Brottsbekämpning måste vara en central uppgift för rättsväsendet men också för andra myndigheter. Till de grundläggande målen hör tryggheten för liv, hälsa, integritet och personlig egendom. Av särskild betydelse är att utveckla insatserna för att motverka våld och stödja brottsoffer. Kampen mot narkotikan och den ekonomiska brottsligheten står också i förgrunden.
Den socialdemokratiska regeringen angav också sedan 1982 tre högprioriterade områden i kampen mot brottsligheten i Sverige. Det gällde våldsbrotten, narkotikabrotten och de ekonomiska brotten. I den regeringsförklaring som avgavs av den nytillträdande borgerliga regeringen i oktober 1991 nämns överhuvudtaget ingenting om ekonomisk brottslighet. Denna nedprioritering av ekonomisk brottslighet är synnerligen olycklig och kommer, om intentionerna fullföljs, med visshet att få mycket negativa konsekvenser.
Andelen poliser som är verksamma inom ekorotlarna uppgår bara till ungefär hälften av det antal som arbetar med narkotika- och våldsbrott. De två sistnämnda brottsområdena tillförs fortfarande en ökande andel av personalresurserna medan andelen minskar för ekobrotten. Såväl åklagare som polisens ekorotlar har framfört kritik mot de otillräckliga resurserna. Resursbristen leder till försämrad brottsspaning, försenade eller uteblivna brottsutredningar samt preskriberade brott. Bara de allra grövsta brotten, i den mån de avslöjas, och de mest obetydliga förseelserna (som inte kräver så mycket utredningsarbete) blir föremål för ingripanden och rättsliga åtgärder.
Enbart under loppet av några år har andelen anmälda brott som går vidare till domstol minskat med 60 %. Och det finns flera andra företeelser som tyder på att samhället sänkt ambitionsnivån vad gäller bekämpningen av ekonomiska brott. Så t.ex. dömdes 1983 l.148 personer i Sverige för skattebrott. 1989 hade antalet dömda för skattebedrägerier minskat till 388 personer. Och detta trots att denna typ av brottslighet i själva verket ökat väsentligt. Slutsatsen är närmast självklar. Risken för upptäckt är försvinnande liten, och om brottet ändå uppdagas är risken för dom och straff inte särskilt stor.
Också utvecklingen av antalet konkurser talar sitt tydliga språk. De har ökat från 6.400 1988 till hela 11.400 1990. Totalt gick drygt 21 000 företag i konkurs under 1992. Det motsvarar 85 företag per arbetsdag. Jämfört med 1991 ökade antalet konkurser med 22 %. Och bakom konkurserna döljer sig i många fall avancerad ekonomisk brottslighet.
Under 80-talets första år gick samhället till bred offensiv mot den ekonomiska brottsligheten. Det skedde bl.a. genom tillsättandet av den s.k. EKO-kommissionen som lade fram en rad konkreta förslag till åtgärder för att begränsa förekomsten av sådan brottslighet. Bl.a. avlivade kommissionen effektivt myten att ekonomisk brottslighet var en företeelse som bara drabbade en anonym stat. I själva verket är det ju ytterst skattebetalarna som drabbas av det skattebortfall som ekonomisk brottslighet ger upphov till. Den ekonomiska brottsligheten har ökat mycket kraftigt under de senaste tio åren och beräknas kosta samhället (och därmed skattebetalarna) någonstans mellan 30 och 60 miljarder kronor. Det innebär alltså att varje enskild skattebetalare varje år blir bestulen på mellan 5.000 och 10.000 kronor.
Ekobrottsligheten leder till en kraftig omfördelning i ekonomin. Och även om inga exakta siffror på dess totala ekonomiska omfattning kan anges, råder det knappast längre någon tvekan om att ekonomisk brottslighet har en långt större negativ verkan på samhällsekonomin än någon annan typ av kriminalitet.
Till detta ska läggas att tusentals hederliga enskilda företagare drabbas av snedvriden konkurrens när deras ohederliga konkurrenter arbetar under andra och för dem gynnsammare ekonomiska förutsättningar.
