Brottsutvecklingen och det kriminalpolitiska
reformarbetet7
Brottsutvecklingen7
Det kriminalpolitiska reformarbetet7
Brottsförebyggande arbete8
Allmänt8
Lokalt brottsförebyggande arbete8
BRÅ:s forsknings- och utvecklingsarbete9
Illegala vapen10
Straff- och påföljdssystemet10
Fängelsestraffet10
Alternativa påföljder11
Villkorlig frigivning m.m.11
Barnpornografi12
Anabola steroider13
Översyn av den straffrättsliga lagstiftningen13
En humant inriktad kriminalvård14
Kriminalvårdsanstalterna14
Permissioner15
Frivården16
Brottsoffren16
Brottsofferprogrammet16
Polisens roll17
Våldet mot kvinnor17
Unga lagöverträdare18
Polisen19
Rättsväsendet20
Domstolarna20
Åklagarväsendet21
Hemställan21
Sammanfattning
I denna motion redovisas socialdemokraternas förslag
till inriktning av kriminalpolitiken. Kriminalpolitiken skall
bygga på en humanistisk grundsyn och respekt för
människors lika värde. För att kriminalpolitiken skall vara
effektiv måste de åtgärder som vidtas grundas på kunskap
och beprövad erfarenhet.
En omfattande satsning bör ske på brottsförebyggande
arbete. Brottsoffren bör ges ett utökat stöd och
kriminalvården ett förbättrat innehåll. En fond för lokalt
brottsförebyggande arbete med Brottsförebyggande rådet
(BRÅ) som administratör inrättas. Fonden får 25 miljoner
kronor för budgetåret 1994/95.
Alternativa påföljder till frihetsberövande bör användas
i större utsträckning. 20 miljoner kronor används för extra
satsning på kontraktsvård och andra alternativ till fängelse.
En prioritering förordas av kampen mot vålds- och
narkotikabrottsligheten och den ekonomiska
kriminaliteten.
Arbetet med att motverka våld mot kvinnor måste
bedrivas aktivt och på bredden. Såväl rättsliga medel,
utveckling av olika stödinsatser som opinionsbildande
insatser måste användas i detta syfte. Kvinnornas situation
i kriminalvården kräver ökad uppmärksamhet och särskilt
anpassade behandlingsprogram.
Vidare föreslås ökade insatser mot brottslighet med
rasistiska och invandrarfientliga inslag. I motionen föreslås
ett förbud för innehav av barnpornografi.
Allmänna utgångspunkter, regeringens politik
Kriminalpolitikens huvuduppgift är att förebygga och
motverka brott. Målet är att alla människor skall kunna
känna trygghet till liv, hälsa, integritet och personlig
egendom. För detta fordras en helhetssyn på
kriminalpolitiken.
För att nå framgång i det brottsbekämpande arbetet är
det viktigt att slå vakt om det generella välfärdssamhället.
All erfarenhet visar att stora sociala klyftor, hög
arbetslöshet och förslummade bostadsområden föder våld
och annan kriminalitet. För att motverka riskerna för social
utslagning och kriminalitet måste insatser vidtas på skilda
områden av samhällspolitiken.
I detta perspektiv är det helt klart att den omläggning av
samhällspolitiken som regeringen är på väg att genomföra
allvarligt äventyrar möjligheterna till ett effektivt
brottsförebyggande arbete. Ökande klyftor, kraftigt
stigande arbetslöshet och tilltagande utslagning skapar en
grogrund för ökad brottslighet. Detta samband har helt
tappats bort i regeringens kriminalpolitik. I stället är det
hårdare tag och ökad repression som framställs som
universalmedlet mot brottsligheten.
Regeringens kriminalpolitik är ett misslyckande.
Brottsligheten fortsätter att öka och då särskilt de grova
brotten.
Tabell 1 Statistik ang bank- och postrån, misshandel
m m
Brottstyp
År
År
Förändring
Förändring 1991
1992
procent
procent
mot
medelvärde
för
1989--91
Av tabellen kan vi konstatera att bank- och postrånen
har fortsatt att öka mycket kraftigt under den borgerliga
regeringens två första år i förhållande till de tre senaste
socialdemokratiska regeringsåren. Utvecklingen under
1993 har inneburit en fortsatt ökning.
Till denna dystra bild kan också läggas att antalet
anmälda våldtäkter ökar. 1990 var antalet anmälda
våldtäkter 1 410.
Mellan 1991 och oktober 1993 ökade antalet
anmälda våldtäkter från 1 462
till 2 000
eller med drygt 35 %.
Det är till största delen de anmälda våldtäkterna
inomhus som svarar för ökningen under de senaste åren.
Kriminalvården präglas av oro, överbeläggning och
missnöje bland personalen. Mellan 1992 och 1993 har
beläggningen inom anstalterna ökat från ca 88 %
belagda platser i förhållande till antalet tillgängliga till
94 %.
Prognosen
för innevarande budgetår 1993/94 pekar mot
en medelbeläggning på 97 %
av det tillgängliga platsantalet. Med oförändrad
beläggningsvariation kommer det att uppstå en platsbrist på
mer än 300 platser i början av mars 1994. Hårdast kommer
trycket att vara på de slutna anstalterna.
Den höga beläggningen på anstalterna påverkar också
beläggningen på häktena. Omkring en tredjedel av dem
som fanns på våra häkten i slutet av september 1993 var
sådana som egentligen skulle ha varit överförda till anstalt.
Att så inte skett berodde nästan uteslutande på platsbrist
inom anstalterna.
Enligt Kriminalvårdsstyrelsens prognoser kommer
medelbeläggningen i slutet av 1990-talet att uppgå till
omkring 5 000.
Det är en ökning med ca 1 500
sedan slutet av 1980-talet. Så sent som budgetåret
1992/93 var medelbeläggningen fortfarande endast 3 800.
Det
hårdnande klimatet på anstalterna riskerar att öka
återfallen. Den permanenta och höga arbetslösheten och
avsaknaden av en brottsförebyggande strategi riskerar nu
också att kraftigt öka nyrekryteringen av brottslingar.
En omläggning av politiken bör nu ske med ökad
betoning av brottsförebyggande insatser och vidgad
användning av alternativ till fängelsestraff.
Socialdemokraterna anser att en mycket kraftfull
satsning måste ske på det brottsförebyggande området. Det
lokala brottsförebyggande arbetet bör byggas ut och ges
ännu större betydelse i polisens och andra samhällsorgans
arbete.
Barn och ungdom måste stå i centrum för det
brottsförebyggande arbetet. I första hand är det självfallet
föräldrarnas ansvar att fostra barn till goda
samhällsmedborgare. Därför måste familjepolitiken
utformas på ett sätt som underlättar för föräldrarna att ta
detta ansvar. Barnomsorgen och skolan har här viktiga
uppgifter. Stödet till de ungdomar som tidigt riskerar ''att
hamna utanför'' måste förstärkas.
Skyddet av barns rättigheter måste förstärkas.
Framställning och spridning av barnpornografi är förbjuden
i svensk lag. Emellertid visar verkligheten att lagstiftningen
måste utvidgas till att också omfatta förbud mot innehav av
barnpornografi. Konstitutionsutskottet måste ta initiativ så
att det blir möjligt att snarast åstadkomma den nödvändiga
ändringen av Tryckfrihetsförordningen och
Yttrandefrihetsgrundlagen som krävs.
Givetvis är också utformningen av straffsystemet och
dess tillämpning av avsevärd betydelse för
brottsbekämpningen. Hög upptäcktsrisk och snabbhet i det
rättsliga förfarandet har särskilt stor betydelse för att
brottsbekämpningen skall vara effektiv. Detta gäller inte
minst ungdomsbrottsligheten.
En ökad användning av frihetsstraff är generellt sett
inget verksamt medel när det gäller att bekämpa
kriminaliteten. Det visar en omfattande kriminologisk
forskning. Fängelse är en mycket ingripande åtgärd för den
enskilde och en dyr sådan för samhället. Inriktningen bör
därför vara att så långt möjligt tillgripa andra påföljder än
fängelsestraff.
Fängelsestraffets syfte är att avskräcka och avhålla
människor från att begå brott. Den avskräckande effekten
ligger framför allt i hotet att bli berövad friheten. Vid
verkställigheten av straffpåföljden skall kriminalvården
även fortsättningsvis bygga på grundsynen om humanitet.
