymitet bör kunna erbjudas vittnen. Vi föreslår att
man vidareutvecklar de förslag som Rikspolisstyrelsens
KRIPUT-grupp lade fram i RPS Rapport 1990:4.
Rätten att få vara anonym bör vara generell och kanske
ges särskild prioritet där det är fråga om t ex organiserad
brottslighet med internationella inslag såsom
narkotikabrottslighet, terrorism eller annan allvarlig och
betydande brottslighet. För rätt till anonymitetsskydd skall
föreligga synnerliga skäl. Ett speciellt problem som
uppmärksammats är att polispersonal blir hotad.
Frihetsberövande för den misstänktes bästa
Genom bättre möjligheter att häkta kan man förhindra
nya brott, skapa bättre förutsättningar för utredning av
brott samt öka möjligheterna att utdöma realistiska straff.
En polisutredning omfattar dels en utredning om själva
brottet, dels en utredning om den misstänktes personliga
förhållanden. Problemet idag är att utredningarna drar ut
på tiden, att man inte snabbt kan få fram uppgifter om
lämplig påföljd eller annan lämplig åtgärd, att den
misstänkte i allt för många fall släpps ut för att omedelbart
fortsätta med brottslig verksamhet.
Det går att effektivt bryta en påbörjad brottsbana.
Medlet är helt enkelt att öka möjligheten för
frihetsberövande på utredningsstadiet i form av häktning
som inte bara är tillfällig. Erfarenheterna visar nämligen att
man under häktningstiden har stora möjligheter att få fram
alternativa påföljder, såsom skyddstillsyn med
vårdföreskrift, intagning på alkoholisthem eller annan
vårdform eller varför inte samhällstjänst. Ett resolut
frihetsberövande är också positivt för den allmänna
laglydnaden, allmänpreventionen.
De nuvarande häktningsreglerna medger endast
begränsade möjligheter att häkta på grund av intresset att
finna en lämplig påföljd eller annan lämplig åtgärd. En
sådan särskild häktningsgrund bör därför införas.
Summarisk straffprocess m m
Förslag om ökad användning av summariska
straffprocessformer möts ofta av misstro. Man menar att
rättssäkerheten kommer i fara. Kritikerna menar vidare att
användning av summarisk process kan uppfattas som en
utpressningsliknande situation på så sätt att den som
bestrider ett föreläggande riskerar att hamna i domstol och
utsättas för det obehag som det kan innebära. Kritikerna
tycks dock bortse från det faktum att om
föreläggandemöjligheten inte fanns skulle den misstänkte
alltid hamna i domstol, vilket väl får anses betydligt
allvarligare för den enskilde än att han eller hon måhända
någon gång skulle gå med på ett föreläggande för att slippa
ställas inför domstol trots sin oskuld. Man bör faktiskt
kunna kräva av medborgarna att de kan ta ställning i en
föreläggandesituation, dvs att de kan ta personligt ansvar
för sitt handlande att godkänna eller inte godkänna ett
föreläggande.
Påfallande få förelägganden bestrids också. I och för sig
skulle man kunna införa stickprovsundersökningar för att få
reda på hur systemet fungerar eller i vart fall göra någon
form av utredning för att förbättra kunskapen på området.
Det är uppenbart att utrymmet för strafföreläggande och
ordningsbot bör vidgas. Ytterligare ansträngningar bör
göras i detta syfte. Att till den summariska processformen
även koppla skadestånd eller andra enskilda anspråk är
också rimligt och rationellt.
Villkorlig dom bör kunna dömas ut genom
strafföreläggande.
Ett godkänt strafföreläggande innebär att man ikläder
sig ett personligt ansvar som man inte bör kunna frånsäga
sig.
Frågan om snatterier skall kunna beivras genom
penningböter är svårbedömd. Snatteribrottet kan nämligen
typiskt sett vara allt från ett enstaka misstag, där en
penningbot framstår som lämplig påföljd, till upprepade
snatterier av betydande omfattning. Upprepade snatterier
har i vissa fall bedömts som stöld med åtföljande
fängelsestraff. Med ett penningbotssystem kan det dock
finnas en risk för att det kan bli svårt att upptäcka och
ingripa på ett adekvat sätt mot återfallssnattare. För att
undvika detta bör därför ett register e d upprättas. Ett annat
problem är att det inte är ovanligt att särskilt äldre
människor blir oskyldigt misstänkta för butikssnatterier.
