med anledning av prop. 1993/94:30 En strategi för biologisk mångfald
Miljöproposition 1990/91:90
Bevara den biologiska mångfalden
Det öppna landskapet, de gammaldags ängarnas
blomsterprakt liksom vallmo, klätt och andra åkerogräs
som lyser upp åkern och dikeskanten betyder mycket för
människorna i vårt land. Detsamma gäller skogens knotiga
furor, berguvens hoande och den porlande öringbäcken.
Jordbrukslandskapet, skogen, fjällen, sjöarna och haven --
är viktiga för vår rekreation och våra möjligheter till
friluftsliv och naturupplevelser.
Naturen med sin mångfald av djur och växter är något vi
gärna bevarar för dess egen skull. Hos allmänheten finns en
stor betalningsvilja. Men i bevarandearbetet finns också
delar av mer ekonomisk karaktär där den långsiktiga nyttan
av olika arter kommer in. Vetenskapen behöver
referensområden av ursprunglig natur, arter behövs för
framställning av läkemedel och för växtförädling. Många
arter nyttjas direkt av människan som föda, används som
dragdjur etc. Men viktigast av allt är kanske ändå att
mångfalden av arter behövs för att upprätthålla fungerande
ekosystem på jorden. Ekosystem som ger människan syre,
föda och värme. I dag har vi inte tillräckligt kunnande för
att bedöma vilka arter vi kan vara utan eller ersätta med
konstgjorda medel -- kanske kommer vi heller aldrig att få
så ingående kunskaper. Utan naturens mångfald är det
osäkert om vi klarar att upprätthålla de kretslopp som gör
jorden till den enda kända planeten som hyser liv.
Regeringens proposition
Regeringen har presenterat en proposition om hur den
biologiska mångfalden skall bevaras i Sverige och vilka
åtaganden vi bör ha gentemot andra länder. Enligt
propositionen skall miljömålen ges samma ''vikt och
betydelse som enskilda ekonomiska överväganden'' vidare
står de mål för den biologiska mångfalden som slogs fast i
socialdemokraternas miljöproposition 1990/91 fast. I
propositionen föreslås riksdagen godkänna en ändring i
naturvårdslagen samt en strategi för bevarandet av den
biologiska mångfalden. Därtill läggs förslag till ett Centrum
för biologisk mångfald, en informationskampanj i
jordbruket för att öka bevarandearbetet av hotade arter och
biotoper samt program för att säkra jordbruksgrödornas
och husdjurens genetiska resurser. Ett antal uppdrag
presenteras också bl.a. för att se över stödformerna till
jordbruket och göra dem mer EG-anpassade samt en
översyn av SIDA:s bistånd och hur det stämmer överens
med konventionen om den biologiska mångfalden.
Propositionen redovisar också regeringens målsättning att
arbeta för att konventionen om biologisk mångfald
kompletteras med ett protokoll om biosäkerhet samt att den
svenska våtmarksinventeringen skall fullföljas och avslutas.
Få konkreta beslut
Regeringens proposition om biologisk mångfald är till
sidantalet mycket omfattande, men innehållet är tyvärr
tämligen magert. Propositionen innehåller egentligen
endast två förslag som riksdagen har att ta ställning till. Ett
tillägg till naturvårdslagen för att ge skogsstyrelsen samma
befogenheter ifråga om skogliga arbetsföretag som
länsstyrelsen har samt en mycket allmänt hållen strategi för
att bevara den biologiska mångfalden. Därtill presenteras
ändringar i naturvårdsförordningen samt tillsättandet av
några utredningar, vilket regeringen kan besluta om utan att
höra riksdagen.
Avsaknaden av konkreta beslut och ställningstaganden
gör att propositionen mer liknar en skrivelse till riksdagen.
Inga nya ekonomiska medel anslås -- i dessa frågor hänvisar
regeringen konsekvent till budgetpropositionen 1994. Inte
heller redovisas några precisa lagförslag annat än det ovan
nämnda utan i lagtekniska frågor hänvisas till den
kommande miljöbalken. Även i flera andra fall skall
miljöministern återkomma med förslag. Av detta kan man
bara dra en slutsats: regeringen klarar inte att komma
överens.
Markägaren i centrum
Den borgerliga regeringen tar större hänsyn till
markägarna än till naturen. Det märks tydligt inom jord-
och skogsbruket. Borttagandet av skogsvårdsavgiften samt
avgifter på handelsgödsel och bekämpningsmedel har varit
ett krav från näringarna och har blivit en prestigefråga för
de borgerliga partierna. Socialdemokraterna ser avgifterna
snarare som en del av näringens sektorsansvar och har velat
behålla dem som ett sätt att bekosta rådgivning och
naturvård. Utan avgifter blir det allt svårare att finansiera
angelägna naturvårdsåtgärder över statsbudgeten.
Regeringens proposition om biologisk mångfald visar
tydligt att det bara är en socialdemokratisk politik som har
förutsättningar att klara höga naturvårdskrav. Det gör vi
bl.a. genom ökat sektorsansvar i form av avgifter som sedan
återförs till näringen. Därmed sker en kollektiv och
solidarisk finansiering och små markägare eller markägare
med omfattande naturvärden behöver inte ta på sig större
börda än andra.