Ett flertal undersökningar inom bl.a. Brottsförebyggande rådet (BRÅ) har visat att resultaten av åtgärderna mot ekobrottslighet är mycket begränsade och att de fåtaliga lagskärpningarna egentligen haft en förhållandevis liten tillämpning.
I dag räknar man med att ett av tio anmälda ekobrott klaras upp. Nio av tio åtgärdas inte eller preskriberas på grund av framför allt bristande polisiära resurser. Den obotfärdige ekobrottslingen har sålunda alla chanser att klara sig från både polisutredning och straff.
Justitieutskottet hänvisar i bet. 1992/93:JuU21 vid behandling av motioner om intensifierade insatser mot den ekonomiska brottsligheten ånyo till pågående utredningsarbete och aviserade initiativ från justitieministerns sida. Detta är ett alltför passivt synsätt på en brottslighet som redan utvecklats till en cancersvulst i samhällskroppen. Vad som nu krävs är omedelbara insatser med prioritering av de områden där brottsligheten medför särskilt svåra konsekvenser för samhället och medborgarna och där snabba resultat kan förväntas. Ett sådant område där konkreta resultat i form av ökade samhällsinkomster borde kunna uppnås ganska snabbt är momsredovisningen. Under senare tid har redovisats uppgifter enligt vilka bortfallet av skatteinkomster genom momsfusk uppgår till miljardbelopp. Det kanske mest anmärkningsvärda med dessa senare undersökningar är att momsfusket är mycket utbrett och förekommer i stor utsträckning i företag som annars inte figurerat i brottsliga sammanhang. Detta talar för att en riktad och landsomfattande razzia mot momsfusket skulle ge goda resultat.
Den ekonomiska brottsligheten har fortsatt att öka i omfattning utan att riksdagsbeslutens intentioner i praktiskt taget något avseende uppfyllts. Rikspolisstyrelsen och RÅ har också med rätta i en rapport påtalat den passivitet som statsmakterna visar mot ekonomisk brottslighet och krävt en rad kraftåtgärder för att skärpa kampen mot ekonomiska brott. Rps och RÅ vill bl.a. inrätta en särskild finanspolisstyrka, något som redan finns i flera EU-länder. Styrkan skall bestå av 15 personer och lyda under rikskriminalen. Tanken är att finanspolisen skall koncentrera sig på snabba, kvalificerade bedrägerier. Utbildade ekonomer skall ingå i finanspolisstyrkan och även kunna knytas till ekorotlarna. Man vill också inrätta kommissioner avsedda att sättas in som en kraftsamling vid särskilt komplicerade ekobrottshärvor. Genom kommissionerna ökar möjligheterna att följa hur svarta pengar ''tvättas'' och sedan sätts i omlopp i näringslivets gråzoner. I Rps och RÅ:s rapport föreslås också en rad lagändringar för att myndigheterna lättare ska kunna bekämpa ekobrotten. Sålunda vill man bl.a. strama upp aktiebolagslagen så att det inte skall bli möjligt att förhala konkurser. I dag kan ett företag som varken har styrelse eller lämnat årsredovisning vara ''herrelöst'' i två år innan Patent- och registreringsverket griper in. I denna brist i lagstiftningen ligger en del av förklaringen till de senaste årens skalbolagshärvor.
För skattebetalarna är insatserna mot ekonomisk brottslighet lönsamma. Hittills har myndigheterna lyckats indriva knappt en miljard från olika skalbolag.
Det föreligger således utan tvekan starka skäl att på allvar skärpa uppmärksamheten och öka insatserna mot ekonomisk brottslighet. De av Rps och RÅ föreslagna åtgärderna bör tillsammans med av EKO-kommissionen och BRÅ tidigare redovisade förslag kunna utgöra en bra grund för en bred offensiv mot den ekonomiska brottsligheten.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av ökade insatser mot den ekonomiska brottsligheten.
Stockholm den 25 januari 1994 Bengt Silfverstrand (s) Bo Nilsson (s)