De polisanmälda sexuella övergreppen mot kvinnor har
ökat dramatiskt under de senaste åren. Kvinnovåldet är ett
stort och svårt samhällsproblem. Det förekommer i alla
samhällsklasser och innehåller den största dolda
brottsligheten.
Att kvinnomisshandeln fortfarande till stor del är osynlig
beror förmodligen på att detta våld av många har betraktats
som en privat angelägenhet. Kanske inte så märkligt då
misshandel på enskild plats först 1982 föll under allmänt
åtal.
Som följd av att fler kvinnor anmäler övergrepp har
under senare år flera sexualmål uppmärksammats i Sverige.
Kritik har riktats mot vissa uttalanden som gjorts av rättens
ledamöter gällande kvinnors situation. En föråldrad
kvinnosyn kan ge resultatet att offret skuldbeläggs istället
för förövaren. Den rättsliga processen får inte leda till att
offret utsätts för ytterligare kränkningar.
Det är viktigt att den lagstiftning som finns tillämpas på
ett sätt som står i samklang med intentionerna bakom den.
Speciellt i sexualmål har det uttalats krav om en jämnare
könsfördelning bland nämndemännen för att uppnå denna
målsättning.
En jämn könsfördelning bland rättens ledamöter borde
vara en självklarhet. Det finns skillnader mellan kvinnors
och mäns syn i trovärdighetsfrågor, uppsåtsfrågor m.m.
Både kvinnors och mäns kunskaper och erfarenheter
behövs för rättvisa ställningstaganden.
Vi förordar en könskvotering av nämndemän -- i första
hand vid sexualbrott.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen hos regeringen begär förslag till en bättre
fördelning mellan män och kvinnor bland nämndemän.
Stockholm den 25 januari 1994
Ingegerd Sahlström (s)
Marianne Carlström (s)
Ulla Pettersson (s)
Lisbet Calner (s)
Margareta Israelsson (s)