Sälstammarna i Östersjön och Bottenhavet har, på grund av miljöpåverkan, varit näst intill utrotningshotade. Utsläpp från jordbruk och industri av gifter som PCB, DDT och klor har påverkat sälarnas fortplantningsförmåga och resulterat i att vi under 60- och 70-talen fick en kraftig minskning av antalet sälar i våra innanhav.
Efter det att dessa faror uppmärksammats har åtgärder vidtagits för att reducera utsläppen av farliga ämnen. All form av jakt på sälar i dessa områden har också upphört. Resultatet av de vidtagna åtgärderna har glädjande nog inte låtit vänta på sig. Inte ens en gång de mest pessimistiska bedömarna kan förneka att sälstammarna i Östersjön och Bottenhavet är på väg att återhämta sig. Antalet sälar på observationsplatserna längs vår kust ökar sakta men säkert år från år. En glädjande utveckling som visar att haven håller på att tillfriskna.
En mindre glädjande observation är, trots att sälstammens numerär på intet sätt motsvarar vad som förekom före miljögifternas intåg, att förekomsten av säl vid fiskarnas redskap har ökat vida långt över vad som någonsin varit fallet.
När sälarna tidigare förekom i riklig mängd uppträdde de oftast ute till havs och skydde människorna och deras båtar och redskap. Nu är förhållandet det rakt motsatta. Sälarna har ändrat beteende. De uppträder nu helt ogenerat i och kring fiskarnas redskap, som de tydligen betraktar som sina högst privata skafferier. Att se fyra fem fullvuxna gråsälar i och kring redskapen, samtidigt som yrkesfiskarna är där, är inget ovanligt. Tvärt om, sälarna känner igen motorljudet och vet när fiskarna lägger ut nät och skötar, som sälarna då vittjar.
Resultatet av sälarnas aktivitet är givetvis störningar i fisket. Främst i form av utebliven eller skadad fångst men också i form av stora skador på fiskredskapen. I vissa områden där sälarna uppträtt på detta onormala sätt under längre tid omöjliggörs fisket nästan helt medan det inom andra områden fortfarande är mer sporadiska angrepp. Tendensen är dock att det blir på allt fler platser som sälarna uppträder på detta helt orädda sätt.
Sälarnas ändrade beteende kan inte, enligt vår och fiskarnas uppfattning, bero på att de blivit för många. En ökning av sälarnas antal för att få en livskraftig stam torde istället vara önskvärd. Lösningen på problemen, som är mycket stora, är därför inte en halvering av stammen, som föreslagits från vissa håll.
Inte heller ''experternas'' förslag att göra starkare redskap eller göra försök med sälskrämmor är något som vi finner gångbart. Starkare redskap kan möjligen vara en lösning då det gäller fasta redskap, men vid fiske med nät och skötar är det en helt oframkomlig väg.
Men även i fråga om fasta redskap blir ekonomin helt ohållbar om redskapen skall göras så stora och tunga som erfordras för att sälarna inte skall orka igenom dem. Argumentet att det här går ju bra i Skottland faller också på att förhållandena i Sverige, med våra ljusa sommarnätter, inte går att jämföra med andra länder. Redskapen blir ''ofiskeliga'', förutom att vara orimligt dyra.
Men något måste göras för att sälarna skall återgå till sitt tidigare beteende om fiskarbefolkningen skall kunna acceptera och leva med en sådan utveckling. En större, ''normal'', sälstam måste fås att uppträda på ett normalt sätt. D.v.s. sälens instinkt att vara rädd för människan och människans redskap måste återskapas.
Enda sättet att uppnå detta förhållande är enligt vår mening att bedriva jakt på sälarna. Alla förslag till varje form av jakt på säl tillbakavisas emellertid av Naturvårdsverket och ''experter'' av skilda slag. Man påstår att den enda jakt som skulle vara verkningsfull är den att utrota sälen. Vi och alla fiskare som levt med säl i generationer anser att så inte är fallet. En lokalt bedriven jakt runt och i anslutning till redskapen är säkert nu liksom tidigare tillräcklig för att lösa problemen. Sälen, som är ett intelligent djur, har alltid, så länge den känt sig hotad, hållit sig på avstånd från människor. Varför skulle det inte vara så nu också?
Vi påstår att ''expertisen'' och andras motstånd mot skyddsjakt på säl vid fiskredskapen inte grundas på fakta utan endast är utslag av deras känslighet för opinioner och hänsynstaganden till internationella ståndpunkter, grundade på helt andra förhållanden än vad som råder hos oss i Sverige.
Vi föreslår att svenska licensierade yrkesfiskare längs ostkusten ges möjlighet att bedriva skyddsjakt på säl vid sina fiskredskap för att freda dessa och åstadkomma sådana effekter att sälen återfår sitt naturligt skygga beteende i kontakten med människor.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om skyddsjakt på säl.
Stockholm den 20 januari 1994 Hans Dau (m) Olle Lindström (m) Per-Richard Molén (m) Patrik Norinder (m)