Det är i många fall svårt för åklagaren att bevisa att ett
barn som utsatts för ett sexuellt övergrepp också utsatts för
våld eller hot. Konsekvensen blir att gärningsmannen får en
mildare påföljd eftersom brottet inte anses vara lika grovt.
När ett barn utsätts för ett sexuellt övergrepp utnyttjar en
vuxen människa sitt fysiska och psykiska övertag. I ett
rättssäkert samhälle krävs att hänsyn tas till det faktum att
barn befinner sig i en svag och utsatt position. I regeringens
proposition 1991/92:35 rörande sexuella övergrepp mot
barn sägs att det är viktigt att barn skyddas mot övergrepp
och att dessa tankar ska förstärkas genom att samhället
markerar ''det allvar med vilket sexuella övergrepp mot
barn måste ses''. Effekten av uttalandet kan emellertid inte
utläsas i dagens lagstiftning rörande sexualbrott. Skillnaden
i straffvärde mellan våldtäkt och sexuellt utnyttjande av
underårig visar detta.
Sexuellt utnyttjande av underårig föreligger då någon
har ''sexuellt umgänge med den som är under 18 år och som
är hans avkomling eller står under hans fostran eller för vars
vård eller tillsyn han har att svara på grund av myndighets
beslut''. Här uppställs inga krav på tvång. Om den som
begått handlingen ''visat särskild hänsynslöshet mot den
underårige eller om brottet på grund av dennes låga ålder
eller annars är att anses som grovt,'' döms denne till grovt
sexuellt utnyttjande.
För våldtäkt krävs tvång. Endast den som ''tvingar
annan till samlag eller därmed jämförligt sexuellt umgänge
genom våld eller genom hot som innebär eller för den
hotade framstår som trängande fara, döms för våldtäkt''.
Våldtäkten anses vara grov ''om våldet var livsfarligt eller
om den som begått gärningen tillfogat allvarlig skada eller
allvarlig sjukdom eller, med hänsyn till tillvägagångssättet
eller offrets låga ålder eller annars, visat särskild
hänsynslöshet eller råhet''.
Straffet för våldtäkt är två till sex år, för grov våldtäkt
fyra till tio år. För sexuellt utnyttjande av minderårig är
straffet högst fyra år, för grovt sexuellt utnyttjande lägst två
högst åtta år. Här återfinns en skillnad i sexualbrottens
straffvärde.
I Ds 1993:80 ''Ökat skydd för barn'' framförs tankar att
maximistraffet för grovt sexuellt utnyttjande av underårig
ska höjas från fyra till sex års fängelse. Förslaget bygger
delvis på ett resonemang som departementschefen förde i
proposition 1991/92:35 Sexuella övergrepp på barn, m.m. I
propositionen anför departementschefen:
Jag delar dock den uppfattning som Justitieutskottet
redovisat i betänkandet, nämligen att ett sexuellt övergrepp
utan inslag av våld, hot eller dylikt, mot en person som i och
för sig är värnlös inte bör kallas för våldtäkt. Som
Justitieutskottet har framhållit i betänkandet och som också
framhållits av flera remissinstanser såväl i utskottsärendet
som i detta ärende kan det däremot i vissa fall förekomma
inslag som gör att ett sexuellt utnyttjande ter sig lika
straffvärt som våldtäkt.
Detta är i högsta grad fallet vad gäller sexuellt
utnyttjande av underårig. Här utnyttjas ett barns fysiska
och psykiska värnlöshet. I flera fall av övergrepp på barn
har åklagaren haft svårt att styrka att ett tvång har
förekommit. Lika fullt är den handling barnet utsatts för
fruktansvärd.
Det specifika tvånget har en underordnad betydelse då
ett barn utsätts för ett sexuellt övergrepp. Barn har ett helt
annat utgångsläge än vuxna. Möjligheterna att stå emot
tvång är små. Barn är fysiskt underlägsna, det krävs inte
mycket våld då ett barn utsätts för ett sexuellt övergrepp.
Märken på ben och armar saknas därför, inget yttre tecken
på våld kan påvisas. Livserfarenhet och därmed
referensramar för vad som är acceptabla handlingar saknas.
Ju yngre ett barn är desto större är sannolikheten att barnets
sociala och personliga mognad begränsar dess möjligheter
att värja sig mot det som sker. Barn kan inte alltid urskilja
vad som är rätt och fel, vad det ska behöva utsättas för. Ett
hot från en närstående vuxen behöver inte alltid framstå för
den hotade som trängande fara för att det ska vara
allvarligt. Då en vuxen hotar med utebliven kärlek kan
detta innebära ett lika stort hot som hot om fysiskt våld.
Då det är mycket svårare att bevisa tvång i fall där
brottsoffret är underårigt måste straffsatsen anpassas till det
skilda utgångsläget för barn och vuxna. Brottet sexuellt
utnyttjande av underårig bör därför anses vara lika allvarligt
som våldtäkt. Detsamma gäller för grovt sexuellt
utnyttjande av underårig respektive grov våldtäkt.
Ett samhälle som präglas av rättssäkerhet, är ett
samhälle där barn och vuxna behandlas likvärdigt, ett
samhälle där hänsyn tas till vuxna och barns skilda fysiska
och psykiska styrka. Ett barn som utsätts för ett sexuellt
övergrepp med eller utan påvisbart tvång skadas lika illa.
Att jämställa sexuellt utnyttjande av underårig med
våldtäkt vad gäller straffsatsen är ett led i detta arbete.
Justitiedepartementets förslag om en ändring i
straffmaximum för grovt sexuellt utnyttjande är inte
tillräckligt. En översyn av sexualbrottens straffvärde bör
göras i ett bredare sammanhang.
Reglerna för häktning i 24 kap 1 § rättegångsbalken
gäller endast den som på sannolika skäl är misstänkt för ett
brott för vilket är föreskrivet fängelse ett år eller däröver.
Då ett lägsta straff för sexuellt utnyttjande av underårig
saknas idag försvårar den gällande straffsatsen åklagarens
möjlighet att häkta en misstänkt person. Ett minimistraff på
lägst ett år för sexuellt utnyttjande av underårig bör därför
införas.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet att likställa straffvärdet
mellan våldtäkt och sexuellt utnyttjande av underårig,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att införa ett minimistraff på lägst
ett år för sexuellt utnyttjande av underårig.
Stockholm den 21 januari 1994
Harald Bergström (kds)