Med hjälp av lagstiftning, ekonomiska styrmedel, bidrag
och information påbörjade den förra socialdemokratiska
regeringen ett mycket aktivt naturvårdsarbete. Den
borgerliga regeringen visar sin uppskattning för detta arbete
genom att hänvisa till att de mål och riktlinjer som slogs fast
i vår miljöproposition 1990/91 ligger fast och till att den
omställning av jordbruket som inleddes med 1990 års
livsmedelspolitiska beslut haft positiva effekter på miljön.
Men fyrklöverregeringen har trots dessa positiva
skrivningar i praktiken arbetat tvärtemot intentionerna i ett
flertal fall.
(S)trategi för biologisk mångfald bevara
en bra livsmiljö för växter och djur bevara
den biologiska mångfalden med särskild betoning på
vardagslandskapet och de endemiska arterna skydda
natur- och kulturlandskapet skydda artrikedomen i våra
limniska och marina ekosystem redovisa mätbara mål för
den biologiska mångfalden genom fortsatt utveckling av
Naturvårdsverkets miljöindex utveckla kunskaperna om
markbiologiska processer och naturvårdsbiologi inklusive
de markkemiska processernas påverkan på våra sötvatten
och hav utveckla kontrollmetoderna vid utsättning av
genetiskt modifierade organismer samt främmande arter
på sikt spara minst 5 procent av skogen nedanför
skogsodlingsgränsen minska jord- och skogsbrukets
negativa påverkan på den biologiska mångfalden behålla
det genmaterial som finns i våra husdjur och kulturväxter
inklusive trädgårdsväxterna behålla och utveckla
strandskyddsbestämmelserna till att också omfatta den
biologiska mångfalden längs stränderna påskynda
bildningen av marina reservat minska nedfallet av
luftföroreningar samt utsläpp av miljögifter minska de
areella näringarnas negativa påverkan på landskapet genom
att utveckla sektorsansvaret utveckla lagstiftning och
ekonomiska styrmedel för bevarandet av den biologiska
mångfalden driva ett kraftfullt internationellt arbete med
tyngdpunkt på Östersjön och Östersjöländerna samt
regionen runt Barents hav.
Enligt konventionen om biologisk mångfald skall
signatärländerna dels göra landstudier och dels upprätta en
nationell strategi för att upprätthålla den biologiska
mångfalden. Redan i februari fick Naturvårdsverket i
uppdrag att göra en landstudie som snart är färdig. I
propositionen presenteras en mycket allmänt hållen strategi
för den biologiska mångfalden. Dock saknas preciserade
mål och prioriteringar. Vi anser att man i detta sammanhang
borde slå fast att regeringen skall arbeta efter den strategi
som presenterats i Naturvårdsverkets aktionsprogram Miljö
93.
Bevara livsmiljöer
Den socialdemokratiska politiken tar ett mer
övergripande grepp på frågan om den biologiska
mångfalden än det enskilda artbevarandet som regeringen
uppehåller sig vid i propositionen. För att klara att bevara
enskilda arter och inomartsvariationer måste vi också
bevara en livsmiljö som inte raderar ut deras
existensmöjligheter. Det är angeläget att titta mer på
markprocessernas betydelse för den långsiktiga
produktionsförmågan i våra ekosystem samt hur de
påverkas av föroreningar och eventuella framtida
klimatförändringar.
Landskapsplanering för att öka naturens mångfald och
säkra spridningskorridorer för växter och djur är också
angeläget om arter och genetisk variation inom arterna skall
kunna behållas i ett långt perspektiv. I
landskapsplaneringen bör man ta hänsyn till arternas behov
av olika biotoper inklusive äldre träd samt behålla naturliga
spridningsvägar. Kantzoner ingår som en del i denna
strategi men det krävs även att större kärnområden bevaras
för fri utveckling av skogen.
Vi stöder kravet i Naturvårdsverkets aktionsplan Miljö
93 att det längs alla vattendrag skall finnas en obrukad zon
på minst 5 meter som skall betraktas som en
spridningskorridor för växt- och djurarter. Därtill kommer
att en sådan zon minskar risken för näringsläckage till
vattendragen. Även stränderna utgör en viktig livsmiljö för
många arter. Därför är det angeläget att behålla och
utveckla strandskyddsbestämmelserna till att också omfatta
hänsyn till den biologiska mångfalden.
Inte ens i de existerande reservaten kan vi alltid behålla
de naturvärden vi föresatt oss att skydda. Orsakerna kan
vara försurning eller andra processer som påverkar
grundförutsättningarna för arternas existens. Vi anser att
riksdagen skall uppmana regeringen att lägga in ett
övergripande mål om bevarandet av en långsiktigt
fungerande livsmiljö för växter och djur i strategin för
bevarandet av den biologiska mångfalden. Även
länsstyrelsernas aktionsplaner bör syfta till en bra
landskapsplanering för att garantera naturens mångfald.