Att underlätta för de dömda att efter avtjänat straff leva ett
normalt liv i samhället är, vid sidan av att verkställa straffen,
kriminalvårdens viktigaste uppgift.
Det är viktigt att arbetet med att utveckla alternativ till
fängelsestraffet fortsätter. Socialdemokraterna föreslår att
tillämpningsområdet för användandet av alternativa
påföljder som exempelvis samhällstjänst och kontraktsvård
vidgas i syfte att minska användningen av det rena
fängelsestraffet.
De människor som utsätts för brott måste få tillräckligt
stöd och hjälp. En fortsatt utveckling av det
brottsofferprogram som socialdemokraterna initierade
måste ske. Stödet till brottsoffer- och kvinnojourer är här
väsentligt.
Prioriteringar
Sedan slutet av 1980-talet har en rad åtgärder vidtagits
för att motverka våldsbrottsligheten. Insatserna har
innefattat förebyggande åtgärder, straffskärpningar,
förbättringar av det rättsliga förfarandet och ett bättre stöd
till brottsoffren. Insatser som motverkar våld mot kvinnor
och stärker kvinnors situation när de kommer i kontakt med
rättsväsendets organ måste utvecklas och förstärkas.
En av samhällets absolut viktigaste uppgifter är att
upprätthålla respekten för människors liv och hälsa.
Åtgärder mot våldsbrottsligheten måste därför också
framöver ha hög prioritet i det brottsbekämpande arbetet.
Under de två senaste åren har våldsbrottsligheten ökat
kraftigt. Omfattande brottsförebyggande åtgärder riktade
mot ungdomarna måste vidtas för att bryta denna
utveckling.
Narkotikabrottsligheten måste bekämpas med kraft.
Målet är ett narkotikafritt samhälle. Särskild
uppmärksamhet måste ägnas åt sådana varningssignaler
som lokala förändringar av narkotikaströmmarna,
introduktion av nya preparat och framväxten av nya trender
av narkotikabruk. Åtgärder måste vidtas i syfte att
förhindra att Sverige blir ett transitland för narkotika. Den
nedrustning som nu sker av samhällets narkomanvård
måste stoppas. Sverige måste aktivt arbeta för att stoppa de
krafter som i Europa verkar för en legalisering av
narkotika. Det är också angeläget att öka
uppmärksamheten på de effekter och den betydelse som
anabola steroider kan tänkas ha i samband med
våldsbrottslighet.
Socialdemokraterna konstaterar att regeringen
nedprioriterat kampen mot den ekonomiska brottsligheten.
Dessa signaler har anammats på fältet och resulterat i en
klar försämring av samhällets insatser mot den ekonomiska
brottsligheten. Mot bakgrund av de mycket stora
principiella och ekonomiska värden som står på spel är
denna neddragning anmärkningsvärd. Den ekonomiska
brottligheten drabbar oss alla.
Det marknadsekonomiska systemet och vår miljö skadas
direkt av denna brottslighet. Det är socialdemokraternas
bestämda uppfattning att en omfattande satsning under de
närmaste åren bör ske på bekämpandet av den ekonomiska
brottsligheten och att denna brottslighet bör tillhöra de
prioriterade områdena. I en särskild motion redovisar
socialdemokraterna förslag om omfattande åtgärder mot
den ekonomiska brottsligheten.
En kraftig ökning har skett av den brottslighet som har
sin grund i främlingsfientlighet och rasism. Vid sidan av
ökad upplysning, förebyggande åtgärder och skärpt
lagstiftning, måste polisen kraftigt öka insatserna mot
denna typ av brottslighet. Ökade resurser måste avsättas för
spaning och utredning av brott med främlingsfientlig och
rasistisk bakgrund. Spaning och utredning av denna typ av
brott bör vara ett prioriterat område för säkerhetspolisen.
I det direkta brottsbekämpande arbetet bör således
vålds- och narkotikabrottsligheten samt den ekonomiska
brottsligheten prioriteras. Härutöver bör ökad
uppmärksamhet riktas mot brott med främlingsfientlig och
rasistisk bakgrund.
Den internationella utvecklingen
Övergången till en ordning med fri rörlighet inom ett
utvidgat EG kommer att medföra konsekvenser av olika
slag för flera myndigheter. Förändringarna kommer att
beröra bl.a. arbetsmetoder, samarbetsformer och
befogenheter.
Ett svenskt medlemskap i EG kommer i hög grad att
påverka kontrollen vid våra gränser. Beräkningar visar att
ca 70 %
av utrikeshandeln kommer att ingå i den inre
marknaden och därmed inte omfattas av
klareringsfunktionen. Detta innebär stora förändringar för
gränskontrollen. För att motverka narkotika- och
vapensmuggling är det nödvändigt att även i framtiden
behålla någon form av kontroll mellan länderna.
För att bekämpa den brottslighet som har sitt ursprung
utanför Sveriges gränser måste en satsning ske på det
internationella samarbetet på många nivåer. Interpol,
Europol, svenska sambandsmän i andra länder m.m. är
exempel på sådan samverkan. Internationaliseringen och
närmandet till EG kommer också att ställa nya krav på
svenska myndigheters förmåga att fullfölja sina uppgifter
och förmågan att hejda och beivra oönskade effekter inom
vårt egen land. I detta sammanhang kan nämnas polisens,
tullens, kustbevakningens m.fl. myndigheters
verksamheter.
I det tidigare kommunistiska Östeuropa ökar nu
brottsligheten mycket kraftigt. Det är en brottslighet som
också kan få och i flera fall redan har fått verkningar för
grannländer som Finland och Sverige.
Narkotikabrottslighet och penningtvätt,
människosmuggling och prostitution har nått Sverige från
t.ex. Ryssland och de baltiska staterna.
Våldsbrottlighet, rån och beskyddarverksamhet ökar
kraftigt. Den ekonomiska brottsligheten har fått en kraftigt
ökad omfattning och har även förgreningar till länder som
Sverige. Genom Brottsförebyggande rådets nyligen
presenterade framtids- och omvärldsanalys har bl.a.
följande uppgifter om antalet f.d. sovjetiska medborgare
som dömts för brott i Sverige liksom uppgifter om grov
brottslighet i vårt närområde framkommit:
Tabell 2 Antalet f.d. sovjetiska medborgare som dömts
för brott i Sverige
År
1987
1988
1989
1990
1991
1992
Antal
23
30
76
106
169
338
Källa: Rikspolisstyrelsens material till Brottsförebyggande
rådets omvärlds- och framtidsanalys, 1993-10-29.
Tabell 3 Polisanmälda mord
Land
Milj.inv.
1990
1991
1992
1993
(prognos)
Sverige
8,2
84
108
91
Ryssland
150
15.566
16.122
23.006
30.000*
Estland
1,6 136
239
300**
Lettland
2,7 214
294
365***
Litauen
3,7
Polen
38,5
700
1.000
1.000
Källa:
Rikspolisstyrelsens material till Brottsförebyggande
rådets omvärlds- och framtidsanalys, 1993-10-29.
*Ökningen enbart under första kvartalet 1993 uppgick
till 53 %.
Första halvåret begicks ca 15 000
mord.
**Ca 250 mord under de tre första kvartalen.
***Enligt Lettlands åklagarmyndighet begås numera i
genomsnitt ett mord per dag.
Det kan konstateras att de officiella brottssiffrorna från
Östeuropa oftast är orealistiskt låga och på intet sätt speglar
verkligheten. På de få områden där ett säkrare underlag
föreligger går dock utvecklingen entydigt mot en kraftig
ökning.
Sverige är en potentiell marknad för postsovjetisk
brottslighet såvitt avser försäljning av smuggelvaror (sprit,
vapen, narkotika m.m.), men även för illegal arbetskraft
och prostitution. Risken för att kriminella från Östeuropa
söker sig till Sverige för att begå brott kan på sikt vara
mycket stor.
Östeuropeisk ekonomisk brottslighet av olika slag samt
s.k. tvättning av pengar kan få förgreningar till Sverige.
Vårt land är också mycket aktivt som flyktingmottagare,
varvid riskerna för en betydande illegal invandring måste
beaktas.
