Vi tänker genom våra idéer. Det är ett konstaterande av
ekonomen E F Schumacher, mest känd för boken Small is
beautiful. Idéerna påverkar vårt tänkande men också vårt
handlande, vårt beteende. De värden, värderingar och
normer som vi införlivar, främst under vår uppväxttid, är av
avgörande betydelse för hela livet.
För att begreppet samhälle skall vara värt namnet måste
där ha utvecklats en värdeorientering, en värdegemenskap,
en minsta gemensam etisk nämnare. Denna
värdeorientering omformas i regler, också kallade normer,
för vardagslivet. Normerna upprätthålls genom sanktioner
av olika slag. Sanktionerna kan vara belöningar eller
bestraffningar för visat beteende. Sanktionerna kan vara
olika till sin karaktär, de kan vara konkreta eller abstrakta.
Hela detta sammanhängande system påverkar det
individuella beteendet.
Dessa samband kan de flesta förstå på ett intuitivt sätt.
Man behöver inte vara någon expert för att inse att det
förhåller sig på detta sätt. Ändå kan det sägas att detta
grundläggande synsätt kraftigt har underminerats av bl.a.
de rättsfilosofiska teorier och modeller som utvecklats
under de senaste 50 åren.
Termodynamikens andra sats lär oss ett par viktiga
sanningar som faktiskt har betydelse för ett rättssamhälles
utveckling och bestånd. För det första: det går åt mer energi
åt att bygga upp än att riva ner. Och för det andra: varje
enskild händelse är viktig därför att den är unik och därmed
irreversibel.
Det innebär att ett rättssamhälles uppbyggnad är en
långsiktig process som förutsätter allmänhetens delaktighet
och deltagande. Varje insats i det uppbyggande som sker är
unikt i sin betydelsefullhet. Varje bärande värdesystem i ett
rättssamhälle bygger på en process av införlivande av
värden, värderingar och normer. Denna internalisering är
speciellt viktig de allra första åren under uppväxten och
fokuserar på familjens speciella ansvar. Men även andra
signalgivare i denna process har stor kompletterande
betydelse, t.ex. förskola, skola, socialvård och de olika
medierna.
Denna internaliseringssyn bekräftas också av moderna
hjärnfysiolologer. Det sägs till och med att hjärnans
viktigaste funktion är värdekapaciteten, en förmåga att
göra urval, en förmåga att se helheter och ställa upp mer
eller mindre fasta värden.
Hjärnfysiologen Matti Bergström skriver om barns
behov av värden och värderingar i sin bok ''Hjärnans
resurser'':
''Då värdenas kvalitet ur hjärnans synpunkt är mindre
viktigt jämfört med själva bristen, söker sig barn instinktivt
till första bästa värden som finns till hands.''
Slutsatsen är alltså att om inte jag ser till att mina barn
införlivar goda värderingar och normer, så blir det någon
annan som tar över den rollen och då kan det bli mindre
goda värderingar, t.ex. våldsglorifiering och bristande
respekt för människovärdet, som styr beteendet.
Dessvärre har dessa utgångspunkter i hög grad
försummats på många områden, både i det formella och det
informella samhällets agerande. Det politiska systemet har
genom olika åtgärder skjutit dessa viktiga samband i
bakgrunden bl.a. i synen på brottsbekämpningen.
Huvudfåran för synen på brott har varit
belastningsteorierna (strain theorys). Som dess motpol har
bestraffningsteorierna stått. Den polariseringen har inte
varit fruktbar. Den har inte lett utvecklingen i meningsfull
inriktning. I senmodern tid har det inom kriminologin
utvecklats andra synsätt som visar sig ha betydligt större
bärkraft för att bryta den stigande brottsutvecklingen. Dit
hör främst de båda Stanfordforskarna Michael R
Gottfredson och Travis Hirschi genom sitt verk ''A General
Theory of Crime''. Tankegångarna har vunnit viss genklang
i Sverige hos en del forskare och debattörer. Det är viktigt
att de också får genomslag i den politiska debatten och
framförallt i det politiska agerandet. De anknyter nära till
den stora betydelse värdeorienteringen och
internaliseringen har för ett gott samhälle. Min slutsats av
dessa tankegångar är att det behövs en nationell
brottspreventiv strategi. Det torde vara den enda
möjligheten att på ett realistiskt sätt vända brottskurvorna
nedåt.
