Innehåll
1. Lag och ordning4 2. Våra viktigaste förslag i sammandrag för att bekämpa brottsligheten6 3. Brottsoffer8
Brottsofferombudsman9
Brottsofferfond9
Ersättningsreglerna måste bli generösare10
Brottsoffrets rätt att processa10
Brottsåskådares skyldighet att ingripa10
Rätten till offentlig försvarare måste begränsas11 4. Ungdomsbrottslighet11
Åtgärder i tid innan det är för sent12
Jourdomstolar för ungdomar12
Särskilda ungdomsfängelser13
Samordning mellan rättsväsendet och socialtjänsten13
Veckoslutsfängelse13 5. Narkotikabrottslighet13
Narkotikaliberalerna är ett hot14
Stora internationella intressen14
Stoppa problemen i tid14
Produktutveckling15
Öka informationen om narkotika15
Ny demokratis narkotikaprogram15
Öka tullens och polisens resurser15
Särskilt om kompetensutveckling vid Tullverket angående narkotika16
Tillåt hemlig teknisk avlyssning -- buggning16
Tillåt dold övervakningskamera17
Övervakningskamera i butik17
Kameraövervakning med rätt till videoinspelning17
Integritetsskydd vid utomhusbevakning18
Rensa bort all narkotika på anstalterna18 6. Våldsbrottsligheten18
Skärpta straff mot grova våldsbrott18
Medicinering för våldsverkare19 7. Sexuella övergrepp mot barn19
Stoppa barnprostitution20
Barnpornografibrott20
Förläng preskriptionstiden20 8. Sexuella övergrepp mot kvinnor21
Kemisk kastrering21
Våldspornografi21 9. Effektiva åtgärder mot rattfylleri och annan allvarlig trafikbrottslighet22
Bakgrund22
Omvänd bevisbörda22
Frihetsberövande och häktning23
Brott och straffvärde23
Progressiva straff23
Bötesstraff23
Förverka fordon23
Medhjälp23
Juridiskt biträde24
Rapport till trafikförsäkringsbolag24 10. Polisväsendet24
Ekopolisen24
Trafikpolisen25
Särskild föreskriftsrätt25
Brottsförebyggande verksamhet26
Polisbevakningen vid särskilda arrangemang26
Ytlig kroppsvisitation26
Polislagen27
Legitimerad och icke legitimerad polis27
S k sväljare av narkotika28
Polisutbildningen28 11. Åklagarväsendet28
Åtalsunderlåtelse och förundersökningsbegränsning28
Den relativa åtalsplikten30
Målsägandens åtalsrätt måste förstärkas30 12. Domstolarna30
Ungdomsdomstol31
Nämndemän i domstolarna31
Återinför ämbetsmannaansvaret och avskaffa Statens ansvarsnämnd32
Domstolsverket32 13. Rättshjälp32
Rättshjälpssystemet kostar för mycket32
Advokatfrågor33
Konkursförvaltararvoden34 14. Kriminalvården35
Visitationspatrullernas verksamhet35
Kriminalvårdsstyrelsens förslag till ny organisation36
Verksamhetsnyttan36
Visitationspatrullerna bör finnas kvar36 15. Övriga frågor37
Allmän laglydnad måste framgå direkt av lag37
Begränsa nådemöjligheten vid livstidsstraff38
Villkorlig frigivning bör inte förekomma38
Inbrottsstöld39
Skärp knivförbudet39
Bildråp och vållande till annans död vid rattfylleri39
Förbud mot rasistiska organisationer40
Asocialitet40
Åtgärder mot att gömma flyktingar40
Anonymitet för vittnen i vissa fall40
Frihetsberövande för den misstänktes bästa41
Summarisk straffprocess m m41
Hemställan42
1. Lag och ordning
Statens huvuduppgift är att ge medborgarna fysisk trygghet och säkerhet. Brottsligheten ökar och blir allt grövre och våldsammare. Staten och regeringen har tappat greppet om utvecklingen och nöjer sig med att från åskådarplats ge prognoser för hur stor ökningen skall bli i brottsstatistiken i stället för att ta krafttag mot brottsligheten och återsställa lag och ordning i landet.
Så inledde vi vår motion om kriminalpolitiken förra året. Vi kan nu med hjälp av brottsstatistiken konstatera att den negativa utvecklingen fortsätter. Med den nuvarande regeringens metoder går brottsligheten inte att hejda -- den bara växer. Regeringen lovade väljarna krafttag mot brottsligheten men regeringen svek.
Statistiken talar sitt tydliga språk. Antalet brott fortsätter att öka. Antalet anmälda våldsbrott har ökat kraftigt alltsedan den borgerliga regeringen tog över ansvaret för brottsbekämpningen. Inbrott i vind, källare eller andra oskyddade objekt fortsätter att öka. Narkotikabrotten har efter en nedgång ökat markant under 1993.
Ny demokrati har lämnat förslag som syftar till att effektivt bekämpa brottsligheten. Förslagen måste nu läggas till grund för kampen mot brottsligheten.
Tyngdpunkten i kriminalpolitiken måste självfallet vara att upprätthålla lag och ordning i samhället. Rättsordningen blir meningslös om den inte kan skydda kvinnor och barn från övergrepp och brutal död eller ge brottsoffren ett rimligt stöd. Oordningen går att bryta.
Brottsoffret, målsäganden, måste ges en starkare ställning under utredningen och i domstolsprocessen. Detta innebär bl a att brottet mera skall ses som en sak mellan förövaren och offret än mellan åklagaren och gärningsmannen.
Det är hög tid att lämna ogrundade vårdtankar som ändå aldrig kan leda till något positivt resultat. De lyckade resultaten inom kriminalvården är undantag och beror mera på enskilda initiativ och personligt ansvar än kriminalvårdsapparaten som sådan.
Medborgarna har med rätta ett mycket svagt förtroende för rättsmaskineriet. Det visar flera undersökningar. Det handlar nu om att återvinna medborgarnas förtroende. Rättstryggheten och rättssäkerheten är viktiga välfärdsyttringar.
Naturligtvis går det att göra något åt situationen -- att återskapa lag och ordning i samhället. Medborgarna har rätt till lag och ordning. För detta är staten ytterst ansvarig.
Ny demokrati hävdar med bestämdhet att det effektivt går att bryta brottsutvecklingen och återskapa trygghet och rättssäkerhet i samhället, rättssamhället, men också återvinna medborgarnas förtroende för rättsmaskineriet. De viktigaste inslagen i förändringsprocessen är:
att krav på lag och ordning i samhället skall prägla hela rättsmaskineriet,
att den ogrundade och aningslösa vårdtanken inom kriminalvården som 1974 års kriminalvårdsreform bygger på överges,
att brottsoffrens rättsliga ställning måste stärkas betydligt.
Brottsligheten har tagit över
Det finns flera faktorer som bidragit till att brottsligheten kontinuerligt ökar sedan 1950-talet. Den kanske främsta orsaken är en ökad invandring från utlandet. Vidare torde narkotikan spela en inte obetydlig roll i sammanhanget. Under den ifrågavarande tiden har också lagändringar genomförts som grundats på att brottslingen egentligen är ett offer och behöver vård och omsorg. Från att ha varit en brottsling som skapade brottsoffer har synen på brottslingen alltså ändrats till att brottslingen är ett offer -- ett offer för olyckliga omständigheter eller sociala faktorer, t ex dåliga hemförhållanden, uppväxt.
Till detta kommer att domstolarna och andra rättsvårdande myndigheter inte längre förstår sin roll som upprätthållare av rättsordningen och de etablerade politikernas ovilja att inse vad som händer i verkligheten.
Samhället har ensidigt inriktat sina resurser på att hjälpa brottslingarna men struntat helt i deras brottsoffer. Brottslingarna har fått gratis advokat av staten, domstolarna har lyssnat med sympati på brottslingens snyfthistorier och lögner, åklagaren har ålagts en tung bevisbörda som innebär att han inte bara skall styrka sina egna påståenden utan också motbevisa många gånger grundlösa påståenden från brottslingens sida som ju, till skillnad från övriga personer i en rättssal, har rätt att ljuga. Däremot har man, inte minst genom den av staten betalade advokaten, gärna satt åt och ifrågasatt brottsoffret, allt i namn av att ingen oskyldig skall dömas för brott.
Det som sker i rättssalen smittar självfallet av sig på polis och åklagare. Om domstolarna ställer orimligt höga beviskrav, för det med sig att allt färre brott utreds, därför att en utredning ter sig meningslös då den inte ens kan leda till åtal. På motsvarande sätt blir den verksamhet som polis och åklagare bedriver meningslös om arbetet leder till orimligt låga straff.
Jämvikten i rättssalen måste återskapas. Åklagarens bevisbörda är på tok för tung. Det är inte något som är givet en gång för alla tider, att åklagaren skall bevisa allt. Rimliga krav på aktivitet måste också kunna ställas på den tilltalade. Passivitet och lögner skall leda till misstro mot hans uppgifter.
Kriminalvården, som är enormt dyr, har syftat till vård men har i det närmaste misslyckats helt med sin uppgift. Av 70 fängelser är det bara ett -- Österåkersanstalten -- som uppvisar ett förhållandevis godtagbart rehabiliteringsresultat. Drygt 3 miljarder kronor går varje år till vård av kriminella. Med hänsyn till det torftiga rehabiliteringsresultatet, framstår ''vårdkostnaden'' som bortkastad.
En jämförelse med de resurser som samhället lägger ned på att hjälpa brottsoffren, gör bilden av missriktade vårdresurser än tydligare. Brottsoffren får nämligen nöja sig med en hundradel av kriminalvårdens kostnader.
Rättsordningen blir meningslös om den inte kan skydda kvinnor och barn från övergrepp och brutal död eller ge brottsoffren ett rimligt stöd. Oordningen går att bryta.
Brottsoffret, målsäganden, måste ges en starkare ställning under utredningen och i domstolsprocessen. Detta innebär bl a att brottet mera skall ses som en sak mellan förövaren och offret än mellan åklagaren och gärningsmannen.
Den brottsling som mot förmodan hamnar i fängelse skall enligt kriminalvårdslagen behandlas med aktning för sitt människovärde. Det låter bra. Någon sådan lagregel finns dock inte för brottsoffren, inte ens under rättegången som även den ofta är grymmare mot brottsoffret än mot brottslingen. Domstolarna, men även polis och åklagare, skall inte möta offret med misstro utan med medkänsla och förståelse, vilket dock kan bli svårt med hänsyn till etablerade attityder.
Lagstiftningen och straffmätningen måste bli tydligare och komma i bättre överensstämmelse med det allmänna rättsmedvetandet. Det handlar alltså om att bryta domstolarnas orimliga straffmätning som bl a innebär att man nästan alltid lägger sig längst ned på straffskalan. Den här förändringen klarar inte domstolarna själva. För det behövs lagändringar.
Vidare krävs en total översyn av straffsatserna i brottsbalken, speciellt de undre straffgränserna och straffen för våldsbrott. Detta är ett omfattande arbete och kommer att ta tid, men det måste snarast påbörjas.
Det måste alltså finnas ett rimligt samband mellan brottets allvar och påföljden för brottslingen.
Icke rehabiliteringsbara kriminella måste kunna låsas in på livstid om det bedöms som nödvändigt. Interneringsstraffet hade sina klara fördelar och bör återinföras. Ådömt fängelsestraff bör avtjänas till fullo.
Ytterst handlar det emellertid om hur samhället skall se på brott och brottslingar och vilka åtgärder som är bäst för att upprätthålla den allmänna laglydnanden.
Det krävs nu ett resolut nytänkande som syftar dels till att förhindra att barn och ungdomar hamnar i brott, dels till att oskadliggöra de som inte är mottagliga för vård eller annan samhällsinsats, d v s att effektivt hindra sådana element från att begå nya brott, eller i vart fall att minska risken för detta. Dessutom är det nödvändigt med ett radikalt nytänkande i fråga om straffvärdet. Brott mot liv och hälsa bör självfallet väga tyngre vid straffmätningen än brott mot skattesystemet.
De åtgärder som regeringen aviserat är av traditionellt slag men kommer knappast att öka allmänhetens tilltro till det rättsliga systemet. Det går helt enkelt inte att vara så ensidigt inriktad på åtgärder som ligger på ett sent stadium på vägen mot etablerad kriminalitet och återfallsförbryteri. Brottsbanan måste brytas betydligt tidigare. Det krävs ett nytänkande för att bryta den negativa brottsutvecklingen.
2. Våra viktigaste förslag i sammandrag för att bekämpa brottsligheten
Återupprätta allmänpreventionens övergripande betydelse för straffmätningen, d v s att utdöma straff så att man sänder en avskräckande signal till de som överväger att begå brott.
Barn i riskzonen måste lokaliseras.
Möjligheten att frihetsberöva ungdomar fr o m 15 år i utredningssyfte måste bli större.
Ett system med jourdomstolar för ungdomar måste införas.
Särskilda ungdomsfängelser måste inrättas, eftersom ungdomar som är under 18 år inte får placeras i fängelser tillsammans med vuxna enligt FN-konventionen om barnets rättigheter.
Lagstiftningen mot grova våldsbrott måste skärpas.
Den som anmälts för misshandel skall hämtas till förhör inom 24 timmar.
Brottsofferjourer och kvinnojourer måste få ett bättre stöd från samhället.
Begränsa rätten till offentlig försvarare samt minska arvodet betydligt. Omprioritering från brottslingens bästa till brottsoffrets bästa.
Straffpåföljd för sexuella övergrepp mot barn och ersättningskrav som har samband med sådant övergrepp bör inte i något fall preskriberas innan brottsoffret fyllt 25 år.
En restriktiv narkotikapolitik gagnar nya generationer. Europas bästa narkotikapolitik är en nödvändighet.
Motverka narkotikaliberalismen i Europa.
Tullen och polisen bör få bättre resurser. Dessutom bör man vara öppen för en sammanslagning av myndigheterna för att på ett bättre sätt bekämpa narkotikainflödet inom ett gränslöst Europa.
Säkerhetspolisen (SÄPO) bör användas för narkotikabekämpning.
Polisen bör få använda bättre spaningsmetoder, t ex hemlig avlyssning, buggning.
Övervakningskameror bör användas i större omfattning i polisarbetet.
Okonventionella spaningsmetoder bör få en mera framträdande roll i polisens arbete, t ex s k provokationer vid misstanke om narkotikabrott.
Straffet för inbrottsstöld måste skärpas.
Möjligheten att utvisa utlänning som begår brott i Sverige måste öka betydligt.
Inför ett system med omvänd bevisbörda för den som kört bil berusad och som kört ihjäl någon eller som vid sin framfart helt eller delvis orsakat andra skador med sin bil.
Den som kört bil berusad och grips får frihetsberövas om det inte anses uppenbart onödigt.
Den rattfyllerist som inte är mottaglig för vård skall ådömas ett kännbart fängelsestraff som sätts i rimlig proportion till brottet.
För den som kör ihjäl ett barn får strafftiden inte i något fall understiga fängelse i tre år.
Kvarterspolisverksamheten bör läggas till grund för all polisverksamhet.
Åklaren bör koncentrera sina insatser på sådant som just kräver åklagarkompetens. Åklagarrollen måste renodlas.