Intrångsersättning
Markägaren behöver enligt nu gällande rättspraxis
endast tåla ''bagatellartade intrång'' eller intrång som
beräknas till 8 000
kr. Därutöver har markägaren rätt till ersättning. Vi
menar att sektorsansvaret inom näringen måste höjas och
det kan ske genom beslut om en kvalifikationsgräns under
vilken ersättning ej betalas ut. Den nu gällande
intrångsersättningen kanske är en anledning till att
regeringen inte vågat föreslå generellt biotopskydd för
skogsbruket, eftersom de anslagna medlen för inköp av
mark då snabbt skulle förbrukas.
I propositionen om den biologiska mångfalden markerar
den borgerliga regeringen att den står kvar vid kravet att
ersättningsreglerna för intrång skall relateras till berörd del
av fastigheten. Det gynnar markägarens intressen samtidigt
som det missgynnar miljön. Går man tillbaka till tiden före
1987 beräknades ersättningen på hela brukningsenheten,
vilket var betydligt mer gynnsamt för naturvården.
Vi vill peka på fördelarna med en ordning där ersättning
för intrång beräknas i förhållande till hela
brukningsenheten. Därmed får man ett klarare
sektorsansvar. En sådan ordning som gällde före 1987 är
också bra då man skall besluta om den s k
kvalifikationsgränsen under vilken ersättning inte skall
betalas ut om intrånget är under en viss gräns som
markägaren bör kunna tåla.
Ökat sektorsansvar
Sektorsansvaret inom jord- och skogsbruket har under
den borgerliga perioden urgröpts bl.a. genom borttagandet
av skogsvårdsavgiften och prisregleringsavgifterna på
handelsgödsel och bekämpningsmedel samt genom
förslaget att ta bort miljöavgiften på fosfor.
Socialdemokraterna kommer att agera för ett ökat
sektorsansvar för att garantera miljön inom de areella
näringarna.
För att fullfölja vår tidigare politik har vi föreslagit
miljöskatt på handelsgödsel samt en kraftfull miljöavgift på
kadmium i fosforgödsel. Vi vill också behålla avgifterna på
bekämpningsmedel i jordbruket. Avgifterna skall ses som
en del i näringens sektorsansvar för naturvården. Om dessa
skatter och avgifter, så som vi föreslagit, återförs till
jordbruket i form av stöd till bevarandet av
jordbrukslandskapets natur- och kulturvärden får de även
en viss regionalpolitisk effekt. Medel förs över från
slättjordbruket i södra och mellersta Sverige till skogs- och
mellanbygderna där de största bevarandevärdena finns.
Skogsbruket har idag inget annat ansvar för miljön och
den biologiska mångfalden än vad de allmänna
hänsynsreglerna kräver. Socialdemokraterna anser att även
skogsnäringen skall ta ett sektorsansvar för miljön enligt
principen om användarens betalningsansvar (UPP). Vi
föreslår därför att en avgift tas ut av näringen och fonderas
för att användas till inköp av mark, överhållning av mark,
rådgivning m.m.
Även fiskerinäringen måste ta ett ökat sektorsansvar och
vi ser därför positivt på möjligheten att införa
miljökonsekvensbeskrivningar. Risken för överuttag av fisk
utgör stora problem. Även fiskodlingar innebär stora risker
för miljön inklusive utslagning av arter. Det är angeläget att
öka miljöhänsynen i fiskodling o dyl, eftersom sådana
odlingar i framtiden kan bli allt viktigare för produktion av
föda. Särskilt gäller det i fattigare länder.
Vattenmiljön och utarmning av arter
Riskerna för genetisk utarmning i våra vatten och
kopplingen till miljögifter och övergödning behandlas
mycket översiktligt i propositionen. Vi vill poängtera att
både den limniska och marina miljön hyser många hotade
arter och att forskningen kring artdiversitet och framtida
hot måste ges ökade resurser. Det är också angeläget att
skaffa bättre kunskaper om hur vattenmiljön påverkas av
markens beskaffenhet och de markkemiska processerna.
Takten bör öka när det gäller bildandet av marina
reservat både i Östersjön och i Västerhavet. För Östersjöns
del gäller att samarbetet mellan Östersjöländerna måste få
fortsatt hög prioritet och medel måste ställas till förfogande
för att länderna i Östeuropa skall klara att bygga ut och
utveckla tätorternas rening liksom rening av utsläppen av
metaller och klororganiska kemikalier från avfalls- och
gruvupplag samt industrier. Staten måste ta ett aktivt ansvar
men även kommuner och företag har ställt sig positiva till
att öka insatserna i östländerna under förutsättning att de
inhemska miljökraven minskar. Om detta är möjligt och hur
det praktiskt skall hanteras bör Naturvårdsverket få i
uppdrag att undersöka. Detta vill vi ge regeringen till
känna.