För svensk del gäller det att noga följa
brottsutvecklingen i våra östra grannländer. Vi anser att det
är nödvändigt att satsa ytterligare resurser på sambandsmän
och annan kartläggning av denna internationellt förgrenade
brottslighet. Vi vill satsa 2 miljoner
kronor mer än regeringens förslag för
budgetåret 1994/95 på denna verksamhet. I annat
sammanhang föreslår vi också att 3 miljoner
kronor utöver regeringens förslag anslås till
tullens verksamhet för tullkriminalens spanings- och
utredningsresurser vad avser internationell ekonomisk
brottslighet.
Brottsutvecklingen och det kriminalpolitiska
reformarbetet
Brottsutvecklingen
Antalet polisanmälda brott i Sverige uppgår till ca 1,2 miljoner
per år. Under 1992 och 1993 har en kraftig
ökning skett av särskilt våldsbrotten och de grova rånen.
Brottsförebyggande rådet har gjort en prognos över
utvecklingen av polisanmälda brott fram till år 2000. I
denna spås en årlig ökning av antalet brott med 25 000
per år om inga nya insatser görs från statsmakternas
sida. Vid sekelskiftet skulle det med en sådan utveckling
innebära att antalet polisanmälda brott har ökat till mellan
1,35 och 1,53 miljoner brott.
För att en sådan utveckling skall bli verklighet talar
tyvärr många faktorer. Inte minst den pågående
försämringen av medborgarnas sociala tillvaro, särskilt den
kraftigt ökande arbetslösheten, kan komma att påverka
brottsligheten uppåt. Likaså kan de nedskärningar som görs
lokalt i kommunerna på förebyggande verksamhet för barn
och ungdom leda till en ökad brottsfrekvens.
En sådan utveckling skulle leda till att statens kostnader
för brottsligheten skulle öka under resten av 1990-talet.
Stora resursförstärkningar till polis, åklagare, domstolar
m.m. skulle bli nödvändiga för att inte minska den
ambitionsnivå vi i dag har i kampen mot brott. Även
enskilda, företag och lokala myndigheter/kommuner skulle
lida stor skada och kränkning med tanke på ökat antal
inbrott och stölder, vandalisering och våldsbrott.
Brottsförebyggande rådet poängterar i sin rapport att denna
brottsutveckling är trolig om inga nya åtgärder vidtas.
Rådet pekar på att det enda som kan vända denna trend är
en ökad satsning på brottsförebyggande åtgärder. Vi delar
detta synsätt.
Det kriminalpolitiska reformarbetet
Det kriminalpolitiska reformarbetet bör enligt
socialdemokraternas uppfattning inriktas på följande
områden.satsning på brottsförebyggande arbete ett
reformerat straff- och påföljdssystem med utvecklandet av
alternativ till frihetsstraffet en human kriminalvård med
förbättrat innehåll utökat stöd till brottsoffren
snabbare och tydligare reaktioner för unga lagöverträdare
effektivare polisiära arbetsmetoder ett rättsväsende
med hög rättssäkerhet, korta handläggningstider och
välutbildad personal
Brottsförebyggande arbete
Allmänt
Grundläggande för möjligheterna att nedbringa
brottsligheten är ett aktivt och offensivt brottsförebyggande
arbete. Detta måste bedrivas på såväl kort som lång sikt.
Möjligheterna att motverka brottslighet och social
utslagning hänger nära samman med vår förmåga att bygga
ett samhälle som präglas av solidaritet, omtanke och
ansvarstagande människor emellan. Rättsväsendet ensamt
förmår inte lösa problemet med den ökande brottsligheten.
Särskilt viktigt är det att skapa goda förhållanden för barn
och ungdomar att växa upp i. Det är således genom breda
sociala insatser och attitydpåverkan som avgörande
framgångar mot brottsligheten kan nås.
Därför är det också med betydande oro vi
socialdemokrater ser på regeringens allmänna politik.
Ökande klyftor, social utslagning och tilltagande
arbetslöshet utgör en grogrund för ökande brottslighet.
Nedrustningen av skolan är en annan faktor som kan få
allvarliga konsekvenser.
Men det är naturligtvis inte enbart genom breda
samhällspolitiska insatser som brottsligheten kan
förebyggas. Det är också av stor betydelse att de mer
direkta brottsförebyggande insatserna utvecklas. Det krävs
en nationell brottspreventiv strategi, som samordnar
rättsväsendets brottsförebyggande arbete med andra
aktörers på det brottspreventiva området. I annat fall är det
inte troligt att målet att minska brottsligheten och uppnå
ökad trygghet för medborgarna kommer att kunna uppnås.
Lokalt brottsförebyggande arbete
Den socialdemokratiska regeringen tillsatte 1991 en
arbetsgrupp med uppgift att främja och utveckla det
brottsförebyggande arbetet. Som ett led i detta har BRÅ
stött bildandet av lokala brottsförebyggande organ på ett
antal orter i landet. Syftet är att fånga upp det engagemang
som finns lokalt och få till stånd ett brett
brottsförebyggande arbete.
BRÅ finns i dag som huvudman för utvecklingen av
brottsförebyggande modeller och modeller för utvärdering
av brottsförebyggande åtgärder. För genomförandet av en
nationell brottspreventiv strategi finns det dock ingen
huvudman.
Eftersom brottsligheten har starka lokala variationer bör
lokala brottsförebyggande program -- inom ramen för den
nationella strategin -- utformas och genomföras på
kommunal nivå. Inom ramen för kommunala
brottsförebyggande program bör också varje aktör (t.ex.
skolorna, fritidssektorn, handeln, socialtjänsten,
bostadsföretagen) utarbeta brottsförebyggande program
för sin verksamhet.
Hur samhället är utformat påverkar människors
motivation och tillfällen till att begå brott. Det är t.ex.
troligt att många politiska beslut som fattas på helt andra
områden än som traditionellt anses tillhöra
kriminalpolitiken kan få stora konsekvenser för
brottsligheten. Det kan t.ex. gälla beslut som påverkar
familjelivet, arbetslivet, skolans verksamhet eller fritiden.
Samverkan mellan polisen, skolan och socialtjänsten
måste öka. Skolans roll i det brottsförebyggande arbetet bör
utvecklas. Föräldrar och andra vuxna måste engageras för
att förmedla positiva normer, lösa konflikter och utveckla
samarbete mellan generationer och grannskap. Kvinnors
utsatta situation måste uppmärksammas och bl.a.
kvinnojourernas särskilda erfarenheter tas tillvara i det
brottsförebyggande arbetet. I de lokala brottsförebyggande
organens verksamhet är det också betydelsefullt att
samverkan sker med andra förvaltningar, folkrörelser och
föreningar.
Det arbete som hittills har bedrivits visar att utvecklad
lokal samverkan är mycket effektiv i kampen mot
brottsligheten. I exempelvis Linköping har man genom
sådant arbete lyckats halvera bostadsinbrotten och i
Fisksätra utanför Stockholm har man fått ner brottsligheten
med 20--25 %.
För
att bryta brottsutvecklingen är det helt avgörande att
det sker en rejäl satsning på att utveckla det lokala
brottsförebyggande arbetet, där alla aktörer involveras.
BRÅ:s erfarenheter är här en god utgångspunkt för arbetet.
BRÅ bör ges ett generellt uppdrag att hjälpa till att
bygga upp lokala brottsförebyggande organ i landets
kommuner bl.a. i samverkan med föreningar och
folkrörelser.
Mot bakgrund av detta föreslår vi att en fond för lokalt
brottsförebyggande arbete inrättas. BRÅ ges ansvar att
administrera, pröva och fördela medel ur fonden, samt att
stödja och hjälpa kommuner och polisdistrikt att lägga upp,
genomföra och utvärdera den brottsförebyggande
verksamheten. Denna fond bör inledningsvis tillföras 25 miljoner
kronor. Ett mål är att vi om några år kan avsätta
10 kr per innevånare i Sverige för brottsförebyggande
insatser. Uppbyggnaden får ske successivt i takt med att
statsfinansiellt utrymme kan frigöras.
BRÅ:s forsknings- och utvecklingsarbete
Brottsförebyggande rådet har en central roll i det
brottsförebyggande arbetet. Genom forskning,
utvecklingsarbete och information skall BRÅ främja
brottsförebyggande insatser. BRÅ har också en viktig
funktion när det gäller att samordna olika myndigheters
arbete inom det kriminalpolitiska området. Inom BRÅ
bedrivs ett omfattande forsknings- och utvecklingsarbete av
hög kvalité. Det internationella forskningssamarbetet och
erfarenhetsutbytet ställer ökade krav på BRÅ.