Åtalsunderlåtelser bör av resursskäl kunna användas flitigare i syfte att komma åt den allvarliga brottsligheten.
Målsägandens (brottsoffret) åtalsrätt bör förstärkas.
Åklagarens absoluta åtalsplikt bör av effektivitetsskäl ersättas av en relativ åtalsplikt, likt den som finns i flera länder i Europa.
Utrymmet för att meddela strafföreläggande och ordningsbot bör vidgas.
Ett system som möjliggör påföljdsöverenskommelse bör införas för att undvika långdragna och omfattande brottsutredningar, särskilt i fråga om ekonomisk brottslighet.
Frihetsberövande för den misstänktes bästa innebär bl a att man kan häkta i syfte att utreda den misstänktes personliga förhållanden.
Vittnen bör ha rätt att lämna vittnesmål anonymt under vissa bestämda förutsättningar och villkor.
Minska åklagarens bevisbörda i brottmålsprocessen till en rimlig nivå.
Specialdomstolar och särskilda nämnder bör avskaffas och verksamheten föras över på den allmänna domstolarna med undantag för kommunal missbruksnämnd. Sådan bör inrättas.
Den politiska tillsättningen av nämndemän måste avskaffas.
Påföljden för brott måste grundas på intresset av att upprätthålla allmän laglydnad. Den dömde måste i princip kunna åläggas ansvaret för sin egen rehabilitering.
Grova återfallsförbrytare och andra som inte är rehabiliteringsbara måste på ett effektivt sätt förhindras att fortsätta med brott.
Interneringsstraff på obestämd tid måste återinföras för återfallsförbrytare.
En särskild asocialitetslagstiftning måste införas.
Villkorlig frigivning bör tillämpas endast vid dokumenterad skötsamhet.
Den fängelsedömde måste kunna få arbeta mot rimlig betalning i fängelset, eventuellt mot marknadsmässig lön för att därigenom ges en möjlighet att betala skadestånd till målsäganden.
Kriminalvården och kriminalvårdsreformen från 1974 måste granskas. Nya typer av resultatinriktade fångvårdsanstalter behövs, t ex efter förebild från Österåkersanstalten.
I rättegångsbalken måste införas en föreskrift som går ut på att målsäganden, brottsoffret, under förundersökningen och i den följande domstolsprocessen skall behandlas med aktning för sitt människovärde och med medkänsla och förståelse.
Det behövs en ny kriminalpolitik. Kriminalpolitiken måste omprövas i grunden. Arbetet med att lägga fram en ny kriminalpolitik i enlighet med vad som ovan förordats måste påskyndas.
3. Brottsoffer
Brottsoffret måste ges reella möjligheter och rättigheter att återvinna sin mänskliga status -- sitt människovärde.
I politiska och rättsliga sammanhang tas knappast någon hänsyn till brottsoffrens känslor av förtvivlan, orättvisa, förnedring, oro inför framtiden etc och inte minst känslor som orsakas av ekonomiska bekymmer som har sin grund i brottet.
Staten måste ta ansvaret för att medborgarna inte drabbas av brott. Om en medborgare utsätts för brott, t ex ett sexuellt övergrepp, en våldtäkt, så är det staten som har misslyckats i sin uppgift att skydda medborgaren. Staten skall då ta det fulla ansvaret och målsäganden skall ges hjälp och stöd men också kunna anförtros makten över de medel och möjligheter som kan behövas för att få återupprättelse, dvs att bl a själv få föra talan samt att få ett bestämmande inflytande över påföljdsvalet.
Brottsoffret, målsäganden, måste ges en starkare ställning under utredningen och i domstolsprocessen. Detta innebär bl a att brottet mera skall ses som en sak mellan förövaren och offret än mellan åklagaren och gärningsmannen.
Den brottsling som mot förmodan hamnar i fängelse skall enligt kriminalvårdslagen behandlas med aktning för sitt människovärde. Det låter bra. Någon sådan lagregel finns dock inte för brottsoffren, inte ens under rättegången som ofta är grymmare mot brottsoffret än mot brottslingen. Domstolarna, men även polis och åklagare, skall inte möta offret med misstro utan med medkänsla och förståelse, vilket kan bli svårt med hänsyn till etablerade attityder.
Varje vecka misshandlas en kvinna till döds i Sverige. Ett okänt antal tusen misshandlas utan att avlida. I Kanada hämtar polisen den som anmälts för misshandel till förhör inom 24 timmar efter anmälan. På detta sätt signalerar man klart att samhället ser allvarligt på våldsbrott mot kvinnor.
På många håll finns också särskilda kvinnojourer och kvinnohus dit misshandlade kvinnor kan söka sig. Brottsofferjourer finns på omkring 60 olika ställen i landet. De arbetar ideellt med att hjälpa brottsoffer tillrätta. Brottsoffret skall kunna slussas till en brottsofferjour redan från polisstationen.
Jourverksamheten kan behöva kompletteras av kriscentra där både brotts- och olycksoffer kan få hjälp. Staten, landstingen och försäkringsbolagen skulle tillsammans kunna svara för verksamheten.
Den verksamhet som brottsofferjourer, kvinnojourer och kvinnohus bedriver måste öka.
Brottsofferombudsman
Brottsoffren måst få någon att vända sig till som tar hand om allt, redan från början -- en brottsofferombudsman. Brottsofferombudsmannen skall ha en saklig kompetens om brottsoffrens speciella situation och kunna ta sig an brottsoffrens bekymmer, ekonomiska och andra, och ge hjälp och stöd. Att enbart vända sig till en advokat räcker inte, då advokatstandarden kan vara allt för ojämn.
Förutsättningarna för att inrätta verksamhet med en eller flera brottsofferombudsmän samt formerna för detta måste redas ut.
Brottsofferfond
En särskild brottsofferfond bör snabbt kunna ge erforderlig ekonomisk hjälp. Brottsofferombudsmannen bör kunna besluta om hjälpen. Brottsofferombudsmannen bör självfallet också kunna hjälpa till att t ex sälja ett hus som självfallet inte skall säljas med förlust för familjen då brottsoffret på grund av brottet får svårigheter att bo kvar. Vid förlust får brottsofferfonden gå in så att familjen inte skadas i ekonomiskt hänseende. Brottsofferfonden skall kunna betala ut ersättning innan dom på skadestånd föreligger.
Målsättningen med brottsofferfonden är att brottsoffren och deras familjer måste kunna få full ekonomisk ersättning för i princip varje tänkbar negativ konsekvens av betydelse som brottet medfört.
Det är inte givet att brottsofferombudsmannen och brottsofferfonden är statliga eller allmänna inrättningar. Formerna bör diskuteras. Verksamheten kan också ske i privat regi. Men om man ser brott som ett misslyckande för staten förefaller det mest naturligt att staten även garanterar ombudsmanna- och fondfunktionerna.
Vi föreslår att 65 miljoner kr avsätts för bildande av en brottsofferfond.
Ersättningsreglerna måste bli generösare
Ersättningsreglerna till brottsoffren måste som framgått bli betydligt generösare. I princip skall alla skador, direkta och indirekta, som uppkommer av ett brott ersättas fullt ut av brottslingen eller av brottsofferfonden om brottslingen inte kan betala.
Skadeståndsbeloppen till brottsoffren måste alltså generellt sett höjas. Dessutom kan det bli fråga om att vidga möjligheterna till skadestånd och ersättning. Skadeståndslagen måste ändras, bl a i fråga om jämkning till förmån för den som är skyldig att utge skadestånd på grund av brott kan den behöva tas bort eller begränsas.
Brottsoffrets rätt att processa
För Ny demokrati är det av synnerlig vikt att brottsoffret får en reell rätt att påverka brottmålsprocessens utgång. Ett förslag med det syftet återfinns i en särskild motion.
Målsägandens möjligheter att reparera den skada som ett brott åstadkommer är beroende av huruvida brottet klaras upp i en brottsmålsprocess med fällande dom. Målsägandens möjligheter att påverka utgången av den inledande förundersökningen kan vid första påseende tyckas vara väl tillvaratagna i rättegångsbalken -- men erfarenheter har visat att rättsstödet inte är tillräckligt.
Brottsoffret bör få möjlighet att i vissa fall föra processen som åklagare. Detta skulle kunna åstadkommas genom att målsäganden själv eller med hjälp av rättsligt biträde förde talan även i brottsmålsdelen på statens bekostnad och enligt de regler som normalt gäller för åklagare. Åklagaren skulle alltså kunna överlåta talerätten. Det kan ge effektivitet, spara pengar och ge brottsoffret upprättelse.
Om en åklagare inte vill föra talan eller inte vill överklaga en friande dom eller en för lindrig dom så blir läget komplicerat för målsäganden. Går målsäganden in i processen riskerar han eller hon att själv få betala motpartens rättegångskostnader. Ett sådant nytt system skull alltså också förbättra målsägandens ställning genom att eliminera risken för att drabbas av processkostnader; det blir ju staten som svarar för kostnaderna på samma sätt som för åklagare idag.
De här idéerna kan i förlängningen leda till en omvänd grundsyn på vem som skall åtala, i dag är det i första hand åklagaren, i andra hand målsäganden, men i framtiden skulle det alltså kunna bli det motsatta, i första hand målsäganden, i andra hand åklagaren.
Brottsåskådares skyldighet att ingripa
Det finns ingen generell skyldighet för allmänheten att ingripa mot eller avvärja ett pågående brott. I stället uppfattas huvudregeln så att allmänheten skall hålla sig på avstånd för att inte riskera åtal och annat obehag av ett ingripande som måhända gått för långt. Åskådarnas passivitet är ett kännbart faktum för många brottsoffer. Även brottsoffret kan råka illa ut om han eller hon i syfte att avvärja ett angrepp tar till mer våld än nöden kräver.
Frågor om allmänhetens skyldighet att ingripa vid pågående brott eller förhindra brott och brottsoffrets rätt att avvärja ett pågående brott eller att förhindra brott måste ses över.
Rätten till offentlig försvarare måste begränsas
Möjligheten att få offentlig försvarare, dvs försvar på statens bekostnad, måste begränsas. Dessutom har försvarararvodena sprungit i höjden och måste kunna minskas, förslagsvis med 20 procent. Detta ger utrymme för en omprioritering av statens stöd från brottslingens bästa till brottsoffrets bästa.
4. Ungdomsbrottslighet
Det mest effektiva sättet att förhindra att någon blir kriminell är att i tid sätta in adekvata åtgärder före det första brottet, alltså under barn- och ungdomsåren. Det finns forskning som visar att det går att förebygga brott på det här sättet. Det är nämligen inte så att alla barn är benägna att begå brott och att bli kriminella, utan man kan med stor säkerhet redan på förskolestadiet se vilka barn som befinner sig i riskzonen. Riskgruppen är sannolikt mycket begränsad. Om riktade åtgärder sätts in på ett tidigt stadium mot sådana barn, går det att effektivt bryta en ogynnsam utveckling.
Ju senare åtgärderna sätts in, desto mindre blir möjligheten att lyckas. Den som tror att fängelserna enkelt skall klara av att leda personer rätt där samhällets tidigare insatser har misslyckats, tror fel. Det går helt enkelt inte eller också krävs mycket stora insatser. Det blir dyrt. Därför måste man nu pröva nya vägar för att förhindra att barn i riskzonen fastnar i kriminalitet.
Barnen i riskzonen bör lokaliseras. Ofta är det fråga om barn till kriminellt belastade, missbrukande föräldrar, eller i vart fall barn till föräldrar som av andra skäl är uppenbart olämpliga som vårdnadshavare. Barnen och deras föräldrar måste ges stöd och hjälp av samhället i rimlig omfattning. Barnens och inte föräldrarnas behov och utveckling skall i dessa fall sättas främst.
Vid sidan om sådana riktade åtgärder behövs en allmän satsning på utbildning av barn och ungdomar och deras föräldrar i den grundläggande betydelsen att visa hänsyn till andra och varandra -- ett slags moralisk upprustning som syftar till tydligare normer. Här har skolan en oerhört viktig uppgift att lära ut de enkla begreppen om rätt och fel.
Vad gäller skolan bör det, i högre grad än vad som hittills varit fallet, bli möjligt för verkligt skoltrötta elever -- som just kan befinna sig i riskzonen att p g a skoltrötthet i kombination med andra problem vända sitt intresse mot missbruk och kriminalitet -- att gå en yrkesinriktad utbildning.
Stödet till föreningar kan också omprioriteras, från privilegierade grupper till utsatta barn- och ungdomsgrupper.
Ungdomsbrottsligheten har varit föremål för ett stort intresse i media och samhället övrigt. Men få effektiva åtgärder har vidtagits för att komma åt problemet. De stora förlorarna är de ungdomar som på olika sätt blir brottsaktiva. Men även övriga medborgare drabbas i allt högre grad av ett ökat våld och alltfler stölder och inbrott.
Vilken uppfattning har då ungdomarna själva om brott och samhällets insatser? De tycker helt enkelt att reaktionerna är slappa -- inte minst de som hamnat i brottskarriärens ekorrhjul. De tycker med rätta att vuxenvärlden har svikit dem genom att inte i tid och tillräckligt tydligt ställa de krav som faktiskt finns.
Barn och ungdomar är logiska, många gånger mer än vi vuxna, och förstår när de gjort fel. När barn och ungdomar gör fel och medvetet, dvs uppsåtligen begår brott, förväntar de sig en reaktion, dvs ett straff, till och med en radikal påföljd, för den brottsliga handlingen. Uteblir den logiska reaktionen, blir de frustrerade och genomskådar en inkonsekvens och en likgiltighet hos vuxenvärlden.
Det ligger också i ungdomens natur, särskilt de ungdomar som kommer från hem där den sociala kontrollen inte fungerar, att ''testa'' de vuxnas och därmed samhällets gränser. Det är i själva verket ofta ett sorts rop på hjälp när dessa ungdomar, efter att ha mötts av likgiltighet från sina föräldrar och eventuellt även från skolan, begår en otillåten handling. Tillåter samhället att ''svängarna tas ut'' så fortsätter tyvärr många ungdomar att ''ta ut svängarna''.
Som systemet f n är utformat fortsätter så den negativa utvecklingen ofta med samhällets goda minne, ''ingen bryr sig''. För många ungdomar kan denna slapphet vara direkt avgörande för en fortsatt brottslig karriär vilken leder vidare till blandmissbruk och vidare förödande konsekvenser.
När så samhället efter diverse socialtjänstvård, ett antal skyddstillsyner, dömer till frihetstraff, vägs ofta de gamla synderna in och påverkar straffpåföljden. Då känner sig många ungdomar lurade av samhället som man tycker borde ha satt in åtgärder tidigare i form av en kraftigare markering och vilja att ta tag i problemen.
Åtgärder i tid innan det är för sent
Det tar för lång tid innan socialtjänsten och samhällets rättsvårdande instanser reagerar. Ett exempel på detta är när en ungdom blir föremål för ingripande p g a brott och sedan frisläpps tämligen omgående. Påföljden, om det nu blir någon, kommer i ett betydligt senare skede. Det utdragna förfarande som mestadels inte leder ens till något straff, är inhumant mot den ''felande'' ungdomen. Att efter frihetsberövandets tillfälliga obehag få gå ut i friheten och kompisarna är i sammanhanget mer av ett meriterande ''mandomsprov'' i umgängeskretsen, än en obehaglig upplevelse.