Belastningsteorierna
Under de senaste 50 åren har tendensen varit att
understryka situationsbetingade eller strukturella orsaker
till brott och att förneka individuella skillnader. Dessa
rättspositivister frågar sig inte ''Vad är brott?'' utan ''Vad är
orsakerna till brott?''. På så sätt blir brott definierat av sina
orsaker. Det är ett ohållbart förhållningssätt.
Belastningsteorierna torde har sin främste ingenjör i
Robert Mertons verk (1938).
Hans tes är att om människor är naturligt sociala så kan
inte egenintresset antas som ett generellt motiv för deras
kriminella framfart. I stället måste motivet för brott vara
skapat av onaturliga omständigheter. Motivet måste vara
producerat av någon ''motsägelse'', ''åtskiljande'' eller
annan ''abnormitet'' i samhället.
Exempelvis skulle oförmågan att uppnå kulturellt
inducerade mål leda till att man gör något för att göra livet
acceptabelt. En flykt eller ''införlivande'' skulle vara att
vända sig till brott som ett alternativ för att uppnå den
materiella framgång som framhävs i det omgivande
samhällets allmänna attityder.
Mertons strain-teori har blivit en av de mest spridda och
försvarade teorierna (sociologisk positivism). Teorin bygger
a priori på att en ''oberoende variabel'' är den huvudsakliga
orsaken till brott. För det andra är den en fokusering på
ansträngningen att identifiera och förklara specialiserade
tillvägagångssätt för brott eller avvikande beteende. Teorin
förnekar explicit idén om kriminalitet som en allmän
förutsättning och därför också idén om mångsidighet i det
brottsliga agerandet.
Positivisterna har inget brottskoncept, därför måste de
vidareutveckla typerna av brottslingar. Det leder till en
typologisering utan ände.
Den biologiska positivismen leder till sökande efter en
genetisk komponent för att förklara variationen i speciella
ageranden. Problemet är detsamma för psykologisk,
ekonomisk och sociologisk positivism.
De positiva inlärningsteorierna om brott är uttryck för
rundgång och överflödighet eftersom de försöker förklara
något oproblematiskt, dvs. vinsterna av brott.
Den psykologiska positivismen förnekar individuella
skillnader som orsaker till brott och förnekar idén om
personligheten som en stabil påverkare av kriminellt
beteende.
De ekonomiska positivisternas syn leder till empiriska
förutsägelser som är i strid med det naturliga kriminella
beteendet. Gary Becker tillhör dem. Han säger t.ex. att
''optimala'' beslut översätts till att innebära beslut som
minimerar den sociala förlusten på inkomster från
brottslighet. Denna förlust är summan av förstörelse,
kostnader för gripande och dom och kostnader, som bär upp
bestraffningen som utmätts.
Empirisk forskning frammanar dock starka tvivel på
detta eftersom brott förutsätter snabba vinster och
ögonblickliga möjligheter. Kriminella tendenser
motarbetar dessutom stabila långvariga relationer.
Enligt sociologerna är brott ett socialt beteende (i
verkligheten det motsatta), för psykologen är brott ett inlärt
beteende (i verkligheten behövs ingen inlärning), för
biologen är det en ärvd egenskap (i verkligheten är brott
liksom olyckor något som inte kan ärvas), för ekonomen är
brott ett ekonomiskt beteende eller ett deltagande i den
vanliga ''arbetskraftsinsatsen'' (i verkligheten är det ett
oekonomiskt beteende utanför arbetskraften).
Bestraffningsteorierna
Bestraffningsskolan har dykt upp efter rehabiliterings-
och belastningsskolans misslyckande. Men bestraffning har
ingen effekt utöver den allmänpreventiva, dvs. signaler som
bidrar i internaliseringen. Inkapacitering är heller inte
effektivt och dessutom värdemässigt (demokratiskt,
människovärde, integritet) diskutabelt.
Signalerna i form av allmänprevention
Det är självfallet viktigt att det finns en stabil samsyn
mellan människorna och rättsordningen vad gäller vad som
är rätt och fel. Det ökandet gapet mellan rättsmedvetandet
och rättsordningen är ohållbart i längden. Det är också klart
att det behövs tydliga signaler (den s.k.
allmänpreventionen) i form av rimliga proportioner i
bestraffningen. Detta är en viktig del för en fungerande
internalisering. Likvärdiga brott bör ju bedömas på ett i
stort sett likvärdigt sätt. Här har det fallerat en del, liksom
i proportionerna av det kriminalpolitiska systemets
bekämpning av olika brott. Det är viktigt att debatten
fortsätter på detta område och att man i lagstiftningen och
tillämpningen korrigerar där man kan.
