Sammanfattning
I rubricerade proposition föreslås bl.a. att en brottsofferfond inrättas vars medel används för praktisk verksamhet, information och forskning inom brottsofferområdet.
Vidare att en ny myndighet bildas -- Brottsoffermyndigheten -- genom omorganisation av den nuvarande Brottsskadenämnden. Myndigheten skall fatta beslut i brottskadeärenden, besluta om användningen av Brottsofferfondens medel och ha ett övergripande ansvar för brottsofferfrågor. Den nya myndigheten föreslås utlokaliserad från Stockholm.
Jag är positiv till att en brottsofferfond inrättas men har synpunkter på hur fondavgifter skall tas ut och hur mycket medel som kan beräknas inflyta på ett år.
Men jag är starkt kritisk till att en Brottsoffermyndighet inrättas och att nuvarande Brottsskadenämnden utlokaliseras från Stockholm.
Övriga förslag i propositionen -- som tar sikte på att stärka målsägandes ställning -- tillstyrker jag.
En brottsofferfond bör inrättas
I propositionen föreslås att Brottsofferfonden bl.a. tillförs medel genom en avgift om 300 kr som tas ut av dem som dömts för brott där fängelse ingår i straffskalan. Enligt propositionen har i genomsnitt 81 000 personer under senare år lagförts för s.k. fängelsebrott. Justitieministern beräknar att ca 19 miljoner kronor årligen kommer att flyta in till fonden vilket innebär att ca 80% av de lagförda beräknas betala.
Enligt min uppfattning är beräkningarna alltför optimistiska. De drygt 15 000 per år som döms till fängelse har i regel inget att betala med. Kostnaden för exempelvis försvarsadvokat skrivs för det mesta av.
Jag har dock inte några erinringar mot att en brottsofferfond inrättas och att avgifter tas ut på sätt som ovan angivits. På ett år har vi vunnit praktisk erfarenhet av hur mycket som kommer in till fonden och hur stora kostnaderna blir för att ta in avgifterna. Under detta år bör bidrag ur fonden endast utgå i begränsad omfattning. (Riksskatteverket hävdar i sitt remissvar till departementspromemorian''Brottsfond'' att det netto kommer att kosta staten 17,2 miljoner kronor att ta in de 19 miljoner kronor till brottsofferfonden.)
Däremot har jag starka invändningar mot att fängelsedömdas arbetsinkomster tas i anspråk för fonden. Från Justitiedepartementet har man tidigare aviserat att 20% av arbetsinkomsten skall gå till fonden. Detta förslag har utsatts för kraftig kritik från såväl de intagna som från personal och kriminologer. Man har framhållit att det skulle drabba orättvist bl.a. beroende på om den intagne arbetar eller studerar under fängelsetiden.
I propositionen talas det nu om att medel som finns disponibla inom Justitiedepartementets ansvarsområde skall användas. ''Så t.ex. bör en viss del av den aviserade sänkningen av fångarnas ersättning kunna finansiera uppbyggnaden av fonden.''
Jag tror -- som övriga kritiker -- att möjligheterna till rehabilitering av fängelsedömda kommer att försämras om en del av nuvarande arbetsinkomst tas i anspråk för Brottsofferfonden och att denna försämring innebär en samhällsekonomisk förlust.
En brottsoffermyndighet motverkar sina syften
I såväl departementspromemorian Brottsoffer i blickpunkten som promemorian betecknad Brottsofferfond -- som båda remissbehandlats -- förs ingående resonemang om hur en brottsofferfond bör administreras. Härvid slås det fast att: ''Verksamheten bör i första hand knytas till någon befintlig organisation för att de organisatoriska och administrativa kostnaderna skall kunna hållas nere.''
I linje med detta synsätt och andra praktiska överväganden föreslås att fonden skall administreras av Brottsskadenämnden.
Det kom därför mycket oväntat när regeringen i slutet av förra året beslöt att snabbutreda Brottsskadenämndens organisation och ta fram förslag till organisation av en ny myndighet med ett övergripande ansvar för brottsofferfrågor.
Rapporten har sedan -- utan remissförfarande -- tre veckor efter det att den presenterades lett fram till ett regeringsbeslut om en myndighet som skall inrymma Brottsskadenämndens verksamhet men utlokaliseras från Stockholm.
Det finns enligt min uppfattning en rad starka skäl att resa mot förslaget att inrätta en brottsoffermyndighet.
1. För att en borgerlig regering som -- enligt regeringsförklaring -- bl.a. vill minska statlig administration och byråkrati och sänka statens utgifter skall inrätta en ny myndighet, måste -- enligt min uppfattning -- synnerligen starka skäl föreligga.
Sådana skäl anser jag inte föreligga. Tvärtom, den nya myndigheten kommer -- som jag skall söka visa under 3. -- motarbeta sina egna syften.
2. Om en majoritet i riksdagen trots allt skulle finna att en brottsoffermyndighet bör inrättas så är det fel tidpunkt att göra det nu.
Jag är mycket orolig för att vi nu av Europaeufori och glädje över att äntligen notera några små ljus i de senare årens ekonomiska mörker tror att krisen för vårt land är över.
Så är ingalunda fallet: budgetunderskottet kommer även de närmaste åren att ligga på en oacceptabelt hög nivå, och allt talar för, att när vi mot slutet 1990-talet går in i nästa lågkonjunktur, så har vår statsskuld ökat till gigantiska 2 000 miljarder kronor eller ca 250 000 kronor per innevånare i landet. Vi måste därför anstränga oss till det yttersta för att sänka statens utgifter. Lyckas vi inte härmed kommer vi att för en mycket lång framtid fortsätta att konsumera på kommande generationers bekostnad.
