med anledning av prop. 1993/94:200 Upphörande av Bostadsdomstolen m.m.
Sammanfattning
I propositionen redovisar regeringen sin principiella
inställning till specialdomstolar. Det är regeringens
uppfattning att flertalet av de måltyper som för närvarande
handläggs av specialdomstolar i framtiden bör prövas av de
allmänna domstolarna/förvaltningsdomstolarna.
Regeringen avvisar i princip s.k. intresseledamöter i
dömande verksamhet.
Regeringen redovisar sin uppfattning att rättskipningen
inom arrende- och hyresrättsområdet i framtiden bör
koncentreras till de allmänna domstolarna. Förslag om
detta läggs fram senare. Det föreslås dock att
Bostadsdomstolen avskaffas redan fr.o.m. 1 juli 1994 och
att dess verksamhet skall övertas av Svea hovrätt.
I motionen föreslår vi socialdemokrater att
propositionens förslag avslås. Såväl allmänna som speciella
skäl talar för att vissa specialdomstolar bör finnas även i
framtiden. Specialdomstolarnas särskilda kompetens
garanterar på ett särskilt sätt att målen behandlas med hög
kompetens, snabbhet och ekonomisk effektivitet. Genom
medverkan av intresseledamöter som är väl insatta i de
frågor som skall prövas ges en extra auktoritet åt
domstolens avgöranden hos de grupper som berörs av
lagstiftningen.
Specialdomstolarna i framtiden
Olika principiella skäl brukar anföras mot
specialdomstolar, särskilt om s.k. intresseledamöter ingår i
deras sammansättning. Europadomstolen har i anslutning
till prövning av det s.k. Langborgermålet uttalat att den inte
hade några principiella invändningar mot denna typ av
domstol; den särskilda erfarenhet som dessa
intresseledamöter besitter är ägnad att förbättra domstolens
avgöranden. I den mån som det finns verkliga problem med
vissa specialdomstolar skall det naturligtvis
uppmärksammas. Riksdagen har redan tidigare beslutat att
integrera de särskilda försäkringsdomstolarna med
kammarrätterna.
Varje specialdomstol skall övervägas för sig i förhållande
till de uppgifter domstolen har tillagts. Den fortsatta
verksamheten måste bedömas på domstolens egna meriter,
inte bara utifrån en stelbent principiell åsikt.
Bostadsdomstolen och hyres- och arrrendenämnderna
En förändring av det slag som regeringen föreslår borde
föregås av en noggrann genomgång av hur nuvarande
system fungerar. Någon sådan redovisning ges dock inte i
propositionen. Det ligger därför nära till hands att tro att
principiellt ideologiska motiv helt har fått ersätta de sakliga
konkreta argumenten för en förändring.
De som arbetar på hyresmarknaden anser att såväl
hyresnämnder som Bostadsdomstolen fungerar utmärkt.
Bostadsdomstolens prejudikatbildande funktion spelar en
viktig roll. Domstolen har prövat ett stort antal frågor, som
utgör värdefull vägledning, inte enbart för
hyresnämnderna, utan också för enskilda parter i
hyresförhållanden. Liknande erfarenheter har redovisats
från lantbrukarhåll vad gäller arrendenämndernas
verksamhet.
Till detta kan läggas att den medlingsverksamhet som
hyresnämnderna i dag är inblandade i är av stor betydelse
för hyresmarknadens funktionssätt. Hyresnämndernas
nuvarande funktion och sammansättning är av avgörande
betydelse för parternas tilltro till systemets auktoritet.
Regeringen planerar en rad förändringar under de
närmaste åren vad gäller hyresförhandlingssystemet m.m.
Regeringen säger vidare att de materiella och processuella
reglerna inom det hyres- och arrenderättsliga området
måste ses över och omarbetas innan berörda tingsrätter kan
överta de mål som i dag handläggs i arrende- och
hyresnämnderna.
Förändringarna i hyresförhandlingssystemet m.m. kan
bedömas leda till fler tvister inom detta område. Denna
omständighet talar med kraft för att man har stabila
förhållanden hos de tvistlösande organen. Starka
rättssäkerhetsskäl talar mot denna bakgrund för att man
inte nu genomför någon organisatorisk förändring vad
gäller hyres- och arrendennämnderna eller
Bostadsdomstolen.
Det framhålls ibland att en överföring av dessa frågor till
de allmänna domstolarna skulle medföra en snabbare och
billigare process. Vi socialdemokrater anser dock att
övervägande skäl talar för att nuvarande ordning är både
billigare och snabbare.
Som exempel kan framhållas att Domstolsverket uppger
att kostnaden per ärende hos hyresnämnden är ca 1 100 kronor,
medan kostnaden för tvistemål i tingsrätt är ca 7 000
kronor. I Bostadsdomstolen beräknas kostnaden till
ca 12 000 kronor
per mål. Kostnaden för tvistemål i hovrätt då
huvudförhandling hålls är ca 32 000 kronor
per mål.
Intresseledamöter
Intresseledamöterna i hyres- och arrendenämnderna
samt i Bostadsdomstolen tillför en unik kompetens vid
prövningen av dessa mål. Ett anlitande av
sakkunnigbevisning framstår i detta perspektiv som onödigt
komplicerande och skulle fördyra handläggningen. Att
dessa s.k. intresseledamöter utses på förslag av de
intresseorganisationer som är berörda av det aktuella
sakområdet innebär på intet sätt att de skulle vara
företrädare för endera partens intresse.
Intresseledamöterna är meddomare och skall pröva
saken objektivt utifrån sina särskilda kunskaper och
erfarenheter. Efter den justering som gjordes med
anledning av Europadomstolens prövning av det s.k.
Langborgermålet finns inte längre några invändningar mot
intresseledamöters medverkan i dömandet.
Vi socialdemokrater anser i motsats till regeringen att
intresseledamöternas medverkan i förekommande fall har
inneburit en snabbare och mer kompetent prövning av
målen.
Det kan också framhållas att genom de särskilda regler
som enligt regeringens förslag skall gälla för
handläggningen av dessa måltyper i Svea hovrätt får den
valda lösningen i praktiken karaktären av en specialdomstol
inom Svea hovrätt, dock utan den särskilda kompetens som
intresseledamöterna tillför dömandet.
Slutsats
Vi anser mot ovanstående bakgrund att regeringens
förslag skall avslås. Innan man överväger processuella och
organisatoriska förändringar bör det finnas tillräckligt
vägande sakliga skäl. Vi kan inte finna att regeringen
presenterat några sådana. Erfarenheterna från exempelvis
Arbetsdomstolens och Bostadsdomstolens arbete måste
sägas vara klart positiva. Det verkar snarare vara ett
principiellt motstånd till specialdomstolar som fått motivera
förslaget.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs att riksdagen
beslutar avslå proposition 1993/94:200.
Stockholm den 18 april 1994
Lars-Erik Lövdén (s)
Bengt-Ola Ryttar (s)
Birthe Sörestedt (s)
Nils Nordh (s)
Göran Magnusson (s)
Sigrid Bolkéus (s)
Kristina Persson (s)
Alf Eriksson (s)