Brottsligheten ökar i vårt land på alla fronter. Den blir alltmer förslagen och sofistikerad när det gäller att begagna teknisk utrustning. Och den blir alltmer hänsynslös och råbarkad, skjutvapen förekommer i en tidigare inte skådad omfattning. För tio år sedan uppgick antalet anmälda brott till ca 1 miljon/år, nu uppgår de till ca 1,2 miljoner och Brottsförebyggande Rådet (BRÅ) förutspår att de fram till år 2000 kan ha ökat till ca 1,5 miljoner/år. Enligt BRÅ har vi också att räkna med att procentsatsen uppklarade brott kommer att fortsätta att minska.
Medan man i omvärlden låter polisen i brottsförebyggande och brottsutredande verksamhet använda övervakningskameror, s.k. buggning och att upprätta och använda olika databaser så medger inte våra långtgående krav på rättssäkerhet och personlig integritet att vår polis får samma möjlighet. Därför framstår vårt land för den internationellt organiserade brottsligheten som ett bra land att verka i och från.
Vi kan i detta sammanhang förvänta oss en kraftig ökning av kriminella från öststaterna.
Det är knappast överord att påstå att vi idag har en brottsutvecklingskris i vårt land. Till detta kommer att vi har en mycket djup ekonomisk kris, som i sig medför ökad brottsbelastning. Därtill kommer en tilltagande förtroendekris för makthavare från folkets sida, eller politikerförakt som det också brukar kallas, för påstådd flathet gentemot brottslingar och försämrade levnadsbetingelser för vanligt folk. I en tid av stor arbetslöshet och då vanliga människor har svårt att nödtorftigt klara sin dag så är toleransen mot människor som lever flott på brottslig verksamhet mycket låg. Om den brottslige sedan är invandrare så kan den bristande toleransen ta sig rent rasistiska uttryck.
Därför är frågan i vilken omfattning vi har råd att bakbinda vår polis med sådana restriktioner när det gäller brottsbekämpningen som inte finns i andra länder. Låt mig ta ett exempel. Jag har sedan 1966 varit verksam inom sparbanksrörelsen. Under senare år har antalet väpnade rån mot sparbanker ökat från 14 st 1989, 22 st 1990, 33 st 1991, 39 st 1992 till 55 st 1993. Bytet blev 1993 ca 25 milj kr. Totalt uppgick antalet bank- och postrån 1993 till 351 st, alltså i praktiken ett om dagen.
Jag har haft samtal med kassörskor som haft skarpladdade automatvapen riktade mot sig. De kan inte förstå varför vi politiker inte ger banken tillstånd att sätta upp en kamera utanför banken där rånarna drar på sig sina luvor.
Man behöver idag inte ha någon kontinuerlig bevakning av en kamera utanför en bank. Det finns videokameror som är lätta att dölja och som under bankernas öppettider kan köras med 1--2 timmes band som hela tiden går runt och spelar över det tidigare inspelade. Inträffar ett rån kan man stanna kameran och polisen kan ta ut kassetten. Det föreligger härmed en större möjlighet att identifiera rånare. Den största effekten kommer dock bevakningen att ha i preventivt avseende.
Den störning av någon utomståendes personliga integritet som en sådan kamera kan ge upphov till måste vara ytterst marginell. Men ett sådant arrangemang -- som kanske skulle kunna halvera antalet bankrån -- godkänner vi inte. Detta har folk i allmänhet och rånutsatta kassörskor i synnerhet väldigt svårt att förstå. I december 1993 förekom ett mord i samband med ett bankrån där man ännu ej gripit förövarna.
Jag anser inte att frågan om kamerabevakning utanför bankoch postlokaler behöver någon ytterligare utredning utan yrkar att riksdagen begär att regeringen snarast till riksdagen återkommer med en proposition.
När det gäller bevakningskameror i övrigt, buggning, dataregistrering, infiltration m.m. så pågår f.n. inom rikspolisen ett arbete med att sammanställa en katalog.