Både i Östersjö- och Nordsjösamarbetet bör Sverige
arbeta för att förebygga katastrofer till följd av överfiskning
eller annat felaktigt utnyttjande av havets resurser. Då
tänker vi t.ex. på den ekologiska katastrofen i Barents hav
där fågelbestånden slogs ut till följd av den drastiska
nedgången av lodda. Det är också angeläget att kartlägga
dumpade gifter, gammalt krigsmaterial etc som på sikt kan
komma att förorena havsmiljön. Diskussioner måste
påbörjas om vilka åtgärder som är nödvändiga att vidta och
hur de skall bekostas.
Men det finns även närmare problem. Det gäller framför
allt de minskade mängderna torsk samt hotet mot laxen i
form av M74 i Östersjön. Utarmningen av genetiskt
material i laxen har fortgått alltsedan vi påbörjade
utbyggnaden av vattenkraft. När det nu misstänks att även
det vilda laxbeståndet drabbas av M74 måste regeringen
agera betydligt kraftfullare än hittills. Forskningen måste
stimuleras och åtgärdsprogram tas fram till skydd för de
vilda laxbestånden. Fartygshaveriet utanför Gotland då
stora mängder fosfor läckte ut i vattnet stämmer också till
eftertanke. Det måste finnas klara regler om vem som har
ansvar för åtgärder vid olyckor och det måste också stå klart
att last av miljöstörande kemikalier omedelbart måste
bärgas. Sjöfartsverket bör få i uppdrag att se över
hanteringen av dessa problem.
Turismen
Den ökade turismen kan innebära ett växande hot mot
den biologiska mångfalden både på land och i vatten.
Framför allt är det den kommersiella massturismen i form
av båtsporter, kanoting, fjällvandring, etc. som kan slita
hårt på känsliga områden och störa skygga djurarter.
Turismen finns med som en viktig del i EG:s femte
miljöhandlingsprogram, men saknas i regeringens strategi.
Vi anser att turismen och dess problem skall infogas i
regeringens strategi för biologisk mångfald. Detta bör ges
regeringen till känna.
Endemiska arter och miljöindex
Endemiska arter är sådana arter som har en mycket
begränsad utbredning. Det gäller t.ex. lämmeln i den
skandinaviska fjällkedjan och ölands-solvändan som bara
finns på Öland. Antingen de är hotade eller inte har vi ett
mycket stort ansvar för dessa arter.
Slutligen anser vi det angeläget att fortsätta utveckla
Naturvårdsverkets miljöindex över tillstånden i svenska
ekosystem samt ställa upp mer precisa nationella mål för
bevarandearbetet. Det gäller exempelvis:vilka
ursprungsområden (t.ex. urskogar) som skall bevaras,
vilka områden som skall återställas, t.ex. en del av
vardagslandskapets biotoper,säkerställande av
spridningskorridorer i jordbrukslandskapet och vid
kalavverkning,avvärjande av yttre hot som
luftföroreningar och miljögifter,vilka arter som skall ha
högst prioritet i bevarandearbetet.
De areella näringarna
Jord- och skogsbrukslandskapet hyser de flesta av våra
hotade arter. Hoten består främst av ändrad
markanvändning och ändrade brukningsmetoder. Det krävs
både ökad reservatsbildning och större hänsyn vid
brukandet om vi skall klara att behålla mångfalden växter
och djur. Har vi då råd att behålla den biologiska
mångfalden i dessa näringar? Socialdemokraterna svarar
tveklöst ja på den frågan.
Vi påbörjade ett aktivt naturvårdsarbete under den förra
regeringsperioden. Naturvårdslagen förstärktes med ett
särskilt biotopskydd och skydd för våtmarker och vi tillsatte
den utredning om biotopskydd för de areella näringarna
som nu ligger till grund för den borgerliga regeringens
förslag. För de areella näringarna slog socialdemokraterna
fast ett sektorsansvar för miljön. Näringen själv skall bidra
till kostnaderna för artbevarandet i form av inköp av mark,
skötsel av mark samt information och utbildning. Den
politiken vill vi fortsätta att driva.
Vi ökade anslagen för inköp av mark. Vi utformade
olika stödformer för att hålla jordbruksmark öppen och för
att sköta hagmarker och ängar. Den borgerliga regeringen
har höjt anslagen till inköp av mark med 55 milj.kr. och
summan är därmed uppe i drygt 190 milj.kr. Bidragen till
jordbruket är fortfarande desamma som under den
socialdemokratiska regeringstiden och att döma av
propositionen finns inga planer att höja summan. Detta
trots att Naturvårdsverket menar att det årligen behövs 500
milj.kr. till bevarandearbetet i skogen och 600 milj.kr. för
jordbrukssektorn de närmaste åren. Det är uppenbart att
förstärkning krävs för att nå dessa mål och det är därför vi
finner det angeläget att stärka sektorsansvaret inom
näringarna.
Skogsbrukets sektorsansvar
Det råder stor enighet om att de olika näringsgrenarna
skall ansvara att verksamheten inte skadar miljön. Denna
princip tillämpas emellertid inte konsekvent. Skogsbrukets
ansvar är begränsat till att de enskilda skogsföretagen skall
följa de allmänna hänsynsreglerna. Något ansvar för de
biotoper och arter som kräver ett mer långtgående skydd får
inte skogsbruket vare sig individuellt eller kollektivt. Den
som inom landet släpper ut ämnen till luft eller vatten som
kan hota arter eller biotoper kan däremot tvingas att på
egen bekostnad minska utsläppen till vad naturen tål.
