Brottsbekämpning måste vara en central uppgift för
rättsväsendet men också för andra myndigheter. Till de
grundläggande målen hör tryggheten för liv, hälsa,
integritet och personlig egendom. Av särskild betydelse är
att utveckla insatserna för att motverka våld och stödja
brottsoffer. Kampen mot narkotikan och den ekonomiska
brottsligheten står också i förgrunden.
Den socialdemokratiska regeringen angav också sedan
1982 tre högprioriterade områden i kampen mot
brottsligheten i Sverige. Det gällde våldsbrotten,
narkotikabrotten och de ekonomiska brotten. I den
regeringsförklaring som avgavs av den nytillträdande
borgerliga regeringen i oktober 1991 nämns överhuvudtaget
ingenting om ekonomisk brottslighet. Denna
nedprioritering av ekonomisk brottslighet är synnerligen
olycklig och kommer, om intentionerna fullföljs, med
visshet att få mycket negativa konsekvenser.
Andelen poliser som är verksamma inom ekorotlarna
uppgår bara till ungefär hälften av det antal som arbetar
med narkotika- och våldsbrott. De två sistnämnda
brottsområdena tillförs fortfarande en ökande andel av
personalresurserna medan andelen minskar för ekobrotten.
Såväl åklagare som polisens ekorotlar har framfört kritik
mot de otillräckliga resurserna. Resursbristen leder till
försämrad brottsspaning, försenade eller uteblivna
brottsutredningar samt preskriberade brott. Bara de allra
grövsta brotten, i den mån de avslöjas, och de mest
obetydliga förseelserna (som inte kräver så mycket
utredningsarbete) blir föremål för ingripanden och rättsliga
åtgärder.
Enbart under loppet av några år har andelen anmälda
brott som går vidare till domstol minskat med 60 %.
Och det finns flera andra företeelser som tyder på att
samhället sänkt ambitionsnivån vad gäller bekämpningen
av ekonomiska brott. Så t.ex. dömdes 1983 l.148 personer i
Sverige för skattebrott. 1989 hade antalet dömda för
skattebedrägerier minskat till 388 personer. Och detta trots
att denna typ av brottslighet i själva verket ökat väsentligt.
Slutsatsen är närmast självklar. Risken för upptäckt är
försvinnande liten, och om brottet ändå uppdagas är risken
för dom och straff inte särskilt stor.
Också utvecklingen av antalet konkurser talar sitt
tydliga språk. De har ökat från 6.400 1988 till hela 11.400
1990. Totalt gick drygt 21 000 företag i konkurs under 1992.
Det motsvarar 85 företag per arbetsdag. Jämfört med 1991
ökade antalet konkurser med 22 %.
Och bakom konkurserna döljer sig i många fall
avancerad ekonomisk brottslighet.
Under 80-talets första år gick samhället till bred offensiv
mot den ekonomiska brottsligheten. Det skedde bl.a.
genom tillsättandet av den s.k. EKO-kommissionen som
lade fram en rad konkreta förslag till åtgärder för att
begränsa förekomsten av sådan brottslighet. Bl.a. avlivade
kommissionen effektivt myten att ekonomisk brottslighet
var en företeelse som bara drabbade en anonym stat. I
själva verket är det ju ytterst skattebetalarna som drabbas
av det skattebortfall som ekonomisk brottslighet ger
upphov till. Den ekonomiska brottsligheten har ökat
mycket kraftigt under de senaste tio åren och beräknas
kosta samhället (och därmed skattebetalarna) någonstans
mellan 30 och 60 miljarder kronor. Det innebär alltså att
varje enskild skattebetalare varje år blir bestulen på mellan
5.000 och 10.000 kronor.
Ekobrottsligheten leder till en kraftig omfördelning i
ekonomin. Och även om inga exakta siffror på dess totala
ekonomiska omfattning kan anges, råder det knappast
längre någon tvekan om att ekonomisk brottslighet har en
långt större negativ verkan på samhällsekonomin än någon
annan typ av kriminalitet.
Till detta ska läggas att tusentals hederliga enskilda
företagare drabbas av snedvriden konkurrens när deras
ohederliga konkurrenter arbetar under andra och för dem
gynnsammare ekonomiska förutsättningar.