Det rör sig om möjlighet att temporärt få sätta upp bevakningskameror, t.ex. utanför en fastighet som i samband med brottsutredning skall hållas bevakad. Detta godkänns inte idag utan polisen tvingas till dyrbar manuell bevakning. Eller det kan gälla -- som i ett fall som nyligen avslagits -- en ansökan att med kamera bevaka en bröddisk i en affär där någon sjuk människa vid upprepade tillfällen stuckit in nålar i bröd.
Ett önskemål är också att få förse övervakningskameror i banker med röstupptagning som slår på i samband med ett larm. Detta förhindras idag genom förbudet mot buggning.
Polisen önskar också utöka möjligheten till röstidentifikation genom att bygga upp och använda databaser. På detta sätt får man t.ex. större möjlighet att binda en gärningsman vid olika typer av framförda hot.
Överhuvud taget skulle polisen få en helt annan möjlighet att effektivt bekämpa brott om man fick möjlighet att bygga upp och använda egna register. Ett s.k. DNA-register skulle exempelvis vara till stor nytta när det gäller att spåra och fälla sexualförbrytare.
Polisen önskar även få använda sig av vissa ovanliga spaningsmetoder. Utomlands använder sig polisen av s.k. infiltration bl.a. vid narkotikabekämpning. Om man lyckas att få en polis infiltrerad i en narkotikaliga så söker man ofta att följa med leveranser för att avslöja mottagare. Om en sådan transport har mottagare i Sverige så tillåter inte vår lagstiftning att den utländske infiltratören/polisen får fortsätta och avsluta uppdraget på svensk mark. Att det inte är möjligt att i hast byta ut honom mot en svensk polisman inser alla.
När det gäller användandet av viss teknisk utrustning uttrycker sig justitieministern i propositionen 1993/94:100 bilaga 3 sid 42 något diffust: ''Regeringen överväger att inom kort tillsätta en utredning av dessa frågor.'' Jag anser att det är av största vikt att en arbetsgrupp snarast tillsätts som tillsammans med företrädare för rikspolisen noga går igenom möjligheterna att effektivisera brottsbekämpningen. Sedan bör regeringen återkomma till riksdagen med förslag.
Kraven på hög rättssäkerhet och personlig integritet är inte några entydiga begrepp utan varierar för olika människor. Enligt min uppfattning är det en relativt liten grupp -- främst politiker, journalister och intellektuella -- som ställer mycket långtgående krav, vilka oftast av en bred allmänhet uppfattas som orimliga.
Att i samband med bilkörning bli stoppad av polisen och föremål för alkoholtest accepterar vi alla. För en helvit nykterist kan det måhända upplevas som kränkande att för en stund vara misstänkt i ett sådant sammanhang men jag har aldrig hört någon som klagat. Men att som legitim bankkund eller förbipasserande tillfälligt hamna på en videoupptagning utanför en bank anser en del uppenbarligen innebära en större kränkning än den som en kassörska inne i banken kan utsättas för i samband med ett väpnat rån.
Vår justitieminister brukar tala om att brottsoffer upprättas genom att gärningsmän straffas. Men hur går det utifrån det resonemanget med den ökande skara av brottsoffer vars gärningsmän aldrig grips? Är det inte synnerligen angeläget att, om man har den uppfattningen, brottsbekämpningen intensifieras?
Nu får jag istället en känsla av att vår justitieminister inte tror att det går att minska brottsligheten i det korta perspektivet genom effektivare bekämpning. Detta förhållande understryks av att regeringen nyligen initierat en utredning om inrättandet av en helt ny myndighet för att ta hand om det ökande antalet brottsoffer.
Det är möjligt att arbetet även på detta område behöver effektiviseras men det har gått långt när en regering som har en stor ambition att minska såväl statens utgifter som byråkrati överväger att inrätta en helt ny statlig myndighet.
Om vi vill undvika att vårt samhälle segregeras och att politikerföraktet ökar då bör vi snarast se till att vår polis får använda sig av utrustning och metoder som för allmänheten ter sig naturliga.
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen begär att regeringen snarast skall återkomma med ett förslag till lag som tillåter kamerabevakning utanför bank- och postkontor,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att en arbetsgrupp skall tillsättas för att tillsammans med rikspolisen utarbeta förslag om användandet av modern teknik och moderna metoder i brottsbekämpningen.
Stockholm den 21 januari 1994 Bengt Rosén (fp)