Genom sin oförmåga och passivitet bidrar alltså samhället genom en negativ normskapande verksamhet till att skapa normlösa barn och ungdomar.
Jourdomstolar för ungdomar
När det gäller barn och ungdomar, men även vuxna, är en tydlig och snabb reaktion från samhällets sida det bästa, särskilt om den enskilde kan antas vara mottaglig för positiv påverkan.
En jourdomstol för ungdomar som får möjlighet att besluta om ett frihetsberövande under en tid på upp till 14 dagar bör därför inrättas. Syftet med frihetsberövandet är främst att utreda den unges levnadsomständigheter samt lämpliga åtgärder. Den direkta åtgärden vid beslutet skulle föranleda att den som blev föremål för beslutet inte kunde återvända till friheten förrän utredning om vidare åtgärder var klar. Frihetsberövandet skulle genom det resoluta ingripandet inte bara få en allmänpreventiv utan också en individualpreventiv effekt. Såsom det är idag, har samhällets ingripande varken allmän- eller individualpreventiv effekt. Vad som behövs är en konsekvent reaktion som ställer krav på den som faktiskt är inne på fel spår och behöver tillrättaföras och som samtidigt visar för andra vilka normer som gäller.
Åtgärderna bör sättas in från straffmyndighetsåldern upp till 21 år. Dessutom bör större möjligheter skapas för att frihetsberöva ungdomar från 15 år i utredningssyfte. Utredningsanvaret bör ligga på domstolen som bör samråda med sociala och andra myndigheter om lämpliga åtgärder.
Polis- och åklagarmyndigheterna skall samtidigt bedriva och fullfölja brottsutredningen. Levnadsomständighetsutredningen får, som framgått, betydelse vid påföljdsbestämningen alternativt beslut om annan lämplig åtgärd. Tanken är att utredningsfrihetsberövandet skulle kunna vara tillräckligt vid de flesta brott. Återfall i brottslighet eller brott med visst straffvärde skulle sedan kunna medföra fängelsestraff som påföljd.
Särskilda ungdomsfängelser
Med hänsyn till FN-konventionen om barnets rättigheter, som bl a förbjuder att barn, dvs ungdomar under 18 år, sätts i fängelse tillsammans med vuxna bör man inrätta särskilda ungdomsfängelser.
Samordning
När det gäller ingripanden mot unga lagöverträdare är det viktigt med samordning mellan rättsväsendet och socialtjänten. Rättsväsendet bör ges en mera framträdande roll och socialtjänsten en mera underordnad än vad som idag är fallet. Det finns en berättigad kritik mot förfarandet att överlämna unga till vård inom socialtjänsten. En bättre samordning mellan rättsväsendet och socialtjänsten kan skapa möjligheter för mer konsekventa åtgärder mot ungdomsbrottslighet.
Veckoslutsfängelse
Förslaget om veckoslutsfängelse för unga är enligt Ny demokratis mening inte bra. Det kan t. ex. bli svårigheter med verkställig- heten. Om den unge inte inställer sig självmant och hur många gör de facto det, skall ju polisen söka efter vederbörade. Det skulle gå åt alldeles för stora resurser till sådant sökande. Redan nu är det stora problem med de som skall avtjäna sina straff i anstalt och inte kommer och med de som kallas till förhör hos polis och domstol men uteblir. I ett ansträngt läge finns det ingen anledning att öka på dessa problem. Genom att använda frihetsberövande i större utsträckning på sätt ovan diskuterats frigörs också polisresurser.
5. Narkotikabrottslighet
För Ny demokrati är det en självklarhet att man måste satsa hårt på narkotikabekämpning och att införa hårda straff för med narkotika sammanhängande gangsterverksamhet. Narkotikahanteringen är internationell och för att bekämpa den krävs såväl internationella som speciella metoder.
Narkotikaliberalerna är ett hot
Formellt har EU en lika restriktiv narkotikapolitik som t ex Sverige. Alla medlemsländer och kandidater till EG har tillträtt FN:s allmänna narkotikakonvention (1961). De har därmed förbundit sig att att begränsa användningen av narkotika till medicinska och vetenskapliga ändamål.
Ute i Europa sprider sig dock en tilltagande resignation och drogliberala krafter avlägsnar sig mer och mer från FNkonventionen. Det har gått så långt att vissa europeiska metropoler som Amsterdam och Zürich har undertecknat den s k Frankfurterresolutionen som bl a kräver legalisering av narkotika.
Den kontinentala narkotikadebatten behöver en väl fungerande nationell modell som visar hur man kommer tillrätta med missbruket av narkotika inom ramen för västliga rätts- och välfärdstraditioner. En effektiv svensk modell skulle kunna bli en normmodell för Europa. Sverige kan redan inom ramen för EES-samarbetet och som blivande medlemsstat i EG bidra med en restriktiv narkotikapolitik till gagn för nya generationer i Sverige och i Europa.
Stora internationella intressen
Det är ostridigt att narkotikabrottsligheten orsakar oerhört stora sociala problem. Men perspektivet måste vidgas. Det är stora pengar som lockar folk till narkotikahanteringen. I knarksmugglingens spår följer korruption, död och allt slags elände.
Förutom de i Sverige kända colombianska organisationerna talar man med bävan om de japanska yakusa, kinesiska triaderna, turkiska och islamska khan som är på stark frammarsch i Europa. I vårt närområde har vi den mycket oroande utvecklingen i de numera självständiga staterna i Östeuropa. Som exempel kan nämnas Polen där man helt öppet tillverkar amfetamin som smugglas till Sverige. De polska myndigheterna tycks inte bry sig och mutor och korruption är utbredda fenomen.
Vid sidan om amfetamin och heroin, som ofta kommer från länder i Västeuropa, har vi fått en fullkomlig kokainexplosion i Europa som kan härledas från Sydamerika.
Under 1989 beslagtogs totalt 6 111 kilogram kokain. 1990 hade denna siffra mer än fördubblats till 12 912 kilogram. Motsvarande siffror för heroin var 4 900 kilogram 1989 respektive 6 100 kilogram 1990.
Stoppa problemen i tid
Bob Martinez, president Bushs chefstalesman i narkotikafrågor, sade när han besökte Europa, hösten 1991: ''Problemen har kommit till er och gör inte samma misstag som vi gjorde, genom att ignorera dem och hoppas att det går över.'' Frankrikes president Mitterrand varnade för att narkotikasmugglarnas organisationer är kraftfulla nog att ta över hela nationer. Men Sverige verkar ännu inte ha insett vad som kommer att hända med öppna gränser mot Europa och utländska gangsterligor av maffiatyp, som ser nya marknader öppna sig. Med öppna gränser i kombination med ekonomiska problem och ökad arbetslöshet, särskilt bland ungdomar, skapas förutsättningar för en ny och betydligt större narkotikamarknad i Sverige.
Produktutveckling
En explosionsartad produktutveckling sker inom narkotikaproduktionen.
Syntetiska narkotikapreparat har funnits ett tag på den amerikanska marknaden och har nyligen introducerats på den europeiska och även den svenska marknaden.
''Designer Drugs'' är det nya begreppet och innebär att man tillverkar ett preparat som nästan liknar redan klassificerade preparat. Effekterna av dessa droger är i princip likartade de tidigare kända preparaten. Vad som skiljer är den kemiska strukturen, t ex molekylantalet. Dessa ''analoger'' faller utanför listan av klassificerade narkotiska medel och är alltså inte olagliga.
Det kan ta lång tid innan sådana nya droger testats och klassificerats. Under tiden har produktionen och spridningen gjort medlen populära på marknaden, samtidigt som nya varianter dyker upp.
Analogerna är oftast mångdubbelt starkare än ''originalet'', vilket bidrar till deras popularitet. Ofta är de också billigare.
Ett annat exempel är fentanyler som är en medicinsk form av opiater som tillverkas i Belgien. 1972 introducerades medlet i USA, där det kallades Sublimaze. Fentanyl är ett bedövningsmedel, som används vid mindre operationer på människor. Nu finns det analoger, Sufentanyl och Lofentanyl som är 2 000, respektive 6 000 gånger starkare än morfin. Effekterna är desamma som vid heroinanvändning.
Fentanylanalogerna, som i princip är syntetiskt heroin, kom först i USA år 1979. Sedan dess har hundratals varianter dykt upp. Ett tiotal har analyserats och klassificerats. En amerikansk experts uttalande vittnar om fentanylanalogernas farlighet:''Det kan ta år att bli alkoholist, månader att bli kokainist, men en spruta av fentanyl, för att bli narkoman.''
Öka informationen om narkotika
Det är viktigt med ökad upplysning och information, bl a i skolan, för att motverka den opinion ute i Europa som förespråkar liberalisering av narkotikan.
Ny demokratis narkotikaprogram
I särkilda narkotikamotioner föreslår Ny demokrati ett 10-punktsprogram, med förslag till förändrad syn på vissa preparat och förslag till skärpning i LVM, LVU och KKL samt förslag om inrättandet av en narkotikaombudsman.
Öka tullens och polisens resurser
Tullens och polisens narkotikabekämpning är varken tillräcklig eller effektiv beroende på att man bl.a. saknar teknik, personella resurser och stöd i lagen för att på olika sätt ingripa mot narkotikabrott. Sådana resurser måste tillskapas.
Detta skulle delvis kunna ske genom att effektivisera polisväsendet bl a så att polisutbildad personal i absolut största möjliga utsträckning används operativt och inte till byråkrati. En del av säkerhetspolisens (SÄPO) resurser torde med fördel kunna användas i kampen mot narkotikabrotten.
Det är också viktigt att det etableras ett omfattande samarbete mellan Säpo och den ''öppna polisverksamheten'' i syfte att komma åt narkotikabrottsligheten. Dessutom är det viktigt att samarbetet mellan tull och polis fördjupas. En sammanslagning av de två myndigheterna kan, särkilt mot bakgrund av den gränslösa Europamarknaden och inträdet i EU, vara befogat. De samlade resurserna bör kunna användas på ett rationellt och effektivt sätt, särskilt i fråga om internationell brottslighet.
Särskilt om kompetensutveckling vid Tullverket angående narkotika
Sveriges inträde i ESS och närmande till EU kommer att ställa det svenska Tullverket inför en rad nya metodproblem då det gäller bekämpningen av den organiserade narkotikasmugglingen. De rutin- och slumpkontroller som idag svarar för en huvuddel av tullpersonalens beslag kommer endast i ringa utsträckning och under speciella villkor att kunna användas i framtiden.
Eftersom narkotika också fortsättningsvis kommer att vara kontraband och skall tas i beslag av tullpersonal då den påträffas vid olaglig införsel, är det angeläget att Tullverket får resurser att utveckla ny kompetens för att möta narkotikahotet, särskilt som narkotikabrottsligheten i vår världsdel under senare år nått rekordnivåer. Viktiga erfarenheter att ta tillvara finns hos tullpersonalen, men erfarenheterna behöver artikuleras och systematiseras.
Andra länders tullmyndigheter, främst inom EG, har samlat viktiga kunskaper om tullens möjligheter att bedriva effektiv narkotikabekämpning under förhållanden med minskade gränskontroller. En europeisk narkotikaunderrättelseenhet (EDIU) är under uppbyggnad. Enheten kommer att få stor betydelse för informationsutbyte vid spaningsarbete och förundersökningar. För att enheten skall kunna utnyttjas maximalt vid svenska insatser måste Tullverkets rutiner för att inhämta, analysera och distribuera underrättelser utvecklas på åtskilliga punkter. Ett annat viktigt utvecklingsarbete rör s k profilsystem, som har till syfte att öka selektiviteten och därmed effektiviteten i tullkontroller. Sådana försök har i alla avseenden närmast karaktären av forskning.
Tillåt hemlig teknisk avlyssning -- buggning
Det krävs mycket radikala åtgärder. Polisen måste få bättre och säkrare spaningsmetoder, t ex i form av hemlig teknisk avlyssning, buggning.
I 2 kap. 6 § regeringsformen föreskrivs bl. a. att varje medborgare gentemot det allmänna är skyddad mot hemlig avlyssning eller upptagning av telefonsamtal eller annat förtroligt meddelande. Dock får skyddet mot hemlig avlyssning begränsas enligt reglerna i 2 kap. 12 § i samma lag.
En sådan begränsning kräver i princip lagform. Ett sådant lagstöd finns när det gäller telefonavlyssning, däremot inte när det gäller avlyssning genom dolda mikrofoner. Därför måste nämnda lagstöd utvidgas till att omfatta just hemlig avlyssning genom dolda mikrofoner.
I Danmark, som är den närmaste grannen gentemot EG- marknaden, tillåts hemlig avlyssning i samma utsträckning som telefonavlyssning.
Tillåt dold övervakningskamera
Det saknas idag möjligheter för polisen att med fjärrstyrd kamera anordna dold TV-övervakning av personer som är misstänkta för brott. Det har från flera håll föreslagits att detta bör vara möjligt. Den särskilde utredaren (Erland Aspelin) har i sitt betänkande (SOU 1987:74) Optisk-elektronisk övervakning tagit upp frågan om sådan övervakning vid förundersökning rörande brott. Enligt utredaren (s.119 ff) bör optisk elektronisk övervakning införas som ett tvångsmedel i RB och därtill anslutna författningar med regler som motsvarar dem som gäller telefonavlyssning.
Den socialdemokratiska justitieministern Laila Freivalds ställningstagande år 1989 (prop.1988/89:124), där hon ansåg (s. 55 ff) att dold TV-övervakning inte borde införas som metod i polisarbetet, bör omprövas av nuvarande riksdag.
Okonventionella spaningsmetoder måste få en mera framträdande roll i polisens narkotikabekämpning. Detta innebär att man inte bör vara främmande för att använda provokationer.
Övervakningskamera i butik
Enligt Rikspolisstyrelsen förövades år 1992 sammanlagt 401 rån mot post, bank och värdetransporter, varav 256 var beväpnade rån. Under 1993 har det inträtt en viss stagnation av utvecklingen. Nu i januari pågår utredningen mot den s k Militärligan som stått för en mängd rån i statistiken. Vi är övertygade att man måste uttnyttja stagnationen till att s a s bygga bort riskerna med en bättre övervakning, inte minst i preventivt syft. Att något bör göras inser alla. Men sedan uppstår tvekan. Integritetsspöket dyker upp. Allmänheten frågar sig vems integritet som staten vill värna om. Är det medborgarnas eller är det de kriminellas identitet som skall värnas?
Tillstånd till videoövervakning på plats dit allmänheten har tillträde medges nästan aldrig. Av de s k integritetsskälen har det hittills inte ansetts så väsentligt att banker och butiker beviljats tillstånd till videofilmning inne i lokaliteterna.
Kameraövervakning med rätt till videoinspelning
Nuvarande lagstiftning och därav föranledda anvisningar bör ändras så att en generösare bedömning tillämpas i tillståndsgivningen enligt vad som anges i lagtexten till 6 §: ''med någon teknisk anordning behandla eller bevara bilder, som tas med kameran''. Det bör finnas möjlighet till videoinspelning med ljudupptagning inomhus. En kombination med bild och ljud kan göra det lättare att i efterhand spåra en brottsling. Kameraövervakning som utförs utan möjlighet att bevara bilden bör få ske utan särskilt tillstånd. Kunderna måste dock självfallet upplysas om kameraövervakning i enlighet med vad som anges i lagens (SFS 1990:484) 3 §.