Men som sagt, egentligen är bestraffningsteorierna inte
hållbara i den meningen att hårdare straff avsevärt skulle
reducera brottsligheten. Det finns inget påvisbart stöd för
denna linje i verkligheten.
Den inre självkontrollen
Det finns en naturlig mänsklig benägenhet att söka nöje
och tillfredsställelse och att undvika smärta och lidande.
Nästan alla brott är enkla, triviala, lätta åtgärder som syftar
till att tillfredsställa ögonblickets önskningar. Det är denna
insikt som påverkat teorin om brist på en inre självkontroll
som generell grund för brottslighet.
Brott är enligt Stanfordforskarnas synsätt uttryck för:
kortsiktig, omedelbar tillfredställelse av egenintresset som
uppnås genom handlingar där tvång och bedrägeri används.
Det finns en gemensam struktur och ett gemensamt
orsakssammanhang för alla handlingar som förknippas med
brott.
Teorin går ut på att det är människor, som inte tränats
i inre självkontroll, de som inte fått ett felaktigt beteende
korrigerat, som har benägenhet att begå brott. Inte så att
alla med låg inre kontroll begår brott, men denna faktor
utgör så att säga disponibilitet för brottslighet. Hög
självkontroll åstadkoms enligt forskarna bara genom
internaliseringen.
Brott är enligt detta synsätt en del av ett bredare
spektrum av avvikande beteenden, vilka inkluderar
olyckor, mobbning, skolk och lättsinne vad gäller hem,
skola och arbete, förmögenhetsbrott, familjeproblem och
vissa sjukdomar etc.
Brottslingen tycks ha liten kontroll över de egna
önskningarna. När sådana önskningar kommer i konflikt
med långvariga intressen, är det de som saknar självkontroll
som agerar utifrån ögonblickets önskan, medan de med
högre självkontroll styrs av de restriktioner som agerandets
konsekvenser medför för familj, vänner och lagen. Valet för
den med bristande självkontroll blir kortsiktiga fördelar
framför långsiktiga kostnader.
Det kriminella agerandet styrs alltså främst av
kortsiktigt nöje och bara i andra hand av hotet om långvarig
bestraffning. Det faktum att nöje och bestraffning är
tidsavvägda i sina överväganden är av enorm betydelse för
effektiviteten i sanktionerande system.
Idén om låg självkontroll är kompatibel med
observationen att kriminella handlingar inte kräver någon
speciell duglighet, behov eller motivation: de är i denna
mening tillgängliga för alla.
Brist på självkontroll förutsätter inte brott och kan
motverkas av situationens förutsättningar eller andra
hämmande egenskaper hos individen. Det måste alltså slås
fast att brott inte är någon automatisk eller nödvändig
konsekvens av låg självkontroll. Man skulle kunna säga att
låg självkontroll är en nödvändig men inte en tillräcklig
förutsättning för brott.
Brott är kortsiktiga, kringgärdade händelser som
förutsätter en särskild uppsättning nödvändiga villkor. Dit
hör t.ex. aktivitet, tillfälle, motståndare, offer, varor, fysisk
tillgänglighet och frånvaro av hot om omedelbar
bestraffning. Dessa villkor kan förändras utifrån tids- och
rumsperspektiv och påverkar därmed brottsfrekvensen.
Självkontroll däremot hänför sig till relativt stabila
skillnader mellan individer i benägenheten att begå brott
eller likvärdiga handlingar.
Låg självkontroll är inte skapad av skolning, omsorg
eller internalisering, i stället tyder den på frånvaro av
skötsel och skolning. Självkontroll som konsekvens är
osannolik med frånvaro av ambitionen att skapa den.
Utifrån denna analys skulle man kunna karakterisera
kriminella handlingar på följande sätt:
a) De innebär omedelbar belöning av önskningar. Det
tenderar till en ''här och nu''-orientering hos dem som
saknar självkontroll.
b) De innebär lätta och enkla belöningar. Man tenderar
att sakna uthållighet, tålamod eller motståndskraft.
c) De är riskfyllda och spännande. Man tenderar att vara
äventyrlig, aktiv och ''fysisk'' (i motsats till verbal).
d) De innebär få eller magra långsiktiga vinster.
