Nu gällande skattebrottslag trädde i kraft 1972 och
byggde på skattestrafflagutredningens betänkande SOU
1969:42, prop. 1971:10 samt skatteutskottets betänkande
1971:16. Tanken bakom den nya skattebrottslagen var att
endast de svårare fallen skulle lagföras. Tidigare hade även
tämligen bagatellartade fall behandlats av domstolarna.
Syftet var vidare att de mindre svåra fallen skulle korrigeras
genom administrativa påföljder, i huvudsak skattetillägg.
Den ena påföljden utesluter emellertid inte den andra. En
skattskyldig kan dömas till påföljd enligt skattebrottslagen
samtidigt som han/hon får betala skattetillägg.
Straffen i skattebrottslagen har jämställts med straffen
för allmänna förmögenhetsbrott enligt brottsbalken, såsom
stöld och förskingring. Maximistraffet är sex års fängelse.
Vidare kan dagsböter utdömas. Grovt skattebedrägeri
medför alltid fängelse och straffskalan är fängelse i lägst sex
månader och högst sex år. Grovt skattebedrägeri kan sägas
föreligga när den skattskyldige har undandragit mera
betydande belopp, eller när gärningen är av särskilt allvarlig
art. Detta är fallet när någon t.ex. har använt sig av
förfalskade handlingar eller oriktig bokföring.
Med stöd av ett antal rättsfall i HD kan man dra
slutsatsen att ett skattebedrägeri borde föranleda
frihetsstraff, om det undandragna beskattningsbara
beloppet uppgår till omkring 30.000 kronor.
Om man emellertid ser till praxis i de större tingsrätterna
under senare år tillämpas en betydligt mjukare syn på
skattebrott. Man skulle t.o.m. kunna säga att en ''hemlig''
straffskala för skattefusk utvecklats hos domstolarna.
Straffen blir klart lägre än för några år sedan utan att några
uttalanden i denna riktning gjorts av några demokratiskt
valda samhällsorgan.
Denna mera generösa syn på skattebrottslighet innebär
att 100.000 kronor i undanhållen skatt ger en månads
fängelse. 200.000 kronor två månaders fängelse, medan 2
milj. kronor renderar två års fängelse. Som jämförelse kan
nämnas att 30.000 kronor i undanhållen skatt år 1984 gav
fängelse.
Förutom att straffskalorna blivit allt mildare visar
statistik från riksskatteverket att allt färre döms till fängelse
överhuvudtaget. Sålunda dömdes 329 personer till fängelse
för skattebrott år 1984, medan antalet fängelsedomar 1987
hade sjunkit till 203. Av justitieutskottets betänkande
1989/90:JuU16 framgår att denna siffra hade sjunkit
ytterligare år 1988 då antalet dömda till fängelse för
skattebrott uppgick till endast 119 personer, eller enbart 27
% av det totala antalet skattebrottsdomar. Lika många fick
villkorlig dom och för hela 43 % blev straffet enbart böter.
Utvecklingen under senare år följer enligt uppgift från
skattemyndigheterna samma mönster.
Denna mjukare, icke-sanktionerade inställning till
skattebrott från domstolarnas sida är djupt beklaglig. Den
anknyter till det konservativa synsättet att brott mot staten
skall bedömas mildare än brott mot individen. I själva
verket är ett sådant betraktelsesätt grovt förledande och
självbedrägligt. Ytterst är det nämligen de många
individerna, d.v.s. den stora massan hederliga
skattebetalare, som är de stora förlorarna på
skattebrottsligheten. Denna missriktade tolerans mot
skattebrott från domstolarnas sida leder sannolikt också till
en uppluckring av skattemoral och samhällssolidaritet.
Justitieutskottet har vid tidigare behandling av motioner
med krav på skärpning av gällande skattebrottslagar
hänvisat till fängelsestraffkommitténs arbete. Några förslag
om skärpning av påföljderna för skattebrott framfördes
emellertid såvitt vi kunnat konstatera inte av denna
kommitté. I bet. 1990/91:JuU23 instämde utskottet i krav på
sådan straffskärpning med anledning av motion Ju638.
Uttalandet och tillkännagivandet till regeringen i frågan har
emellertid uppenbarligen inte resulterat i några åtgärder.
Att riksdagsbeslut på detta sätt ignoreras borde ha givit
anledning till reaktioner från utskottets sida vid
behandlingen av motion 1991/92:Ju621 i bet.
1991/92:JuU23. I detta betänkande hänvisar emellertid
utskottet till utredningar om den ekonomiska brottsligheten
och utgår från att regeringen skall återkomma i frågan,
vilket alltså regeringen, trots utskottets tidigare
tillkännagivande i frågan, inte gjort. Även vid behandling
av motion 1992/93:Ju632 hänvisar utskottet (bet.
1992/93:JuU21) till olika utredningar och rapporter. Det
finns mot ovanstående bakgrundsbeskrivning av faktiska
förhållanden ingen anledning att tro att ett fortsatt
utredande av en fråga där klarhet redan vunnits skulle
bringa problemet närmare en lösning.
Mot bakgrund av den urholkning av straffen för
skattebrott som de facto skett under senare år, en
urholkning som inte sanktionerats av riksdagen, finns det
nu välgrundad anledning för regering och riksdag att
kraftfullt markera att brott mot gemensamma
samhällsintressen skall leda till kännbara straffrättsliga
påföljder. Det lämpligaste sättet att göra en sådan
markering är att skärpa gällande skattebrottslag.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen hos regeringen begär förslag om skärpning
av gällande skattebrottslag.
Stockholm den 21 januari 1994
Bengt Silfverstrand (s)
Maja Bäckström (s)