Integritetsskyddet vid utomhusbevakning
Integritetsskyddet måste vägas mot allmänintresset att skydda butiker, banker och postlokaler mot rån. Vi anser att samhället måste acceptera det minskade personliga integritetsskydd som följer av fast utomhusbevakning vi nu nämnda lokaler. Vi föreslår därför att lagens 4 § utökas med ytterligare en punkt ( 4 ) som innebär att särskilt tillstånd inte erfordras för övervakningskamera som används på allmän plats för övervakning av entréer till post- och banklokaler samt till butiker.
Rensa bort all narkotika på anstalterna
Att narkotika tillåts förekomma på fängelser, kriminalvårdsanstalter och behandlingshem för narkomaner är oacceptabelt. Här måste personalens befogenheter för att övervaka och kontrollera de intagna och eventuella besökare till de intagna förbättras.
6. Våldsbrottsligheten
Drygt hälften av de polisanmälda våldsbrotten utspelas på gator och torg, i eller kring nöjeslokaler samt på allmänna kommunikationsmedel.
Rena överfall utgör en mindre del av det totala gatuvåldet men har desto allvarligare konsekvenser. Gärningsmännen är ofta påverkade av alkohol eller andra berusningsmedel och många av dem är inte främmande för att ta till grovt våld.
Gärningsmännen i det polisanmälda våldet är till stor del tidigare brottsbelastade missbrukare av olika slag.
Bland de personer som gör sig skyldiga till upprepade våldsbrott utanför familjen är de flesta sådana som är aktiva i en rad olika brottstyper. Våldet ingår således som en del av ett mönster av allmän brottslighet, där tillgreppsbrotten dominerar.
Våldsbrott bör leda till fängelse om det inte föreligger särskilda skäl att döma till annan påföljd.
Straffsystemet måste uppfattas som rättvist av medborgarna. Häri ligger att gärningar som av allmänheten uppfattas som svåra brott också måste bedömas som sådana av lagstiftare och domstolar och följas av frihetsberövanden. En alltför slapp straffrättskipning får konsekvenser inte bara för de kriminellas brottsbenägenhet utan även för gemene mans respekt för rättssystemet och vilja att engagera sig i kampen mot våldet.
Skärpta straff mot grova våldsbrott
Lagstiftningen mot grova våldsbrott måste skärpas. Det måste dessutom bli strängare regler för återfallsförbrytare.
Vad nu sagts är rimliga krav på förändring. Men samtidigt med dessa förändringar måste man också vara öppen för nytänkande i försöken att komma åt och förhindra våldsbrott.
Missbruket av narkotika och alkohol i allt lägre åldrar bidrar med största säkerhet till en ökad våldsbrottslighet. Den som begår våldsbrott har också många gånger själv blivt utsatt för våld som barn. Våldsbenägna personer vistas eller har vistats i våldspräglade miljöer. Samhällets attityd till våld och våldsskildringar i media, t ex på film och i TV, avståndstagande, accepterande eller passiv, har sin betydelse för våldsutbredningen. Detta var några exempel på s k miljöfaktorer. Frågan om det genetiska arvets betydelse har diskuterats men har under lång tid tillbakavisats som ogrundad.
Medicinering för våldsverkare
Den senaste tidens forskning visar emellertid att genetiska förutsättningar har betydelse, men inte ensamt utan i samverkan med en eller flera miljöfaktorer. Forskningen har vidare lett fram till att medicinering, aggressivitetsdämpande, mot våldsbenägenhet är möjlig i syfte att förhindra brott. Vidare går det att på ett tidigt stadium upptäcka de barn som är i farozonen.
Förutsättningarna för medicinering mot våld av våldsbenägna personer måste utredas.
Det bör skapas ett genomarbetat handlingsprogram för att bekämpa våldsbrottsligheten. Programmet bör bl a innehålla åtgärder som syftar till att ändra attityderna till våld i samhället samt riktade åtgärder mot barn och ungomar, t ex i fråga om uppväxtmiljö.
7. Sexuella övergrepp mot barn
Sexuella övergrepp mot barn ökar. Inget vet riktigt hur många som blir utsatta. Varje år dödas ca 10 barn. Enligt FN:s barnkonvention har alla barn rätt till skydd mot sexuella övergrepp, våld och misshandel.
Det borde inte finnas någonting viktigare för någon än våra barn och ungdomar. Barnen är vår framtid. Alla barn måste ges största möjlighet att utvecklas till ett liv i lugn och harmoni. Där får inga resurser sparas.
Flertalet barn i vårt land har en i stort sett gynnsam situation. Men det finns även många barn som lever under svåra förhållanden. FN:s barnkonvention om barnets rättigheter måste kunna bli betydelsefull också för barnen i Sverige.
Sexuella övergrepp mot barn måste alltid anses som ett mycket allvarligt brott.
Enligt BRÅ utförs de grövsta sexualbrotten av barnets far och unga förövare. Av de polisanmälda sexualbrotten leder bara 3O% till fällande dom. När det gäller brott mot förskolebarn är fällande domar ytterst sällsynta när den misstänkte förnekar. Barnen tar på sig skulden för vad som sker. Och den sitter djupt. Barns rättssäkerhet är ett lotteri beroende på var i Sverige de bor. I vissa kommuner leder bara 1% av polisanmälningarna till fällande dom, i andra 70--75%.
I en undersökning av IMU uttryckte 97% av tillfrågade svenskar att incest är ett mycket allvarligt brott! Inte något annat brott ansågs vara allvarligare än incest.
Anmälningsplikten enligt socialtjänstlagen måste fungera bättre. Sekretessregler bör inte få hindra samarbete mellan olika myndigheter. Särskilt utbildad personal bör medverka vid utredningar om sexuella övergrepp mot barn. Behandlingsresurserna bör ökas. Socialstyrelsen bör ta ett större ansvar såsom tillsynsmyndighet.
Stoppa barnprostitutionen
Sverige ser allvarligt på prostitution, särskilt barnprostitution och annat sexuellt utnyttjande av barn. Alla former av sexuellt umgänge med barn är i princip förbjudet i Sverige.
Den sexuella handeln med barn har ökat lavinartat. Barnen blir en handelsvara. Många barn förbrukas snabbt. Svenska män söker sig till länder där barnen utbjuds. Svenska reseföretag organiserar och marknadsför resorna.
I samband med spridningen av HIV och AIDS tycks barn bli utsatta för fler övergrepp än tidigare. Kundernas ångest över att bli smittade speglar sig i sexhandeln. Nya typer av handel utvecklas. Idag kan kunder köpa garanterade oskulder, det kan vara knappt skolmogna flickor, det finns HIV-fria sexshops där barn, flickor och pojkar, är den stora gruppen prostituerade. Det finns särskilda klubbar för pedofiler (män och kvinnor som sexuellt utnyttjar barn).
Barnen är den grupp som råkar värst ut i den nya sexhanteringen. De behandlas av sina kunder på ett horribelt och grymt sätt, utan respekt för mänskliga värden och utan möjlighet att försvara sig.
I vissa länder är handeln lättillgänglig och straffsatserna betydligt lägre än i Sverige. Ett brott som betraktas som grovt i Sverige bedöms mildare i vissa länder.
Vi anser att Sverige måste ta ett större ansvar för de oskyddade barnen. Marknadsföringen av sexuella tjänster måste ses över. Saluföring av s k sexresor bör förbjudas.
De svenska medborgare som åker utomlands för att köpa sexuella tjänster av barn skall straffas enligt svensk lag. Svenska kunder som utsätter barn för horribla grymheter kan i barnens hemland få låga straff, om de får några straff alls. Dessa barn kan i vissa länder vara helt utan rättsskydd!
Vi menar att svenska medborgare som utnyttjar barn skall kunna åtalas i svensk domstol trots att handlingen begåtts utomlands samt även om de blivit dömda utomlands. Den svenska medborgaren skall kunna dömas till ett hårdare svenskt straff.
Information kan medverka till att motverka sexturismen från Sverige. Svenska staten bör med kraft verka internationellt för att snabbt få ett slut på barnprostitutionen i världen. Det finns uppgifter som tyder på att det även i Sverige förekommer barnprostitution, som inte är av obetydlig omfattning.
Barnpornografibrott
Innehav av barnpornografi måste kriminaliseras. I en särskild motion tar Ny demokrati upp denna problematik.
Förläng preskriptionstiden
Drygt hälften av de barn som utsätts för sexuella övergrepp har varit offer för brott vid upprepade tillfällen. De försöker ofta tala om för vuxna och kamrater om övergreppen men blir inte trodda. De vet också att sexuallivet är ett ämne man inte talar om. Det kan gå många år innan brottsoffret förmår göra anmälan.
För att bättre tillvarata dessa brottsoffers intresse av att få upprättelse, menar Ny demokrati att preskriptionstiden för sexuella övergreppsbrott skall förlängas.
Vi menar att det är rimligt att straffpåföljd och ersättningskrav när det gäller dessa brott inte i något fall skall preskriberas innan brottsoffret fyllt 25 år. Därför anser vi att preskriptionstiden för sexuella övergreppsbrott skall upphävas, alternativt förlängas till 25 år.
8. Sexuella övergrepp mot kvinnor
Kvinnomisshandel är ett brott som i flertalet fall begås inom hemmets väggar och sällan kommer till offentlig kännedom. Brottet utövas av män mot kvinnor. Det är fråga om allt från ren misshandel till grova sexuella brott. Men brotten mot kvinnor börjar många gånger innan de nått vuxen ålder.
I fråga om övergrepp mot kvinnor finns en mycket stor rädsla för repressalier. Rädslan finns innan kvinnan gör anmälan hos polisen, den finns under rättegången och inte minst är kvinnan rädd för vad som skall hända när domen har fallit -- om det blir någon fällande dom.
Kvinnans fruktan för övergrepp är många gånger välgrundad. Det är inte ovanligt att polisen underskattar graden av skador och misstror kvinnans uppgifter. Kvinnan begär ofta att mannen skall anhållas men det sker i förhållandevis ringa omfattning. Även sociala myndigheter misstror kvinnan.
Den bästa hjälpen får kvinnorna uppenbarligen hos kvinnojourerna. Kvinnojourerna arbetar brottsförebyggande. På kort sikt kan de ge kvinnor skydd och stöd, så att de får ökade möjligheter att bryta upp från misshandelsförhållanden och fortsatta övergrepp. På lång sikt arbetar jourerna med information och påverkan, särskilt riktad mot yrkesgrupper som möter misshandlade kvinnor och mot skolungdom i grundskolan och gymnasieskolan.
Utbildning av polisens och socialtjänstens personal måste förbättras. Det bör finnas speciella rotlar hos polisen som handlägger sexuella övergrepp.
Kemisk kastrering
Det finns flera olika typer av våldtäktsmän. Den vanligaste typen av våldtäkt förekommer i hemmet av någon nära bekant. Andra typer av våldtäkter är när män plockar upp okända kvinnor (med eller utan våld) och sedan våldför sig på dem. I vissa fall dödas offren.
Flera av dessa våldtäktsmän är återfallsförbrytare som gång på gång begår nya våldtäkter. Det rör sig om en liten grupp brottslingar som själva erkänner att de inte kan styra sitt beteende.
Domstolarna bör vid utdömande av straff för denna grupp av återfallsförbrytare samt för våldtäktsmän som använt grovt våld i samband med våldtäkten kunna besluta om kemisk kastrering.
Våldspornografi
Många av förövarna konsumerar grov våldspornografi på video och i tidningar. I produktionen av dessa filmer används ''riktiga offer''. Man kan m a o köpa filmer av i verkligheten mördade kvinnor! Det finns ett samband mellan det sexualiserade våldet och den grova våldspornografin. Pornografin är dessutom en dokumentation och ett synligt bevis på kvinnors ojämställdhet. I riksdagen har företeelsen fistfucking aktualiserats i frågor bl a från Ny demokrati till justitieministern som dock inte förklarat sig beredd att medverka till en skärpning av lagstiftningen så att fistfucking och liknande perversiteter omfattas av förbudet mot olaga våldsskildring.
Enligt gällande rätt är det nämligen helt tillåtet att skildra och sprida s k fistfucking i rörliga bilder, t ex i TV och på videogram. Fistfucking innebär att hela eller delar av en hand förs in i slidan eller i ändtarmen. Utan tvekan framkallar handlingen både akuta vävnadsskador och stor smärta. Till kvinnojourerna söker sig många förtvivlade kvinnor som vittnar om hur deras män, inspirerade av våldspornografiska filmer, utsatt dem för sexuellt våld, fistfucking. Det finns ett uppenbart samband mellan sexuella övergrepp mot kvinnor och pervers våldspornografi. Den nuvarande lagstiftningen räcker inte till för att stoppa skildringen och spridningen av sådan våldspornografi. Ett mera långtgående förbud skulle sannolikt bidra till att rädda många kvinnor och barn från sexuellt våld och perversiteter. Men ett sådant förbud skulle uppenbarligen komma i konflikt med yttrandefriheten. Ytterst handlar det alltså om vem rättsordningen skall skydda, kvinnorna och barnen, de värnlösa brottsoffren eller våldspornografins profitörer.
Det råder ingen tvekan om att den här typen av perversiteter inte har något med yttrandefriheten att göra.
Lagstiftningen mot våldspornografi måste skärpas!
9. Effektiva åtgärder mot rattfylleri och annan allvarlig trafikbrottslighet
Bakgrund
Varannan dag dödas människor av berusade bilister. 80 % av dessa är tidigare dömda för rattfylleri och saknar körkort. Man kan inte acceptera att en rattfyllerist som kör ihjäl någon redan någon dag senare tillåts fortsätta sin framfart. Att det är så har med rätta upprört många. Dessa människor måste avlägsnas från vägarna och hindras från att äga eller ha tillgång till bil. Oskyldiga och skötsamma människors säkerhet måste premieras framför alkoholisters och brottslingars intressen.
Omvänd bevisbörda
Att köra bli är i sig en farlig verksamhet. Man har ett presumtivt mordvapen i sina händer. I fråga om rattfylleribrott och andra brott där bilen fungerar som ett slags brottsverktyg, är det därför rimligt att tänka sig en omvänd bevisbörda, dvs. att den som varit berusad och kört ihjäl någon eller orsakat andra skador, skall bevisa de påståenden som talar till hans fördel. Han skall alltså bevisa att dödandet inte skedde uppsåtligen eller av vårdslöshet utan kan förklaras på annat sätt. Det skall inte vara möjligt att undkomma rattfylleribrott genom att påstå att man druckit alkohol efter en inträffad olyckshändelse.
Frihetsberövande och häktning
Den som gjort sig skyldig till rattfylleri skall omgående kunna tas om hand och berövas friheten om det är påkallat. Häktning är många gånger ett effektivt frihetsberövande. Det kan t ex bryta en brottsbana och medverka till en snabb och säker utredning. Häktning bör användas betydligt oftare än idag, särskilt vid återfall. Om häktning var obligatorisk för den som kört berusad med mycket hög promille eller för den som på nytt gjort sig skyldig till rattfylleribrott, skulle mycket elände kunna undvikas och många alkoholproblematiker och missbrukare få vettig vård i tid. För det är just det det handlar om. Flertalet rattfyllerister är nämligen som regel etablerade missbrukare eller på god väg att bli det. Oviljan till vård är dock stor bland missbrukarna. Därför måste vården ibland ske under tvång och frihetsberövande, men med inslag av personligt ansvar för ett positivt vårdresultat.