Interferens finns ofta därför med långsiktiga problem med
jobb, familj och vänner, dvs. brist på stabilitet i relationer,
man visar litet intresse för konsekvenser på lång sikt.
e) De kräver i allmänhet inte särskilt stor skicklighet
eller planering.
f) De resulterar i smärta och besvär för offret, dvs.
förövarna tenderar att vara självcentrerade, likgiltiga eller
okänsliga inför andras lidande och behov (det betyder inte
att brottslingar är ovänliga och osällskapliga, tvärtom kan
de ha upptäckt de enkla och lätta kortsiktiga belöningarna
av charm och generositet).
g) De människor som saknar självkontroll tenderar även
att följa omedelbara impulser som inte är kriminella, t.ex.
röka, dricka, använda droger, spela, lämna barn utan
tillsyn. Man tenderar att ha minimal tolerans inför
frustrationer och liten möjlighet att svara på konflikter
genom verbala aktiviteter (hellre fysiska).
Stanfordforskarna slår fast att effektiv internalisering
alltid är möjlig oavsett individuella egenskaper. Detta
fokuserar på barnuppfostran. För att lära ett barn
självkontroll förutsätts, 1) styrande av barnets beteende, 2)
registrerande av avvikande beteende, 3) korrigerande av
sådant beteende.
Föräldrars omsorg för välgång och beteende hos barnet
är ett nödvändigt villkor för en framgångsrik uppfostran.
Tillsyn och noterande av bristande självkontroll,
korrigerande av felaktigt beteende är centrala.
Korrigeringen behöver inte vara legal eller fysisk. En
missnöjesyttring från en människa som bryr sig om en är en
av de mest verkningsfulla sanktionerna. Att bygga upp
självkontroll har alltså inget med grymhet eller hårdhet att
göra. Men det är värt att notera att belöningar för korrekt
beteende inte är tillräckligt för att bygga upp en
självkontroll. Felaktigt beteende måste korrigeras.
Några viktiga iakttagelser
Utifrån denna syn på brott och brottslingar kan en del
viktiga iakttagelser göras och vissa slutsatser dras.
Låg självkontroll hos en generation leder till hög risk för
låg självkontroll även hos nästa.
Skillnaderna i benägenhet för brott (dvs. grad av
självkontroll) är relativt stabil över längre perioder för
enskilda individer.
Empiriska studier visar att olika typer av brottslighet
ofta har en likartad ålderskurva. Den växer från 10--11
årsåldern kraftigt upp till en kulmen kring 17--18 år varefter
den avklingar.
Brott är alltså i hög grad kopplat till ungdom (tonåren),
dessutom till situationer av tillgänglighet och av undvikande
av upptäckt.
I alla samhällen är familjestabilitet negativt korrelerad
med brott, både på individuell och aggregerad nivå.
Det finns ett gammalt talesätt att ''tillfället gör tjuven''.
Det är fel utifrån denna analys. En människa som införlivat
sitt samhälles värdesystem och lärt sig inre självkontroll
förändras inte av att tillfälle till brott ges.
Några konklusioner
Huvuddelen av forskningen visar att åtgärder från det
kriminalpolitiska systemet har liten betydelse för brottens
omfattning.
Politiken borde i stället inriktas främst på familj men
också på den kompletterande internalisering som förskola
och skola kan ge samt på den övriga livsmiljöns signaler,
vilka kan påverkade graden av uppbyggande av
självkontroll.
Prevention måste alltså vara huvudstråket i ambitionen
att vända brottskurvorna nedåt.
Lasse Strömstedt brukar peka på att en uppskjuten
alkoholdebut skulle påverka brottsbenägenheten under
ungdomsåren. Tidiga alkoholvanor leder lätt över i andra
drogvanor, vilka i sin tur kräver stora pengar. Stora pengar
kan bara hämtas in genom brottslighet. Detta råd att aktivt
bidra till uppskjuten (eller förhindrad) alkoholdebut
överensstämmer med teorin för självkontroll.
