Varje land måste skydda sig mot spioner, terrorister och
andra som hotar landets säkerhet. Därför gäller det att ha
en fungerande personalkontroll, dvs. det måste finnas en
kontroll av att de personer som har känsliga befattningar
inom t.ex. försvaret inte utgör någon säkerhetsrisk.
Samtidigt är det av yttersta vikt att medborgare i ett
demokratiskt samhälle inte blir anklagade för att vara
säkerhetsrisker på falska grunder och utan rätt att försvara
sig.
Personalkontrollen i Sverige har varit diskuterad under
många år. Efter en befogad kritik tillsattes 1987 en
utredning (SÄPO-kommittén), som presenterade sitt förslag
i juni 1990. Alla tycktes i stort vara överens om att det var
ett väl genomarbetat och bra förslag. Tyvärr har det
fortfarande inte resulterat i ett regeringsförslag.
Jag har på olika sätt försökt aktualisera frågan i
riksdagen genom motion, frågor och granskning i
konstitutionsutskottet. I samtliga fall har jag fått till svar att
ett förslag är på väg. Senast i mars förra året svarade
justitieministern att ett förslag skulle vara klart före
sommaren 1993.
Det som hände var istället att regeringen beslöt att
tillsätta ytterligare en utredning, som skall vara klar i maj
1994.
Det är olyckligt att de brister i personalkontrollen som
funnits under lång tid inte har kunnat åtgärdas. Framför allt
skall en så viktig fråga enligt regeringsformen vara
lagreglerad och inte bara finnas i form av förordning. Det
handlar vidare bl.a. om medborgarnas rätt att överklaga.
Regeringen bör därför få i uppdrag att så snart utredningen
är klar och remissbehandlad återkomma med ett förslag till
lagreglering av personalkontrollen.
En av bristerna som SÄPO-kommittén behandlade var
rätten för enskilda personer, som kontrolleras, att få insyn
i det hemliga material som kontrollen grundas på. I det
fallet har regeringen gjort förändringar i överensstämmelse
med SÄPO-kommitténs förslag. Därmed återfår
kommunikationsregeln i personalkontrollkungörelsen
(PKK) 13 § i allt väsentligt det innehåll som den hade före
1983, vilket är positivt.
Det innebär att kommunikation skall ske om den
kontrollerades intresse av att yttra sig skäligen bör ha
företräde framför det intresse som sekretessen skall skydda.
När en motsvarande regel sist fanns inskriven i
förordningen var emellertid problemet att den inte
tillämpades i praktiken.
Därför är det angeläget att det nu sker en uppföljning på
den här punkten och att den görs regelbundet. Detta bör ges
regeringen till känna.
En annan kritik som tidigare framförts är att antalet
skyddsklassade tjänster var okända. SÄPO-kommittén
gjorde en beräkning av antalet tjänster och kom fram till att
det 1989 fanns totalt drygt 410 000 tjänster och uppdrag
placerade i skyddsklass. Många anser att antalet
personalkontrollerade tjänster bör begränsas med hänsyn
till att kontrollen skall kunna vara effektiv. Därför är det av
intresse att årliga uppföljningar görs även på den punkten.
Regeringen bör således årligen i skrivelse till riksdagen
beskriva omfattningen av personalkontrollen (tjänster och
genomförda kontroller) samt förekomst av kommunikation
enligt 13 §.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av en lagreglering av
personalkontrollen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om uppföljning av
personalkontrollens omfattning,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om uppföljning av tillämpningen av
13 § PKK.
Stockholm den 12 januari 1994
Ingela Mårtensson (fp)