I april 1988 ändrades reglerna om anhållande och
häktning med anledning av den praxis som utvecklats vid
tolkning av Europakonventionen till skydd för de mänskliga
rättigheterna och de grundläggande friheterna.
Syftet var att minska tiden mellan ett anhållande och
häktningsförhandling. Enligt huvudregeln skall åklagaren
nu inge häktningsframställning till domstolen samma dag
som han beslutat om anhållande och samma dag skall
domstolen även enligt huvudregeln hålla
häktningsförhandling. Speciella omständigheter kan ge
möjlighet till viss tidsutdräkt men häktningsförhandling får
aldrig hållas senare än fyra dygn efter det faktiska
frihetsberövandet.
Även om förändringen vidtagits utifrån en ambition att
förbättra situationen för frihetsberövade så har
utvecklingen gått dithän att många idag anser att
nackdelarna även för denna kategori är större än
fördelarna.
Domstolsverket (DV) företog 1989 på regeringens
uppdrag en utvärdering (Rapport 1989:9). Av denna
framgår bl.a. att antalet beslut vid tingsrätterna i
häktningsfrågor ökat med 29 procent.
Det påtalas i rapporten att den misstänktes möjlighet att
få viss av honom själv önskad advokat som offentlig
försvarare minskat genom att häktningsförhandlingar hålls
under veckoslut. Vidare att advokaterna anser att kortare
tidsfrister innebär svårigheter att få fram ett tillräckligt
utredningsmaterial vilket ökar risken för onödiga
häktningar.
Det konstateras också i rapporten att häktningsreformen
har medfört betydande kostnadsökningar för statsverket.
En arbetsgrupp -- vari ingått domare, åklagare,
poliser/kriminalvårdare och advokater -- som företagit en
översyn av jourhäktningsföreskrifterna i Stockholms län
och Gotlands län har i en skrivelse av den 25 maj 1993 till
Justitiedepartementet erinrat om de nackdelar som DV
konstaterat i sin rapport.
Arbetsgruppen har vidare påpekat att antalet häktade
fortsatt att stiga och att det nu är svårt att ordna plats trots
att antalet häktesplatser i riket ökat under senare år.
Häktade får förvaras på andra orter vilket är en nackdel för
brottsutredningen och föranleder ökade resekostnader.
Med de förkortade tidsfristerna finns inte lika stora
möjligheter som tidigare att låta anhållen, istället för att
häktas, bli föremål för annan åtgärd, genom exempelvis
kriminalvårdsorganisationens försorg eller att bli överförd
till behandlingshem.
Arbetsgruppen avslutar med att framhålla att det i
dagens kärva ekonomiska situation är angeläget att
använda tillgängliga resurser på bästa sätt. Det gör vi inte
om ett onödigt stort antal människor häktas och när ett
onödigt stort antal häktningsförhandlingar hålls under
veckoslut och helgdagar.
Såvitt jag känner till har man från
Justitiedepartementets sida varken besvarat skrivelsen eller
vidtagit några åtgärder. Det är uppseendeväckande och
oroande. I Norge och Finland har man utifrån tolkningen
av samma Europakonvention inom ''fyradygnsramen'' löst
situationen på ett mycket mer ändamålsenligt och
pragmatiskt sätt.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av en översyn av
reglerna om anhållande och häktning.