Det är av stor vikt att BRÅ:s verksamhet kan bedrivas
under tillfredsställande förhållanden och med erforderliga
resurser. Vi föreslår att BRÅ:s ordinarie anslag för
forskning och utveckling för budgetåret 1994/95 höjs med 3 miljoner
kronor utöver regeringens förslag. Det ökade
anslaget bör användas till främst forskning kring ekonomisk
brottslighet, effekterna av brottsförebyggande verksamhet
och inrättandet av en professur vid BRÅ.
Illegala vapen
I det brottsförebyggande arbetet ingår också åtgärder
med syfte att försvåra och förhindra brottsligheten. Det
gäller exempelvis åtgärder för säkrare lås i bostäder och
bilar. En fråga av stor betydelse är möjligheterna att
begränsa tillgången på illegala vapen. Enligt en av
Rikskriminalen redovisad statistik över vapenstölderna i
landet sedan 1972 har det visats att under perioden fram till
1990 stals över 17 000
skjutvapen, drygt 800 skarpladdade
stridsvagnsminor och mer än 500 handgranater. Av
skjutvapnen har 4 000
kommit till rätta. Merparten av vapnen tillgrips i
bostäder men också stölderna i försvarets anläggningar är
vanliga och gäller då oftast grövre skjutvapen och
sprängmedel.
Även om resultatet av den nyligen genomförda
vapenamnestin är uppmuntrande är det helt uppenbart att
fortsatta åtgärder behövs för att komma åt de många
illegala vapnen.
Det har blivit allt vanligare att vapen används vid brott.
Därför har också lagstiftningen under senare år skärpts i en
rad avseenden. Knivförbud har införts och
vapenlagstiftningen har förändrats i riktning mot skärpt
kontroll av vapen och ammunition som förvaras i hemmen.
Problemen är dock så allvarliga att den nya
vapenlagstiftningen noga måste följas upp i syfte att utröna
i vad mån den är tillräcklig för att minska förekomsten av
illegala vapen.
Stölderna ur militära förråd är omfattande. Militära
vapen, sprängämnen och ammunition förvaras i obevakade
förråd som saknar inbrottslarm och ofta är försedda med
lättforcerade dörrar.
Med hänsyn till de särskilda risker som är
förknippade med dessa vapen och sprängämnen måste
skyndsamma åtgärder vidtas i syfte att förhindra stölder ur
militära förråd. Också frågan om behovet av en ökad
kontroll och säkrare förvaring av de vapen som finns i
hemvärnsorganisationen bör övervägas.
Straff- och påföljdssystemet
Fängelsestraffet
En grundläggande tanke i modern kriminalpolitik är att
minska användningen av fängelsestraff. Detta är också en
av de övergripande målsättningarna med den
socialdemokratiska kriminalpolitiken.
Om denna inriktning har det tidigare rått stor politisk
enighet. Den moderate justitieministern Håkan Winberg
uttalade således i budgetprop. 1980/81 följande om
fängelsestraffkommitténs arbete: ''För egen del fäster jag
stora förhoppningar vid att utredningsarbetet skall leda
fram till en minskad användning av de för den enskilde
nedbrytande och för samhället kostbara frihetsstraffen.''
För att den allmänna laglydnaden skall kunna
upprätthållas måste fängelsestraffet kunna tillgripas.
Användningen bör dock begränsas till de allvarligare
brotten.
Det finns ingen vetenskaplig grund för att påstå att en
utvidgad användning av fängelsestraffet leder till en
varaktigt lägre brottsnivå. Denna insikt har lett till att
utvecklingen internationellt nu är att minska användningen
av fängelsestraff.
I Sverige går emellertid utvecklingen i motsatt riktning.
Domstolarna tenderar att döma allt fler till allt längre
fängelsestraff. Regeringens förslag till straffskärpningar och
förändringar av den villkorliga frigivningen kan på några års
sikt komma att medföra ett behov av ca 1 500
nya anstaltsplatser, en ökning med mer än 25 %.
Denna ökning medför en årlig driftskostnad på 500--
600 miljoner
kronor och en investeringskostnad på ca 1,4 miljarder
kronor. Regeringens politik är ett ekonomiskt
slöseri och dessutom ineffektiv och inhuman.
Socialdemokraterna motsätter sig en utveckling mot
ökad användning av frihetsstraff.
Alternativa påföljder
Med hänsyn till de nackdelar som är förenade med
fängelsestraffet måste arbetet med att utveckla alternativa
påföljder fortsätta. Arbetet bör inriktas på att finna sådana
alternativ till fängelse som tar sikte på att reparera den
skada som vållats genom brottet och som har pedagogiska
inslag med syftet att motverka återfall i brott.
I detta syfte bör tillämpningsområdet för kontraktsvård
och samhällstjänst vidgas till att omfatta nya kategorier av
intagna och andra åldrar. Också kontraktsvården bör ges ett
bredare användningsområde.
Även användningen av böter, villkorlig dom och
skyddstillsyn i förening med särskilda föreskrifter bör
kunna användas i större utsträckning. Detta kräver en väl
fungerande frivård. Övervakningsinstitutet måste ges ett
konkret brottsförebyggande innehåll.
Vi konstaterar att regeringen inte anslagit ökade medel
till kriminalvården för samhällstjänst och kontraktsvård. I
stället har resurserna styrts till fler anstaltsplatser. Det är
anmärkningsvärt särskilt som regeringen ger uttryck för en
positiv inställning till användandet av alternativa påföljder.
Vi föreslår att kriminalvården tilldelas 20 miljoner
kronor för ökad användning av kontraktsvård,
t.ex. för rattfylleridömda, samhällstjänst m.m. Det innebär
samtidigt att kostnaderna för anstaltsplatser kan minskas
med ca 25 miljoner
kronor, alltså en nettokostnadsminskning med
5 miljoner
kronor.
Regeringen har aviserat en försöksverksamhet med
intensivövervakning i form av elektronisk kontroll som
alternativ till fängelsestraff. Som förutsättning för en
försöksverksamhet måste några bestämda krav ställas på
intensivövervakningen. Den bör bygga på frivillighet,
integritetsaspekterna bör beaktas och den elektroniska
kontrollen måste kompletteras med ett rejält stöd från
frivårdens sida. Försöket måste också utformas så att inte
påföljden blir socialt diskriminerande.
Villkorlig frigivning m.m.
Straffsystemkommittén har i uppdrag att överväga den
villkorliga frigivningens framtida utformning.
Socialdemokraterna anser att kommitténs arbete bör präglas
av ambitionen att försöka minska användningen av
frihetsstraffen. Arbetet bör också inriktas på att den
framtida villkorliga frigivningen i huvudsak skall vara
obligatorisk och ske efter 2/3 av tiden. Ett införande av ett
nytt och permanent system med obligatorisk villkorlig
frigivning måste således kombineras med en ökad
användning av alternativa påföljder som t.ex.
samhällstjänst och kontraktsvård. Frågan om att införa
någon form av frigivningspermissioner bör också prövas.
Ett system med intensivövervakning kombinerat med
tidigareläggning av villkorlig frigivning är en möjlighet att
undvika längre anstaltstider och underlätta den dömdes
övergång till ett liv i frihet. Vi menar att det är värt att pröva
ett sådant system. Den försöksverksamhet som regeringen
aviserat bör kompletteras med en försöksverksamhet enligt
ett sådant system.
Barnpornografi
Den senaste tidens debatt om och krav på en
kriminalisering av innehav av barnpornografi sätter frågor
om barnens rätt i blixtbelysning. De ohyggliga
barnpornografiska alster som beslagtagits av såväl
Huddinge- som Norrköpingspolisen visar på en total
hänsynslöshet mot barn. Denna brottslighet är också
uttryck för en synnerligen allvarlig och djupt beklagansvärd
social och psykisk misär hos dem som medverkar i denna
hantering.
Att utsätta barn för en sådan rå och förnedrande
behandling som det här är fråga om är ett fruktansvärt
brott. Enligt FN:s barnkonvention, som Sverige var
initiativtagare till, har vi skyldighet att skydda barn mot alla
former av sexuella övergrepp.
