I ett långsiktigt perspektiv påverkas kriminaliteten
mindre av vad vi gör med lagbrytarna än hur vi organiserar
det vardagliga sociala livet. Förekomsten av lagbrott
minskas endast tillfälligt av att lagbrytarna stoppas för en tid
genom inlåsning.
Det är därför väsentligt att kriminalpolitiken har ett
helhetsperspektiv som förenar ett generellt
samhällsperspektiv och speciella insikter i orsakerna till
lagbrott.
En human kriminalpolitik måste ha sin utgångspunkt i
en noggrann analys av de sociala villkor människor lever
och växer upp i. Kriminalpolitiken är därigenom nära
kopplad till eller en del av rådande socialpolitik och de
effekter den har för olika grupper i samhället.
En annan viktig kriminalpolitisk uppgift är att stödja ett
forsknings- och utvecklingsarbete som på grundval av
erfarenheter och analyser av olika brottsförebyggande
verksamheter kan bidra till utvecklingen av arbetsmetoder
om hur man förebygger kriminalitet.
Kriminalpolitiken kan därigenom få sin koppling till
beslutsfattare, administratörer, fältanknuten personal och
de grupper som berörs av genomförandet och
verkställandet av välfärdspolitiska frågor på lokal nivå.
BRÅ:s uppdragsforskning angående utfall av gjorda
lagändringar och försöksverksamhet behövs, men forskning
behövs initieras och genomföras även av andra instanser. Vi
tror att basen för denna forskning skall finnas vid
universiteten och högskolorna. Vi föreslår därför en
neddragning av medlen till BRÅ med 10 000 000 kronor.
Den svenska välfärdspolitiken har gett upphov till en
lagstiftning och en offentlig verksamhet som i stora delar
har att beakta och hantera marknadskrafternas negativa
konsekvenser och den sociala utslagningen. Den politik
som den borgerliga regeringen sedan 1991 års val har fört,
har inneburit dels stora skador på välfärdssamhället, dels en
lagstiftning i påföljdssystemet som skapar ökade kostnader
och ökad utslagning.
Segregeringen i skolan förstärker sociala skillnader
mellan elever vilket påverkar deras chanser senare i livet.
Segregeringen på bostadsmarknaden bidrar till framväxten
av boendemiljöer med sociala problem.
Antalet barnfamiljer som har otillräckligt stöd för att
klara sitt och sina barns behov ökar i arbetslöshetens spår.
Den ökande arbetslösheten är ett stort gissel som ger
grogrund för missbruk av olika slag, kriminalitet, ohälsa och
psykiskt lidande för den enskilde.
Kriminalpolitikens genomförande
Vår nuvarande justitieminister har gett ut en skrift som
heter ''Att renovera en förfallen kriminalpolitik''. Där
redogör hon för regeringens allmänna syn på brottsligheten
och vilka åtgärder som beslutats eller planeras. Regeringens
kriminalpolitik bygger helt på strafftänkandet.
''Straffet utmäts i samhällets -- inte brottslingens --
intresse och är avsett att tillfoga brottslingen ett obehag som
står i proportion till det brott för vilket han dömts.'' Vidare
anser justitieministern att genom att straffa brottslingen så
ger man brottsoffret upprättelse.
Vänsterpartiet anser att vad som är viktigt och i
samhällets intresse är att minska brottsligheten. Det
viktigaste vad gäller brottsprevention är det
brottsförebyggande arbetet i skolor, på ungdomsgårdar,
genom föreningar, ute på gator och torg o.s.v. Viktigt i det
brottsförebyggande arbetet är också att på olika sätt minska
möjligheter och tillfällen till brottslig verksamhet.
Från brottspreventiv synpunkt måste det sedan vara i
samhällets intresse att minska återfall i brottslig
verksamhet. Man vet sedan länge att fängelsestraff skapar
återfallsförbrytare och en fängelseplats på en sluten anstalt
kostar i dag nästan en miljon kronor per år.
