Det är i många fall svårt för åklagaren att bevisa att ett barn som utsatts för ett sexuellt övergrepp också utsatts för våld eller hot. Konsekvensen blir att gärningsmannen får en mildare påföljd eftersom brottet inte anses vara lika grovt. När ett barn utsätts för ett sexuellt övergrepp utnyttjar en vuxen människa sitt fysiska och psykiska övertag. I ett rättssäkert samhälle krävs att hänsyn tas till det faktum att barn befinner sig i en svag och utsatt position. I regeringens proposition 1991/92:35 rörande sexuella övergrepp mot barn sägs att det är viktigt att barn skyddas mot övergrepp och att dessa tankar ska förstärkas genom att samhället markerar ''det allvar med vilket sexuella övergrepp mot barn måste ses''. Effekten av uttalandet kan emellertid inte utläsas i dagens lagstiftning rörande sexualbrott. Skillnaden i straffvärde mellan våldtäkt och sexuellt utnyttjande av underårig visar detta.
Sexuellt utnyttjande av underårig föreligger då någon har ''sexuellt umgänge med den som är under 18 år och som är hans avkomling eller står under hans fostran eller för vars vård eller tillsyn han har att svara på grund av myndighets beslut''. Här uppställs inga krav på tvång. Om den som begått handlingen ''visat särskild hänsynslöshet mot den underårige eller om brottet på grund av dennes låga ålder eller annars är att anses som grovt,'' döms denne till grovt sexuellt utnyttjande.
För våldtäkt krävs tvång. Endast den som ''tvingar annan till samlag eller därmed jämförligt sexuellt umgänge genom våld eller genom hot som innebär eller för den hotade framstår som trängande fara, döms för våldtäkt''. Våldtäkten anses vara grov ''om våldet var livsfarligt eller om den som begått gärningen tillfogat allvarlig skada eller allvarlig sjukdom eller, med hänsyn till tillvägagångssättet eller offrets låga ålder eller annars, visat särskild hänsynslöshet eller råhet''.
Straffet för våldtäkt är två till sex år, för grov våldtäkt fyra till tio år. För sexuellt utnyttjande av minderårig är straffet högst fyra år, för grovt sexuellt utnyttjande lägst två högst åtta år. Här återfinns en skillnad i sexualbrottens straffvärde.
I Ds 1993:80 ''Ökat skydd för barn'' framförs tankar att maximistraffet för grovt sexuellt utnyttjande av underårig ska höjas från fyra till sex års fängelse. Förslaget bygger delvis på ett resonemang som departementschefen förde i proposition 1991/92:35 Sexuella övergrepp på barn, m.m. I propositionen anför departementschefen:
Jag delar dock den uppfattning som Justitieutskottet redovisat i betänkandet, nämligen att ett sexuellt övergrepp utan inslag av våld, hot eller dylikt, mot en person som i och för sig är värnlös inte bör kallas för våldtäkt. Som Justitieutskottet har framhållit i betänkandet och som också framhållits av flera remissinstanser såväl i utskottsärendet som i detta ärende kan det däremot i vissa fall förekomma inslag som gör att ett sexuellt utnyttjande ter sig lika straffvärt som våldtäkt.
Detta är i högsta grad fallet vad gäller sexuellt utnyttjande av underårig. Här utnyttjas ett barns fysiska och psykiska värnlöshet. I flera fall av övergrepp på barn har åklagaren haft svårt att styrka att ett tvång har förekommit. Lika fullt är den handling barnet utsatts för fruktansvärd.
Det specifika tvånget har en underordnad betydelse då ett barn utsätts för ett sexuellt övergrepp. Barn har ett helt annat utgångsläge än vuxna. Möjligheterna att stå emot tvång är små. Barn är fysiskt underlägsna, det krävs inte mycket våld då ett barn utsätts för ett sexuellt övergrepp. Märken på ben och armar saknas därför, inget yttre tecken på våld kan påvisas. Livserfarenhet och därmed referensramar för vad som är acceptabla handlingar saknas. Ju yngre ett barn är desto större är sannolikheten att barnets sociala och personliga mognad begränsar dess möjligheter att värja sig mot det som sker. Barn kan inte alltid urskilja vad som är rätt och fel, vad det ska behöva utsättas för. Ett hot från en närstående vuxen behöver inte alltid framstå för den hotade som trängande fara för att det ska vara allvarligt. Då en vuxen hotar med utebliven kärlek kan detta innebära ett lika stort hot som hot om fysiskt våld.
Då det är mycket svårare att bevisa tvång i fall där brottsoffret är underårigt måste straffsatsen anpassas till det skilda utgångsläget för barn och vuxna. Brottet sexuellt utnyttjande av underårig bör därför anses vara lika allvarligt som våldtäkt. Detsamma gäller för grovt sexuellt utnyttjande av underårig respektive grov våldtäkt.
Ett samhälle som präglas av rättssäkerhet, är ett samhälle där barn och vuxna behandlas likvärdigt, ett samhälle där hänsyn tas till vuxna och barns skilda fysiska och psykiska styrka. Ett barn som utsätts för ett sexuellt övergrepp med eller utan påvisbart tvång skadas lika illa. Att jämställa sexuellt utnyttjande av underårig med våldtäkt vad gäller straffsatsen är ett led i detta arbete. Justitiedepartementets förslag om en ändring i straffmaximum för grovt sexuellt utnyttjande är inte tillräckligt. En översyn av sexualbrottens straffvärde bör göras i ett bredare sammanhang.
Reglerna för häktning i 24 kap 1 § rättegångsbalken gäller endast den som på sannolika skäl är misstänkt för ett brott för vilket är föreskrivet fängelse ett år eller däröver. Då ett lägsta straff för sexuellt utnyttjande av underårig saknas idag försvårar den gällande straffsatsen åklagarens möjlighet att häkta en misstänkt person. Ett minimistraff på lägst ett år för sexuellt utnyttjande av underårig bör därför införas.
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet att likställa straffvärdet mellan våldtäkt och sexuellt utnyttjande av underårig,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att införa ett minimistraff på lägst ett år för sexuellt utnyttjande av underårig.
Stockholm den 21 januari 1994 Harald Bergström (kds)