Det är även ett brott att sprida dessa barnpornografiska
alster. Med den nya tekniken har såväl framställningen av
som distributionen av barnpornografi m.m. blivit enklare
och kontrollen av spridningen svårare. Trots skärpningar av
den straffrättsliga lagstiftningen har uppenbarligen
barnpornografibrotten fortsatt och förråats. Ytterligare
åtgärder mot denna verksamhet framstår som helt
nödvändiga.
De krav på förbud mot innehav av barnpornografiska
alster som Rädda Barnen och många andra framfört
framstår därför som synnerligen motiverade. För att
åstadkomma ett sådant förbud krävs ändring av grundlag.
I Tryckfrihetsförordningen (7 kap 4 § tolfte punkten) och
Yttrandefrihetsgrundlagen (5 kap 1 §) återfinns
bestämmelser om barnpornografibrott i samband med
tryck- och åsiktsfrihetens gränser.
Tryck- och yttrandefriheten är grundläggande och
oförytterliga rättigheter i en demokratisk rättsstat.
Inskränkningar i dessa rättigheter kan endast motiveras om
ett motstående intresse har större skyddsbehov. Det
framstår som helt uppenbart att barnens skyddsbehov
måste gå före pedofilernas rätt att ta del av
barnpornografiska alster.
För att snabbt kunna hindra fortsatt spridning av dessa
avskyvärda bilder måste riksdagens konstitutionsutskott
med 5/6 majoritet besluta att förelägga riksdagen ett förslag
till grundlagsändringar under våren, för att den nya
riksdagen efter valet skall kunna ta ett nytt och slutligt
beslut om kriminalisering av innehav av barnpornografi.
Undantag bör kunna göras om det kan försvaras av
konstnärliga hänsyn, allvarligt syftande nyhetsförmedling
eller som inslag i vetenskapliga arbeten under förutsättning
att bilden ingår som ett naturligt och befogat element i det
sammanhang den förekommer.
Mot denna bakgrund anser vi det synnerligen angeläget
att frågan om en kriminalisering av innehav av
barnpornografi snarast tas upp och bereds av KU och att
förslag föreläggs riksdagen redan under vårriksdagen 1994
enligt den ordning som ovan redovisats. Därmed bör det
vara möjligt för riksdagen att under hösten 1994 fatta det
avgörande beslutet.
Anabola steroider
Inom idrotten har missbruk av anabola steroider och
andra s.k. dopingpreparat sedan länge utgjort ett problem.
Vissa kraftsporter verkar ha varit särskilt utsatta.
Idrottsrörelsen har också sedan länge förbjudet
dopingpreparat av en rad slag. Man försöker också följa
upp förbudet genom olika former av kontrollåtgärder.
Rapporter finns om att bruket av anabola steroider har
börjat sprida sig även bland unga pojkar, som sägs vilja
bygga upp sina kroppar och bli starkare i största allmänhet.
Många sägs ta anabola steroider i syfte att ''bli tuffare och
våga imponera på tjejerna''.
De senaste åren har också allt fler uppgifter kommit om
att missbruk av anabola steroider skulle kunna ligga bakom
vissa våldsbrott. Helt klart är att missbruk av anabola
steroider är ohälsosamt för människokroppen. Det är också
klart att anabola steroider kan framkalla aggressivitet hos
brukaren. Bruket av steroider är inte längre bara ett
idrottens problem, det är ett samhällsproblem och
förekommer allt oftare i samband med våldsbrottslighet.
Det är mot den här bakgrunden viktigt att arbetet på att
kartlägga steroidmissbruket och dess effekter, även dess
betydelse i samband med brott, kan drivas på. I detta arbete
bör det också prövas om steroider bör jämställas med och
föras upp på listan över beroendeframkallande
narkotikapreparat. En sådan åtgärd skulle i praktiken
innebära att även bruket (inte bara köp och innehav m.m.)
av anabola steroider, utöver i rent medicinskt och
vetenskapligt syfte, skulle vara otillåtet.
Översyn av den straffrättsliga lagstiftningen
Ett omfattande utrednings- och reformarbete har
bedrivits på straffrättens område under 1980-talet.
Brottsbalken har i flera avseenden förändrats såväl
avseende gärningsbeskrivningar som straffsatser.
Specialstraffrätten har fått ökad betydelse under de senaste
åren. Här kan erinras om trafikbrottslagen,
narkotikastrafflagen och skattebrottslagen. Strafflagarnas
utformning måste ständigt anpassas till nya förhållanden.
Skärpningen av rattfyllerilagstiftningen innebär i flera
avseenden synnerligen tveksamma principiella avvikelser
från principerna för påföljdsval. Vi socialdemokrater anser
att rattfylleribrottet är ett allvarligt brott som normalt skall
leda till fängelse. De skärpningar som nu genomförs
innebär dock ett stelt strafftänkande och kommer knappast
att leda till den avsedda minskningen av rattfylleribrotten.
Missbruk av alkohol ligger oftast bakom
rattfylleribrotten och alkoholmissbruk kan inte straffas
bort, det måste till vård och behandling. En ökad
användning av kontraktsvård har utan tvekan bättre effekt
än fler och längre fängelsestraff. Vi anser mot denna
bakgrund att straffskärpningarna vad gäller ''obligatoriskt''
fängelsestraff och höjningen av straffmaximum för grovt
rattfylleri inte fyller någon rimlig funktion.
Genom våra förslag i motionen (1993/94:Ju15) med
anledning av regeringens proposition om grovt rattfylleri
skulle behovet av anstaltsplatser minska med minst 200 per
år. Tillsammans med vårt förslag att satsa ytterligare 20
miljoner kronor på alternativa påföljder innebär detta en
besparing med totalt ca 75 miljoner kronor när det gäller
anstaltskostnaderna. Kriminalpolitiken i stort får inte
kännetecknas av ryckighet och kortsiktiga hänsyn. Detta är
ett uttryck för vår syn på rättssäkerheten.
Socialdemokraterna menar att den samlade
straffrättsliga lagstiftningen nu är mogen för översyn.
I det arbetet bör strafflagarnas systematik och
förhållande till varandra övervägas. Även enskilda
gärningsbeskrivningar i framför allt brottsbalken bör ses
över. Särskilt bör prövas om specialstraffrättsliga lagar skall
föras in i brottsbalken. Det bör ankomma på regeringen att
finna de lämpliga formerna för en sådan strafflagsöversyn.
En humant inriktad kriminalvård
Kriminalvårdsanstalterna
En stor andel av dem som döms till fängelsestraff har
sociala handikapp av olika slag. De har som regel haft svåra
uppväxtförhållanden, de är dåligt utbildade, har ofta
missbruksproblem och svårigheter med arbete och bostad.
Mer än hälften av dem som döms till fängelse är arbetslösa,
70 %
av rattfylleristerna har betydande alkoholproblem,
mer än 40 %
av de intagna är narkotikamissbrukare. Utbildning
utöver folk- och grundskola är mycket ovanlig. För många
av de intagna gäller att de inte ens avslutat grundskolan.
Mer än hälften har tidigare fängelseerfarenhet.
Andelen kvinnor av dem som dömts och tagits in på
anstalt har varit relativt konstant under de senaste åren,
knappt 5 %.
Inget talar för att denna andel skulle förändras i
någon större omfattning under de närmaste åren. Antalet
platser avsedda för kvinnor inom anstaltsorganisationen är
drygt 200. Totalt 85 av dessa platser finns i 18 anstalter
avsedda för både män och kvinnor. De kvinnor som vill
genomföra sin anstaltsvistelse skilda från män har möjlighet
att göra detta.
Kvinnliga intagna är i högre grad än männen
narkotikamissbrukare. Genom att erbjuda kvinnor plats på
särskilda kvinnoanstalter eller anstalter med speciella
kvinnoavdelningar kan man skapa underlag för program
som är särskilt anpassade för dessa kvinnor. Det gäller t.ex.
program mot missbruk, utbildning, arbete, fritidsprogram
etc. Också personalens utbildning bör inriktas på kvinnors
särskilda förhållanden och behov. Det är också angeläget
att utveckla programverksamhet som är särskilt anpassad
till de många intagna kvinnor som har minderåriga barn.
Det är en åtgärd som gagnar såväl mammorna som barn till
intagna föräldrar.
Möjligheterna att inom kriminalvårdens ram komma till
rätta med dessa problem är givetvis begränsade.