Brott och straffvärde
Den som inte är mottaglig för vård eller där annan påföljd än fängelse inte kan komma i fråga, skall ådömas ett kännbart och avskräckande fängelsestraff som skall sättas i rimlig proportion till brottet och stå i paritet med andra brott av samma svårighetsgrad. En nykter person som genom slarv eller vårdslöshet dödar en människa döms till vållande eller grovt vållande av annans död. Den som dessutom är berusad bör rimligtvis kunna dömas för ett grövre brott, t ex dråp -- bildråp. Genom att utdöma fängelsestraff uppnås bland annat att gärningsmannen förhindras från att, under den tid som straffet varar, begå nya brott.
Progressiva straff
Straffen bör göras starkt progressiva så att återfallsförbrytare effektivt oskadliggörs. Straffsatserna bör adderas. Det skall inte ''löna sig'' att exempelvis i avvaktan på en dom för en grövre trafikförseelse begå ytterligare olovliga körningar.
Bötesstraff
Bötesstraff bör bara utdömas om beloppet med all sannolikhet kan indrivas. Idag döms många till böter som aldrig betalas.
Förverka fordon
Det måste bli bättre möjligheter att förverka fordonet vid rattfylleri och annan trafikbrottslighet, oavsett bilens värde.
Medhjälp
Medpassagerare till en berusad förare skulle eventuellt kunna dömas för medhjälp till brottet. Detta skulle medföra att många passagerare verkligen skulle förvissa sig om att föraren är nykter och hindra förare från att dricka alkohol före bilfärd.
Juridiskt biträde
För att kunna föra sin talan i rattfyllerimål, bör dödsoffers anhöriga alltid ges rätt, att på begäran, få ett juridiskt biträde betald av allmänna medel.
Rapport till trafikförsäkringsbolag
När en person döms för rattfylleri, skulle en rapport kunna skickas till vederbörandes trafikförsäkringsbolag som därigenom får möjlighet höja försäkringspremien.
Under 15. Övriga frågor finns ett förslag om bildråp.
Förslagen i motionen förutsätter utredningar och regeländringar.
10. Polisväsendet
Svensk polis genomgår för närvarande en förändringsprocess. Antalet anställda har under de senaste tjugo åren fördubblats. Under samma tid har arbetstiden för polispersonalen genom centrala avtal förkortats och ökade arbetsuppgifter lagts på polischefs- och administrativ personal till följd av en fortgående decentralisering av befogenheter från central nivå till regional/lokal nivå, samtidigt som brottsligheten under samma tid har fördubblats. Vidare har polismyndigheterna strävat efter att optimera de polisiära resursernas användning genom att överföra enklare polisiära arbetsuppgifter på administrativ personal, vilken följaktligen utökats.
Polisens resurser har, uttryckt i årsarbetskrafter, successivt minskat under åren till följd av minskad arbetstid och ökat antal ledighetsorsaker samtidigt som lönekostnaderna har stigit. Det bör understrykas att av medelsramen åtgår 93 procent till löner och byggnader. En bedömning av framtida medelstilldelning är att antalet årsarbetskrafter minskar ytterligare.
För polisen är det svårt att bedöma effekterna av gjorda insatser. Polisen förfogar inte över ett renodlat ''vinstbegrepp''. Vid bestämmandet av inriktningen blandas mål och medel. I vissa sammanhang anges produktionsmål och i andra effektmål.
Ekopolisen
Rikspolisstyrelsen har genomfört en utredning. I denna avstyrkes förslaget om en nationell organisation och förordas i stället att varje län, som nu, förfogar över ekoroteln. Enligt majoriteten av länsstyrelserna finns det heller inget behov av en nationellt organiserad ekopoliskår. Problemen är i huvudsak en storstadsföreteelse. Därför är det förmodligen bättre att rikskriminalen och storstäderna tillförs erforderliga resursförstärkningar. Ny demokrati har därför föreslagit att polisen får 90 miljoner för att satsa på ekonomisk brottslighet på det villkoret att polisen återkommer med resultat som visar att polisen dragit in minst samma belopp til statskassan, gärna fördubblat inom en viss tid, exempelvis 2 år. Detta skulle ses som en ren investering för samhället samtidigt som det blir ett avbräck för den som ägnar sig åt eko-brottslighet.
Det är därför angeläget att Rikspolisstyrelsen formulerar målbegrepp samt planerings- och uppföljningsrutiner som är gemensamma för den svenska polisen.
Ny demokrati reserverade sig mot de besparingar på 500 miljoner inom polisväsendet som regeringen och Socialdemokraterna gemensamt beslutade om i krisuppgörelsen under hösten 1992.
Enligt Ny demokratis mening gick det inte att göra sådana besparingar och samtidigt bibehålla den politiska målsättning som regering och riksdag beslutat om. Ansvariga politiker för denna uppgörelse kommer i värsta fall att framtvinga en förtroendekris mellan polis och allmänhet. Därför att effekten av besparingskraven gör att det kan bli mindre poliser på fältet, åtminstone i landsort och glesbygd.
I syfte att intensifiera insatserna mot ekonomisk brottslighet menar vi att anslaget bör höjas med 90 000 000 kr.
Trafikpolisen
I betänkandet (SOU 1992:81) har förre landshövdingen Göte Fridh utrett trafikpolisen. Han har där föreslagit att den specialiserade trafikövervakningen även i framtiden skall vara regionaliserad och direkt underställd länspolismästaren.
Ny demokrati delar denna uppfattning, samt att trafikövervakningen måste, om den med dagens disponibla resurser vill verka slagkraftigt, bli en självklarhet för varje övervakningspolis. Den bör med andra ord vara integrerad med övrig polisverksamhet. Argumentationen för en nationell trafikpolis är inte övertygande. Att återinföra något liknande den Statspolis som tidigare fanns är det knappast någon initierad som önskar sig. Exempelvis skulle en nationell trafikövervakning av Norrbotten, 1/4 av Sveriges yta, ledd från Stockholm via ''filialen'' i Luleå på 100 mils avstånd, knappast lösa trafiksäkerhetsproblemen.
Särskild föreskriftsrätt
För att variationerna inte skall vara så olika vid polisens trafikövervakning i olika delar av landet förutsätts att Rikspolisstyrelsen ges en pådrivande roll innefattande det nationella ansvaret för åtgärdsprogrammets genomförande. Det innebär att den 1984 införda begränsningen i Rikspolisstyrelsens befattning med trafikövervakningen inte längre kan gälla. Vi föreslår att regeringen i stället meddelar föreskrifter med innebörden att Rikspolisstyrelsen på den nationella nivån skall svara för åtgärdsprogrammets genomförande och i sin tillsynsfunktion aktivt följa utvecklingen på den regionala nivån.
Det är uppenbart att dagens prioritering gjorts av politiker. VTI har ju i sin forskning fått fram att ju fortare man kör ju värre blir olyckorna, och politikerna har ju inte varit sena att följa dessa rön. Man har hållit nere hastighetsgränserna och samtidigt prioriterat hastighetsövervakning, men olycksstatistiken har inte förbättrats nämnvärt. Det enda man lyckades med var att försämra den allmänna trafikmoralen och allmänhetens förtroende för polisen. Det är med andra ord hög tid att återskapa förtroendet för trafikpolisen och en del i den strävan är att omprioritera trafikpolisens övervakningsuppgifter.
Nykterhetskontroller bör ges högsta prioritet. Onykterheten bakom ratten har ökat markant och utgör nu var 4:e dödsolycka. Det är helt oacceptabelt. Vi som politiker måste agera bestämt och kraftfullt och se till att med polisens hjälp få bort onyktra förare från vägarna.
Avvikande beteende bör stävjas. Har man sett polisens videoupptagningar inser man att dessa förare utgör en stor olycksrisk i trafiken. Dessa förare besitter inte sällan skicklighet i att hantera det egna fordonet och vore de ensamma på vägen vore de säkert inget större problem, men i den komplexa trafikmiljö vi har i dag i vårt samhälle blir dessa förare en reell olycksrisk.
Hastighetsövervakning bör ges en lägre prioritet än tidigare. Naturligtvis bör man övervaka hastigheten på särskilt utsatta platser som vid skolor och dylikt, men att jaga fortkörare på 90- eller 110-vägar torde ge liten säkerhetsvinst, däremot att vara synlig på vägarna har en klart lugnande effekt.
Skapa en stoppregel som ändrar regeln som säger att polisen inte får stoppa någon och ge en tillrättavisning utan att utfärda böter. Naturligtvis skall polisen kunna stoppa någon för att påpeka fel eller brister utan att behöva bötfälla vederbörande. Detta bör vara en av grundklossarna i en ny syn på polisen och dess roll i trafiken. Bilisten måste få tillbaka förtroendet för polisen, och se den som en auktoritet för lag och ordning och samtidigt en hjälpande hand i vissa situationer.
Brottsförebyggande verksamhet
Den brottförebyggande verksamheten är mycket viktig. Ny demokrati hävdar återigen vilket framgått i olika motioner att kvarterspolis- och närpolisverksamhet skall vara grunden för all polisverksamhet. Enligt Ny demokratis uppfattning kan det vara intressant att inom de olika länen, i största möjliga mån, rationalisera bort polismyndighetsfunktionen och göra om dem till polisområden med en lokal områdeschef ur polismanskarriären. I polisområdena skulle det finnas en polisnämnd så att en eller flera kommuner fick ett lokalt inflytande i polisfrågor.
Polisbevakningen vid särskilda arrangemang
Sportevenemang, idrottstävlingar, midsommarfirande, popkonserter och andra särskilda arrangemang kräver allt större övervakningsinsatser från polisen.
Ny demokrati anser att en utredning bör tillsättas med syfte att utreda förutsättningarna för att dessa övervakningsinsatser helt eller i vart fall i större utsträckning skall betalas av arrangörerna av dessa evenemang.
Ytlig kroppsvisitation
Vid ytlig kroppsvisitation enligt RB 28:11 finns det enligt Ny demokratis uppfattning inget tillräckligt starkt skäl att inte tillåta en manlig polis genomföra en ytlig kroppsvisitation av en kvinna, motsvarande vad som sker vid visitation enligt Polislagen PL 19§. Det borde i vart fall vara tillåtet vid fara i dröjsmål. Att i dessa lägen vara tvingad att frihetsberöva en kvinna för transport till annan plats och möjligen ytterligare väntetid i avvaktan på kvinnlig tjänstmans ankomst är inte rimligt. Frågan är om inte den enskilde polismannen själv borde få fatta beslut om en sådan ''ytlig kroppsvisitation'' även om det inte föreligger fara i dröjsmål, förutsatt att den åtgärden dokumenteras. Enligt nya förslaget till RB 28:13 så får inte kroppsvisitation eller kroppsbesiktning, förutom blodprovstagning, verkställas av annan än en kvinna. Enbart kroppsvisitation som innebär att föremål som en kvinna har med sig kan undersökas av en man. Detta är inte tillfyllest och skapar praktiska problem i vissa fall som inte är vare sig obilligt eller effektivt.
Polislagen
Enligt Ny demokratis åsikt bör en förändring införas i Polislagen 2 § som anger att: ''Polisen skall upprätthålla allmän ordning och säkerhet. Det åligger polisen särskilt att 1. förebygga brott''...osv. i enlighet med nuvarande lydelse i Polislagen. Därmed återgår man till den sk generalklausulen i förutvarande Polisinstruktionen. Syftet med denna förändring i Polislagen är att klart ange vad som är målet med polisens uppgifter, nämligen att främja rättvisa och trygghet och tillförsäkra allmänheten skydd och annan hjälp, när den enskilde individen kränkts genom brottslig handling eller annat. En ändring i lagstiftningen i denna riktning är ämnad att påverka tolkningen av de övriga bestämmelserna i Polislagen: Reglerna för polisens befogenhet skall med andra ord läsas mot polisens ingripandeskyldighet. Dessutom skulle utformningen uttryckligen sätta den brottsförebyggande verksamheten främst.
När det gäller Polislagen bör man kanske åter pröva frågan om inte PL 19 § borde kompletteras med möjligheten till kroppsvisitaton i preventivt syfte för att hindra skadegörelse i form av t. ex klotter. En sådan möjlighet skulle då korrespondera med BrB 36:3 punkt 3. Om ''synnerlig anledning'' förekommer att man vid kroppsvisitation av en person påträffar föremål ägnade att användas vid skadegörelse, t.ex. sprejburkar och omständigheterna i övrigt passar in under förverkandereglerna i BrB 36:3 punkt 3, förefaller det enligt Ny demokratis uppfattning rimligt att man skall få genomföra i vart fall ytlig kroppsvisitation. Även låsta väskor eller annat ''handbagage'' som personen bär med sig bör få kontrolleras i dessa sammanhang.
Legitimerad och icke legitimerad polis
Inom poliskåren förekommer det tyvärr att polispersonal blir föremål för disciplinära åtgärder på grund av övertramp i tjänsteutövningen. Ibland innefattar det även brottsutredningar mot den enskilde polismannen. I en del fall resulterar detta i avskedanden från polismanstjänsten vars sociala konsekvens blir en katastrof för såväl polismannen som dennes familj. Ett sätt att eliminera övertramp i tjänsteutövningen och som därmed kan komma att ha en preventiv effekt är att som disciplinär åtgärd ta ifrån polismannen dennes legitimation under den tid som bestäms av påföljden. Under tiden skulle polismannen kunna utföra andra uppgifter, t ex administrativa uppgifter. Efter det att tiden för disciplinstraffet är avklarad skulle polismannen få tillbaka sin tjänstelegitimation och återgå till polisiära uppgifter. Vi är övertygade att en sådan åtgärd har stora fördelar och bör utredas av Rikspolisstyrelsen och Svenska polisförbundet.
S k sväljare av narkotika
Slutligen bör det framgå i motivtexten till propositionen att kräkmedel och slangning av maginnehåll, i syfte att beslagta narkotika som personer svalt ner, skall falla under benämningen kroppsbesiktning och tillåtas.
Polisutbildningen
För att säkerställa den utbildningsorganisation som är uppbyggd vid PHS, Polishögskolan, är det viktigt att det kontinuerligt tillförs en jämn intagningskvot. Vi föreslår att denna nivå inte bör understiga 500 utbildningsplatser under resten av 1990-talet.
Regeringen bör också slutföra planerna på att låta övertalig polispersonal sägas upp med en rimlig avgångslön fram till sin ordinarie pensionsavgång. Detta som ett led i att kunna rekrytera och utbilda fler ungdomar till polisutbildning.
11. Åklagarväsendet
I fråga om hur åklagarväsendet bäst skall organiseras, anser Ny demokrati att det sunda förnuftets princip bör gälla, dvs. att den organisationsform bör väljas, som är mest ändamålsenlig, effektiv och minst resurskrävande. Sociala, politiska, fackliga och andra ovidkommande hänsyn bör m a o inte tas.
Att åklagarna skall koncentrera sina insatser på sådant som just kräver åklagarkompetens är en självklarhet. Åklagarrollen bör därför renodlas. Förslag som kan leda till detta bör uppmuntras.
