I budgetpropositionen (1993/94:100 bil.3
Justitiedepartementet) anges beträffande formerna för
bekämpande av ekonomisk brottslighet att av
redovisningarna från myndigheterna framgår att behovet av
insatser mot den ekonomiska brottsligheten är särskilt stort
i de tre storstäderna och speciellt i Stockholm. Det anges
vidare att oacceptabelt stora utredningsbalanser har
uppstått delvis som en följd av att antalet kvalificerade
utredningsmän varit för litet. Utan närmare konkretisering
påstås att en förbättring synes vara på väg till följd av att den
tidigare polisbristen i landet i stort sett är avhjälpt. Någon
utökning av utredningsmän föreslås över huvud taget inte
och därmed inte heller i Stockholm och andra storstäder där
behovet är stort. Regeringen anser att myndigheterna med
undantag för åklagarna måste öka sin effektivitet på detta
område och i stor utsträckning anses detta kunna ske genom
åtgärder som myndigheterna själva beslutar.
För att bekämpa den ekonomiska brottsligheten bör
enligt propositionen medel för ytterligare 30 åklagare
tillföras åklagarväsendet, vilket i och för sig är välkommet.
Det är av stor vikt att just Stockholmsregionen tillförs en
erforderlig förstärkning av nytillskottet av åklagare. Något
direkt uttalande därom finns emellertid inte i
budgetpropositionen.
För att säkerställa en hög kompetensnivå har regeringen
bestämt att utbildningen av ekoutredare inom polisen skall
finansieras med centrala medel och alltså inte konkurrera
med lokala utbildningsbehov i andra ämnen. Men någon
resursförstärkning blir det inte fråga om, inte ens till
Stockholmsregionen och andra storstäder. Detta är
oacceptabelt.
Antalet ärenden som ligger på hög hos
polismyndigheten i Stockholm är mycket stort och har
fördubblats bara på några få år. Med nuvarande
personalresurser skulle det sannolikt ta tio år att utreda dem
utan hänsyn till nya ärenden. Vissa utredningar påbörjas
aldrig, utredningar läggs ned, många preskriberas innan
åtal hunnit väckas.
Det finns därför inte bara en flaskhals inom
åklagarväsendet utan även hos många polismyndigheter.
Det grundläggande felet är att regeringen alltjämt vägrar
att ge högsta prioritet åt beivrandet av ekonomisk och
organiserad brottslighet på det sätt som uttalats till förmån
åt brottsbekämpningen av vålds- och narkotikabrott.
Visserligen har regeringen, som framhållits i
propositionen, för budgetåret 1993/94 anvisat 60 miljoner
kronor för en särskild satsning på det kriminalpolitiska
området med avsikt att bl.a. effektivisera kampen mot den
ekonomiska brottsligheten. Men det bör påtalas att det
anvisade beloppet avser hela det kriminalpolitiska området,
vilket gör att anslaget till bekämpande av ekobrottsligheten
fått en alltför blygsam omfattning. Det fordras vida större
satsningar framför allt i Stockholmsregionen och andra
storstäder. Regeringen har inte tagit på tillräckligt allvar
den akuta situation som råder där. Vi anser att det finns en
uppgivenhet i regeringens politik på detta område. Den
synes inte heller påverkas tillräckligt av att internationella
brottsligor bl.a. från Öststaterna aktiverar sig i Sverige,
främst i storstadsregionerna.
Allvarlig kritik kommer inte bara från polis- och
åklagarhåll utan även från andra rättsliga företrädare och
instanser: konkursförvaltare, kronofogdar, skatte- och
tullmyndigheter, som alla bedriver en ojämn kamp mot
denna ytterst allvarliga brottslighet.
Ett annat problem är att Rikspolisstyrelsen och
Riksåklagaren saknar möjligheter till en rejäl styrning mot
den regionala och lokala nivån inom åklagar- och
polisväsendet. Det är därför nödvändigt att statsmakterna
otvetydigt klargör sina intentioner om högsta prioritet åt
denna brottsbekämpning för att den skall få tillräckligt
genomslag. Det behövs också att erforderliga författnings-
och anvisningsbestämmelser kommer till. Det är även
nödvändigt, i stället för att som nu ha polisens och
åklagarnas resurser utspridda på samtliga län, att
koncentrera dem till storrotlar i Stockholm, Göteborg och
Malmö samt till Rikspolisstyrelsen och Riksåklagaren för
landet i övrigt såvida inte särskilda skäl finns för fler större
rotlar.
