Brottsligheten ökar i vårt land på alla fronter. Den blir
alltmer förslagen och sofistikerad när det gäller att begagna
teknisk utrustning. Och den blir alltmer hänsynslös och
råbarkad, skjutvapen förekommer i en tidigare inte skådad
omfattning. För tio år sedan uppgick antalet anmälda brott
till ca 1 miljon/år, nu uppgår de till ca 1,2 miljoner och
Brottsförebyggande Rådet (BRÅ) förutspår att de fram till
år 2000 kan ha ökat till ca 1,5 miljoner/år. Enligt BRÅ har
vi också att räkna med att procentsatsen uppklarade brott
kommer att fortsätta att minska.
Medan man i omvärlden låter polisen i
brottsförebyggande och brottsutredande verksamhet
använda övervakningskameror, s.k. buggning och att
upprätta och använda olika databaser så medger inte våra
långtgående krav på rättssäkerhet och personlig integritet
att vår polis får samma möjlighet. Därför framstår vårt land
för den internationellt organiserade brottsligheten som ett
bra land att verka i och från.
Vi kan i detta sammanhang förvänta oss en kraftig
ökning av kriminella från öststaterna.
Det är knappast överord att påstå att vi idag har en
brottsutvecklingskris i vårt land. Till detta kommer att vi
har en mycket djup ekonomisk kris, som i sig medför ökad
brottsbelastning. Därtill kommer en tilltagande
förtroendekris för makthavare från folkets sida, eller
politikerförakt som det också brukar kallas, för påstådd
flathet gentemot brottslingar och försämrade
levnadsbetingelser för vanligt folk. I en tid av stor
arbetslöshet och då vanliga människor har svårt att
nödtorftigt klara sin dag så är toleransen mot människor
som lever flott på brottslig verksamhet mycket låg. Om den
brottslige sedan är invandrare så kan den bristande
toleransen ta sig rent rasistiska uttryck.
Därför är frågan i vilken omfattning vi har råd att
bakbinda vår polis med sådana restriktioner när det gäller
brottsbekämpningen som inte finns i andra länder. Låt mig
ta ett exempel. Jag har sedan 1966 varit verksam inom
sparbanksrörelsen. Under senare år har antalet väpnade
rån mot sparbanker ökat från 14 st 1989, 22 st 1990, 33 st
1991, 39 st 1992 till 55 st 1993. Bytet blev 1993 ca 25 milj kr.
Totalt uppgick antalet bank- och postrån 1993 till 351 st,
alltså i praktiken ett om dagen.
Jag har haft samtal med kassörskor som haft
skarpladdade automatvapen riktade mot sig. De kan inte
förstå varför vi politiker inte ger banken tillstånd att sätta
upp en kamera utanför banken där rånarna drar på sig sina
luvor.
Man behöver idag inte ha någon kontinuerlig bevakning
av en kamera utanför en bank. Det finns videokameror som
är lätta att dölja och som under bankernas öppettider kan
köras med 1--2 timmes band som hela tiden går runt och
spelar över det tidigare inspelade. Inträffar ett rån kan man
stanna kameran och polisen kan ta ut kassetten. Det
föreligger härmed en större möjlighet att identifiera rånare.
Den största effekten kommer dock bevakningen att ha i
preventivt avseende.
Den störning av någon utomståendes personliga
integritet som en sådan kamera kan ge upphov till måste
vara ytterst marginell. Men ett sådant arrangemang -- som
kanske skulle kunna halvera antalet bankrån -- godkänner
vi inte. Detta har folk i allmänhet och rånutsatta kassörskor
i synnerhet väldigt svårt att förstå. I december 1993
förekom ett mord i samband med ett bankrån där man ännu
ej gripit förövarna.
Jag anser inte att frågan om kamerabevakning utanför
bankoch postlokaler behöver någon ytterligare utredning
utan yrkar att riksdagen begär att regeringen snarast till
riksdagen återkommer med en proposition.
När det gäller bevakningskameror i övrigt, buggning,
dataregistrering, infiltration m.m. så pågår f.n. inom
rikspolisen ett arbete med att sammanställa en katalog.