Det saknas tillägnelseuppsåt. Ofta rör det sig om ren
glömska. Naturligtvis är det önskvärt med ett nyanserat
system rörande butikssnatterier vilket inte drabbar
oskyldiga men väl sträcker sig från förhållandevis lindriga
påföljder vid enstaka brott men till kännbara straff för
återfallssnattaren. Det är således nödvändigt att införa ett
mera nyanserat system för ingripande mot snatterier som
innebär att oskyldiga inte får drabbas men väl medför
kännbara straff för återfallssnattaren.
Målsäganden bör få behålla rätten att utverka åtal även i
de fall då förutsättningarna för strafföreläggande föreligger.
Målsäganderätten bör inte utan goda skäl inskränkas. Man
bör dock inte vara främmande för att målsäganderätten på
något sätt kan behöva villkoras i fråga om
strafförelägganden, t ex till fall där det föreligger synnerliga
omständigheter för att saken handläggs vid domstol i stället
för av åklagare. Vidare kan det uppkomma problem om
snatterier beivras genom penningböter och målsäganden
motsätter sig det.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ett effektivt bekämpande av
brottsligheten och upprättande av lag och ordning,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om åtgärder för brottsoffren,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om brottsofferfond,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om åtgärder mot
ungdomsbrottslighet,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om åtgärder mot
narkotikabrottslighet,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att tillåta buggning,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att tillåta dold
övervakningskamera,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om övervakningskamera i butik,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om kameraövervakning med rätt till
videoinspelning,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om rensa bort all narkotika på
anstalterna,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om åtgärder mot
våldsbrottsligheten,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om medicinering för våldsverkare,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om åtgärder mot sexuella övergrepp
mot barn,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att stoppa barnprostitutionen,
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om förlängd preskriptionstid för
sexuella övergrepp,
16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om kemisk kastrering,
17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om våldspornografi,1
18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om effektiva åtgärder mot rattfylleri
och annan trafikbrottslighet,
19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om förverkande av fordon,
20. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om medhjälp,
21. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om juridiskt biträde,
22. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om rapport till
trafikförsäkringsbolag,
23. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om bildråp,
24. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om trafikpolisen,
25. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ekopolisen,
26. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om polisens brottsförebyggande
verksamhet,
27. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om polisbevakningen vid särskilda
arrangemang,
28. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ytlig kroppvisitation,
29. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ändring i polislagen,
30. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om s.k. sväljare av narkotika,
31. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om utbildning vid Polishögskolan,
32. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om relativ åtalsplikt,
33. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om åtalsunderlåstelse och
förundersökningsbegränsning,
34. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att målsägandens åtalsrätt måste
förstärkas,
35. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om nämndemän i domstolarna,
36. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ungdomsdomstol,
37. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om återinförande av
ämbetsmannaansvaret,
38. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att avskaffa statens
ansvarsnämnd,2
39. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att rättshjälpssystemet kostar för
mycket,
40. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om advokatfrågor,
41. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om
konkursförvaltararvoden,3
42. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att 1974 års kriminalvårdsreform
måste omprövas,
43. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att visitationspatruller bör finnas
på kriminalvårdsanstalterna,
44. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att allmän laglydnad måste
framgå direkt av lag,
45. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att begränsa nådemöjligheten vid
livstidsstraff,
46. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att villkorlig frigivning inte bör
förekomma,
47. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om inbrottsstöld,
48. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om skärpt knivförbud,
49. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om asocialitet,
50. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om åtgärder mot att gömma
flyktingar,4
51. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om anonymitet för vittnen i vissa fall,
52. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om frihetsberövande för den
misstänktes bästa,
53. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om summarisk straffprocess,
54. att riksdagen avsätter ytterligare 90 000 000 kr för
bekämpande av ekonomisk brottslighet under budgetåret
1994/95,
55. att riksdagen till Domstolsverket för budgetåret
1994/95 anvisar 1 300 000 kr mindre än vad regeringen
föreslagit eller således 64 028 000 kr,
56. att riksdagen till Rättshjälpskostnader för budgetåret
1994/95 anvisar 156 000 000 kr mindre än vad regeringen
föreslagit eller således 623 000 000 kr,
57. att riksdagen till Brottsskadenämnden för budgetåret
1994/95 anvisar 65 000 000 kr utöver vad regeringen
föreslagit eller således 100 000 000 kr för bildande av en
brottsofferfond.
Stockholm den 25 januari 1994
Ian Wachtmeister (nyd)
Karl Gustaf Sjödin (nyd)
Bert Karlsson (nyd)
Ulf C Eriksson (nyd)
1 Yrkande 17 hänvisat till KU.
2 Yrkande 38 hänvisat till AU.
3 Yrkande 41 hänvisat till LU.
4 Yrkande 50 hänvisat till SfU.