Utgångspunkten för svensk lagstiftning när det gäller
jakt har varit att jakten ingått som en åtgärd i strävan för ett
bevarande av ett artrikt och livskraftigt villebrådstillstånd.
Detta har fått till följd en viss karaktär på jaktens
utövande i vårt land. I motsats till många andra länder så
har jägarna i vårt land kommit från de breda folklagren. Det
finns över 300 000 registrerade jägare i landet, ytterligare
150 000 är intresserade av att börja jaga. Det har också varit
stor politisk enighet i riksdagen om att behålla detta
folkrörelseengagemang i jakten.
På de markägare som lever upp till detta skall ingen
skugga falla, men tyvärr är verkligheten på många håll en
annan. De ekonomiska intressena gör sig alltmer gällande i
den svenska jakten, till nackdel för både viltet och jägarna.
En kommersialisering av jakten med skyhöga arrenden
kan knappast vara förenligt med de intentioner som
genomsyrar jaktlagstiftningen. För det första riskerar
viltvården bli lidande, det är säkert inte så att de som har
de tjockaste plånböckerna även är bäst skickade att bedriva
viltvård. Om man betalt stora pengar för sin jakt så vill man
självfallet också ha något tillbaka, då kanske man inte i
främsta hand tänker på viltvården.
Ett prissystem med ettåriga arrenden med ett högt pris
och betalt i förskott blir förödande för viltvården. Har man
i förskott betalt för ett antal djur, så blir det svårt att avbryta
jakten, det blir svårt att ta ansvar för älgstammen. Om
priset per djur blir högt så ligger det nära till att det siktas
på de stora tjurarna, följden blir en snedvriden älgstam. Om
vissa markägare som ingår i ett jaktvårdsområde tar ut höga
priser så riskerar sådana områden att splittras, det är helt
emot uttalade intentioner om samverkan. Detta och mera
därtill är de negativa konsekvenserna av en
kommersialisering av jakten.
Nu finns en hel del exempel på rent otroliga priser när
det gäller jaktarrenden, självfallet kan dessa inte tas som
normgivande för situationen på området, men sådana
exempel blir allt fler. Nu behöver man inte ta dessa exempel
för att påvisa den negativa utvecklingen när det gäller priser
för jakt och jakträttsupplåtelser, det räcker med att hänvisa
till det statliga Domänskog AB och dess prispolitik. Inför
älgjakten hösten 1993 fick jaktarrendatorerna hos
Domänskog AB prishöjningar på uppåt 100 %. Detta
väckte en våldsam proteststorm från jägarna, stora
opinionsmöten hölls och en rad överklagningar gjordes till
arrendenämnderna.
Vid ett jägarmöte i Malå, Västerbotten, samlades
representanter för 60 000 jägare där man enhälligt antog ett
uttalande om att man inte kunde acceptera de orimliga
prishöjningar som presenterades. I första hand vände man
sig emot Domänskog AB:s nya avgiftssystem. Frågan om en
jägarstrejk diskuterades allvarligt som en sista åtgärd för att
protestera mot prishöjningarna.
Nu görs det invändningar mot att vidta åtgärder på detta
område, det sägs att jakten inte kan skiljas från andra
verksamheter, det är marknaden som råder. Man hänvisar
också till att upplåtelser av jakträtt är civilrättsliga
överenskommelser där principen om avtalsfrihet skall råda.
När det gäller Domänskogs prispolitik så anförs till försvar
från det hållet, att det finns ett riksdagsbeslut om ett
avkastningskrav och att detta självfallet även måste avse
jakträttsupplåtelser.
Något kanske finns i dessa invändningar om man helt
bortser ifrån vad det egentligen handlar om, nämligen
vården av vår älgstam, vårt förnämsta högvilt. Man bortser
också ifrån att älgen är en fritt levande viltstam som är lovlig
under viss tid av året, och ''ägs'' av den markägare eller
jakträttsinnehavare där den vid skottillfället befinner sig.
Man skulle också kunna vända på det hela och påstå att det
egentligen är ingen som äger djuret, att det ägs gemensamt.
Att överhuvudtaget sätta avkastningskrav på ett vilt som
vandrar mellan olika ägare visar ju att man helt missat de
intentioner som genomsyrar lagstiftningen på området. Är
det vården om viltet som skall gälla, eller är viltet en
handelsvara vilken som helst, det är nog dags att bestämma
hur det framöver skall vara.
Om man nu inte kan införa en regelrätt priskontroll på
jakträttsupplåtelser så måste andra åtgärder övervägas, allt
i viltvårdens intresse.
Inom skogsbruket har ju etiska regler införts över hur
man skall sköta sin skogsmark. Det borde väl vara ännu
angelägnare att införa sådana regler i skötseln av viltet. En
självklar regel borde då vara att inte i snöd vinning utnyttja
viltstammarna.
Riksdag och regering måste väl också ta sitt ansvar så att
de intentioner som väglett lagstiftningen på jaktens och
viltvårdens område fullföljs i praktiken. Detta borde
innebära att t ex anbudsförfarande vid jakträttsupplåtelser
förbjuds, det är högst olämpligt ur flera synpunkter att
utbjuda vilt till högstbjudande. När det gäller det statliga
eller halvstatliga Domänskog AB så bör ju självfallet inte
avkastningskrav ställas på viltvården.
Förslag
Regeringen bör få i uppdrag att återkomma till riksdagen
med förslag på åtgärder som sätter vården av viltet främst.
I utarbetandet av sådana åtgärder bör de bägge
jägarorganisationerna kunna bistå med förslag.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om jakträttsupplåtelser.
Stockholm den 25 januari 1994
John Andersson (-)
Lars Werner (v)