Vi frågar oss därför oroligt hur mycket behovet av
vedergällning skall få kosta i ett land som säger sig vara i
ekonomisk kris, innan en majoritet i riksdagen stoppar den
nuvarande utvecklingen mot fler och längre fängelsestraff.
Landets fängelser är i dag överfulla och med den
ändrade politiken mot fler och längre fängelsestraff
kommer situationen att bli helt ohållbar.
Vänsterpartiet anser att en återgång till
halvtidsfrigivningen måste ske, att fler får alternativ påföljd
som samhällstjänst eller kontraktsvård och att frivården
tillförs resurser. Vi avslår därför regeringens förslag till
medelstilldelning under anslaget E 2 med 400 miljoner
kronor.
Det är viktigt att samhället vidtar åtgärder för att mildra
de skador som brottsligheten orsakar. Viktigt för brottsoffer
är att skuldfrågan fastställs samt ett eventuellt skadestånd.
Den som varit utsatt för brott är säkert också angelägen om
att förövaren inte skall upprepa sitt brott.
Vi tror inte att brottsoffer känner upprättelse av att veta
att förövaren kostar samhällets skattebetalare kanske
mångmiljonbelopp och efter strafftiden kommer ut ännu
farligare. Alternativa straffpåföljder, vård och
rehabilitering är av intresse både för samhället och för
brottsoffren.
Brottsofferjourer har visat sig fylla en mycket viktig
funktion för att hjälpa och bistå människor som utsatts för
brott. Det är därför med tillfredsställelse vi bifaller den
medelstilldelning som regeringen föreslår.
Brottens offer har under de senaste åren
uppmärksammats och kan nu på ett annat sätt än tidigare få
stöd, hjälp och ersättning för sitt lidande. Detta gäller
enskilda individer som drabbas av fysisk, psykisk eller
ekonomisk skada. Däremot kan grupper av
samhällsmedborgare som drabbas av skador till följd av
ekonomiska, miljö- eller andra brott inte få den hjälp eller
ersättning som de borde få, främst beroende på att det inte
går att föra talan i domstol för grupper av människor.
Vi förväntar oss att utredningen om grupptalan i domstol
skall komma med förslag som löser det problemet.
Att känna trygghet är en viktig livskvalitet. De
offerundersökningar som görs i dag visar att människors
rädsla för brott inte står i proportion till de faktiska riskerna
att utsättas för brott. Det anmälda våldet har ökat kraftigt
under de senaste decennierna.
Men det faktiska våldet har däremot inte ökat på samma
sätt. Våldsbrotten utgörs till ca 40 % av gatuvåld främst i
storstäderna och till övervägande delen av våld mellan unga
män och i anslutning till nöjeslivet och dess lokaler.
Omkring 30 % av våldet sker i lägenheter och är till största
delen våld mot kvinnor. Resterande 30 % av våldsbrotten
sker främst på arbetsplatserna.
Dessa undersökningar visar även att de som är mest
rädda för brott är de som löper den minsta risken att utsättas
för brott. Som upplysning kan nämnas att motsvarande
undersökningar i våra grannländer visar att det i Sverige
råder minst samstämmighet mellan rädsla och risker.
Den slutsats man kan dra av dessa undersökningar är att
allmänheten i Sverige inte har en adekvat uppfattning om
brottslighetens omfattning och risken att utsättas för brott.
Troligen spelar massmedierna här den största rollen, bl.a.
genom sina utdragna skildringar av otypiska händelser.
Men även politiska partier och enskilda politiker har
medverkat till att skapa denna bild. Det är politikers ansvar
att värna om människornas livskvalitet, och därför är det
mycket allvarligt när politiska utspel, krav och politiska
beslut baseras på denna felaktiga bild och därmed
förstärker den.
