Tillgången till kriminalregistret m.m. i invandrarärenden
I takt med minskade möjligheter för utländska
medborgare att komma till Sverige som arbetskraft, fick
Statens invandrarverk allt fler ansökningar där man
åberopade anknytning till make/maka i landet.
Invandrarverket beslöt då att införa en ordning som
benämndes uppskjuten invandringsprövning för de s.k.
snabba anknytningarna. Fortsatt tillstånd skulle inte
beviljas om förhållandet upphörde inom ett år (1975) och
sedan inom två år (1977).
I praktiken innebär uppskjuten invandringsprövning att
utlänningen ansöker om uppehålls- och arbetstillstånd vid
en svensk utlandsmyndighet i hemlandet eller
bosättningslandet och åberopar anknytning till en i Sverige
bosatt person. Efter utredning med den sökande görs
motsvarande utredning med den som befinner sig i Sverige,
i regel av polismyndigheten på hemvistorten.
Utredningarna syftar till att utröna hur allvarligt menad
anknytningen är. Beslut fattas därefter av Statens
invandrarverk.
Syftet med införandet av den uppskjutna
invandringsprövningen var således att förhindra att
utlänningar under sken av anknytning skulle få rätt till
bosättning i Sverige.
De negativa verkningarna av denna praxis började så
småningom att uppmärksammas. Man noterade de
svårigheter som vissa kvinnor kunde råka ut för ifall de
tvingades återvända till sina hemländer, där skilsmässa inte
accepteras och frånskilda har låg status. En del har inget
kvar att återvända till, varken bostad eller arbete.
Situationen för de kvinnor som under perioden för
uppskjuten invandringsprövning blev misshandlade av
make/sambo började också att uppmärksammas. Det restes
krav på generösare praxis i sådana fall.
Det finns många kvinnor som kommer hit för att gifta sig
med en i Sverige bosatt landsman. Eftersom männen i regel
varit här några år och ändrat sin livsstil, passar de inte för
varandra och det blir skilsmässa efter en kort tid. Det blir
en oerhörd chock för kvinnan, som känner sig övergiven,
lurad, oönskad, oduglig m.m. Hon får inte något stöd från
omgivningen och känner inte till det svenska samhället.
Risken att utvisas kan upplevas som slutet på hela hennes
framtid. Där hemma är hon inte heller välkommen.
Den nuvarande lagstiftningen leder till att kvinnorna blir
beroende av männen för att få sina tillstånd, vilket i sin tur
leder till att de inte vågar berätta om den tillvaro de har.
Förre DO Peter Nobel beskrev denna praxis som den värsta
kvinnofällan.
Gång på gång förekommer i massmedierna uppgifter om
att män i Sverige genom förmedlingsfirmor fått hit kvinnor
från olika länder, främst från Polen, Filippinerna och
Thailand. En grov uppskattning ger vid handen att av totalt
254 filippinska kvinnor som kom till Sverige under 1991 var
235 maka eller sambo. Av 1 054 polska kvinnor var 845
maka/sambo. Av 530 thailändska kvinnor var 435
maka/sambo (Statens invandrarverk).
Kvinnojourer, kvinnoorganisationer och socialtjänster
har under åren påpekat de negativa konsekvenserna och
männens möjlighet att upprepade gånger ta hit en kvinna
som sedan misshandlas. Kvinnorna lockas hit med
förespeglingar om bättre utkomstmöjligheter än i
hemlandet.
Denna kvinnoimport sätts i debatten i samband med
praxis om uppskjuten invandringsprövning. Kvinnorna får
uppehållstillstånd ett halvår i taget och endast om
förhållandet varar. Av rädsla för att bli utvisade känner
kvinnorna sig tvingade att stå ut med övergreppen de två år
invandringsprövningen gäller. Håller inte förhållandet får
utlänningen, kvinnan, lämna landet. Trots att praxis
numera innebär att varje ärende behandlas enskilt och
hänsyn tas till vissa omständigheter t. ex. misshandel,
förekommer det fall där man från allmänhetens sida tycker
att kvinnorna inte borde utvisas.
Ett problem i sammanganget är att Statens
invandrarverk inte har rätt att registrera de män som
kvinnorna har anknytning till och på vilken grund
uppehållstillstånd söks. Verket har därför inte någon
möjlighet att hålla reda på vilka män som missbrukar
systemet.
Statens invandrarverk har i rapporten ''Kvinna och
invandrare'' 1992 påtalat att åtgärder bör vidtas för att
förebygga den kränkande behandling som en del utländska
kvinnor, som kommer till Sverige för att gifta sig eller
sammanbo med en man som är bosatt här, råkar ut för. En
sådan åtgärd, menade verket, skulle kunna vara att polisen
vid sin utredning av anknytningsfall regelmässigt
införskaffar ett polisregisterutdrag på mannen.
Enligt lagen (1963:197) om allmänt kriminalregister får
Statens invandrarverk ta del av utdrag/upplysning från
registret när det handlar om ''frihetsberövande åtgärd''
enligt utlänningslagen (8§). Enligt lagen (1965-94) om
polisregister m.m. får verket också utdrag/upplysning om
innehåll i polisregister i medborgarskapsärende.
Om Invandrarverket hade möjlighet att regelmässigt få
tillgång till innehållet i kriminal/polisregister angående
dessa män skulle denna misshandel av utländska kvinnor
kunna förebyggas.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om utökning av möjligheterna för
Statens invandrarverk att få tillgång till utdrag/upplysning
om innehållet i kriminal- och polisregistren för att kunna ta
detta i beaktande vid handläggningen av ansökningar om
uppehållstillstånd på grund av anknytning.
Stockholm den 20 januari 1994
Märtha Gårdestig (kds)