Verkställigheten måste oavsett detta vägledas av
ambitionen att åstadkomma möjligheter för de intagna att
ha en social plattform efter frigivningen. Det är ett
rättfärdighetskrav att de som redan har det svårt inte i
onödan utsätts för ytterligare lidande och obehag. Tvärtom
måste dessa människor ges stöd och hjälp till ett normalt liv.
Vid verkställigheten av fängelsestraff bör de principer
tillämpas som lades fast genom kriminalvårdsreformen
1974. Det innebär att de intagna enligt den s.k.
närhetsprincipen i största möjliga utsträckning skall avtjäna
sina straff på lokalanstalt i närheten av hemorten. Avsikten
är att de intagna på så sätt skall kunna upprätthålla
kontakter med anhöriga och få den service inför och efter
frigivningen som hemkommunens myndigheter kan
erbjuda.
En annan princip som låg till grund för
kriminalvårdsreformen var normaliseringsprincipen. Den
innebär att kriminalvårdens klienter skall ha samma rätt till
samhällets stöd, hjälp och service som andra medborgare.
Vi menar att denna princip bör ligga fast. Samtidigt torde
det dock stå klart att det, bl.a. till följd av det ökade antalet
psykiskt störda inom kriminalvården, finns ett behöv av
särskilda resurser för vård och behandling för bl.a. denna
kategori av intagna.
Ett särskilt problem är narkotikan på våra anstalter. En
självklar inriktning är att göra anstalterna narkotikafria.
Differentieringen är viktig för att nå detta mål. Detta kräver
att det finns tillgång till platser på anstalter och avdelningar
med olika inriktning. En alltför hög beläggning på
anstalterna försvårar möjligheterna till differentiering. För
att klara differentieringen är det angeläget att åtgärder
vidtas som medverkar till att kriminalvården klarar målet
om en i genomsnitt 85-procentig beläggning på anstalterna.
Beläggningen på anstalterna är nu så hög att en
differentiering knappast kan ske, och möjligheterna till en
meningsfull vård och behandling försvåras därför allvarligt.
Intagna som vill arbeta eller studera på anstalterna får stå i
kö till sysselsättning. Fängelserna och häktena är överfulla.
Detta skapar naturligvis en mer destruktiv och hårdare
miljö på anstalterna. Det leder till tvång, våld och sannolikt
en ökad återfallsbenägenhet. Regeringens politik, som sägs
syfta till att få ner brottsligheten, riskerar nu tvärtom att
föda ny brottslighet.
Regeringen bör för riksdagen redovisa vilka åtgärder
man tänker vidta för att säkerställa möjligheterna till
differentiering och en meningsfull vård och behandling.
För att de intagna skall kunna anpassa sig till ett normalt
liv efter frigivning är det mycket viktigt att ökade satsningar
görs på grundutbildning, yrkesutbildning och social träning.
Vård- och behandlingsinsatserna måste byggas ut och
en ökad medverkan bör ske av myndigheter och
organisationer utanför kriminalvården redan under
verkställighetstiden.
Permissioner
Många åtgärder, bl.a. av byggnadsteknisk art, har
vidtagits för att höja säkerheten på anstalterna. Det bör
vara en självklar princip att man inte skall kunna rymma
från de särskilda specialavdelningarna. Under den
socialdemokratiska regeringsperioden halverades antalet
rymningar. Antalet rymningar direkt från anstalt har
successivt minskat under de senaste 10 åren, och har sedan
slutet av 1980-talet hållit sig kring 40 per 100 000
vårddygn. Antalet rymningar från slutna
riksanstalter har fortsatt att minska under de senaste åren.
En viss ökning av antalet rymningar har skett från de öppna
lokalanstalterna. En del av denna ökning kan tillskrivas den
svåra överbeläggningen, som medfört att en del intagna
placerats på anstalt med för låg säkerhetsgrad. Också
antalet misskötta permissioner minskade.
Det är angeläget att understryka att permissioner är en
mycket viktig del i arbetet med att förbereda frigivningen.
En alltför sträng lagstiftning och tillämpning av den kan
leda till stor oro på anstalterna och ökar risken för
rymningar och annan misskötsamhet. Permissioner är
nödvändiga för att ge de dömda en chans att klara sig efter
fängelsevistelsen.
Den dömdes möjligheter att kunna behålla sociala
kontakter utanför fängelset samt kunna söka arbete och
bostad är mycket väsentligt för att minska risken för återfall
i brott. Någon allmän skärpning av restriktionerna vid
kriminalvårdsanstalterna får därför inte ske.
Frivården
Frivården spelar en betydelsefull roll inom
kriminalvården. Frivården skall motverka återfall i brott
och underlätta den dömdes anpassning i samhället. Många
av frivårdsklienterna är arbetslösa. Det gäller inte minst de
villkorligt frigivna. Även bostadssituationen är mycket svår
för många. Arbete och bostad är de grundläggande
förutsättningarna för en normal tillvaro efter anstaltstiden.
Det är nödvändigt att de huvudmän som ansvarar för arbete
(arbetsförmedling), boende (kommunen) och sjukvård
inkl. psykiatri (landstinget) tar sitt ansvar.
Frivården är i stort behov av kvalificerade övervakare,
och ökade insatser bör därför göras för rekrytering och
utbildning av övervakare. Här har exempelvis fackliga
organisationer, idrottsrörelsen och andra ideella
organisationers engagemang stor betydelse.
Kriminalvårdens anställda har en utsatt situation. Frågor
som rör utbildning, arbetsmiljö, arbetsledning och
decentralisering måste ha hög prioritet.
Brottsoffren
Brottsofferprogrammet
Den socialdemokratiska regeringen inledde år 1986 en
ambitiös satsning på att förstärka brottsoffrens ställning.
Detta tog sig uttryck i 1988 års särskilda
brottsofferprogram. En rad åtgärder har därefter vidtagits.
Direkta lagändringar med inriktning på att stärka
brottsoffrens ställning har genomförts. I andra avseenden
har en översyn av reglerna påbörjats. En omfattande
satsning har skett på att bättre informera brottsoffren om
deras rättigheter och möjligheter att erhålla stöd.
Vidare har utbildningen väsentligt förbättrats av dem
som inom rättsväsendet arbetar med dessa frågor. Nya
metoder för samverkan mellan berörda rättsliga och andra
instanser har utvecklats för att på ett effektivt sätt tillgodose
brottsoffrens behov. Brottsoffer- och kvinnojourernas
verksamhet har stötts på olika sätt.
Det är viktigt att det arbete som inleddes av den
socialdemokratiska regeringen nu fullföljs. Detta inte minst
med tanke på att de som utsätts för brott i stor utsträckning
tillhör den grupp som riskerar att drabbas hårt av
regeringens politik på andra områden. Risken för att
drabbas av brottslighet är betydligt större för människor
som vistas i miljöer där utslagning är vanligt
förekommande.
I budgetpropositionen föreslår regeringen att en
brottsofferfond skall inrättas. Fondens uppgift skall bl.a.
vara att stödja brottsofferjourernas verksamhet.
Finansieringen av denna fond ska bl.a. ske genom att de
intagnas ersättningar minskas med 20 %,
vilket enligt regeringen skulle inbringa 12,4 miljoner
kronor. Av dessa reserverar regeringen 9,4 miljoner
till brottsofferfonden, varom förslag kommer
inom kort.
Vi socialdemokrater är positiva till att stödet till
brottsoffren kan öka och att brottsofferjourerna m.fl. kan
ges ökat stöd i sitt arbete för att stödja brottsoffer. Vi anser
dock att andra vägar för besparingar än de regeringen
anvisat bör prövas. Den modell för besparing som
Kriminalvårdsstyrelsen föreslagit är ett exempel på ett
bättre alternativ än att minska de intagnas direkta
arbetsersättningar. En ny brottsofferfond bör lämpligen
inordnas under Brottsskadenämnden.
Polisens roll
Polisens roll när det gäller stödet till brottsoffren kan inte
underskattas. Oftast är det polisen som den brottsdrabbade
först kommer i kontakt med. Polisen har den viktiga och
många gånger svåra uppgiften att informera om formerna
för det fortsatta rättsliga förfarandet, om den drabbades
rättigheter och möjligheter att erhålla hjälp i olika
avseenden liksom hur man bär sig åt för att få exempelvis
ersättning för de skador som brottet givit upphov till.
Många gånger är det också polisen som i praktiken får svara
för samordningen av brottsofferstödet genom att förmedla
kontakter med brottsofferjourer, kvinnojourer, sociala
myndigheter etc.