Därmed föreligger en situation där vi kräver mer av
förorenarna än av dem som brukar marken, trots att det är
markanvändningen som hittills visat sig vara det största
hotet mot den biologiska mångfalden.
Ett mer långtgående ansvar för skyddet av hotade arter
och biotoper kan utformas antingen som ett individuellt
eller som ett kollektivt ansvar. Om ansvaret är individuellt
får den som hyser en hotad art på sina ägor ta ansvar för
bevarandet. Man riskerar då att hamna i en situation där de
markägare som varit mest restriktiva får bära bördan av att
andra markägare genom sina markberednings- och
avverkningsmetoder utrotat arten inom en stor del av dess
tidigare utbredningsområde. Så är det i USA. Där tvingas
ägaren av det område där de sista exemplaren av arten finns
i princip stå för hela kostnaden för att bevara den. En sådan
utformning av ansvaret för att bevara hotade arter är
orättvis.
Skogsbruksavgift
Vi vill i stället ge ansvaret en solidarisk utformning. Det
innebär att alla ägare av produktiv skogsmark gemensamt
får bidra till kostnaderna för att köpa in eller på annat sätt
skydda den från naturvårdssynpunkt mest värdefulla
marken. Hittills har sådana åtgärder till skydd för den
biologiska mångfalden helt bekostats av staten, vilket har
inneburit att skogsföretagen fått en del av sina
miljöskyddskostnader betalda med allmänna medel.
Skogsnäringen bör emellertid i likhet med andra branscher
själv bära sina kostnader för miljö- och naturvården. De
skogliga företagen bör därför avsätta medel till en
gemensam fond ur vilken pengar sedan kommer att tas för
inköp av skogsmark som behöver avsättas som
naturreservat.
Fonden bör också kunna användas i samband med att
avtal upprättas med vissa skogsägare om mera långtgående
hänsynstaganden än de som ryms inom skogsvårdslagens
allmänna hänsynsregler. Sådana avtal kommer med stor
sannolikhet att behövas, om vi steg för steg skall kunna
närma oss målet att skydda fem procent av skogsmarken
nedanför fjällkedjan. Det kommer nämligen att bli svårt --
i synnerhet i södra Sverige -- att köpa in tillräckligt stora
sammanhängande arealer för att skapa kärnområden för
biologisk mångfald och därtill spridningskorridorer mellan
olika områden. För att undvika expropriationsförfaranden
i områden med många små skogsfastigheter kan det vara
bättre att erbjuda de enskilda ägarna skötselavtal som t.ex.
föreskriver att skogen skall tillåtas bli överårig och att
avverkningsmetoderna skall vara maximalt skonsamma.
Dessa blir en form av skogliga skötselavtal som påminner
om NOLA-avtalen inom jordbruket.
Att skogsbruket kollektivt får finansiera det mer
långtgående skyddet av hotade arter och biotoper betyder
inte att stödet via statsbudgeten för inköp av skogsmark bör
avskaffas. Det finns åtminstone två skäl att behålla det
statliga inköpsanslaget på ungefär nuvarande nivå. Det ena
är att rekreationsvärden ibland kan vara ett bidragande skäl
för inköp av skogsmark. Det andra skälet är att den
biologiska mångfalden också hotas av övergödning,
försurning och klimatförändring. Dessa hot härrör från
andra verksamheter än skogsbruket och skogsnäringen och
bör därför inte belastas med de kostnader som av detta skäl
uppstår för skyddet av den biologiska mångfalden. Därför
finns fortfarande anledning för staten att bidra med medel
för skydd av mark i form av skötsel och inköp av mark.
Däremot går det inte att fortsätta öka statens utgifter för
inköp av skogsmark i den utsträckning som behövs för att
vi inom rimlig tid skall kunna nå målet att skydda fem
procent av skogen nedanför fjällkedjan. Statsskulden och
budgetunderskottet har under den borgerliga regeringen
snabbt vuxit till en sådan omfattning att det på sikt till och
med kan bli svårt att bibehålla inköpsanslagets nuvarande
storlek. Skogsnäringen måste ta ett större ansvar för
säkerställandet av den biologiska mångfalden. Därför
upprepar vi vårt krav från den skogspolitiska motionen
(1992/93:Jo81) om behovet av en avgift för att näringen
kollektivt skall kunna ta ett kollektivt sektorsansvar.
Frågan om hur en avgift rättvist skall tas ut av näringen
och vilket ansvar staten skall ha för att bevara de skogliga
ekosystemen och dess artrikedom bör utredas. Vi anser att
riksdagen skall ge regeringen i uppdrag att återkomma med
ett förslag till avgift för skogsnäringen samt hur medlen
skall förvaltas. Detta är en utveckling av vårt förslag i den
skogspolitiska motionen.
