av Karl Gustaf Sjödin och Harriet Colliander (nyd)
Målsägandes rätt i förundersökningen
Målsägandens möjligheter att reparera den skada som
ett brott åstadkommer är beroende av huruvida brottet
klaras upp i en brottmålsprocess med fällande dom.
Målsägandes möjligheter att påverka utgången av den
inledande förundersökningen kan vid första påseende
tyckas vara väl tilltagna i Rättegångsbalken -- men
erfarenheter har visat att rättsstödet inte är tillräckligt.
Denna motion utmynnar i ett förslag, som innebär att
lydelsen i RB 23:18 samt RB 23:19 ändras genom ett tillägg
där målsäganden garanteras samma rätt att begära
kompletterande förhör och annan utredning i
förundersökningar som den misstänkte har tilldelats.
Motivering
Varje brott kan beskrivas som en störning av den
allmänna ordningen och säkerheten. Samhällsordningens
komplexitet leder till att de brottsbekämpande
myndigheternas uppgift -- att utreda störningar -- blir
svårare. Bevisningen i brottsutredningarna är inte bara svår
att finna, det kan t o m vara ett pedagogiskt problem att
presentera kausala samband i moderna, sofistikerade
förmögenhetsbrott.
I de mest komplicerade förmögenhetsbrotten måste man
idag ifrågasätta, såväl åklagarnas som de utredande
polismännnens kapacitet, att själva förstå vilken tyngd en
enskild omständighet kan få i bevisföringen. Ofta är den
drabbade målsäganden, dvs det företag som har utsatts för
brottsangreppet, den som bäst kan förebringa den
nödvändiga klarheten om vad som har hänt.
Det enskilda intresset
För målsäganden -- och den allmänna preventionen -- är
det viktigt att skadan av brott (den fysiska, den
ekonomiska, den ideella) repareras. Samhällets
sanktionssystem måste bl a innebära att en olaglig
besittningsrubbning icke tillåts bestå. Målsägandens
intresse av att få brottsskadan reparerad är idag sekundär
för de brottsbekämpande myndigheterna.
Myndigheterna är inriktade mot skuldfrågan
RB 23:2 -- ''Under förundersökningen skall utredas vem,
som skäligen kan misstänkas för brottet och om tillräckliga
skäl föreligga för åtal mot honom....'' Förundersökningen
syftar inte till att utreda omfattningen av brottsskadorna.
Eftersom den enskilde prioriterar sitt enskilda intresse
dvs skadeståndsanspråket kommer, ur hans synpunkt,
förundersökningen att vara bristfällig när skadans
omfattning inte har utretts. Varje civilrättslig
skadeståndstalan, där anspråket kan härledas ur en brottslig
gärning, kommer att gillas så länge ersättningsanspråket
icke överstiger de belopp som gärningsmannen har medgivit
i brottmålet. Om, emellertid, käranden skulle få för sig att
presentera ett skadeståndsanspråk som är högre, men
motsvarar den verkliga skadan, kommer sannolikt
bevisbördan att bli denne övermäktig. Risken att gå
förlorande ur en sådan tvist är mycket hög. Förloraren
betalar som bekant motpartens rättegångskostnader.
Nedlagda, avbrutna och förhindrade förundersökningar
Polisens resurser (ekonomiska och personella) att utreda
enkla mål är goda. Motsatsen gäller ärenden av
komplicerad natur. Man kan inte begära av
generalistutbildade polismän att de skall kunna sätt sig in i
komplexa produktionssystem, för vilket det inte ens finns
enhetliga regler att taga del av. De moderna
kunskapsbrotten är icke sällan ''innovationer'', utförda av
skickliga tekniker och administratörer. Deras möjlighet att
vilseleda utredande amatörer (polis, åklagare) vilka
befinner sig på främmande mark är givetvis avsevärd,
särskilt när det rör sig om s k intern brottslighet. Om
förundersökningar nedlägges, avbryts eller aldrig inleds
därför att ärendet i dess helhet är komplicerat eller
kostsamt att klarlägga, bör skälet aldrig få vara att man inte
lyckats förstå sambanden mellan de relevanta
omständigheterna i händelserna. Om myndigheterna hela
tiden väljer de enkla ärendena och avskriver de
komplicerade leder detta till rättsförluster för målsäganden.
Målsägandens rätt att bevaka sitt enskilda intresse
Enligt RB 23:18 och RB 23:19 tillförsäkras den
misstänkte en möjlighet att komplettera förundersökningen
med förhör och annan utredning. Genom ett tillägg
(målsäganden) skulle denna rätt även omfatta brottsoffret --
målsäganden:
Rättegångsbalken, RB 23:18:
''Då förundersökningen kommit så långt att någon
skäligen misstänks för brottet, skall han, då han hörs,
underrättas om misstanken.
(Målsäganden), Den misstänkte och hans försvarare har
rätt att fortlöpande, i den mån det kan ske utan men för
utredningen, ta del av vad som har förekommit vid
undersökningen. De har vidare rätt att ange den utredning
de anser önskvärd och i övrigt anföra vad de anser är
nödvändigt. Underrättelse härom skall lämnas eller sändas
till
(målsäganden), den misstänkte och hans försvarare,
varvid skäligt rådrum skall beredas dem. Åtal får inte
beslutas, innan detta har skett. På begäran av
(målsäganden), den misstänkte eller hans försvarare
skall förhör eller annan utredning äga rum, om detta kan
antas vara av betydelse för undersökningen. Om en sådan
begäran avslås skall skälen för detta anges. Innan åklagaren
beslutar i fråga om åtal, får han hålla ett särskilt
sammanträde med
(målsäganden), den misstänkte eller hans försvarare, om
detta kan antas vara till fördel för åtalsbeslutet eller för
sakens fortsatta handläggning i övrigt.''
Vidare RB 23:19. Första stycket:
''Har undersökningsledaren, ehuru han slutfört den
utredning han anser erforderlig, ej bifallit begäran, som
avses i 18 § andra stycket, eller förmenar
(målsäganden), den misstänkte, att annan brist i
utredningen föreligger, må han göra anmälan därom hos
rätten.''
Resultatet skulle bli:
Målsäganden skall på samma sätt underrättas om att
förundersökningen är avslutad. Målsäganden skulle ha
samma rätt att komplettera förundersökningen med förhör
och annan utredning som den misstänkte har.
Målsäganden skall i likhet med den misstänkte ha
möjligheten att anmäla brister i förundersökningen till
rätten i de fall där åklagaren ej bifallit begäran om
utredning enligt 18 § andra stycket.
Sammanfattning
Eftersom en fällande brottmålsdom är en avgörande
förutsättning för bifall till en skadeståndstalan måste
målsäganden ha rätt att påverka processmaterialet genom
egna initiativ under förundersökningen.
Detta är uppenbart i komplicerade brottsutredningar
där målsägandens samlade kompetens är nödvändig för att
bevisa brott.
Målsägandens ställning i kriminalprocessen skulle
förstärkas i och med möjligheten att bevaka det enskilda
intresset i brottmålet genom denna ändring i brottsbalken --
till gagn för det allmänna rättsmedvetandet.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen beslutar anta ett förslag till tillägg om
målsäganden i 23 kap. 18 § rättegångsbalken enligt vad i
motionen anförts,
2. att riksdagen beslutar anta ett förslag till tillägg om
målsäganden i 23 kap. 19 § rättegångsbalken enligt vad i
motionen anförts.
Stockholm den 25 januari 1994
Karl Gustaf Sjödin (nyd)
Harriet Colliander (nyd)