Vad beträffar den centrala polisorganisationen hänvisar
propositionen endast till att denna fråga behandlas av en
parlamentarisk utredning. I den nuvarande akuta
situationen räcker det inte med det uttalande som
förekommer i propositionen, nämligen att en mer
strukturellt orienterad översyn givetvis inte bör hindra att
utvecklingsarbetet i fråga om kriminalpolisen i allmänhet
också innefattar utveckling av den ekonomiska
brottsligheten. Regeringen nöjer sig med att framhålla
vikten av att en sådan utveckling kommer till stånd utan att
komma med några närmare förslag och anvisningar.
Bristen på en kraftfull aktionsplan mot ekobrott
undergräver inte bara tilltron till rättsväsendet utan skadar
allvarligt samhällsmoralen. Den stora omfattningen av
svartjobb, skatte- och bidragsfusk beror bl.a. på detta. Ett
alldeles särskilt problem är den omfattande ekobrottslighet
som äger rum beträffande momsredovisningar.
Det måste tas krafttag mot den stora ekonomiska och
organiserade brottsligheten. Otillbörliga fallskärmsavtal i
toppskiktet, förödande finansskandaler, oegentliga
finansspekulationer, som kostar vanliga skattebetalare
tiotusentalet kronor per år, skapar med rätta vrede och
förakt beträffande samhällets oförmåga att agera på detta
brottsområde. Det är dessvärre en allmänt spridd
uppfattning att det inte lönar sig att anmäla ekonomisk och
organiserad brottslighet. Det finns praktiskt taget inte
heller några nämnvärda resurser för spaningsverksamhet,
trots att det knappast finns något brottsområde där
anmälningsfrekvensen allmänt sett är så låg, oberoende av
nuvarande bristande resurser. En stort upplagd
kontrollaktion för en tid sedan visade bl.a. att
länsskattemyndigheter sällan åtalsanmäler ett misstänkt
skattebrott.
Brottsförebyggande rådet, som skulle kunna spela en
vida större roll på detta område, har förlorat sin tidigare
självständiga ställning och är numera helt underställt
regeringen. Dess resurser har också begränsats betydligt.
Inte heller nu har regeringen föreslagit några väsentliga
förbättringar för att reparera de negativa verkningar som
majoritetsbeslutet i riksdagen förra året medförde.
Det behövs sålunda betydligt utökade resurser för alla
berörda myndigheter i denna brottsbekämpning. Det krävs
också en omfördelning till förmån för
ekobrottsbekämpningen inom såväl polis- som
åklagarväsendet. Det är nödvändigt att
ekobrottsbekämpningen i Stockholms län och i övriga
storstadsregioner kraftigt prioriteras.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att bekämpningen av ekonomisk
och organiserad brottslighet ges högsta prioritet,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av en verksam
aktionsplan mot ekobrott,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att polisens och åklagarnas
resurser koncentreras till storrotlar i Stockholm, Göteborg
och Malmö samt till Rikspolisstyrelsen och Riksåklagaren
för landet i övrigt,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att en förstärkning av resurserna
till berörda myndigheter sker,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att Stockholms län och övriga
storstadsregioner ges hög prioritet beträffande i motionen
berörda myndigheter såsom skatte-, tull-, kronofogde- och
konkursmyndigheter,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av särskilda utredningar
om effektivisering av den brottsförebyggande
verksamheten och beivrande av den internationella
brottsligheten på området.
Stockholm den 25 januari 1994
Hans Göran Franck (s)
Anita Johansson (s)
Thage G Peterson (s)
Sören Lekberg (s)
Eva Johansson (s)
Björn Ericson (s)
Ingela Thalén (s)
Ines Uusmann (s)
Pierre Schori (s)
Oskar Lindkvist (s)
Mats Hellström (s)
Maj Britt Theorin (s)
Lars Ulander (s)
Sylvia Lindgren (s)
Kristina Persson (s)
Sten Andersson (s)
i Stockholm
Bengt Lindqvist (s)