Sverige var länge internationellt känt som ett
föregångsland i sina strävanden att humanisera
kriminalvården och att söka alternativ till
frihetsberövanden. Samhällstjänst och kontraktsvård är de
alternativ som införts, men som bör utvecklas ytterligare
och användas i större utsträckning.
Arbetet med att ta fram även andra alternativ måste
intensifieras. Försöksverksamheten med elektronisk
övervakning blir därför intressant om den samtidigt
kombineras med frivårdsinsatser. Vänsterpartiet vill därför
ge ytterligare 100 miljoner kronor till frivårdssatsningar.
En ny och växande grupp av de fängelsedömda är de
psykiskt sjuka. Sverige är troligen det enda land i världen
där psykiskt sjuka personer kan straffas för brottsliga
handlingar, och Vänsterpartiet anser att detta är fel.
Psykiskt sjuka måste få vård.
Konsekvenserna av den lagförändring som beslutades
våren 1991 om en striktare definition av begreppet psykisk
störning medför att antalet psykiskt störda som får avtjäna
ett fängelsestraff ökar. Att antalet psykiskt störda som blir
föremål för kriminalvård ökar är delvis ett resultat av den
ofullständiga reform som avvecklingen av institutionerna
för psykiskt sjuka inneburit -- ofullständig därför att man
inte gett dessa människor förutsättningar för att klara ett
värdigt liv ute i samhället.
Att antalet psykiskt störda ökar innebär en större
påfrestning på kriminalvården både vad gäller utbildning av
personal och utveckling av vård och behandling. Som
exempel kan nämnas att en undersökning av McLellan om
behandlingsmetoder för intagna med drog- och
alkoholproblem visar att ett behandlingsprogram som
visade sig bra för majoriteten av narkotikamissbrukare inte
bara var verkningslöst utan försämrade tillståndet för dem
som även hade en djup psykisk störning.
Normalitetsbegreppet, att intagna skall få frivillig
psykiatrisk hjälp inom den allmänna sjukvården, anser vi
inte vara realistiskt. Kriminalvården måste få de resurser
som den behöver för att själv klara behandling och vård av
de psykiskt störda på sina anstalter.
Genom den statistik som finns över brottsutvecklingen
kan man se att 90 % av våldsbrotten utförs av personer i
åldrarna 18--65 år; trots det ökar antalet ungdomar under
18 år som döms till fängelsestraff. Unga lagöverträdare bör
tas om hand av socialtjänsten på ett professionellt sätt.
Vi har i dag gedigen kunskap baserad på vetenskaplig
forskning om de bakomliggande orsakerna till de brott som
barn och ungdom utför eller drabbas av. Trots dessa
kunskaper finns aspekten förebyggande brottslighet mycket
sällan med när man konkret diskuterar och planerar
barnomsorg, skola, fritidsverksamhet och familjepolitik.
Samhällets kostnader för ungdomars brottslighet blir
störst om man inte lyckas med att bryta en ogynnsam
utveckling. Barn och unga söker sin identitet och man måste
därför vara mycket vaksam för att inte samhällets reaktion
på lagöverträdelser skall medföra att den unge får en
självuppfattning som varande en brottsling.
Vid misstanke om brott, avvisning av asylsökande eller
i samband med transport till behandlingshem inom
socialtjänsten sätts även barn under 18 år i polisarrest och
häkten.
Någon tillgänglig statistik över hur många som totalt
drabbas av dessa frihetsberövanden finns inte. År 1985
anhölls 1 100 personer som var under 18 år, dvs. 5 % av
samtliga anhållna det året. En anpassning av svensk
lagstiftning till internationella överenskommelser som
barnkonventionen krävs.
Den största dolda brottsligheten i dag är våldet mot
kvinnor. Det anmälda våldet har ökat kraftigt och anses
bero på den debatt och upplysning som nu finns om
kvinnomisshandel. I genomsnitt misshandlas 39 kvinnor
dagligen. Under 1992 registrerades 15 827 anmälningar om
kvinnomisshandel. Men här liksom vad gäller andra brott
finns det en uppskattning som inkluderar även mörkertalet.
