Sälstammarna i Östersjön och Bottenhavet har, på grund
av miljöpåverkan, varit näst intill utrotningshotade.
Utsläpp från jordbruk och industri av gifter som PCB, DDT
och klor har påverkat sälarnas fortplantningsförmåga och
resulterat i att vi under 60- och 70-talen fick en kraftig
minskning av antalet sälar i våra innanhav.
Efter det att dessa faror uppmärksammats har åtgärder
vidtagits för att reducera utsläppen av farliga ämnen. All
form av jakt på sälar i dessa områden har också upphört.
Resultatet av de vidtagna åtgärderna har glädjande nog inte
låtit vänta på sig. Inte ens en gång de mest pessimistiska
bedömarna kan förneka att sälstammarna i Östersjön och
Bottenhavet är på väg att återhämta sig. Antalet sälar på
observationsplatserna längs vår kust ökar sakta men säkert
år från år. En glädjande utveckling som visar att haven
håller på att tillfriskna.
En mindre glädjande observation är, trots att
sälstammens numerär på intet sätt motsvarar vad som
förekom före miljögifternas intåg, att förekomsten av säl
vid fiskarnas redskap har ökat vida långt över vad som
någonsin varit fallet.
När sälarna tidigare förekom i riklig mängd uppträdde
de oftast ute till havs och skydde människorna och deras
båtar och redskap. Nu är förhållandet det rakt motsatta.
Sälarna har ändrat beteende. De uppträder nu helt ogenerat
i och kring fiskarnas redskap, som de tydligen betraktar som
sina högst privata skafferier. Att se fyra fem fullvuxna
gråsälar i och kring redskapen, samtidigt som yrkesfiskarna
är där, är inget ovanligt. Tvärt om, sälarna känner igen
motorljudet och vet när fiskarna lägger ut nät och skötar,
som sälarna då vittjar.
Resultatet av sälarnas aktivitet är givetvis störningar i
fisket. Främst i form av utebliven eller skadad fångst men
också i form av stora skador på fiskredskapen. I vissa
områden där sälarna uppträtt på detta onormala sätt under
längre tid omöjliggörs fisket nästan helt medan det inom
andra områden fortfarande är mer sporadiska angrepp.
Tendensen är dock att det blir på allt fler platser som sälarna
uppträder på detta helt orädda sätt.
Sälarnas ändrade beteende kan inte, enligt vår och
fiskarnas uppfattning, bero på att de blivit för många. En
ökning av sälarnas antal för att få en livskraftig stam torde
istället vara önskvärd. Lösningen på problemen, som är
mycket stora, är därför inte en halvering av stammen, som
föreslagits från vissa håll.
Inte heller ''experternas'' förslag att göra starkare
redskap eller göra försök med sälskrämmor är något som vi
finner gångbart. Starkare redskap kan möjligen vara en
lösning då det gäller fasta redskap, men vid fiske med nät
och skötar är det en helt oframkomlig väg.
Men även i fråga om fasta redskap blir ekonomin helt
ohållbar om redskapen skall göras så stora och tunga som
erfordras för att sälarna inte skall orka igenom dem.
Argumentet att det här går ju bra i Skottland faller också
på att förhållandena i Sverige, med våra ljusa
sommarnätter, inte går att jämföra med andra länder.
Redskapen blir ''ofiskeliga'', förutom att vara orimligt dyra.
Men något måste göras för att sälarna skall återgå till sitt
tidigare beteende om fiskarbefolkningen skall kunna
acceptera och leva med en sådan utveckling. En större,
''normal'', sälstam måste fås att uppträda på ett normalt
sätt. D.v.s. sälens instinkt att vara rädd för människan och
människans redskap måste återskapas.
Enda sättet att uppnå detta förhållande är enligt vår
mening att bedriva jakt på sälarna. Alla förslag till varje
form av jakt på säl tillbakavisas emellertid av
Naturvårdsverket och ''experter'' av skilda slag. Man påstår
att den enda jakt som skulle vara verkningsfull är den att
utrota sälen. Vi och alla fiskare som levt med säl i
generationer anser att så inte är fallet. En lokalt bedriven
jakt runt och i anslutning till redskapen är säkert nu liksom
tidigare tillräcklig för att lösa problemen. Sälen, som är ett
intelligent djur, har alltid, så länge den känt sig hotad, hållit
sig på avstånd från människor. Varför skulle det inte vara så
nu också?
Vi påstår att ''expertisen'' och andras motstånd mot
skyddsjakt på säl vid fiskredskapen inte grundas på fakta
utan endast är utslag av deras känslighet för opinioner och
hänsynstaganden till internationella ståndpunkter,
grundade på helt andra förhållanden än vad som råder hos
oss i Sverige.
Vi föreslår att svenska licensierade yrkesfiskare längs
ostkusten ges möjlighet att bedriva skyddsjakt på säl vid
sina fiskredskap för att freda dessa och åstadkomma sådana
effekter att sälen återfår sitt naturligt skygga beteende i
kontakten med människor.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om skyddsjakt på säl.
Stockholm den 20 januari 1994
Hans Dau (m)
Olle Lindström (m)
Per-Richard Molén (m)
Patrik Norinder (m)