Biotopskydd och bevarandet av genetiska resurser
Regeringen har inte föreslagit ett generellt biotopskydd
för skogsbruket, den föreslagna ändringen i
naturvårdsförordningen gäller endast jordbruket. Skälet
som angetts är avgränsningsproblemen, men det är
knappast hela sanningen. Bäckraviner, mindre våtmarker
och alkärr är exempel på skyddsvärda biotoper som normalt
är lätta att avgränsa och uppstår svårigheter bör
Skogsstyrelsen kunna bistå med råd. Problemet för
regeringen kan vara intrångsersättningen, som med den
nuvarande modellen kan göra att ett generellt biotopskydd
hotar äta upp alla pengar som anslagits till inköp av mark.
Vi anser att biotopskyddet skall gälla även för skogsbruket,
men att det regleras så att intrånget i de allra flesta fall inte
föranleder några ersättningsanspråk. Detta var också
socialdemokraternas avsikt med införandet av
biotopskyddet i Naturvårdslagen enligt miljöpropositionen
1990/91:90.
Skogsnäringen har ett viktigt ansvar för att bevara våra
inhemska trädarters genetiska variation. Detta ansvar
måste regleras bättre. Stora arealer har planerats med
främmande arter som exempelvis Pinus Contorta och
sibirisk gran. Men även plantering av klonat material, dvs
plantor som dragits upp ur samma individ och därmed har
identisk genuppsättning, kan äventyra den normala
genetiska variationen hos våra skogsträd. Det är därför
angeläget att ställa krav på tillståndsgivning och
miljökonsekvensbeskrivningar då främmande arter eller
klonat plantmaterial används. Riksdagen bör uppmana
regeringen att beakta dessa frågor i arbetet med en
miljöbalk.
Markavvattning
Sverige hyser en stor del av Europas våtmarker. Många
av våra vanliga våtmarksarter är hotade i andra europeiska
länder. Vi har därför ett internationellt ansvar både för
våtmarkerna som ekosystem och för deras arter. Menar vi
allvar med bevarandet av den biologiska mångfalden måste
våtmarkerna få högre skyddsstatus än nu. Våtmarker bör
inte längre få dikas annat än i undantagsfall, och därför
hade det varit bättre med ett generellt förbud mot dikning
av våtmarker. Dispensmöjligheter finns redan i
lagstiftningen, vilket också propositionen redogör för. I
praktiken leder regeringens förslag till omfattande
förbudsområden och stor restriktivitet mot markavvattning.
Därför borde det vara enklare med ett förbud i hela landet.
Om regeringens ändringar i naturvårdsförordningen blir
gällande vill vi dock markera att stor restriktivitet med
dispens mot förbudet skall gälla. I princip skall ingen
markavvattning i de utpekade områdena ske, vilket
inbegriper även klass I- och klass II-områden.
På sikt anser vi att särskilda hänsynsregler måste
upprättas för skogsbruk på våtmarker och i sumpskog. En
viss avverkning tål ofta dessa marker men det får inte
inbegripa kalavverkning eller markberedning.
Jordbruket
Jordbruket har många positiva effekter på våra natur-
och kulturvärden. De positiva värdena vill vi bevara och
förstärka. Därför har vi arbetat med olika stödformer.
Socialdemokraterna införde både landskapsvårdsstöd och
NOLA-bidrag och vår målsättning är att utveckla dessa
stödformer och på sikt nå upp till de nivåer som behövs för
att klara våra mål.
Sektorsansvar och avgifter
Jordbrukets negativa effekter vill vi minska med
regleringar och användning av ekonomiska styrmedel. Vi
föreslår också miljöskatter på handelsgödsel och kemiska
bekämpningsmedel som ett sätt för sektorn att bära sitt
miljöansvar. Den borgerliga regeringen har successivt sänkt
avgifterna för jordbruket. Detta anser vi vara fel politik. Vi
vill i stället öka sektorns miljöansvar och omvandla de
tidigare miljö- och prisregleringsavgifterna på
handelsgödsel till miljöskatter för att klara sektorns
miljöansvar. I motion (1993/94:Jo1) föreslår vi därför en
miljöskatt på fosfor på 2 kr/kg.
Miljöskatterna ser vi främst som ett finansiellt
instrument för att klara näringens ansvar för miljö- och
naturvård, men de minskar även risken för överkonsumtion
av dessa insatsvaror i jordbruket. Om miljöskatten på
handelsgödsel och bekämpningsmedel återförs till
jordbruket i form av stöd till naturvårdande insatser uppnår
man även en positiv regionalpolitisk effekt, eftersom medel
överförs från slättjordbruket i landets södra och mellersta
delar till skogs- och mellanbygder där de flesta
bevarandevärda markerna finns.
Naturvårdsverket har i anslagsframställan till nästa års
budget (p g a regeringens direktiv) inte begärt ökade anslag
för NOLA och landskapsvårdsstödet. Däremot markerar
de i en särskild bilaga att ökat stöd behövs för att klara
målen för naturvården. Även socialdemokraterna anser att
dessa stödformer måste öka om vi ska klara att leva upp till
målsättningen att bevara den biologiska mångfalden.