Enligt kriminologen Leif G W Persson kan den verkliga
siffran av misshandelstillfällen vara 300 000 per år.
Om det antagandet stämmer så skulle det innebära en
misshandel var 20:e minut. Nästan var tredje kvinna, som
lever ensam med barn under sju år, har under en
ettårsperiod utsatts för våld, oftast i det egna hemmet. Den
statistikuppgiften ger en uppfattning om problemet att
skydda kvinnor från fortsatt våld. Ett ökat samarbete måste
till mellan myndigheter inom rättsväsendet, socialtjänsten,
hälsooch sjukvården och frivilligorganisationer som
kvinnojouren och brottsofferjouren.
Det finns i dag 128 kvinnojourer, vilket betyder att det
inte finns kvinnojourer i alla landets kommuner. Oftast är
det även önskvärt och nödvändigt för misshandlade kvinnor
att söka sin tillflykt en bit från hemmet för att inte kunna
spåras av misshandlaren.
Detta skapar problem för många jourer när kvinnan
söker socialbidrag i en annan kommun än hemkommunen.
Enklaste sättet att lösa det problemet är att samma regel
införs som i dag gäller sjukhusvård, nämligen att
vistelsekommunen betalar ut hjälpen som sedan debiteras
hemkommunen.
Kvinnomisshandel, våldtäkt och sexuella trakasserier
kan inte behandlas som ett relationsproblem mellan två
enskilda parter utan måste ses som ett strukturellt problem
i samhället gällande maktförhållanden och maktutövning.
Och om kvinnors möjligheter och rättigheter att fritt leva
och arbeta i samhället på lika villkor som män.
Alla är i dag överens om vilken påverkan reklam utövar
när det gäller synen på alkohol, narkotika och tobak
framför allt på unga människor. Därför är vi i Sverige
restriktiva med sådan reklam. Att kvinnor framställs som
förbrukningsvaror för män, som sker i pornografin,
påverkar synen på kvinnan på ett förödande sätt. Därför
måste olika vägar prövas för att begränsa
pornografiutbudet.
En annan grupp som löper stor risk att utsättas för brott
men som även själv begår många brott är missbrukare.
Sambandet mellan alkohol och våld är väl belagt liksom
narkotikans brottsalstrande effekter. I undersökningar av
våldsbrott rapporteras ofta att gärningsmännen och en stor
del av offren varit alkoholpåverkade vid brottstillfället.
Många våldsbrott begås efter alkoholkonsumtion, men det
bör i detta sammanhang även påpekas att den
överväldigande delen av alkoholkonsumtionstillfällena inte
resulterar i brott. Vi har i en särskild motion tagit upp
alkoholproblematik och alkoholpolitik.
Bekämpning av narkotika har i många år varit ett
prioriterat område i kriminalpolitiken. Detta har även lett
till att stora resurser tillförts rättsväsendet. Med hjälp av
uppgifter i Rättsstatistisk årsbok (1989 s. 122--124) kan
konstateras att polisen fått ca 500 tjänster enbart för
narkotikabekämpning på langarnivån. Stora resurser har
även tillförts kriminalvården.
Därtill kommer ytterligare kontrollkostnader eftersom
kampen mot narkotikan även har lett till en uppluckring av
rättsstatliga principer. Narkotikabrotten är värda avsky,
men straffmätningen vid narkotikabrott har blivit en
symbolfråga, som inte har med genomtänkt kriminalpolitik
att göra. Ungdomar döms efter tabeller där 100 g ger ett år,
250 g två osv., men så mäter man ju inte ut straff vid
exempelvis rån. Vänsterpartiet vill verka för en mer
enhetlig drogpolitik där även alkoholen som orsak i
brottssammanhang beaktas.
Sexualbrott mot barn
Sexuella övergrepp mot barn är ingen ny typ av brott.