Nu hävdas i den aktuella propositionen att några nya budgetmedel inte skall tas i anspråk för den nya myndigheten, omdisponeringar skall ske inom Justitiedepartementets ansvarsområde. Men alla vet att vi inte har några medel att disponera om.
Och alla som läser rapporten om den nya Brottsoffermyndigheten inser dessutom att det inte kommer att bli någon ''billig'' myndighet för statsverket om de visioner som där redovisas skall förverkligas. Det skall forskas, det skall hållas konferenser och seminarier, det skall byggas upp internationella nätverk o.s.v.
Polisens anslag för kommande budgetår minskas med mer än 500 miljoner kronor, vilket kommer att resultera i att ett stort antal polistjänster försvinner. Kostnaderna för den nya Brottsoffermyndigheten kommer att ytterligare drabba polisen genom nedskärningar. Några besparingar inom domstolsväsendet är för närvarande inte möjlig. Tvärtom, där kommer det att krävas ytterligare insatser om inte handläggningstiderna vid domstolarna skall öka och rättssäkerheten därmed försämras.
Vi må ha vilken uppfattning som helst om hur effektivt polisen är organiserad och arbetar, men ytterligare neddragningar på detta område, innan pågående arbete för att effektivisera verksamheten fått genomslag, går tveklöst ut över bl.a. brottsbekämpning och polisens möjlighet att bistå brottsoffer.
Därmed är vi inne i en negativ spiral. Färre poliser innebär ökad brottslighet, ett ökat antal brottsoffer och färre uppklarade brott. Eftersom det är polisen som får göra den första och mycket betydelsefulla insatsen för brottsoffren innebär färre poliser att skadorna på detta område ökar. Sammantaget leder detta sedan fram till att samhällets kostnader för rehabilitering av brottsoffer ökar.
3. En ny brottsoffermyndighet kommer enligt min uppfattning att på ett mycket menligt sätt påverka arbetet för brottsoffren. Detta arbete har byggts upp från gräsrotsnivå på ideell basis av engagerade människor som av kärlek till sina medmänniskor ställt sig i spetsen för brottsofferjourer, kvinnojourer och andra organisationer. Dessa har i viss omfattning erhållit hjälp från kommuner, landsting, polisoch åklagarmyndigheter bl.a. med lokaliteter, men verksamheten bygger på oavlönat arbete.
För att vi skall kunna behålla ett mänskligt samhälle kommer vi i framtiden att vara än mer beroende av ideella insatser. Det är varken önskvärt eller möjligt att genom en offentlig sektor svara för allt mänskligt behov i olika krissituationer.
Att under sådana förutsättningar ovanifrån applicera en ny myndighet med generaldirektör som symbolfigur kommer att få en förödande effekt på intresset för fortsatt ideell verksamhet. Denna kommer enligt min uppfattning att i stor omfattning få ersättas med avlönat arbete från psykologer och psykoterapeuter.
När utredaren i rapporten om den nya Brottsoffermyndigheten på s. 23 skriver: ''De frivilliga organisationerna -- brottsofferjourer samt kvinno- och mansjourer -- betyder också mycket för brottsoffren på det lokala planet.'' så gör sig utredaren -- enligt min uppfattning -- skyldig till ett kraftigt understatement. De frivilliga organisationerna betyder allt för brottsoffren och det är just på det lokala planet som insatserna är nödvändiga och behöver förstärkas. Inte med seminarier, konferenser och i internationella nätverk högt över brottsoffrens huvuden.
Utredaren skriver på s. 36 i rapporten utifrån sin positiva syn på en brottsoffermyndighet: ''Generaldirektören kan också ha en statusbetydelse för organisationen och verksamheten som inte skall förringas.'' Jag är rädd för att -- som jag ovan sökt redovisa -- denna status blir negativ för brottsoffren.
Brottsskadenämnden är lämplig myndighet
För att inte minska det stora medmänskliga intresse som finns för ideella insatser för brottsoffren så bör statens insatser kanaliseras genom en myndighet med en lågmäld profil. Denna myndighet finns redan i form av Brottsskadenämnden.
Jag anser att det är fel att av regionalpolitiska skäl utlokalisera en myndighet med 15--20 årsanställda. För Brottsskadenämndens del, med en väl fungerande verksamhet uppbyggd på en liten men mycket kompetent personal, och med ett kontinuerligt behov av formella och informella kontakter med en rad myndigheter lokaliserade till Stockholm, skulle en utlokalisering kraftigt försämra effektiviteten.
De statliga utgifterna för brottskadeersättning ökar kraftigt. För budgetåret 1992/93 uppgick de till ca 45 miljoner kronor och innebar en ökning från året innan med ca 80%. Av denna anledning är det önskvärt om det -- som det antyds i propositionen -- i framtiden kan bli möjligt att även använda viss del av medlen i brottsskadefonden för direkt brottskadeersättning. Även av denna anledning bör administrationskostnaderna hållas nere.
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att medel från fängelsedömdas arbetsersättning inte skall tas i anspråk för Brottsofferfonden,
2. att riksdagen, med avslag på regeringens förslag att inrätta en brottsoffermyndighet, hos regeringen begär att Brottsskadenämnden får i uppdrag att administrera Brottsofferfonden.
Stockholm den 17 mars 1994 Bengt Rosén (fp)