Åklagaren leder och har det yttersta ansvaret för förundersökningen. Det praktiska arbetet under förundersökningen, förhör och annan utredning, svarar polisen för. Åklagarens ledande roll under utredningsstadiet måste dock klargöras. Det är ju ändå åklagaren som i domstolen skall stå till svars för att utredningen är ordentligt gjord.
Ett mera renodlat ansvar för åklagarna torde vara påkallat om man vill komma åt de organiserade brottslingarna. Åklagare och kvalificerade poliser i samspel kan göra mycket nytta. Systemet med särskilda åklagarpromemorior bör utvecklas.
Man bör dock inte vara främmande för att i vissa fall föra över utredningen på målsäganden.
Åtalsunderlåtelse och förundersökningsbegränsning
Åtalsunderlåtelse innebär att en åklagare inte behöver åtala under vissa i lag angivna, speciella förutsättningar, trots att brott föreligger och åtal får ske. Det är alltså inte fråga om att lägga ned en förundersökning eller att skriva av ett ärende på grund av brist på bevis, dvs att brott ej är styrkt.
Åtalsunderlåtelse bör komma till användning i större utsträckning för att frigöra resurser som kan användas till att utreda och beivra allvarligare brottslighet, t ex våldsbrott, narkotikabrott samt grova ekonomiska brott. För närvarande finns också ett mycket stort antal konkurser där det i många fall kan misstänkas att brottslighet förekommit. Dessutom förekommer en mycket oroande brottsutveckling med tydliga internationella inslag och med allt grövre brott.Ytterligare resurser kan inte generellt sättas av. Alltså måste prioriteringar göras och befintliga resurser användas på ett så effektivt sätt som möjligt.
Erfarenheten visar att risken för upptäckt och lagföring sannolikt har stor brottsavhållande effekt på organiserade eller kalkylerande brottslingar som sysslar med att importera eller sälja narkotika eller annan brottslighet där den ekonomiska vinningen är det övergripande motivet för verksamheten. Ökade åklagarresurser som läggs på att bekämpa sådan allvarlig brottslighet kan därför ha preventiv effekt på eventuellt brottsbenägna personer.
I statistiken över ärenden som avskrivs för att brott inte är styrkt -- det rör sig om upp mot 100 000 per år -- döljs sannolikt en hel del fall där åklagaren hade kunnat välja åtalsunderlåtelse i stället eller med bättre resurser drivit utredningen vidare.
Förundersökningen kan också begränsas på annat sätt. Skälet mot att införa förundersökningsbegränsningsregler är närmast av juridisk-teknisk art, eftersom det kan vara svårt att genom författningsreglering bestämma hur den övergripande prioriteringen på utredningsstadiet skall ske i praktiken. Därför menar kritikerna mot förundersökningsbegränsningsregler att man i första hand bör välja andra åtgärder.
Om statsmakterna verkligen vill att fler brott skall beivras än för närvarande finns i princip vid sidan om renodlad, effektiviserad, åklagarroll bl a följande möjligheter eller styrmedel:
1. Att staten avsätter mer resurser för beivrande av vissa brott; det kan också finnas fall där mindre resurser ger önskat resultat 2. Att en avkriminalisering sker för vissa typer av brott och resurser frigörs 3. Att fler brott beivras i annan ordning än som nu är fallet, t ex genom strafföreläggande av åklagare eller genom ordningsbot av polis 4. Att polisväsendet, åklagarväsendet eller domstolsväsendet effektiviseras 5. Att en författningsreglerad prioriteringsordning för förundersökning och annan utredning införs 6. Att handläggningen förenklas 7. Att bevisreglerna ändras; beviskraven är idag för höga och kan sänkas 8. Att användningen av åtalsunderlåtelse ökar 9. Att utbildningen av polis, åklagare och domare förbättras 10. Att rekvisit för brott ändras samt att straffsatser ändras
De traditionella medlen räcker dock inte till om man snabbt vill skapa bättre förutsättningar för åklagarna att rikta in sig på den allvarliga brottsligheten.
Att staten anvisar ytterligare medel eller uttrycker en viljeinrikting för bekämpande av viss brottslighet är en osäker metod och ger mestadels inte önskat resultat, det visar praktiken. Avkriminalisering för bagatellbrott, ökad användning av summarisk straffprocess, ökad användning av åtalsunderlåtelse och ändring av brottsrekvist och straffsatser är exempel på metoder som kan vara effektiva och skapa utrymme för en bättre resursanvändning.
För de svenska åklagarna gäller en absolut åtalsplikt. Om den absoluta åtalsplikten ersätts av en relativ åtalsplikt så torde en sådan förändring kunna medverka till att betydande resurser frigörs. Om man verkligen vill komma åt den grova brottsligheten så är detta en väg som bör prövas.
Den relativa åtalsplikten
Det är dags för Sverige att anpassa sig till Europa och ersätta den absoluta åtalsplikten med en relativ åtalsplikt. Rättslikheten har ett uppenbart värde i sig, särskilt i kampen mot internationell brottslighet. Utgångsläget bör därför vid närmandet till det gränslösa Europa vara att man bör införa en relativ åtalsplikt om inte särkilt starka skäl talar däremot. Några tillräckligt starka motargument finns faktiskt inte. Dessutom föreligger det uppenbara fördelar med relativ åtalsplikt från effektivitetssynpunkt.
En renodlad åklagarroll skapar också goda förutsättningar för ett system med relativ åtalsplikt.
Med en relativ åtalsplikt har ju målsäganden alltid en möjlighet att föra talan om han eller hon vill, så någon större risk för rättsförlust för målsäganden borde i princip inte föreligga.
Målsägandens åtalsrätt måste förstärkas
Enligt 20 kap 8 § RB får målsäganden inte väcka åtal för brott, som hör under allmänt åtal, med mindre han angivit brottet och åklagaren beslutat att åtal inte skall äga rum.
Målsägandens åtalsrätt bör förstärkas. Målsäganden bör ges bättre möjlighet att själv föra talan. Det kan ske genom hjälp av juridiskt biträde, ekonomiskt stöd eller på annat sätt. Det skulle i och för sig kunna innebära ett slags privatisering av åklageriet där t ex målsäganden själv eller med hjälp av en advokat eller annan jurist för talan inför domstol istället för åklagare på statens bekostnad med samma rätt och skyldighet som gäller för åklagare.
12. Domstolarna
Domstolarna, särskilt i våra storstadsområden, har idag tveklöst för stor arbetsbörda. Därigenom kommer rättssäkerheten i fara. En påtaglig risk finns för att målen inte handläggs med tillräcklig omsorg och noggrannhet. Kompetensen hos domstolarna och förmågan att klara de ålagda uppgifterna har också med rätta ifrågasatts under senare tid. Orsaken till detta kan vara snedrekrytering av domare, kunskapsbrister eller oförmåga att förstå och följa med sin tid. Domarkåren har idag ett lågt anseende bland allmänheten, kanske det lägsta någonsin. Anseendet måste för allmänhetens tilltro till rättsväsendet återställas.
Politiseringen av rättsväsendet är ett annat problem. Det handlar bl a om att nämnder fått uppgifter som rätteligen borde ligga hos domstolarna och om utseendet av nämndemän vid domstolarna. Statsmakterna har under flera år medvetet sparat på anslagen till domstolarna. Försök har gjorts att dra in flera mindre domstolar, som enligt samstämmiga uppgifter fungerar mycket bra.
Insynen i den dömande verksamheten är bristfällig.
En rad dömande funktioner har medvetet överförts från domstolar till nämnder med klar, och ofta öppet deklarerad, politisk sammansättning.
Det bör vara en självklarhet att domstolar och nämnder med dömande funktion i en rättsstat är fria från allt politiskt inflytande. Endast genom en sådan ordning kan individens rättssäkerhet garanteras. Politiska representanter bör i rättssäkerhetens intresse bortrensas från alla dömande nämnder och ersättas med juridiskt utbildade, politiskt oberoende tjänstemän eller av andra lämpliga personer.
Beslutsfattande som till sin natur innebär dömande verksamhet skall ske i domstol. Dessutom måste det politiska inflytandet avskaffas i domstolar och nämnder. Dessa förändringar bör genomföras skyndsamt.
Det är som framgått fråga om många problem som måste lösas om man verkligen vill förbättra rättssäkerheten:
1. Domstolarna måste få bättre resurser att klara av den ökande arbetsbördan.
2. De små domstolar som är kostnadseffektiva bör bibehållas.
3. Kompetensen och förmågan att klara av målen i domstolarna måste höjas och domarkårens och domstolarnas anseende återställas.
4. Politiseringen av rättsväsendet måste upphöra.
5. Insynen i den dömande verksamheten måste förbättras.
Ungdomsdomstol
Rättegångsreglerna lägger visst hinder i vägen för ett system med ungdomsdomstolar där ungdomar tjänstgör som domare, åklagare och försvarare i ungdomsmål.
Enligt uppgift finns den här typen av domstolar i, dvs domstolar där ungdomar dömer ungdomar, på försök i USA. Vi menar att förutsättningarna för att införa en likartad försöksverksamhet i Sverige.
Nämndemän i domstolarna
Nämndemännen skall vara folkets representanter i domstolarna men tillsätts märkligt nog på förslag av kommunfullmäktige bland politiskt utsedda personer.
Sammansättningen av nämndemannakåren är också i högsta grad diskutabel från sociala, åldersmässiga och könsmässiga synpunkter. Nämndemannauppdraget har låg status och är dåligt betalt. Det finns därför också en påtaglig risk att utnämningsproceduren leder till snedvridning ifråga om folklig förankring. Frågan är m a o huruvida nämndemannainstitutet i själva verket motverkar sitt eget syfte.
Ett sätt att komma till rätta med problemet kan vara att nämndemännen väljs ut slumpvis bland svenska medborgare, att mandatperioden är kortare, förslagsvis ett år. Urvalet skulle, liksom i andra länder, kunna ske i form av ett noga övervakat och kontrollerat lotteri från folkbokföringen.
Ny demokrati vill vidare ha en jämnare och bättre ålderssammansättning bland nämndemännen. En nämndeman bör inte få vara äldre än 60 år. Nämndemännen bör indelas och utses i tre jämnstora åldersgrupper, t ex 18- 30, 30-45 och 45-60 år. Domstolen skall sträva efter att hålla en jämn åldersfördelning då nämndemän kallas till tjänstgöring, dock inte i ungdomsmål då nämnden bör bestå av ungdomar under 21 år eller en majoritet av ungdomar. Domstolen skall dock alltid vinnlägga sig om att få så många yngre nämndemän som möjligt att tjänstgöra.
En utredning bör tillsättas som får till uppgift att se över nämndemannainstitutet. I denna utredning kan man studera vårt grannland Danmark och dess erfarenhet av rekryteringen av nämndemän.
Återinför ämbetsmannaansvaret och avskaffa Statens ansvarsnämnd 1976 inskränktes det straffrättsliga ämbetsmannaansvaret och ersattes med ett disciplinansvar. Ansvarsfrågorna handläggs av statens ansvarsnämnd. En viss utvidgning av det straffrättsliga tjänsteansvaret för offentligt anställda har dock skett därefter.
Ändringarna var ett steg i rätt riktning. Men för att återupprätta det fulla ämbetsmannaansvaret krävs en återgång till det som gällde före 1976 års ändringar.
Statens ansvarsnämnd är i allt väsentligt en partssammansatt nämnd med politiska förtecken. En opartisk och tillförlitlig bedömning förutsätter att statens ansvarsnämnd avskaffas och att prövningen överflyttas till allmän domstol, efter åtal av allmän åklagare.
Domstolsverket
Kraven på domstolsverket måste höjas. Domstolsverket bör därför åläggas ett produktivitets- och effektivitetskrav på 2 %. Anslaget bör minska med 1,3 miljoner kr.
13. Rättshjälp
Rättshjälpssystemet kostar för mycket
Riksrevisionsverket (RRV) har i en granskningsrapport över rättshjälpssystemets effektivitet uttalat sig om orsakerna till kostnadsutvecklingen. En viktig förklaring till kostnadsökningen är, menar RRV, utvecklingen av timkostnadsnormen, dvs den beräkningsgrund som i allmänhet används för att ersätta de juridiska ombuden. Normens ökning förklarar ungefär hälften av hela kostnadsökningen. RRV har också konstaterat att den tid som ombuden debiterar för ett ärende har ökat.
En annan viktig förklaring till kostnadsökningarna är enligt RRV att en kraftig ökning av antalet ärenden har skett när det gäller rättshjälp genom offentligt biträde. Detta beror dels på ändringar i lagstiftningen, dels på en kraftig ökning av antalet asylsökande.
RRV konstaterar att rättshjälpstagarna som får allmän rättshjälp har en klar låginkomsttagarprofil. Ersättningen till ombudet är i flertalet fall ca 5 000 kr. RRV har också funnit att systemets konstruktion medför bristande kostnadsmedvetande och att billigare lösningar inte uppmuntras samt att det brister i uppföljningen och kostnadskontrollen.
RRVs kritik mot rättshjälpssystemet är allvarlig, särskilt om man ser till kostnadsökningarna.
Något radikalt måste alltså göras för att minska statens kostnader för rättshjälpen.
RRV har för sin del beskrivit tre möjligheter att minska kostnaderna för rättshjälpen:en ytterligare avgränsning av rättshjälpens målgruppen överföring av ansvaret för den allmänna rättshjälpen till privata försäkringsbolag olika insatser för att minska konstnaderna.
Vi delar i allt väsentligt den kritik som riksrevisionsverket fört fram.
Det är uppenbarligen så att priset för rättsligt biträde är för högt, vilket möjligen kan förklaras av advokaternas och advokatsamfundets dominerande ställning och att det inte förekommer någon konkurrens i fråga om pris och kompetens på den rättsliga tjänstemarknaden på det sätt som finns i andra branscher. Att vara advokat eller att ge allmänheten rättsligt biträde innebär i allt väsentligt att leva i en skyddad värld utan insyn och kontroll av sedvanliga marknadsmekanismer.
Det finns dåliga advokater och mycket skickliga advokater, men märkligt nog jämställs de som regel i fråga om ersättning enligt rättshjälpslagen eller beträffande ersättning som utgår av allmänna medel till offentlig försvare. En dålig advokat får lika mycket betalt som en bra advokat. Det kan till och med vara så att den sämre advokaten får mera betalt än den bättre. Dessutom förekommer det att biträden och ombud begär stort sett lika mycket betalt och får det, trots att arbetsprestationerna skiljer sig mycket åt. Det lär också förekomma onödiga överklaganden eller rena okynnesöverklaganden, t ex i asylärenden, i syfte att få ytterligare ersättning från staten.
Advokatverksamhet och annan juridisk verksamhet som innebär att man tillhandahåller rättsliga tjänster åt allmänheten förekommer i en skyddad sektor, utan insyn och konkurrens. Konkurrens och marknadsföring av kompetens (specialitet) är givna förutsättningar för att konsumenten skall få en rimlig chans att göra ett riktigt val i fråga om rättsligt biträde. Så är det inte idag.
Det torde inte vara möjligt att snabbt genomföra ett system med pris- och kompetenskonkurrens som skulle kunna medföra sänkta kostnader för staten och för den rättssökande allmänheten.