Och det är bra att man nu uppmärksammat och försöker att
åtgärda problemen. Samhällets tidigare agerande har varit
att på olika sätt blunda för verkligheten. Sexuella övergrepp
på barn väcker obehag, äckel, förvirring och
avståndstagande. Genom den forskning som nu finns och
genom de vittnesmål av vuxna vilka själva som barn varit
utsatta för sexuella övergrepp vet vi att förövarna finns i alla
samhällsklasser. Vi vet även att mer än hälften av anmälda
övergrepp görs av en förövare i familjekretsen. Att nästan
alla som utpekas som misstänkta förövare är män.
Övergreppen sker inte alltid i hemmet av en person i
familjekretsen utan övergrepp sker också av personer som
yrkesmässigt arbetar med barn.
Åtgärder för att upptäcka och anmäla övergrepp samt
åtgärder för att öka kunskaper hos och upprätta samarbete
mellan de instanser som skall handlägga utredningar
behövs. Det behövs även för barnens skull
behandlingsalternativ för gärningsmännen.
Vi välkomnar det initiativ som konstitutionsutskottet
aviserat om att förbjuda innehav av barnpornografi.
Häkten och polisarrester
Häkten och polisarrester är i dag lika överfulla som
landets fängelser. Väntan på en fängelseplats kan för många
dömda handla om ett år, ibland mer, ja, somliga får avtjäna
hela sin strafftid i häktet. Situationen kommer att bli än
värre när lagen om upphävande av halvtidsfrigivningen slår
igenom fullt ut.
Då kommer köerna till fängelseplatser att öka
ytterligare trots att man kommer att bygga för fler platser.
Detta förhållande är inte acceptabelt och måste åtgärdas.
Trots denna brist på häktesplatser används även häkten och
polisarrester för förvarstagande av asylsökande som skall
utvisas.
Utlandstransporter
Att antalet personer som skall avvisas och utvisas ur
landet har ökat, och kommer att öka i fortsättningen, är inte
en godtagbar motivering för att anslaget skall öka.
En orsak till de stora kostnaderna är den förda
flyktingpolitiken med kostnaden för specialchartrade plan
och sjukvårdspersonal vid avvisningar. En annan är
bristande samarbetsvilja från myndighetens sida med den
som skall avvisas vilket innebär att minst två eskorterare
tvingas följa den avvisade till hemlandet.
Dessutom är vi övertygade om att man med en bättre
planering och samordning av transporter kan pressa
kostnaderna.
Vänsterpartiet föreslår därför att anslaget under E 3.
Utlandstransporter minskas med 35 miljoner kronor till
124 115 000 kronor.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om inriktningen av
kriminalpolitiken,
2. att riksdagen till Brottsförebyggande rådet för
budgetåret 1994/95 anslår 10 000 000 kr mindre än vad
regeringen anslagit enligt vad i motionen anförts om
forskning vid universitet och högskolor,
3. att riksdagen till Kriminalvården för budgetåret
1994/95 anslår 400 000 000 kr mindre än vad regeringen
anslagit enligt vad i motionen anförts om halvtidsfrigivning
och kriminalvårdens inriktning,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om möjligheter till grupptalan i
domstol,
5. att riksdagen till Frivården för budgetåret 1994/95
anslår 100 000 000 kr utöver vad regeringen föreslagit enligt
vad i motionen anförts om att utveckla alternativ
kriminalvård,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en enhetlig drogpolitik,1
7. att riksdagen till Utlandstransporter för budgetåret
1994/95 anslår 35 000 000 kr mindre än vad regeringen
anslagit enligt vad i motionen anförts om humanare
avvisningsmetoder.
Stockholm den 22 januari 1994
Gudrun Schyman (v)
Bertil Måbrink (v)
Rolf L Nilson (v)
Björn Samuelson (v)
Lars Werner (v)
Eva Zetterberg (v)
Berith Eriksson (v)
1 Yrkande 6 hänvisat till SoU