Övergödningen av våra hav och kustvatten har under de
senaste åren uppmärksammats alltmer. 1988 satte riksdagen
upp som mål att till 1995 väsentligt minska
fosforutsläppen och halvera kväveutsläppen till haven.
Markläckage av växtnäringsämnen är svåra att åtgärda med
konventionella metoder och tillförseln från både skog och
åkermark är omfattande. Kväveläckaget sker främst
genom grund- och dräneringsvattnet och är störst på
infiltrationskänsliga jordar. Skåne -- med ett omfattande
och effektivt jordbruk -- är ett område med stora arealer av
sådan mark och är den region i riket som bidrar med den
största kvävemängden till våra kustvatten.
Till största delen transporteras växtnäringsämnena till
sjöar och hav genom åarna. Det är därför naturligt, att stort
intresse har kommit att ägnas åt de många skånska åarna
och deras roll i sammanhanget. Inom vattenvården har
också åtgärder alltmer koncentrerats på att återställa och
förbättra vattendragens förmåga att kvarhålla och själva
rena vattnet från växtnäringsämnen samt kring betydelsen
av våtmarker och dammar för en naturlig rening av vattnet.
Genom dikning av våtmarker och fördjupning och
uträtning av vattendrag har från andra hälften av 1800-talet
en mycket stor del av ådalarnas våtmarker torrlagts och
tagits i anspråk för jordbruk, vägar och tätorter. Så gott som
alla bäckar i helåkersbygden är i dag kulverterade eller
förvandlade till raka diken. Utvecklingen mot ökad andel
åker har påskyndats av att boskapsskötseln krympts,
varigenom behovet av betes- och ängsmarker minskat.
Den snabba avrinningen i åsystemen, som är en följd av
att vattendragen inte fått behålla sina naturliga, slingrande
lopp, utlakningen från skogen och åkermarken, det sura
nedfallet och åarnas funktion som recipienter för
reningsverkens utsläpp har allt bidragit till att förstöra
vattnets kvalitet.
Detta är ett hot mot främst Öresund, som är ett unikt
havsområde. Det fungerar i princip som ett stort
flodmynningsområde med en särpräglad flora och fauna.
Skånes miljö har under de senaste åren varit föremål för
ökat intresse. I samband med arbetet med
översiktsplanerna görs bl.a. en inventering av de olika
kommunernas vattenområden. Det förutsätts, att man
framdeles genom samarbete mellan de till ett vattendrag
gränsande kommunerna skall kunna genomföra åtgärder,
som skall kunna vara till nytta för miljön och det rörliga
friluftslivet i en bygd, som saknar tillgång till
allemansrättslig mark.
Hur samarbetet mellan kommunerna skall lösas måste
bli en fråga för de berörda kommunerna. Risken är att detta
kan ta lång tid och därmed försena det angelägna arbetet.
Frågan kommer naturligtvis att aktualiseras i samband
med planerna på ett framtida Skånefullmäktige. Problemet
är att lösningen på viktiga miljöfrågor då skjuts på
framtiden.
Fram till det att den nya organisationen i Skåne har
fastställts bör därför länsstyrelserna tillförsäkras tillräckliga
resurser för att tillsammans med kommunerna samordna
arbetet med hithörande frågor inom respektive län.
Miljödelegationen Västra Skåne föreslog, att
kommunerna inom ett vattendrags avrinningsområde skulle
kunna bilda en s.k. kvävepool för att på effektivaste möjliga
sätt inom området, oavsett administrativa gränser, kunna
vidta åtgärder för att nå det nationella målet för minskning
av kvävetransporten till havet. Det kan gälla utbyggnad av
reningsverk, anläggande av dammar och våtmarker eller
utökning av andelen grön mark under höst och vinter. För
att åstadkomma detta erfordras ekonomiska medel, som i
första hand bör tas ut som avgifter från de verksamheter
som förorsakar utsläppen.
I sydvästra Skåne pågår projekt för de tre största åarna,
som utgör väsentliga delar i en regional
landskapsvårdsplanering. Finansieringen sker
huvudsakligen med kommunala medel, kompletterade med
medel från Malmöhus läns landsting.
Mellan 1989 och 1992 hade länsstyrelserna i Skåne medel
tillgängliga (NYLA-medel) för åtgärder i
odlingslandskapet. Ersättning utgick till jordbrukare, som
anlade dammar eller skyddszoner längs vattendragen.
Länsstyrelserna fördelade ca 8 miljoner
kronor till projekt, som visat sig ha hög
kostnadseffektivitet. Förutsättningarna för att anslå nya
NYLA-medel bör övervägas.
Vid fortsatt sådant stöd bör även andra ägarkategorier
än aktiva jordbrukare kunna komma i åtnjutande av detta
stöd.
I dagens läge blir det allt svårare att finansiera
våtmarksprojekt, eftersom de berörda kommunerna under
rådande skattestopp och till följd av de beslutade
indragningarna till staten har svårt att få fram pengar till nya
utgifter. Det gör att påbörjade projekt ligger stilla i
avvaktan på nödvändiga tilläggsanslag, eller att de måste
avvecklas på grund av att pengar inte längre anslås till
verksamheten.
En annan faktor, som kan bidraga till att försena en
nödvändig restaurering av åsystem och våtmarker, är den
ålderdomliga vattenlagstiftningen, som måste ses över och
förändras. I synnerhet beträffande bevattningsuttag har
tillsynsmyndigheten (länsstyrelsen) stora svårigheter att
tillämpa vattenlagen för att kontrollera och samordna dessa
uttag med andra åtgärder i och vid vattendragen.
Andra lagar som i viss mån måste förändras för att det
skall bli möjligt att ta till vara åsystemens möjligheter att
minska utsläppen av växtnäringsämnen till havet är
naturvårdslagen och expropriationslagen.
I Sveriges trängda ekonomiska läge kopplat till
massarbetslöshet är det angeläget att finna områden för
arbetsmarknadsåtgärder som ger samhällsekonomiskt
positiva resultat också på sikt. I det korta perspektivet
borde en betydande del av de arbetsmarknadspolitiska
resurserna kunna inriktas på åtgärder för att minska
kväveläckaget. För närvarande finns på grund av
stagnationen på byggmarknaden ledig kapacitet inom
entreprenadområdet för att göra de arbeten som behövs för
att skapa ett effektivt naturligt reningsmoment för åarnas
vatten innan det når kusterna. Arbetslösa ungdomar skulle
kunna få möjlighet att dels lära sig mer om sambanden i
naturen, dels göra insatser för miljön genom meningsfulla
beredskapsarbeten vid våtmarker, dammar och odlingsfria
ytor kring åarnas stränder.
Att på ett ekologiskt och kostnadseffektivt riktigt sätt
stoppa växtnäringsläckaget och samtidigt i en hårt
exploaterad region ge kulturlandskapets växter, djur och
människor bättre livsförhållanden är ett nationellt intresse.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts i fråga om samordning, finansiering
och lagstiftning när det gäller återställandet av åsystemen i
Skåne.
Stockholm den 25 januari 1994
Karin Wegestål (s)
Maja Bäckström (s)
Birthe Sörestedt (s)
Anita Jönsson (s)
Bengt Silfverstrand (s)