Vuxnas insatser betyder något för att få barn och unga
att avstå från omedelbar tillfredsställelse till förmån för
långsiktiga vinster. Detta enkla synsätt kan alla oavsett
utbildning bidra med i internaliseringsarbetet. Föräldrar
och andra vuxna som har ansvar för barnuppfostran är alltså
en viktig målgrupp i den effektiva politik som är möjlig att
bedriva.
Höjd upptäktsrisk, fasthet och konsekvens är viktiga
signaler i detta preventiva arbete. De försök med
ungdomspoliser som gjorts tyder på att ett sådant arbete är
framgångsrikt.
Behandling
Inget samhälle är fullkomligt. Under all överskådlig tid
kommer det att finnas brott och brottslingar. Även om en
nationell brottspreventiv strategi skulle vara mycket
framgångsrik (och det är den om alla goda krafter
samverkar för den) så kommer det ändå att finnas en grupp
som begår brott.
Även om det är svårt att ändra graden av självkontroll
hos vuxna människor så är det inte helt omöjligt. Många
modeller för behandling av alkoholism bygger t.ex. på ett
synsätt som är analogt med den ovanstående brottsteorin.
Det första steget för en alkoholist är att erkänna att man är
det. Med ett sådant medvetande tränas man till att
kontrollera sitt eget beteende (''jag vet att jag är alkoholist
men jag kan leva ett gott liv genom att avstå från bruket av
alkohol''). Såvitt jag kan bedöma är dessa
behandlingsmodeller relativt framgångsrika.
På samma sätt tror jag att det är möjligt att till viss grad
reinternalisera människor och på så sätt bygga upp en viss
del självkontroll hos sådana som hamnat i brottets bana. Jag
tror att det förutsätter en grundläggande syn på en sådan
människas unika värde och integritet hos dem som deltar i
sådan vård. Jag tror också att det förutsätter arbete i mycket
små gemenskaper, där närhet och mänsklig gemenskap kan
utvecklas. Österåkermodellen för narkotikabrottslingar är
ett exempel på en sådan behandlingsideologi, enligt min
bedömning.
En nationell brottspreventiv strategi
Det torde stå klart att inriktningen av politiken att
begränsa brottsligheten får helt nya dimensioner med det
synsätt som redovisas ovan. Det är klart viktigt att ha ett
fungerande rättssystem i form av polis, åklagare, advokater,
domstolar och kriminalvårdsinrättningar. Formerna för
dessa insatser skall givetvis diskuteras och penetreras. Men
skall vi ha en politik som bryter brottskurvan nedåt krävs
mycket mer.
Det är klart mycket viktigt att påverka den s.k.
tillfällesstrukturen, dvs. att minimera tillfällena till brott
genom olika säkerhetsåtgärder. Det skulle kunna minska
brottsfrekvensen, men inte brottsbenägenheten.
Den preventiva huvudstrategin bör bygga på följande
ansatser:
1) Kraftfulla insatser för att medvetandegöra föräldrar
om betydelsen av uppbyggande av en inre självkontroll hos
barn och ungdom.
2) Motsvarande insatser för alla andra som är
involverade i barns uppfostran, t.ex. förskola och skola,
socialvård samt andra institutioner.
3) Kraftfullt informerande insatser för att klargöra
betydelsen av uppskjuten alkoholdebut för förhindrande av
brottslighet.
4) Tidiga och kraftfulla reaktioner på debuterande
brottslingar i ålder 10--15 år. När straffmyndighetsåldern på
15 år uppnåtts kan det redan vara för sent att förhindra en
brottskarriär. Dessvärre är nuvarande system med
överlämnande till socialtjänsten av sådana ungdomar i det
närmaste verkningslös bl.a. på grund av för hög
arbetsbelastning där av andra skäl. Här kan t.ex. en
satsning på särskilda ungdomspoliser vara av betydelse.
5) Ett långsiktigt arbete för familjestabilitet.
6) Brottspreventiva utgångspunkter genom försök till
reinternalisering av brottslingar skall prägla
behandlingsideologin. Förändring av självkontrollen kan
ske i viss mån genom arbete i små gemenskaper och där den
behandlande betraktas utifrån sitt unika värde och sin
integritet.
Regeringen bör få i uppdrag att ta fram ett program för
en nationell brottspreventiv strategi enligt de synsätt som
redovisats ovan.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av ett program för en
nationell brottspreventiv strategi.
Stockholm den 17 januari 1994
Ingvar Svensson (kds)