För att något motverka den utbredda jämlikheten i
Högsta domstolen föreslår jag att Högsta domstolens
ordförande ges titeln riksdrots, därmed bekräftande dennes
särskiljande ställning.
När Konungens högsta domstol genom kungl.
förordning den 15 maj 1789 inrättades, uppgavs den
ursprungliga tanken att riksdrotsen, som utsetts till ledamot
samtidigt med att han utsågs till ordförande i Allmänna
beredningen, också skulle vara ordförande i högsta
domstolen och där avgiva konungens röster. Högsta
domstolen var dock och förblev utan ordförande in i vårt
århundrade, även om justitiestatsministern enligt 5 § 1809
års regeringsform i dess till 1840 års s.k.
departementalreform gällande lydelse alltid skulle vara
ledamot av högsta domstolen och då fungera såsom dess
ordförande.
Först enligt 5 § 1946 års lag om HD:s sammansättning
(SFS 1946:879), gällande från 1 januari 1948, skulle en av
ledamöterna utses att vara HD:s ordförande förutom sin
tjänst. Enligt SFS 1972:151 vore denne chef för domstolen
i administrativt hänseende. För regeringsrättens
vidkommande är motsvande bestämmelse av senare datum.
Enligt 3 § SFS 1971:289 skulle Konungen förordna ett av
regeringsråden att vara domstolens ordförande, enligt 2 §
SFS 1971:1208 chef för domstolen i administrativt
hänseende. Dessa placeras såsom generaler under sin
tjänstetid men sakna eljest särskiljande ämbetstitel.
I Finland inrättades högsta domstolen och högsta
förvaltningsdomstolen genom lag 22 juli 1918 och består av
vardera av en president och ett antal justitieråd resp.
förvaltningsråd.
Åtminstone för Högsta domstolens ordförande synes
motiverat att för dennes tjänstetid tillägga vederbörande
riksdrotstiteln enligt de ursprungliga intentionerna vid
domstolens projektering.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att betitla Högsta domstolens
ordförande riksdrots.
Stockholm den 19 januari 1994
Hugo Hegeland (m)