Socialdemokraterna har med förslaget om ökat
sektorsansvar och miljöskatter utrymme att öka anslagen
till dessa verksamheter. Vi föreslår därför en ökning av
landskapsvårdsstödet från 250 till 300 miljoner kronor för
kommande budgetår inom anslaget B 5.
Regeringen har gett Jordbruksverket uppdrag att
informera lantbrukare om biotopskyddet och bevarandet av
den biologiska mångfalden. Några ekonomiska resurser
finns inte med i denna proposition utan regeringen hänvisar
till att man skall återkomma i budgetpropositionen. I detta
sammanhang vill vi poängtera att sådan information mycket
väl skulle kunna bekostas med AMS-medel och skötas via
länsstyrelserna. Denna fråga bör därför hänskjutas till
länsstyrelserna och tas upp som en del i de
arbetsmarknadspolitiska åtgärderna. AMS bör utreda
behoven av naturvårdande insatser och föreslå vilka
åtgärder som är lämpliga att bekosta med
arbetsmarknadsmedel. Detta vill vi ge regeringen till
känna.
Vi anser också att formerna för utbetalning av
landskapsvårdsstöd och NOLA-bidrag bör ses över för att
göra dem mer rättvisa och bättre än nu få dem att styra mot
att behålla de mest bevarandevärda markerna och samtidigt
öka incitamentet att utveckla den biologiska mångfalden på
stödarealerna. Det är också angeläget att utveckla
skötselmetoderna för dessa marker. Extensiv djurhållning
borde exempelvis kunna utvecklas och bli billigare.
Genresursernas bevarande i jordbruket
Det svenska bondesamhället har i årtusenden utvecklat
härdiga och bra arter som är anpassade till vårt nordiska
klimat. Även en mångfald köks- och trädgårdsväxter har
utvecklats, även om de är av betydligt senare datum. Detta
genmaterial försvinner i allt snabbare takt till förmån för
högproduktiva och moderna sorter som ofta saknar den
inbyggda tålighet som det gamla odlingsmaterialet besatt.
Vi har blivit alltmer varse att det gamla genmaterialet
innehåller unika egenskaper som så småningom kan bli
ekonomiskt värdefulla. I framtiden kan de gamla sorterna
behövas i förädlingsarbetet för att vi skall få fram bra och
tåliga jordbruksprodukter, trädgårdsväxter och husdjur. De
kan också behövas för framställning av medicin eller i
genteknikernas laboratorier. Men de gamla arterna har
också ett egenvärde i sig -- det gäller allt från fjällkor och
gotlandsruss till kryddväxter.
Regeringen avser att upprätta särskilda
bevarandeplaner för samtliga svenska lantsorter och
husdjur. Vi förutsätter att även trädgårdsväxter inkluderas i
dessa bevarandeplaner. Det är angeläget att påskynda detta
arbete för att få en bättre överblick över de åtgärder som
skyndsamt behöver göras. Hoten mot dessa arter är
uppenbara.
Nordiska genbanken är ett naturligt centrum för
bevarandearbetet, men det finns även många andra
institutioner, organisationer och föreningar som arbetar
ideellt eller med statliga anslag för att bevara olika arter.
Särskilt har vi, precis som regeringen, uppmärksammat
behovet av stöd till Nordens ark under ett
uppbyggnadskede. Vi ställer oss därför positiva till ett
engångsanslag till dem. Resurser för bevarandearbete
måste säkerställas och samarbetet mellan olika grupper,
inklusive de botaniska trädgårdarna och vissa museer, bör
öka. Bevarandeplanerna och den snart avslutade
landstudien om biologisk mångfald ger förhoppningsvis
vägledning beträffande hur stora resurser som krävs och hur
de bäst skall användas. Vi förutsätter att regeringen
återkommer till riksdagen med ett mer genomarbetat
förslag i denna fråga och tar här inte ställning till vilka
ekonomiska resurser som behövs eller hur de skall fördelas.
Handel med hotade arter
Handel med hotade arter regleras internationellt bl.a.
via den s.k. CITES-konventionen. Sverige har dock inte
levt upp till konventionen, och lagstiftningen på detta
område måste därför skärpas. För närvarande anser bl.a.
Världsnaturfonden och Ornitologiska föreningen att
Sverige är ett transitland för hotade arter. Under senare år
har det gällt export av papegojor till Finland. Det är
oroväckande.
Det är angeläget att skyndsamt skärpa lagstiftningen om
handel med hotade arter. Sverige måste ta sitt
internationella ansvar i denna fråga, särskilt som denna
fråga är starkt kopplad till bevarandet av den biologiska
mångfalden. Vi måste åtminstone ha ambitionen att nå upp
till EG:s skyddsnivå.
Regeringen skall återkomma med förslag till lagstiftning
om handel med hotade arter under våren 1994.
Socialdemokraterna anser att denna lagstiftning måste
samlas i en lag och inte som idag splittras på olika
intresseområden. En samlad lagstiftning underlättar
myndigheternas tillsyn och gör lagstiftningen mer
överblickbar. Vi anser också att handel med hotade arter
måste regleras i alla led. Det gäller såväl transporter,
försäljning som utförsel. Vidare måste vi kunna förbjuda
även hotade arter som inte finns med på CITES-listan för
att visa att vi respekterar förbud i andra länder.