I avvaktan på en genomgripande förändring bör i vart fall timkostnadsnormen sänkas. En sådan sänkning kan också komma att sänka kostnaderna för rättsskyddet hos försäkringsbolagen som kan anpassa kostnadsersättningen till den lägre timkostnadsnormen.
Med hänsyn till de förändringar vi föreslår bör rättshjälpskostnaderna sänkas med 20 % eller 156 miljoner kr.
Advokatfrågor
Enligt myten anses advokater i allmänt kunna klara av alla ärenden av rättslig natur. Advokattiteln fungerar som ett slags kvalifikationsnorm. Vissa slag av uppdrag förbehålls advokater, t ex uppdrag som offentlig försvarare.
Advokaten är näringsidkare i förhållande till klienten, konsumenten.
Advokaterna får inte marknadsföra sina specialiteter. Inom många rättsområden krävs speciell kompetens. Om advokaterna tilläts marknadsföra sina specialiteter skulle detta underlätta ett sakligt riktigt val av rättsligt biträde för konsumenten och leda till lägre kostnader.
Enligt ett EU-direktiv skall det i princip råda fritt val av ombud vid domstol. Det tycks dock inte tillämpas i praktiken i EU-staterna.
Advokater är dyra och ger inte alltid goda råd. Det framgår av anmälningar till advokatsamfundet.
Advokatverksamheten måste bli föremål för insyn. Prövningen av advokatersättningar och andra frågor som rör advokater bör inte handhas av advokaterna själva. Formerna för detta måste redas ut.
Som framgått är det inte bara den höga prissättningen som är ett problem utan också kompetensen. Det finns faktiskt en hel del dåliga advokater och jurister som tillhandahåller allmänheten rättsligt biträde och rådgivning. Det är inte ovanligt att ju sämre en advokat är desto mer kan han tjäna som rättshjälpsbiträde eller som offentlig försvarare. Arbetsprestationer är svåra att mäta. En snabb och kompetent advokat får inte mer betalt, snarare mindre. Det händer att advokaterna jämför sina kostnadsräkningar hos domstolen och kommer överens om en lämplig nivå.
Det nuvarande rättshjälpssystemet och systemet med offentliga försvarare premierar inte duglighet. Timkostnadsnormen är för hög.
Advokatverksamhet och annan juridisk verksamhet förekommer i en skyddad sektor, utan insyn och konkurrens.
Insyn och konkurrens är givna förutsättningar för att konsumenten skall få nödvänding konsumentupplysning. En bättre advokat bör få kosta mer, en sämre mindre, en dålig bör konkurreras ut. Släpp in marknadskrafterna och den fria konkurrensen i advokatverksamheten med allt vad det innebär. Ett viktigt inslag i detta är just priskonkurrensen. Avskaffa advokatmonopolet. Advokattiteln är inte längre en garanti för kvalitet.
Konkursförvaltararvoden
En konkursförvaltare skall ta till vara borgenärernas gemensamma rätt och bästa samt vidta alla de åtgärder som främjar en förmånlig och snabb avveckling av boet. Han skall bl a ta hand om boet, upprätta en bouppteckning, upprätta en skriftlig berättelse om boets tillstånd och om orsakerna till gäldenärens obestånd samt slutredovisning. Om förvaltaren finner att gäldenären kan misstänkas för vissa brott så skall han underrätta åklagare om detta. Till slutredovisningen skall han också bifoga en redogörelse för de åtgärder som han har vidtagit för att efterforska om brottslig gärning förekommit samt resultatet därav.
Förvaltningen står under tillsyn av kronofogdemyndighet som är utsedd till tillsynsmyndighet.
Om rätten efter att ha hört förvaltaren finner att konkursboets tillgångar inte räcker till betalning av uppkomna och väntade konkurskostnader och andra skulder som boet har ådragit sig, skall rätten besluta om avskrivning av konkursen. Om konkursen inte avskrivs, skall boets pengar, i den mån medlen inte går åt till betalning av konkurskostnaderna och andra skulder som boet har ådragit sig, delas ut till borgenärerna enligt vissa regler.
Konkurskostnaderna skall utgå ur konkursboet framför andra skulder som boet har ådragit sig. I den mån konkurskostnaderna inte kan tas ut ur boet betalas de av staten.
Arvode till förvaltaren bestäms av rätten. Arvodet får inte bestämmas till högre belopp än som med hänsyn till det arbete som uppdraget har krävt, den omsorg och skicklighet varmed det har utförts samt boets omfattning kan anses utgöra skälig ersättning för uppdraget. För konkurser som skrivs av utgår arvode enligt en fastställd taxa. Arvodet skall bestämmas till ett visst belopp i ett för allt.
Konkursförvaltare rekryteras ur en förhållandevis liten grupp advokater. Det finns advokatbyråer som har specialiserat sig på konkurser och förvaltaruppdrag.
Arvoden till konkurssförvaltare är mycket höga. Det handlar om 1 500--2 000 kronor per timme för inte taxesatta konkurser.
Konkursförvaltarna själva menar att de höga ersättningarna motiveras av att de är värda pengarna och om ersättningarn inte var så höga så skulle man inte få duktiga affärsjurister som håller i konkurserna (DN 14.12.1992). Ett annat skäl som anförts för de stora arvodena är att ansvarsförsäkringen inte skulle täcka ett fel i en stor konkurs.
Att konkursförvaltare skulle vara särskilt duktiga är ett försök till mytbildning. Det kan faktiskt vara precis tvärtom. I flera uppmärksammade fall har det visat sig att förvaltare agerat på ett sätt som kan ifrågasättas. Det handlar bl a om att vissa borgenärer missgynnats eller att utredningen är bristfällig.
Insynen i konkursförvaltarverksamheten är bristfällig. Tillsynsmyndigheten fullgör inte sin uppgift med tillräcklig omsorg. Av slentrian godkänns de höga kostnadsräkningarna. Vidare utmärks verksamhetsområdet av brist på konkurrens. Nya advokater eller jurister tillåts inte etablera sig i branschen och få uppdrag.
Konkursförvaltararvodena är en mycket stor kostnad för staten. Om det inte går att få ner kostnaderna måste statens ansvar begränsas för konkursförvaltarersättningen.
Det är uppenbarligen dags att göra en ordentlig utredning av hela verksamhetsområdet med konkursförvaltare.
14. Kriminalvården
De aningslösa vårdtankarna i 1974 års kriminalvårdsreform måste snarast överges.
Visitationspatrullernas verksamhet
Ett antal uppmärksammade rymningar i början av 1970- talet samt den ökande förekomsten av narkotika vid kriminalvårdens anstalter var anledningen till inrättandet av de särskilda visitationspatrullerna. Den första patrullen inrättades formellt vid anstalten Kumla. Därefter byggdes verksamheten ut successivt och omfattar idag sju patruller om totalt 23 tjänster. Dessa finns vid riksanstalterna Kumla, Malmö, Hall, Tidaholm, Norrtälje, Norrköping och Härnösand. För att ytterligare intensifiera narkotikabekämpningen utrustades sedermera patrullerna med narkotikahundar.
Man har alltså i över 20 års tid utvecklat kompetens och erfarenhet och har även bidragit till större delen av de beslag (75 %) som gjorts på landets anstalter. Detta har till stor del berott på just den erfarenhet man erhållit under de gångna åren. Framgångarna beror också på att man utvecklat ett mycket gott samarbete med olika polisiära enheter, framförallt Rikskriminalen. Detta informationsutbyte är ofta känsligt och beroende av stort förtroende mellan informatör och mottagare och kan oftast inte ske i någon större krets utanför den homogena grupp som visitationspatrullerna utgör.
Dessa informationsutbyten har en mycket förebyggande effekt och har haft stor inverkan på att planerade narkotikaströmningar till anstalterna kunnat stoppas. Det gäller inte enbart narkotika utan annan grov brottslighet som planerats, samt även planerade rymningsaktioner.
Kriminalvårdsstyrelsens förslag till ny organisation
Direktionen inom Kriminalvårdsstyrelsen har gett en rationaliseringsgrupp i uppdrag att göra en översyn av visitationspatrullernas verksamhet och organisation. Detta uppdrag har utmynnat i att direktionen med generaldirektören Björn Weibo i spetsen föreslagit att visitationspatrullernas nuvarande arbetsformer skall förändras. Förslaget går helt drastiskt ut på att helt enkelt lägga ned den nuvarande verksamheten och som man uttrycker det ''att det är en effektivisering av resurserna och att kompetensen skall spridas bland annan personal på anstalterna''.
Verksamhetsnyttan
Tyvärr verkar förslaget vara en ren skrivbordsprodukt och riskerar att, om det genomförs, försämra resultatet, d v s narkotika kommer att flöda mer okontrollerat på anstalterna. Att slå sönder en effektiv expertorganisation är helt förkastligt. Man måste ta hänsyn till verksamhetsnyttan med visitationspatrullernas verksamhet. För att leva upp till riksdags och regerings målsättning att minska narkotikaflödet på anstalterna är den föreslagna organisationsförändringen ett hot mot uppställda mål: att minska narkotikan i landets fångvårdsanstalter.
Det finns alltid en risk att man teoretiskt kan påstå att man genom olika organisationsförändringar minskar olika problem. När det gäller narkotikaförekomst så är det naturligtvis enkelt att ta bort den organisation som gör beslagen och därigenom statistiskt påvisa att narkotikan minskat på anstalterna. Sådana organisationsförändringar har gjorts på andra håll inom statsförvaltningen men har inte gagnat verksamhetsnyttan.
Visitationspatrullerna bör finnas kvar
Det har under den efterföljande debatten, sedan det blivit känt att nedläggning hotar, framförts kritik mot förslaget från de flesta håll som kan tänkas ha genomtänkta uppfattningar i frågan. Naturligtvis skall den kompetens som personalen har vid nämnda patruller förmedlas till övrig vårdpersonal på anstalterna. Men att därför splittra organisationen är inte nödvändigt eller önskvärt, om man ser till de uttalade målsättningarna att i samhället begränsa narkotikahanteringen, utan i stället hålla den på mycket hög nivå och se till resultaten. Frigör den eller de som på ett pedagogiskt sätt kan vidareförmedla kunskaperna för fortbildning av vårdpersonalen och höja kompetensen hos dessa. Detta bör dock inte ske på bekostnad av nedläggning av nuvarande organisation.
15. Övriga frågor
Allmän laglydnad måste framgå direkt av lag
Vid val av påföljd måste domstolen ta hänsyn till vad som krävs för att upprätthålla allmän laglydnad eller, med andra ord, medborgarnas rätt till lag och ordning -- allmänpreventionen.
År 1989 togs märkligt nog bestämmelsen i 1 kap. 7 § brottsbalken bort, en bestämmelse som bl a gick ut på att domstolen vid val av påföljd skulle iakttaga vad som krävs för att upprätthålla allmän laglydnad. Lagändringen grundade sig på förslag av fängelsestraffkommittén i betänkande (SOU 1986:13-15) Påföljd för brott.
Kommittén ansåg att allmänpreventionen verkade genom lagens straffhot och en i anslutning därtill upprätthållen fast och konsekvent praxis som visar att straffhotet inte är tomt. Man ansåg att enskilda domar i sig inte kunde antas vara av betydelse för allmänpreventionen och att det knappast var möjligt för domstolarna att bedöma vilken inverkan en viss påföljd i ett enskilt fall kunde få för den allmänna laglydnaden. Kommittén menade också att det stred mot principen om likhet inför lagen att i det enskilda fallet av allmänpreventiva skäl göra avvikelser från sedvanlig påföljdsbedömning.
Under remissbehandlingen av förslaget framfördes kritiska synpunkter mot att kommittén tillmätt preventionsteorierna en alltför begränsad roll vid domstolarnas beslutsfattande. Man menade att kommittén varit inkonsekvent genom att preventionsteorierna så starkt betonades som grund för straffsystemet som sådant samtidigt som de i princip inte skulle få läggas till grund för beslutsfattandet i de enskilda fallen. Särskilt när det gällde de allmänpreventiva hänsynen menade flera remissinstanser att kommittén inte tillräckligt beaktat deras betydelse för påföljdsbestämningen i enskilda fall.
Departementschefen ansåg för sin del att det var uppenbart att domstolarna i sin tillämpning måste kunna beakta de allmänna ändamål som ligger till grund för straffsystemet. Samtidigt ansåg han det klart att domstolarnas möjligheter att förutse och jämföra vilka effekter i preventivt hänseende som olika alternativa påföljder kunde få i det enskilda fallet var ytterst begränsade.
Vid riksdagsbehandlingen i juni 1988 tilldrog sig inte allmänpreventionen något nämnvärt intresse, dock framfördes från moderat håll att allmänpreventiva hänsyn måste väga tungt då påföljder för brott bestäms, särskilt mot bakgrund av den då starka ökningen av brottsligheten som inträffat under senare decennier.
Läget har ju därefter faktiskt inte blivit bättre, utan väsentligt sämre. Brottsligheten ökar och blir allt grövre. Den går också ned i åldrarna. Samhället står till synes maktlöst. Om allmänpreventionen ges större betydelse än idag bör det öka möjligheten att döma till strängare straff för den lilla högaktiva gruppen av vanebrottslingar. Dessutom bör ett mera framträdande allmänpreventivt tänkande kunna medverka till att det hos unga människor inskärps hur allvarligt samhället ser på brott.
1 kap 7 § brottsbalken tillämpade domstolarna i allmänhet på så sätt att hänsynen till allmän laglydnad tillmättes högre dignitet än hänsynen till den dömdes anpassning i samhället.
Som belysande exempel kan nämnas hur domstolarna tidigare behandlade rattfylleribrottet. För rattfylleri var huvudregeln fängelse av allmänpreventiva skäl. Fängelsestraff utdömdes sålunda regelmässigt, annan påföljd endast undantagsvis. Domstolarna tog alltså först hänsyn till intresset av att upprätthålla laglydigheten, men kunde döma till annan, inte frihetsberövande påföljd, om det förelåg speciella skäl som just hade med den dömdes anpassning i samhället att göra. Idag är det precis tvärtom, vilket för övrigt ter sig mycket märkligt då en senare lagändringen skett som enligt lagstiftaren faktiskt syftade till en strängare syn på rattfylleri. Om bestämmelsen i 1 kap 7 § hade varit kvar och tillämpats på anfört sätt hade sannolikt betydligt fler dömts till fängelse idag för rattfylleri.
Allmänheten tycker att domstolarna dömer märkligt. Det förefaller som om det saknas stadga i dömandet. Många för fram tvivel på att lika fall behandlas lika och att dömandet grundas på saklighet och objektivitet.
Tilltron till rättssystemet och de rättsliga instanserna måste återskapas. Ett första steg bör vara att klargöra allmänpreventionens övergripande betydelse. Vid dömandet bör allmänpreventionen återupprättas och sättas främst. Det är givetvis viktigt att ingen oskyldig döms för brott. Det är dock lika viktigt att allmänheten har förtroende för domstolarna och deras sätt att döma. Det är också viktigt att skapa förtroende hos allmänheten för andra rättsvårdande myndigheter.
