Fängelsestraff på livstid stadgas f.n. förutom för vissa av
krigsartiklarna i nuvarande 22 kap. BrB, för 13 olika brott.
Dessa är mord, människorov, grov mordbrand, grov
allmänfarlig ödeläggelse, grovt sabotage, grov kapning av
luftfartyg och grovt luftfartssabotage, uppror, högförräderi,
trolöshet vid förhandling med främmande makt,
egenmäktighet vid förhandling med främmande makt, grovt
spioneri och folkmord.
De som döms till fängelse på livstid blir enligt fast praxis
som regel benådade. Straffet omvandlas till ett tidsbestämt
fängelsestraff på vanligtvis mellan 14 och 16 år. Från detta
sker villkorlig frigivning enligt vanliga regler.
Livstids fängelsestraff utdöms i praktiken mycket sällan.
Under åren 1965--1984 nyintogs i kriminalvårdsanstalt
sammanlagt 36 livstidsfångar. 1985--1988 nyintogs 12
livstidsfångar. För tiden 1989--1990 nyintogs 13
livstidsfångar (6 år 1989 och 7 år 1990). Under vardera av
åren 1991 och 1992 nyintogs 4 livstidsfångar.
Detta antal kan jämföras med totala antalet nyintagna i
fängelse som exempelvis år 1991 uppgick till 13 422
och 1992 till 13 836.
Man
kan säga att utsättande av livstidsstraff i en
straffskala innebär ett tomt hot eftersom alla vet att den
dömde blir benådad och släpps ut efter i regel sju år i
anstalt. Trovärdigheten i straffsystemet skadas av straff som
inte upprätthålls i praktiken. Livstidsstraffet är till sin natur
tidsobestämt och dess reella längd bestäms inte av domstol
utan av regeringen. Tidsobestämdheten gör att det strider
mot grundläggande straffrättsliga principer om rättvisa och
förutsebarhet. Härigenom framstår det som inhumant.
Tidsobestämda straff har utmönstrats ur straffrätten.
Ett avskaffande av livstidsstraff får givetvis inte, som
skett i Norge, leda till en höjning av maximistraffet. I
samband med avskaffandet av livstidsstraffet ansåg man sig
i Norge böra höja maximistraffet till fängelse i 21 år vilket
är högst i Norden.
Livstidsstraffet är en förlegad påföljd. Det är inte
förenligt med en human kriminalpolitik. Det skulle ha ett
icke obetydligt symbolvärde att avskaffa livstidsstraffet då
det skulle markera en human utvecklingstendens på
straffrättens område.
Ett avskaffande av livstidsstraffet bör istället som regel
leda till en minskning av strafftiden. Långtidsstraff har
enligt såväl svenska som internationella erfarenheter
övervägande negativa verkningar. Fängelsestraffkommittén
föreslog visserligen inget avskaffande av livstidsstraffet,
men det finns med hänsyn till nya erfarenheter och
forskning skäl att pröva frågan på nytt.
Av sittande parlamentariska utredningar är
Straffsystemkommittén (1992:07) ''...enligt sina direktiv
oförhindrad att föreslå förändringar när det gäller
straffskalorna''. Detta skrev justitieutskottet i sitt
betänkande 1992/93:JuU5. I direktiven (1992:47) sägs inget
uttryckligen om livstidsstraffet. Slutbetänkandet skall
presenteras under andra halvåret 1995.
För att en noggrann prövning skall kunna ske är det
angeläget att tilläggsdirektiv utfärdas.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen hos regeringen begär att tilläggsdirektiv
lämnas till Straffsystemkommittén att utreda frågan om
livstidsstraffets ersättande med tidsbestämt straff.
Stockholm den 19 januari 1994
Hans Göran Franck (s)
Magnus Persson (s)
Ines Uusmann (s)
Lennart Nilsson (s)
Margareta Winberg (s)
Martin Nilsson (s)
Gunnar Thollander (s)
Viola Furubjelke (s)
Karl-Erik Svartberg (s)
Berndt Ekholm (s)