För att polisen skall kunna fullgöra dessa uppgifter krävs
inte bara personella resurser utan också utbildning och väl
fungerande administrativa rutiner. På många håll utför
polisen detta arbete på ett tillfredsställande sätt men på sina
håll föreligger påtagliga brister.
Enligt vår uppfattning är det viktigt att de enskilda
poliserna har erforderlig utbildning och att det finns väl
utarbetade rutiner för denna verksamhet.
Våldet mot kvinnor
Vi socialdemokrater vill betona vikten av att arbetet med
att motverka våld mot kvinnor fortsätter. En rad
förbättringar av lagstiftningen i syfte att förstärka skyddet
har genomförts. Men detta arbete kan inte bedrivas enbart
med rättsliga medel. Av stor betydelse är det
utvecklingsarbete av samarbetsformerna i frågor rörande
våld mot kvinnor, som påbörjades av den
socialdemokratiska regeringen. Inte minst viktigt är att ta
fasta på den isolering och rädsla som de drabbade
kvinnorna ofta upplever och som försvårar för dem att ta
det skydd som samhället erbjuder i anspråk.
Det är viktigt att samhällets insatser rörande våld mot
kvinnor tar sikte på att lösa de bakomliggande konflikter
som ofta utgör orsaken till att kvinnor är hotade. Här spelar
också forskning om kvinnovåld, hur det ser ut, omfattning
och vilka som gör sig skyldiga till detta våld etc. en viktig
roll.
Vi vill också understryka betydelsen av en aktiv
opinionsbildning och upplysning. Många av de framgångar
som hittills har uppnåtts kan bero på att kunskapen och
medvetandet om kvinnovåldet har ökat, vilket har lett till
att de drabbade i högre grad har kontaktat rättsväsendet
eller andra som erbjuder hjälp och stöd. Här har
kvinnojourerna otvivelaktigt haft en stor betydelse.
Under senare år har således en rad åtgärder vidtagits
i syfte att motverka våld mot kvinnor. Socialdemokraterna
anser att det nu är dags att göra en samlad utvärdering av
samhällets insatser på detta område. Denna utvärdering
bör också innefatta frågan om systemet med
målsägandebiträden tillgodosett de motiv som låg till grund
för denna reform.
Unga lagöverträdare
Numera är det självklart att också samhället har ett
ansvar för ungdomars uppväxtförhållanden. Barn och
ungdomar som gjort sig skyldiga till brott tillhör ofta den
grupp som har störst behov av stöd och hjälp. Det är också
viktigt att även gentemot de unga upprätthålla och hävda
de grundläggande värden som skyddas av de straffrättsliga
reglerna. Samhället måste reagera snabbt och konsekvent
när ungdomar begår brott.
Den socialdemokratiska regeringen vidtog en rad
åtgärder inriktade på de unga lagöverträdarna. Nya regler
tillkom som förbättrade möjligheterna till ett snabbt och
effektivt ingripande mot unga lagöverträdare. Möjligheter
infördes för såväl polis som domstolar att ålägga ungdomar
att reparera och återställa det de har ställt till med. Förbud
infördes mot att bära kniv på allmän plats och mot
försäljning av s.k. gatustridsvapen m.m.
Det finns trots de åtgärder som vidtagits fortfarande en
rad brister i den nuvarande lagstiftningen. Det var
bakgrunden till att den socialdemokratiska regeringen
tillsatte ungdomsbrottskommittén. Den har haft i uppdrag
att göra en samlad utvärdering av socialtjänstreformens
betydelse för behandlingen av unga lagöverträdare.
Ungdomsbrottsligheten har ofta sin grund i psykiska och
sociala problem. Dessa kan inte lösas genom rättsliga
insatser utan kräver andra åtgärder, som vård och
behandling. Ett fängelsestraff kan många gånger direkt
motverka syftet att ge den unge förutsättningar för ett
laglydigt liv.
Det är också bakgrunden till principen om att
ungdomar under 18 år som begår brott skall falla under
socialtjänstens ansvar och inte under kriminalvårdens.
Enligt socialdemokraternas uppfattning bör den
huvudprincipen även gälla fortsättningsvis.
Detta innebär inte att socialdemokraterna anser att de
nuvarande förhållandena inom ungdomsvården är
tillfredsställande. De brister som varit rådande inom
ungdomsvården har lett till att riksdagen beslutat om ett
återinförande av det statliga huvudmannaskapet för de
särskilda ungdomshemmen. Med ett statligt
huvudmannaskap och en central intagning är det lättare att
få överblick över ungdomshemmen, differentiera vården
och planera intagningen på ett ändamålsenligt sätt.
Polisen
Polisens verksamhet syftar till att upprätthålla allmän
ordning och säkerhet samt ge allmänheten skydd och annan
hjälp. I kampen mot brottsligheten har polisen en central
roll.
Polisväsendet har varit föremål för en rad reformer
under 1980-talet. Dessa har tagit sikte på att ge de lokala
polismyndigheterna större befogenheter att själva besluta
om sin verksamhet och att stärka lekmannainflytandet.
Målen har varit decentralisering, synlighet, service och
effektivitet.
1980-talets polisreformer har haft stor betydelse och
polisväsendet har i allt väsentligt förmått omsätta beslut och
mål i praktisk handling. Men det innebär inte att
förändringsarbetet får avstanna. Polisväsendet är en stor
och i många avseenden alltför tungrodd organisation. 1990-
talet ställer nya krav på polisväsendet. På
socialdemokratiskt initiativ tillsätts nu en parlamentarisk
polisutredning vars uppgifter bl.a. blir att se över polisens
centrala och regionala organisation och utvärdera det
förändringsarbete som sker lokalt.
Polisen har till följd av det statsfinansiella läget ålagts ett
besparingskrav för den närmaste treårsperioden på 500 miljoner
kronor. Besparingskravet bör kunna tillgodoses
genom en administrativ rationalisering och en
sammanläggning av polisdistrikt. Härtill kommmer den
besparingseffekt som följer av att polisutbildningen i
fortsättningen skall studiemedelsfinansieras. Också
möjligheterna att åstadkomma en fortsatt rationalisering
vid Rikspolisstyrelsen bör tas tillvara.
Införandet av en studiemedelsfinansierad
polisutbildning bör föranleda en översyn av
polisutbildningen. Bl.a. bör övervägas en starkare knytning
till det övriga högskoleväsendet. Polisutbildningen är
enligt det nya budgetsystemet efterfrågestyrd. Det finns en
risk att detta innebär att underlaget för polishögskolans
verksamhet blir alltför litet. En viss lägsta nivå på
polisutbildningen bör därför läggas fast av statsmakterna.
Den parlamentariska polisutredningen bör med förtur och
med den inriktning som angetts se över polisutbildningen.
En förändrad polisdistriktsindelning skapar också
förutsättningar för en ytterligare decentralisering från
central till regional och lokal nivå. Decentraliseringen
medför att Rikspolisstyrelsen måste få en betydelsefull roll
när det gäller att följa upp och utvärdera på vilket sätt
statsmakternas beslut om exempelvis prioriteringsfrågor
omsätts i praktiskt polisarbete. Det förslag på förändringar
av den centrala polisorganisationen som regeringen
förordat måste avvisas. Även framöver bör det finnas en
sammanhållen ledning av polisväsendet.
Det direkta polisarbetet bör inriktas på ökad synlighet.
Sverige har i förhållande till många andra länder en större
andel kriminalpoliser. Det bör enligt socialdemokratisk
uppfattning finnas mycket att vinna i en omorientering av
polismansfunktionen till en mer allroundpolis. Många av de
uppgifter som utförs av kriminalpolisen bör kunna föras
över till ordningspolisen, och kriminalavdelningarnas
arbete bör renodlas till förmån för bekämpande av mer
svårutredd brottslighet. Ordningspolisen bör också i högre
grad prioritera kvarters- och områdespolisverksamhet.
För den riktigt grova brottsligheten har rikskriminalen
en stor betydelse. En regionalisering av denna verksamhet
under central ledning är en väg som bör prövas för att
ytterligare effektivisera kampen mot den grova
brottsligheten.
Större resurser och engagemang måste läggas på det
brottsförebyggande arbetet. Det är ett arbete som måste
bedrivas kontinuerligt och i bred samverkan med skolor,
socialtjänst, andra myndigheter samt föreningar och
folkrörelser. Polisen har också en viktig uppgift i arbete med
att ge hjälp och stöd till brottsoffren.
