med anledning av prop. 1992/93:130 Ändringar i brottsbalken m.m. (ansvarsfrihetsgrunder m.m.)
Nödvärnsrätten
I regeringens proposition 1993/94:130 om ändringar i
brottsbalken m.m. (ansvarsfrihetsgrunder m.m.) föreslås
bl.a. vissa förtydliganden av nödvärnsrätten.
Grundläggande problematik
Problematiken i nödvärnsrätten är att de aktuella
lagreglerna 24 kap. 1 och 5 §§ i brottsbalken inte är
tillräckligt klargörande. Senast framgick detta av ett
rättsfall som slutligen avgjordes den 16 februari 1994 av
Högsta domstolen. I detta fall ändrade HD med 3 röster
mot 2 hovrättens dom som i sin tur innebar en ändring av
tingsrättens dom. Det förefaller som om lagstiftaren inte
lyckats tydliggöra sina intentioner i lagtexten. Särskilt gäller
det rätten för alla medborgare att hjälpa en medmänniska
som hamnat i ett nödvärnsläge samt möjligheten till
straffrihet även vid överskridande av nödvärnsrätten. Sådan
oklarhet skapar alltid svårigheter för rättstillämpningen.
Mot denna bakgrund är nödvärnsrätten i starkt behov av
förtydligande på åtminstone följande sju punkter:
1. Nödvärnssituationen borde närmare angivas i lagen.
2. Nödvärnsöverskridande bör få preciserad straffrihet.
3. Bevisregeln bör förtydligas.
4. Villfarelse om en nödvärnssituation bör accepteras.
5. Nödvärnshjälp bör omfattas av nödvärnsrätt.
6. Skadeståndsfrihet bör klarläggas i nödvärnsfallen.
7. Viss lagkonflikt bör undanröjas.
Dessutom bör informationen om nödvärnsrätten
förbättras så att allmänheten får vetskap om dess rätta
innebörd.
Efterlyst lösning
Nödvärnsrätten har varit aktuell under många år i
samhällsdebatten. Dessutom har en statlig utredning,
Fängelsestraffkommittén -- efter tilläggsdirektiv den 9 juni
1983 --, i februari 1988 avlämnat ett betänkande om bl.a.
nödvärnsrätt.
Under en följd av år har jag väckt motioner om
förtydligande av nödvärnsrätten på nämnda sju punkter och
om särskild information men utskottet har avslagit
motionerna på följande sätt: n
På regeringsnivå har lagstiftningsfrågan sedan år 1988
varit föremål för övervägande. Med hänsyn till denna långa
handläggningstid är det tacknämligt att frågan nu äntligen
får sin lösning.
Mina fem första krav har tillgodosetts genom
propositionen. Däremot är återstående tre problem olösta,
varför jag härmed återkommer med dessa frågor.
Särskild information
Till en början är det särskilt viktigt att allmänheten
känner till vilken rätt till självförsvar som nödvärnsreglerna
ger. Bristande kunskap härom kan leda till oönskade
effekter, nämligen å ena sidan medföra en omotiverad
underlåtenhet att ingripa mot brottsliga angrepp och å
andra sidan leda till ett ökat våld genom att vapen och andra
tillhyggen används i oträngt läge. Många medborgare
saknar erforderliga kunskaper om sina rättigheter att
ingripa och om dessa rättigheters gränser. Bristande
kunskap avhjälps bl.a. genom lämpliga
informationsåtgärder. Hittills har informationen varit i det
närmaste obefintlig. I samband med nu aktuella lagändring
bör det vara en självklarhet att göra en effektiv
informationsinsats.
Oklar skadeståndsreglering
I nödvärnsfallen är det naturligtvis viktigt att slippa
straff. Men eftersom det ofta uppkommer skador i samband
med nödvärn får också skadeståndsfrågan stor betydelse.
Här kan flera olika fall uppkomma. Skadorna kan
drabba antingen den som ''utövar'' nödvärn eller den som
''utsatts'' för handlingen eller kanske båda. Skadorna kan
ha vållats av den ''utsatte'' eller bero av annan
omständighet. Omfattningen av nödvärnet kan vara mycket
varierande från att ligga inom nödvärnsramen och
därmed inom straffriheten via
nödvärnsöverskridande med straffrihet eller
straffnedsättning till sådant överskridande utan
någon straffmildring alls. I vissa fall ingriper en
utomstående person och hjälper en medmänniska, som
befinner sig i en nödvärnssituation.
Nu gällande skadeståndsrätt i nödvärnsfallen bygger
främst på dels allmänna rättsprinciper om frihet från
skadestånd, dels skadeståndslagens regler om jämkning av
skadestånd vid medvållande.
Skadeståndsfrihet torde föreligga i de fall nödvärnet
ligger inom ramen och föranleder straffrihet och
förhoppningsvis vid nödvärnsöverskridande om straffrihet
föreligger men troligen ej i övriga fall.
Skadeståndsjämkning kan kanske erhållas vid
överskridande av nödvärnsrätten om straffet nedsättes.
Rätten till skadestånd för skador som åsamkats den som
''utövar'' nödvärn får betraktas som oklar. En s.k.
nödvärnsmedhjälpare behandlas troligen på motsvarande
sätt i skadeståndsdelen.
Rättsläget beträffande skadeståndsfrågorna vid nödvärn
är synnerligen oklart, vilket tydligt framgår av ovan angivna
rättsfall. Här krävs uppenbarligen förtydligande likaväl som
beträffande straffrätten. En översyn av skadeståndsrätten
bör även omfatta ett klarläggande av möjligheterna till
ersättning av brottsskadenämnden, länsstyrelserna och
försäkringsbolagen.
Det är förvånande att skadeståndsaspekterna saknas
med hänsyn både till frågans stora betydelse för
allmänheten och till att nödvärnsfrågan övervägts i åtta år.
Nu krävs en snabb komplettering genom förtydligande av
nödvärnsrättens skadeståndsrättsliga reglering.
Nödvärnsrätt på allas ansvar
Ett förtydligande av nödvärnsrätten beträffande såväl
straff som skadestånd är ett angeläget behov. En sådan
lagändring är förknippad med många fördelar. Det handlar
då inte bara om att försvara sig mot brott utan också om att
bidraga till att minska våldsbenägenheten. Detta bör ligga i
allas intresse. I ett rättssamhälle bygger nödvärnsrätten på
allas ansvar.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om särskild information om
nödvärnsrätten.
Stockholm den 25 mars 1994
Bengt Harding Olson (fp)