Brottsförebyggande Rådet (BRÅ) har redovisat en
nedslående statistik vad gäller brottsutvecklingen i landet.
Uppgifterna visar att antalet anmälda brott sedan 1950 ökat
från 195 000 till 1,2 milj. Även om en förklaring kan vara
att anmälningsbenägenheten ökat, menar BRÅ att siffrorna
ändå i stort avspeglar den faktiska ökningen av
brottsligheten. Trots att den uppåtgående trenden brutits
under åren -91 och -92, vågar man ännu inte tolka detta som
ett allmänt trendbrott. Enligt BRÅ:s prognos fram till år
2000 kommer antalet brott att i genomsnitt öka med ca 25
000 årligen.
Behovet av kraftfulla åtgärder för att nedbringa
brottsligheten är således oförändrat stort. ''Att bryta
utvecklingen mot allt fler brott är en avgörande fråga för
allas vår trygghet i samhället'' heter det i regeringens
budgetproposition. I samma proposition anförs också att
alla åtgärder mot redan begångna brott kan ses som ett
misslyckande i ambitionen att förebygga och förhindra
brott. Det pekas på att det, utöver alla de faktorer av allmän
karaktär som är avgörande för tryggheten i samhället, också
behövs direkt riktade brottsförebyggande åtgärder.
Att behovet av brottsförebyggande verksamhet är allra
störst i storstadsregionerna bekräftas av BRÅ:s rapport.
Där framgår att ju mer urbaniserad en region är, desto
högre är såväl brottsnivån som brottsökningen. Allra högst
är brottsnivån i Stockholmsregionen.
Med tanke på den spridningseffekt brottsligheten har
och dess negativa påverkan på samhällsekonomin, ligger
det i hela landets intresse att söka bemästra
storstadsproblemen.
Ett synnerligen viktigt brottsförebyggande arbete utförs
sedan mer än 20 år av Frivårdens Behandlingscentral (FBC)
i Stockholm. Här arbetar ett team av psykologer,
psykoterapeuter, socialläkare, kuratorer, sjuksköterskor m
fl yrkesgrupper, som genom kunskap och lång erfarenhet
byggt upp en specialkompetens för arbetet med den
speciella och komplicerade problematik som finns hos
kriminalvårdens patienter.
Enligt samstämmiga uppgifter hotas verksamheten av
nedläggning. Skälet för detta har inte angetts vara
samhällsekonomisk, utan att den s k
normaliseringsprincipen skall fullföljas. Den i och för sig
goda tanken är att klienter som står under övervakning skall
ha exakt samma rätt som andra medborgare till samhällets
utbud av resurser, psykiatrisk sjukvård, psykoterapi m m.
Tyvärr torde inte normaliseringsprincipen fungera
särskilt väl i dessa sammanhang. Hälso- och sjukvården har
redan idag ett mycket stort åtagande som skall klaras med
försämrad ekonomi. Om den därutöver ensam skall ansvara
för kriminalvårdens klienter, krävs ökade resurser och en ny
''kulturkompetens'' som man idag inte förfogar över. Det
psykoterapeutiska arbetet inom frivården är uppbyggt för
att klara sin dubbla uppgift: att möta klientens behov och
att fungera brottsförebyggande. Att de enskilda klienterna
ges tillfälle att bearbeta sina problem minskar avsevärt
allmänhetens risker att bli brottsoffer. Antalet patienter hos
FBC var förra budgetåret 673 st.
I mars 1993 tillsatte regeringen en parlamentarisk
kommitté, Trygghetsutredningen, som har till uppgift att se
över rollfördelningen mellan de aktörer som har betydelse
för att skapa trygghet i det lokala samhället. Målet för
utredningen är att finna former för att upprätthålla lag och
ordning och för att tillgodose medborgarnas behov av skydd
mot brott. Utredningsarbetet skall vara avslutat före
utgången av mars 1995.
BRÅ har i sin ovan nämnda kriminalpolitiska rapport
pekat på behovet av en nationell brottsförebyggande
strategi. Där bör enligt BRÅ innefattas frågor om
huvudmannaskap för den brottsförebyggande
verksamheten, lokala brottsförebyggande program, en årlig
förbättrad brottsofferundersökning m m. I
budgetpropositionen uppger regeringen att man avser att
uppdra åt BRÅ att utarbeta ett sådant program.
Regeringen har alltså i både ord och handling visat att
man menar allvar i fråga om att ta itu med
brottsbekämpningen i allmänhet och det förebyggande
arbetet i synnerhet. Utredningsuppdragen bevisar också att
frågorna måste bli föremål för ytterligare belysning.
Det finns enligt min uppfattning inget som helst skäl för
att nu avveckla den typ av brottsförebyggande verksamhet
som bedrivs vid FBC i Stockholm. Den samlade kompetens
som finns där kan inte ersättas med splittrade insatser hos
flera samhällsorgan utan att det går ut över kvaliteten i
arbetet. Ett försämrat förebyggande resultat leder med
säkerhet till ytterligare ökad belastning på
kriminalvårdsanstalterna. En avveckling skulle med andra
ord vara ett samhällsekonomiskt vågspel.
Under alla förhållanden bör pågående och kommande
utredningsarbete avvaktas innan avveckling av fungerande
verksamhet genomförs.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om fortsatt behov av
brottsförebyggande verksamhet i den form den bedrivs av
Frivårdens Behandlingscentral i Stockholm.