Grävlingen förekommer över nästan hela den
europeiska kontinenten. I Sverige finns den i hela landet
från Skåne till Norrland, dock inte på Gotland. Grävlingen
har mycket lätt för att anpassa sig och kan till och med
påträffas inne i tätorter. Bäst trivs den där skogar omväxlar
med öppna marker. Grävlingens gryt är dess hem och dess
borg, där den tillbringar större delen av dagen. Grytet är ett
omfattande och sinnrikt system av gångar och rum. Det kan
bli fem till sex meter djupt och kan användas i åtskilliga år
av generationer djur.
En naturligt mänsklig inställning borde vara att
grävlingen lämnas i fred i sitt gryt. Så är dock tyvärr inte
fallet. Under förevändning att grytjakt behövs för att träna
grythundar och för uppsökande av skadade grävlingar pågår
på sina håll i vårt land en veritabel ''klappjakt'' på
grävlingar. Förutom jakt på grävlingar i deras naturliga gryt
försiggår s.k. grytanlagsprov i konstgryt. Dessa används för
träning av hundar, vilka egentligen avses att användas vid
praktisk grytjakt. Anlagsproven motiveras med behov av
att testa hundens skärpa, något som ofta leder till regelrätta
slagsmål, vilket inte sällan innebär otäcka bitskador hos
både hunden och ''provdjuret''. I flera fall har grävlingar
lämnats lemlästade i sina gryt efter att ha attackerats av
jakthundar. På senare år har bl.a. terrierklubbar fått för sig
att det är en fin sport att bedriva grytjakt. Denna jakt får
ibland formen av något slags ''gladiatorspel'' med ett utslag
av primitivt leklynne på djurens bekostnad, präglat av
brutalitet och känslokyla.
För de s.k. grytanlagsproven användes viltfångad
grävling. Enligt djurskyddslagen skall djur som hålles i
fångenskap behandlas väl och skyddas mot onödigt lidande
och sjukdom. Jordbruksverket framhåller i en rapport att
det är viktigt att grythundar tränas och testas under ordnade
former innan de börjar användas för praktisk jakt. Detta
kan tolkas som en motivering från verkets sida att godkänna
ett förfarande som innebär ett visst lidande, d.v.s. lidandet
skulle inte vara onödigt. Sveriges Veterinärförbund har
riktat starka invändningar mot detta synsätt och gör
bedömningen att det ingalunda är nödvändigt att använda
levande grävling vid grytanlagstestning av hundar. Det bör
enligt förbundet vara möjligt att testa hundars lämplighet
med andra metoder, t.ex. genom användande av attrapper.
Veterinärförbundet framhåller också att det ur etisk
synpunkt är helt förkastligt att på detta sätt utnyttja ett
viltfångat djur som saknar alla chanser att fly.
Sveriges Veterinärförbund reagerar också starkt mot
den i jägarkretsar ofta förekommande argumenteringen att
grävlingar ofta i vilt tillstånd får bitskador i samband med
slagsmål med artfränder. Dessa argument, som tycks syfta
till att bevisa att grävlingarna inte utsätts för otillbörligt
lidande i samband med grythundsproven, är irrelevanta,
anser förbundet. Att vilda djur i naturen utstår lidande får
aldrig tas som en ursäkt för människor att medvetet åsamka
djur i fångenskap skador.
Vi anser mot ovanstående bakgrund att det inte är
förenligt med djurskyddslagen att använda levande
grävlingar i grytanlagsprov för hundar liksom att sådan
''träning'' med grävling är oförenlig med § 27 i jaktlagen om
att villebrådet inte får tillfogas onödigt lidande. I likhet med
Sveriges Veterinärförbund hävdar vi också att det ur
djurskyddssynpunkt överhuvud taget är förkastligt att jaga
grävling med grythund. Av dessa skäl bör enligt vår mening
förbud införas mot jakt på grävling i gryt, jaktträning i
konstgryt och likaså vad gäller privat innehav av grävlingar.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om förbud mot jakt på grävling i
gryt, jaktträning i konstgryt och privat innehav av
grävlingar.
Stockholm den 19 januari 1994
Bengt Silfverstrand (s)
Kurt Ove Johansson (s)