Polispersonalen utsätts ofta i sitt arbete för svåra
påfrestningar. En väl utvecklad personalpolitik har
avgörande betydelse för polisens möjligheter att utföra ett
bra arbete. Frågor om utbildning, arbetsmiljö och
arbetsledning måste ges hög prioritet inom polisväsendet.
Genom ett antal avgöranden av riksdagens ombudsmän
(JO) har det slagits fast att vissa arbetsmetoder inom
polisen inte stått i full överensstämmelse med gällande rätt.
JO:s uttalanden har skapat osäkerhet inom polisväsendet.
Vi anser mot denna bakgrund att det finns starka skäl
att göra en översyn av den rättsliga regleringen av polisens
arbetsmetoder.
På flera håll i landet sker i dag ett samarbete mellan tull
och polis vid landgränsbevakningen inte minst vid våra
kuster. Denna verksamhet skulle kunna effektivisera
bevakningen eftersom det inte på alla platser finns både
tullpersonal och polis. Det fordras att kompetensreglerna
ses över för att verksamheten skall kunna utvecklas
ytterligare. Vinster finns också att göra genom ett
samutnyttjande av tekniska resurser.
Rättsväsendet
Domstolarna
Det svenska domstolsväsendet och
rättegångsförfarandet har allmänt sett gott anseende.
Kunnig och välutbildad personal utför sina arbetsuppgifter
på kvalificerat sätt. Rättssäkerheten måste anses svara mot
högt ställda krav.
Sedan flera år kan konstateras att arbetsläget vid
domstolarna är ansträngt. Måltillströmningen har ökat, och
trots vissa extraresurser har ärendebalanserna ökat. Bl.a.
med hänsyn till önskemålet om snabba reaktioner på
brottsliga gärningar är det besvärande med långa
väntetider. Dessa leder också ibland till att bevisningens
värde bleknar bort. Det är således en rättssäkerhetsfråga att
tiderna för att avdöma målen inte blir för långa.
Domstolarnas svårigheter kan inte långsiktigt mötas
med personalförstärkningar, Sverige har ett högt antal
domare per innevånare. Domstolsutredningens olika
förslag bereds nu av regeringen och det är angeläget att
förslag kan läggas som innebär ökad effektivitet, utan att
man gör avkall på kvalitet, rättssäkerhet.
Lekmannainflytandet och den lokala förankringen i
dömandet är väsentliga inslag i det svenska rättsväsendet.
Förutom förändringar i processen och i rättsreglerna är
renodling av domarrollen ett väsentligt inslag för att
förbättra effektiviteten. Domarna skall kunna koncentrera
sitt arbete till sådant som verkligen kräver beslut av
rättsbildad personal. Ökad delegering till annan personal
vid domstolarna måste genomföras snarast.
Riksdagens beslut i denna fråga möjliggör nu detta. Att
avvakta ytterligare utredningar, som regeringen anför i
årets budgetproposition, är ingalunda nödvändigt. Ökad
delegering innebär också att domstolarna tillvaratar
personalens kompetens på ett bättre sätt än för närvarande.
I en särskild motion till årets riksmöte föreslår
socialdemokraterna att riksdagen skall lämna ett särskilt
anslag om 10 miljoner kronor för den ökning av antalet
ekobrottsmål som intensifierad bekämpning av sådana brott
kan leda till. Anslaget skall fördelas till de domstolar som
får påtagligt fler sådana mål, eller enskilda mål av särskilt
stor omfattning. Vi vill också att möjligheterna att dela upp
större ekobrottsmål i olika delar övervägs. Det skulle kunna
innebära att färdigutredda brott snabbare kan dömas av,
vilket i sin tur borde ha en förebyggande effekt.
Åklagarväsendet
Åklagarväsendet spelar en central roll i
brottsbekämpningen, inte minst gäller detta ekobrotten.
Det är därför av största vikt att åklagarna ges bästa möjliga
arbetsförutsättningar inom ramen för knappa resurser.
Även förslag till avkriminalisering m.fl. åtgärder som
föreslogs av åklagarutredningen bör kunna medverka till
förbättrade arbetsförhållanden för åklagarna.
Åklagarväsendet har under en tid klarat rekryteringen
av åklagarpersonal på ett tillfredsställande sätt. Under
senare tid har emellertid karriärgången hos domstolar och
framför allt hos polisen gjort att lönerelationerna försvårar
rekryteringen. Åtgärder bör vidtas för att möta denna
situation innan den föranleder akuta problem.
Av stor betydelse är att tillräckliga medel avsätts för
utbildningsinsatser och kompetenshöjande åtgärder. Detta
är särskilt viktigt eftersom brotten och förutsättningarna för
dessa hela tiden förändras genom den ekonomiska och
lagstiftningsmässiga utvecklingen.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om prioriteringen av vålds- och
narkotikabrottsligheten samt den ekonomiska
brottsligheten i det brottsbekämpande arbetet,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ökade insatser mot brottslighet
med invandrarfientliga och rasistiska inslag,
3. att riksdagen beslutar anslå 2
000 000 kr utöver regeringens förslag till Polisen i
enlighet med vad som i motionen anförts om internationellt
polisarbete,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om inriktningen av reformarbetet
inom kriminalpolitiken,
5. att riksdagen beslutar om sådan ändring i 7 kap. 4 §
punkt 12 tryckfrihetsförordningen samt 5 kap. 1 §
yttrandefrihetsgrundlagen att innehav av barnpornografi
förbjuds,1
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om anabola steroider,2
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om bildandet av lokala
brottsförebyggande organ och Brottsförebyggande rådets
medverkan i detta arbete,
8. att riksdagen beslutar inrätta en fond för lokalt
brottsförebyggande arbete i enlighet med vad i motionen
anförts,
9. att riksdagen beslutar anvisa ett anslag på 25
000 000 kr till fonden för lokalt brottsförebyggande
arbete för budgetåret 1994/95,
10. att riksdagen beslutar anvisa ett ramanslag på 29
774
000
kr till Brottsförebyggande rådet för budgetåret 1994/95,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om utvärdering av
vapenlagstiftningen,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om åtgärder i syfte att förhindra
stölder ur militära förråd,3
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om användningen av fängelsestraff,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om utvecklandet av alternativa
påföljder till fängelsestraff,
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om åtgärder mot rattfylleri och om
trafiknykterhetslagstiftningen,
16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en samlad översyn av den
straffrättsliga lagstiftningen,
17. att riksdagen beslutar anvisa ett ramanslag på 3
774
345
000 kr till Kriminalvården för budgetåret 1994/95,
18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om differentiering inom
kriminalvården,
19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om vård- och behandlingsinsatserna
inom kriminalvården,
20. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om reglerna för permission från
kriminalvårdsanstalt,
21. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ökade insatser inom frivården,
22. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om utbildning och administrativa
rutiner vid Polisen för hjälp och stöd åt brottsoffer,
23. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en utvärdering av samhällets
insatser för att motverka våld mot kvinnor,
24. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om fördelningen av ansvaret mellan
socialtjänsten och kriminalvården för ungdomar som begår
brott,
25. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om översyn av Polisens framtida
organisation och uppgifter,
26. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om polisutbildningen,
27. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om polismansfunktionen,
28. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om översyn av den rättsliga
regleringen av Polisens arbetsmetoder,
29. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om renodling av domarrollen,
30. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om fortsatt delegering av
arbetsuppgifter inom domstolsväsendet,
31. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om rekrytering och utbildning av
åklagare.
Stockholm den 24 januari 1994
Ingvar Carlsson (s)
Jan Bergqvist (s)
Birgitta Dahl (s)
Ewa Hedkvist Petersen (s)
Inger Hestvik (s)
Anita Johansson (s)
Birgitta Johansson (s)
Kurt Ove Johansson (s)
Allan Larsson (s)
Berit Löfstedt (s)
Börje Nilsson (s)
Kjell Nilsson (s)
Lennart Nilsson (s)
Berit Oscarsson (s)
Göran Persson (s)
Pierre Schori (s)
Britta Sundin (s)
Ingela Thalén (s)
1 Yrkande 5 hänvisat till KU
2 Yrkande 6 hänvisat till SoU
3 Yrkande 12 hänvisat till FöU