Anmälningsplikt skall gälla för alla som arbetar med att
konservera djur, även fritidskonservatorer. Myndigheterna
skall ha rätt att utföra inspektion hos konservatorer, zoo-
affärer, vilthandlare och importörer av djur.
Forskning om biologisk mångfald
I propositionen föreslås ett centrum för bevarandet av
den biologiska mångfalden knutet till Sveriges
lantbruksuniversitet och Uppsala universitet. Anledningen
är bl.a. att Sveriges lantbruksuniversitet härbärgerar
databanken för hotade arter. Den socialdemokratiska
partikongressen beslutade att arbeta för en utveckling av
Lantbruksuniversitetet till ett naturresursuniversitet för att
därmed minska branschanknytningen. Regeringens beslut
att öka resurserna till Lantbruksuniversitetet för arbete
med biologisk mångfald ligger därmed i linje med vårt
kongressbeslut. Vi ställer oss därför positiva till beslutet att
öka forskningsresurserna för biologisk mångfald till
Lantbruksuniversitetet. Vi vill dock poängtera att
samordningsansvaret även måste gälla limniska och marina
arter samt husdjur, jordbruksgrödor och trädgårdsväxter.
Vi är tveksamma till att det behövs en centrumbildning för
att tillfredsställa regeringens mål om samordning av
forskningen om den biologiska mångfalden. Vi tar ställning
i denna fråga först när regeringen återkommer i
budgetpropositionen.
Det är också positivt att öka kraven på information från
olika forskningsinstitutioner till avnämarna, som i detta fall
främst är kommuner och länsstyrelser samt lantbrukare och
skogsbolag/skogsarbetare. Men detta får inte frånta
Naturvårdsverket, Jordbruksverket och Skogsstyrelsen
deras informationsansvar. Vi tror att det huvudsakliga
informationsansvaret ändå måste ligga på de statliga verk
som har till uppgift att styra de olika verksamheterna.
Vad gäller forskning vill vi i övrigt anföra att det är
angeläget att öka forskningen om marken som resurs.
Marken och de olika ekosystemen är basen för
artbevarandet, och om vi brukar marken eller släpper ut
föroreningar på ett sätt som urlakar kemikalier och näring
till vattendrag och hav får vi dels problem i näraliggande
ekosystem och dels problem med sämre bärkraft hos den
brukade marken. Därmed kan den biologiska mångfalden
på sikt hotas, trots att vi arbetar för att bevara enskilda
arter. Läckaget av kobolt till havet, som man nu tror orsakat
de giftiga algblomningarna på västkusten, utgör ett sådan
problem som bör stämma till eftertanke.
Landskapsplanering är ett angeläget, men hittills dåligt
utvecklat område särskilt när det gäller planering av
jordoch skogsbruket. Angelägna uppgifter är att få bättre
kunskaper om vad som krävs i form av olika biotoper och
spridningskorridorer för att även vardagslandskapets arter
skall överleva och den genetiska variationen inom arterna
skall behållas. Det är också angeläget att öka forskningen
för mer naturanpassat och därmed långsiktigt hållbart
jordoch skogsbruk.
Det krävs också ökad forskning om problem vid
utsättning av genmodifierade organismer. Det är
nödvändigt att skaffa en strategi för hur genmodifierade
organismer och deras påverkan på miljön och den
biologiska mångfalden skall följas vid utsättning. Därmed
skaffar samhället också underlag för sin bedömning av de
miljökonsekvensbeskrivningar som kommer att krävas i
samband med utsättning av genmodifierade organismer.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om strategin för en biologisk
mångfald vad gäller bevarandet av en bra livsmiljö för
växter och djur,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om strategin för en biologisk
mångfald vad gäller intrångsersättning,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om strategin för en biologisk
mångfald vad gäller samarbete med Östersjöländerna,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om strategin för en biologisk
mångfald vad gäller turism,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om strategin för en biologisk
mångfald vad gäller utveckling av miljöindex,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om skogsbrukets sektorsansvar,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om användning av främmande arter
och klonat material i skogsbruket,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om markavvattning,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att för budgetåret 1994/95 bör under anslaget B 5 anvisas
300 miljoner kronor till landskapsvårdsstöd,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om utbetalning av
landskapsvårdsstöd och NOLA-bidrag,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om AMS och naturvårdande
insatser,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om bevarandet av genetiska resurser
inom jordbruket och trädgårdsnäringen,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om lagstiftning om handel med
hotade arter,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om forskning om biologisk
mångfald.
Stockholm den 28 oktober 1993
Margareta Winberg (s)
Inga-Britt Johansson (s)
Åke Selberg (s)
Inge Carlsson (s)
Kaj Larsson (s)
Ulla Pettersson (s)
Sinikka Bohlin (s)
Lena Klevenås (s)
Berndt Ekholm (s)
Björn Ericson (s)