Medborgarna har rätt till lag och ordning. För detta är staten ytterst ansvarig. Brottsligheten ökar och blir allt grövre och våldsammare. Staten har tappat greppet om utvecklingen och nöjer sig med att med hjälp av brottsstatistiken ge prognoser för hur stor ökningen skall bli.
Det är dags för det politiska etablissemanget att lämna åskådarplatsen. Något måste göras. Det går inte längre att blunda för verkligheten. Den negativa brottsutvecklingen måste brytas.
Begränsa nådemöjligheten vid livstidsstraff
Livstidsstraff utdöms endast vid mycket grov brottslighet. Vid dessa typer av brott anser vi att möjligheten att bli benådad bör vara ytterst begränsad. Därför vill vi att förutsättningarna för att begränsa nådemöjligheten vid livstidsstraff utreds.
Villkorlig frigivning bör inte förekomma
Ny Demokratis grundläggande uppfattning är att villkorlig frigivning överhuvudtaget inte bör förekomma. Den intagne bör alltså inte friges innan hela strafftiden löpt ut. I undantagsfall vid uppenbar skötsamhet och aktiv medverkan till återanpassning skall villkorlig frigivning kunna medges.
Inbrottsstöld
Reglerna för grov stöld måste omfatta även inbrott i fritidshus och kolonistugor och andra obevakade objekt. I princip bör reglerna ändras till vad som tidigare gällde ifråga om inbrottsstöld. Brottet inbrottsstöld betraktades som ett grovt brott.
Skärp knivförbudet
För några år sedan kom lagen om förbud beträffande knivar och andra farliga föremål. Lagen har kritiserats för att inte vara effektiv. Förslag har t o m framförts om att den borde upphävas. Att upphäva en lag kan vara rimligt om den inte fyller någon vettig funktion.
Knivar, andra stick- och skärvapen kommer allt oftare till användning vid brott mot liv eller hälsa. Ett sätt att effektivisera lagen är att höja straffmaximum som nu är fängelse sex månader till ett år.
Bildråp och vållande till annans död vid rattfylleri
Rattfyllerister som kör ihjäl eller skadar barn har rönt stor uppmärksamhet i media. Allmänheten är med rätta upprörd över lindriga straff och den flathet som myndigheter och etablissemanget uppvisar gentemot rattfyllerister.
Väg- och sjöfyllerikommittén som nyligen presenterade sitt betänkande Grovt Rattfylleri och Sjöfylleri (1992:131) har föreslagit att brotten vållande till annans död och vållande till kroppsskada eller sjukdom -- som inte sällan förekommer i samband med onykterhet i trafik -- ses över. Kommittén ifrågasätter om bedömningen av dessa brott inte är mildare än vad som kan anses rimligt.
Ny demokrati kan hålla med om att man måste ifrågasätta bedömningen men inte bara den, utan lagstiftningen som sådan. En elvaårig pojke påkördes och dödades brutalt av en rattfyllerist på en gångbana alldeles utanför sitt hem, som låg i ett lugnt bostadsområde. Händelsen och följderna för pojkens familj har berört oss djupt. Familjen får ett livslångt lidande, rattfylleristen ett års fängels för grovt rattfylleri, grovt vållande till annans död, grov vårdslöshet i trafik och grov smitning från olycksplatsen.
Detta är ett upprörande och uppmärksammat exempel. Men det finns fler. Det förekommer allt för ofta att människor blir dödade eller skadade i samband med onykterhet i trafiken.
En annan möjlighet kan vara att skapa en särskild brottsform som kallas bildråp med ett straffminimum på förslagsvis tre år. Brottet bör terminologiskt ligga mellan uppsåtligt dödande, mord och dråp, och grovt vållande till annans död. Det typiska för brottet bör vara att det är fråga om en synnerligen anmärkningsvärd körning som exempelvis innefattar mycket hög hastighet, körning på fel sida av vägbanan eller på plats där bilar normalt inte skall förekomma, t ex en gångbana i ett bostadsområde, vidare att föraren tappat herraväldet över bilen eller att föraren på grund av körningen och omständigheterna i övrigt framstått som likgiltig för andra människors liv och hälsa. En särskild omständighet kan vara att en oskyddad trafikant t ex ett barn dödats på en plats, ett bostadsområde, där särskild försiktighet vid bilkörning får anses påbjuden. Om körningen skett under inverkan av alkohol eller annat berusningsmedel bör tillmätas särskild betydelse.
Ett lagförslag bör snarast utarbetas som innefattar brottet bildråp.
Förbud mot rasistiska organisationer
Ny demokrati har i tidigare motioner föreslagit förbud mot rasistiska organisationer samt fört fram andra förslag som syftar till att motverka rasismen i landet.
Asocialitet
Med asocialitet menas att man inte försöker försörja sig på ett ärligt sätt, är farlig för allmän ordning och säkerhet eller i övrigt för ett asocialt liv.
Den som förde ett asocialt liv kunde med stöd av en tidigare lagstiftning om åtgärder vid samhällsfarlig asocialitet omhändertas och dömas till arbetsanstalt. Lagstiftningen upphävdes under 1970-talet.
I utlänningslagen finns begränsade regler som möjliggör avvisning eller utvisning på grund av asocialitet. Under senare tid har ett inte ringa antal utländska prostituerade kommit till Sverige. De erbjuder sina tjänster under en begränsad tid, oftast tre månader. Därefter lämnar de landet. Verksamheten kan ha anknytning till internationella prostitutionsligor.
Enligt vår mening finns det behov av att återinföra en särskild asocialitetslagstiftning. Dessutom måste det skapas klara och lättbegripliga regler så att det går att avvisa eller utvisa en utlänning på grund asocialitet.
Åtgärder mot att gömma flyktingar
I anledning av att utlänningar får hjälp att gömma sig eller på annat sätt undandra sig ingripande från svensk myndighet, utan att den som sålunda bistår utlänningen blir straffad, vill vi att en utredning tillsätts med uppgift att utreda förutsättningarna för att straffbelägga sådana handlingar.
Anonymitet för vittnen i vissa fall
Många drar sig för att anmäla brott eller att lämna uppgifter till polisen i pågående brottsutredningar eller att vittna inför domstol. Detta är ett stort problem som inte har någon enkel lösning.
Dagligen finner man i dagspressen artiklar som tyder på att vittnens rädsla är ett allvarligt problem. Rikspolischefen har påpekat de bekymmer det medför för rättsväsendet att allmänheten inte känner sig säker när man lämnar uppgifter till polisen om brottslingar eller om begångna brott. Man är rädd för repressalier. Många utsätts för tydliga eller förtäckta hot. Det tillhör vardagen i rättsväsendet, särskilt sedan inslaget av utländska kriminella blivit allt större. Den som lämnar uppgifter eller hans familj kan inte räkna med anonymitet eller polisskydd vid risk för repressalier.
Anonymitet bör kunna erbjudas vittnen. Vi föreslår att man vidareutvecklar de förslag som Rikspolisstyrelsens KRIPUT-grupp lade fram i RPS Rapport 1990:4.
Rätten att få vara anonym bör vara generell och kanske ges särskild prioritet där det är fråga om t ex organiserad brottslighet med internationella inslag såsom narkotikabrottslighet, terrorism eller annan allvarlig och betydande brottslighet. För rätt till anonymitetsskydd skall föreligga synnerliga skäl. Ett speciellt problem som uppmärksammats är att polispersonal blir hotad.
Frihetsberövande för den misstänktes bästa
Genom bättre möjligheter att häkta kan man förhindra nya brott, skapa bättre förutsättningar för utredning av brott samt öka möjligheterna att utdöma realistiska straff.
En polisutredning omfattar dels en utredning om själva brottet, dels en utredning om den misstänktes personliga förhållanden. Problemet idag är att utredningarna drar ut på tiden, att man inte snabbt kan få fram uppgifter om lämplig påföljd eller annan lämplig åtgärd, att den misstänkte i allt för många fall släpps ut för att omedelbart fortsätta med brottslig verksamhet.
Det går att effektivt bryta en påbörjad brottsbana. Medlet är helt enkelt att öka möjligheten för frihetsberövande på utredningsstadiet i form av häktning som inte bara är tillfällig. Erfarenheterna visar nämligen att man under häktningstiden har stora möjligheter att få fram alternativa påföljder, såsom skyddstillsyn med vårdföreskrift, intagning på alkoholisthem eller annan vårdform eller varför inte samhällstjänst. Ett resolut frihetsberövande är också positivt för den allmänna laglydnaden, allmänpreventionen.
De nuvarande häktningsreglerna medger endast begränsade möjligheter att häkta på grund av intresset att finna en lämplig påföljd eller annan lämplig åtgärd. En sådan särskild häktningsgrund bör därför införas.
Summarisk straffprocess m m
Förslag om ökad användning av summariska straffprocessformer möts ofta av misstro. Man menar att rättssäkerheten kommer i fara. Kritikerna menar vidare att användning av summarisk process kan uppfattas som en utpressningsliknande situation på så sätt att den som bestrider ett föreläggande riskerar att hamna i domstol och utsättas för det obehag som det kan innebära. Kritikerna tycks dock bortse från det faktum att om föreläggandemöjligheten inte fanns skulle den misstänkte alltid hamna i domstol, vilket väl får anses betydligt allvarligare för den enskilde än att han eller hon måhända någon gång skulle gå med på ett föreläggande för att slippa ställas inför domstol trots sin oskuld. Man bör faktiskt kunna kräva av medborgarna att de kan ta ställning i en föreläggandesituation, dvs att de kan ta personligt ansvar för sitt handlande att godkänna eller inte godkänna ett föreläggande.
Påfallande få förelägganden bestrids också. I och för sig skulle man kunna införa stickprovsundersökningar för att få reda på hur systemet fungerar eller i vart fall göra någon form av utredning för att förbättra kunskapen på området.
Det är uppenbart att utrymmet för strafföreläggande och ordningsbot bör vidgas. Ytterligare ansträngningar bör göras i detta syfte. Att till den summariska processformen även koppla skadestånd eller andra enskilda anspråk är också rimligt och rationellt.
Villkorlig dom bör kunna dömas ut genom strafföreläggande.
Ett godkänt strafföreläggande innebär att man ikläder sig ett personligt ansvar som man inte bör kunna frånsäga sig.
Frågan om snatterier skall kunna beivras genom penningböter är svårbedömd. Snatteribrottet kan nämligen typiskt sett vara allt från ett enstaka misstag, där en penningbot framstår som lämplig påföljd, till upprepade snatterier av betydande omfattning. Upprepade snatterier har i vissa fall bedömts som stöld med åtföljande fängelsestraff. Med ett penningbotssystem kan det dock finnas en risk för att det kan bli svårt att upptäcka och ingripa på ett adekvat sätt mot återfallssnattare. För att undvika detta bör därför ett register e d upprättas. Ett annat problem är att det inte är ovanligt att särskilt äldre människor blir oskyldigt misstänkta för butikssnatterier. Det saknas tillägnelseuppsåt. Ofta rör det sig om ren glömska. Naturligtvis är det önskvärt med ett nyanserat system rörande butikssnatterier vilket inte drabbar oskyldiga men väl sträcker sig från förhållandevis lindriga påföljder vid enstaka brott men till kännbara straff för återfallssnattaren. Det är således nödvändigt att införa ett mera nyanserat system för ingripande mot snatterier som innebär att oskyldiga inte får drabbas men väl medför kännbara straff för återfallssnattaren.
Målsäganden bör få behålla rätten att utverka åtal även i de fall då förutsättningarna för strafföreläggande föreligger. Målsäganderätten bör inte utan goda skäl inskränkas. Man bör dock inte vara främmande för att målsäganderätten på något sätt kan behöva villkoras i fråga om strafförelägganden, t ex till fall där det föreligger synnerliga omständigheter för att saken handläggs vid domstol i stället för av åklagare. Vidare kan det uppkomma problem om snatterier beivras genom penningböter och målsäganden motsätter sig det.
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ett effektivt bekämpande av brottsligheten och upprättande av lag och ordning,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om åtgärder för brottsoffren,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om brottsofferfond,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om åtgärder mot ungdomsbrottslighet,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om åtgärder mot narkotikabrottslighet,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att tillåta buggning,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att tillåta dold övervakningskamera,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om övervakningskamera i butik,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kameraövervakning med rätt till videoinspelning,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om rensa bort all narkotika på anstalterna,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om åtgärder mot våldsbrottsligheten,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om medicinering för våldsverkare,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om åtgärder mot sexuella övergrepp mot barn,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att stoppa barnprostitutionen,
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om förlängd preskriptionstid för sexuella övergrepp,
16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kemisk kastrering,
17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om våldspornografi,1
18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om effektiva åtgärder mot rattfylleri och annan trafikbrottslighet,
19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om förverkande av fordon,
20. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om medhjälp,
21. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om juridiskt biträde,
22. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om rapport till trafikförsäkringsbolag,
23. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om bildråp,
24. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om trafikpolisen,
25. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ekopolisen,
26. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om polisens brottsförebyggande verksamhet,
27. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om polisbevakningen vid särskilda arrangemang,
28. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ytlig kroppvisitation,
29. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ändring i polislagen,
30. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om s.k. sväljare av narkotika,
31. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om utbildning vid Polishögskolan,
32. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om relativ åtalsplikt,
33. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om åtalsunderlåstelse och förundersökningsbegränsning,
34. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att målsägandens åtalsrätt måste förstärkas,
35. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om nämndemän i domstolarna,
36. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ungdomsdomstol,
37. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om återinförande av ämbetsmannaansvaret,
38. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att avskaffa statens ansvarsnämnd,2
39. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att rättshjälpssystemet kostar för mycket,
40. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om advokatfrågor,
41. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om konkursförvaltararvoden,3
42. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att 1974 års kriminalvårdsreform måste omprövas,
43. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att visitationspatruller bör finnas på kriminalvårdsanstalterna,
44. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att allmän laglydnad måste framgå direkt av lag,
45. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att begränsa nådemöjligheten vid livstidsstraff,
46. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att villkorlig frigivning inte bör förekomma,
47. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om inbrottsstöld,
48. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om skärpt knivförbud,
49. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om asocialitet,
50. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om åtgärder mot att gömma flyktingar,4
51. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om anonymitet för vittnen i vissa fall,
52. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om frihetsberövande för den misstänktes bästa,
53. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om summarisk straffprocess,
54. att riksdagen avsätter ytterligare 90 000 000 kr för bekämpande av ekonomisk brottslighet under budgetåret 1994/95,
55. att riksdagen till Domstolsverket för budgetåret 1994/95 anvisar 1 300 000 kr mindre än vad regeringen föreslagit eller således 64 028 000 kr,
56. att riksdagen till Rättshjälpskostnader för budgetåret 1994/95 anvisar 156 000 000 kr mindre än vad regeringen föreslagit eller således 623 000 000 kr,
57. att riksdagen till Brottsskadenämnden för budgetåret 1994/95 anvisar 65 000 000 kr utöver vad regeringen föreslagit eller således 100 000 000 kr för bildande av en brottsofferfond.
Stockholm den 25 januari 1994 Ian Wachtmeister (nyd) Karl Gustaf Sjödin (nyd) Bert Karlsson (nyd) Ulf C Eriksson (nyd)
1 Yrkande 17 hänvisat till KU. 2 Yrkande 38 hänvisat till AU. 3 Yrkande 41 hänvisat till LU. 4 Yrkande 50 hänvisat till SfU.