Det rör sig om möjlighet att temporärt få sätta upp
bevakningskameror, t.ex. utanför en fastighet som i
samband med brottsutredning skall hållas bevakad. Detta
godkänns inte idag utan polisen tvingas till dyrbar manuell
bevakning. Eller det kan gälla -- som i ett fall som nyligen
avslagits -- en ansökan att med kamera bevaka en bröddisk
i en affär där någon sjuk människa vid upprepade tillfällen
stuckit in nålar i bröd.
Ett önskemål är också att få förse övervakningskameror
i banker med röstupptagning som slår på i samband med ett
larm. Detta förhindras idag genom förbudet mot buggning.
Polisen önskar också utöka möjligheten till
röstidentifikation genom att bygga upp och använda
databaser. På detta sätt får man t.ex. större möjlighet att
binda en gärningsman vid olika typer av framförda hot.
Överhuvud taget skulle polisen få en helt annan
möjlighet att effektivt bekämpa brott om man fick
möjlighet att bygga upp och använda egna register. Ett s.k.
DNA-register skulle exempelvis vara till stor nytta när det
gäller att spåra och fälla sexualförbrytare.
Polisen önskar även få använda sig av vissa ovanliga
spaningsmetoder. Utomlands använder sig polisen av s.k.
infiltration bl.a. vid narkotikabekämpning. Om man lyckas
att få en polis infiltrerad i en narkotikaliga så söker man ofta
att följa med leveranser för att avslöja mottagare. Om en
sådan transport har mottagare i Sverige så tillåter inte vår
lagstiftning att den utländske infiltratören/polisen får
fortsätta och avsluta uppdraget på svensk mark. Att det inte
är möjligt att i hast byta ut honom mot en svensk polisman
inser alla.
När det gäller användandet av viss teknisk utrustning
uttrycker sig justitieministern i propositionen 1993/94:100
bilaga 3 sid 42 något diffust: ''Regeringen överväger att
inom kort tillsätta en utredning av dessa frågor.'' Jag anser
att det är av största vikt att en arbetsgrupp snarast tillsätts
som tillsammans med företrädare för rikspolisen noga går
igenom möjligheterna att effektivisera
brottsbekämpningen. Sedan bör regeringen återkomma till
riksdagen med förslag.
Kraven på hög rättssäkerhet och personlig integritet är
inte några entydiga begrepp utan varierar för olika
människor. Enligt min uppfattning är det en relativt liten
grupp -- främst politiker, journalister och intellektuella --
som ställer mycket långtgående krav, vilka oftast av en bred
allmänhet uppfattas som orimliga.
Att i samband med bilkörning bli stoppad av polisen och
föremål för alkoholtest accepterar vi alla. För en helvit
nykterist kan det måhända upplevas som kränkande att för
en stund vara misstänkt i ett sådant sammanhang men jag
har aldrig hört någon som klagat. Men att som legitim
bankkund eller förbipasserande tillfälligt hamna på en
videoupptagning utanför en bank anser en del
uppenbarligen innebära en större kränkning än den som en
kassörska inne i banken kan utsättas för i samband med ett
väpnat rån.
Vår justitieminister brukar tala om att brottsoffer
upprättas genom att gärningsmän straffas. Men hur går det
utifrån det resonemanget med den ökande skara av
brottsoffer vars gärningsmän aldrig grips? Är det inte
synnerligen angeläget att, om man har den uppfattningen,
brottsbekämpningen intensifieras?
Nu får jag istället en känsla av att vår justitieminister inte
tror att det går att minska brottsligheten i det korta
perspektivet genom effektivare bekämpning. Detta
förhållande understryks av att regeringen nyligen initierat
en utredning om inrättandet av en helt ny myndighet för att
ta hand om det ökande antalet brottsoffer.
Det är möjligt att arbetet även på detta område behöver
effektiviseras men det har gått långt när en regering som har
en stor ambition att minska såväl statens utgifter som
byråkrati överväger att inrätta en helt ny statlig myndighet.
Om vi vill undvika att vårt samhälle segregeras och att
politikerföraktet ökar då bör vi snarast se till att vår polis
får använda sig av utrustning och metoder som för
allmänheten ter sig naturliga.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen begär att regeringen snarast skall
återkomma med ett förslag till lag som tillåter
kamerabevakning utanför bank- och postkontor,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att en arbetsgrupp skall tillsättas
för att tillsammans med rikspolisen utarbeta förslag om
användandet av modern teknik och moderna metoder i
brottsbekämpningen.