Ett flertal undersökningar inom bl.a.
Brottsförebyggande rådet (BRÅ) har visat att resultaten av
åtgärderna mot ekobrottslighet är mycket begränsade och
att de fåtaliga lagskärpningarna egentligen haft en
förhållandevis liten tillämpning.
I dag räknar man med att ett av tio anmälda ekobrott
klaras upp. Nio av tio åtgärdas inte eller preskriberas på
grund av framför allt bristande polisiära resurser. Den
obotfärdige ekobrottslingen har sålunda alla chanser att
klara sig från både polisutredning och straff.
Justitieutskottet hänvisar i bet. 1992/93:JuU21 vid
behandling av motioner om intensifierade insatser mot den
ekonomiska brottsligheten ånyo till pågående
utredningsarbete och aviserade initiativ från
justitieministerns sida. Detta är ett alltför passivt synsätt
på en brottslighet som redan utvecklats till en cancersvulst
i samhällskroppen. Vad som nu krävs är omedelbara
insatser med prioritering av de områden där brottsligheten
medför särskilt svåra konsekvenser för samhället och
medborgarna och där snabba resultat kan förväntas. Ett
sådant område där konkreta resultat i form av ökade
samhällsinkomster borde kunna uppnås ganska snabbt är
momsredovisningen. Under senare tid har redovisats
uppgifter enligt vilka bortfallet av skatteinkomster genom
momsfusk uppgår till miljardbelopp. Det kanske mest
anmärkningsvärda med dessa senare undersökningar är att
momsfusket är mycket utbrett och förekommer i stor
utsträckning i företag som annars inte figurerat i brottsliga
sammanhang. Detta talar för att en riktad och
landsomfattande razzia mot momsfusket skulle ge goda
resultat.
Den ekonomiska brottsligheten har fortsatt att öka i
omfattning utan att riksdagsbeslutens intentioner i praktiskt
taget något avseende uppfyllts. Rikspolisstyrelsen och RÅ
har också med rätta i en rapport påtalat den passivitet som
statsmakterna visar mot ekonomisk brottslighet och krävt
en rad kraftåtgärder för att skärpa kampen mot ekonomiska
brott. Rps och RÅ vill bl.a. inrätta en särskild
finanspolisstyrka, något som redan finns i flera EU-länder.
Styrkan skall bestå av 15 personer och lyda under
rikskriminalen. Tanken är att finanspolisen skall
koncentrera sig på snabba, kvalificerade bedrägerier.
Utbildade ekonomer skall ingå i finanspolisstyrkan och
även kunna knytas till ekorotlarna. Man vill också inrätta
kommissioner avsedda att sättas in som en kraftsamling vid
särskilt komplicerade ekobrottshärvor. Genom
kommissionerna ökar möjligheterna att följa hur svarta
pengar ''tvättas'' och sedan sätts i omlopp i näringslivets
gråzoner. I Rps och RÅ:s rapport föreslås också en rad
lagändringar för att myndigheterna lättare ska kunna
bekämpa ekobrotten. Sålunda vill man bl.a. strama upp
aktiebolagslagen så att det inte skall bli möjligt att förhala
konkurser. I dag kan ett företag som varken har styrelse
eller lämnat årsredovisning vara ''herrelöst'' i två år innan
Patent- och registreringsverket griper in. I denna brist i
lagstiftningen ligger en del av förklaringen till de senaste
årens skalbolagshärvor.
För skattebetalarna är insatserna mot ekonomisk
brottslighet lönsamma. Hittills har myndigheterna lyckats
indriva knappt en miljard från olika skalbolag.
Det föreligger således utan tvekan starka skäl att på
allvar skärpa uppmärksamheten och öka insatserna mot
ekonomisk brottslighet. De av Rps och RÅ föreslagna
åtgärderna bör tillsammans med av EKO-kommissionen
och BRÅ tidigare redovisade förslag kunna utgöra en bra
grund för en bred offensiv mot den ekonomiska
brottsligheten.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av ökade insatser mot
den ekonomiska brottsligheten.
Stockholm den 25 januari 1994
Bengt Silfverstrand (s)
Bo Nilsson (s)