Det finns en djupgående oro i folksjälen. Människor står
rådvilla inför framtiden. För många ter den sig alltmera
hotfull. Framtidstron sviktar betänkligt.
Den kontinuerliga uppbyggnaden av välfärdssamhället
under de senaste decennierna har gång på gång störts av
påminnelser om framväxande globala hot. Professor Georg
Borgström varnade redan under 1950-talet ihärdigt för
världssvälten. Den snabba befolkningstillväxten ansågs inte
möjlig att möta med en motsvarande tillväxt i fråga om
livsmedelsproduktion. Men utvecklingsoptimisterna
försökte dämpa oron med hänvisning till förväntade
framgångar beträffande växtförädling, konstbevattning,
utnyttjande av havets rikedomar m.m. Man satte också
stora förhoppningar till familjeplanering och
utvecklingsbistånd. Men fortfarande kvarstår hotet.
Redan under 1960-talet kom allvarliga varningar för
framtida miljökatastrofer. Rachel Carsons bok Tyst vår
störde lyckoruset hos tillväxtens entusiaster. Här i Sverige
bidrog Hans Palmstierna med starka varningsrop i boken
Plundring, svält och förgiftning.
Under 1970-talet skakades välfärdsekonomierna av flera
oljekriser. Mest påtagligt blev detta när vi i Sverige ansåg
oss tvungna att införa bensinransonering. Då visade det sig
hur bräcklig den gren är som vår ekonomi är upphängd på.
Den rika världens beroende av oljan som produktionsbas
gjorde sig påtagligt påmind. Ökad oljeproduktion och
sänkta priser har nu undanröjt hotet -- men bara tillfälligt.
Fortfarande trodde de flesta i början av 1970-talet på
kärnkraften som framtidens energikälla. Snart skulle den
tryggheten också komma att berövas oss.
Harrisburgolyckan ledde till en omprövning, och efter
Tjernobyl stod det klart att kärnkraften måste bli en
parentes. Men i brist på alternativ förlades det bortre
parentestecknet till 2010. Därmed gavs ett rejält rådrum --
trodde man. Nu är snart hälften av denna tidsrymd
förbrukad, men alternativen till kärnkraften låter
fortfarande vänta på sig.
Till dessa hotbilder har nu också massarbetslösheten i
västvärlden fogats. 1990-talet har inletts med den svåraste
arbetslöshetskris som Sverige upplevt i modern tid. Alla
prognoser visar att arbetslösheten kommer att vara mycket
hög under hela decenniet.
Denna korta exposé visar hur det ena
överlevnadsproblemet har lagts till det andra under
efterkrigstiden. Därför sviktar framtidstron hos välfärdens
barn. Somliga reagerar som den rike kornbonden som Jesus
berättade om. Han sade, intet ont anande, till sig själv: Ät,
drick och var glad. Hos andra gnager en förtärande oro
inför framtiden över vilken de inte har någon makt.
De partipolitiska programmen sysslar i ringa grad med
dessa övergripande och långsiktiga problem. Den politiska
debatten präglas i alltför hög grad av kortsiktiga frågor och
avgränsade problem. I de frågor som rör det långsiktiga
perspektivet finns en förlamande polarisering. Å ena sidan
står de som hävdar att man först måste ha mera tillväxt av
samma slag som tidigare för att kunna göra något radikalt
åt miljön och de långsiktiga överlevnadsfrågorna. Å andra
sidan finner man företrädare för införande av en rad
restriktioner som hämmar investeringar och produktion.
Ofta fastnar debatten i hårda konfrontationer kring
begränsade symbolfrågor. Det kan röra utbyggnaden av ett
vattenfall, en väg eller en bro. Det kan gälla
pappersåtervinning, avverkning i ett skogsområde eller
öppnande av en grustäkt. Var och en av dessa frågor kan
vara nog så viktig, men alltför sällan diskuteras helheter,
strategier och långsiktiga perspektiv.
Restriktionens företrädare uppfattas ofta som fiender till
välfärdssamhället. Och välfärdens barn vill inte klä sig i säck
och aska. De vill njuta av tillväxtens frukter i dag och så
länge det går. Helst mera av samma sort.
Denna konfrontation är destruktiv. Nu krävs det samling
för en ny strategi. Framtidstron måste återerövras. Men det
kan inte ske genom dekret. Den uppstår bara genom
inspiration och insikt om att det finns möjligheter.
Samhället står inför den stora utmaningen att byta
produktionsbas. Det mesta av det vi i dag gör med olja, kol
eller naturgas som råvaror måste göras på något annat sätt
i framtiden. Allt talar för att den naturliga ersättaren är
biomassa från olika former av biologisk produktion. En
sådan omläggning kommer att ta flera decennier. Den
kommer att medföra många nya okända problem. Den
utmanar starka ekonomiska intressen som är knutna till
nuvarande produktionsbas. Därför krävs det bred politisk
samling, stor uthållighet och målmedvetenhet om det skall
vara möjligt att åstadkomma denna genomgripande
omställning.
Men omställningen är nödvändig. Ju förr vi inleder detta
arbete, desto större möjligheter att lyckas. Utgångspunkten
bör inte vara restriktioner och förbud. Utmaningen är att
bygga nytt, åstadkomma nya lösningar, ge välfärden ett
rikare innehåll med ökad trygghet och gemenskap. Den
erbjuder en möjlighet att vara föregångare i
industrisamhället. På samma sätt som bostadsbyggandet
under decennier har varit en motor för att upprätthålla full
sysselsättning och utveckla välfärden kan denna nya
''byggnadsuppgift'' bli den drivkraft som löser inte bara
miljöproblem utan också arbetslöshetskrisen.
De viktigaste inslagen i denna samhällsordning är att
ersätta energiproduktionen från tolv kärnkraftsreaktorer,
anpassa bebyggelsen till en väsentligt lägre
energianvändning, utveckla nya drivmedel och ny teknik
för landsvägstrafiken, lösa problemen med de växande
sopbergen, skydda sjöar och vattendrag mot övergödning
(vilket kan kräva ny teknik i reningsverk och
avloppssystem)och inordna odlingsverksamheten i ett
naturligt kretslopp.
Dessa gigantiska uppgifter kräver långsiktighet och
helhetssyn. De är inte möjliga att åstadkomma utan en
målmedveten politisk styrning. Marknadskrafterna söker
snabb avkastning och kommer därför aldrig på egen hand
att lösa dessa uppgifter. De kan inte heller lösas av tillfälliga
politiska majoriteter. Enda möjligheten ligger i ett nytt
samhällskontrakt med bredast möjliga förankring där en
långsiktig strategi läggs fast med en tydlig målsättning.
En annan grundläggande förutsättning är att
omställningen kan ske under solidariska villkor. De
uppoffringar som kan bli nödvändiga måste bäras
gemensamt, liksom frukterna av våra framgångar skall
betraktas som gemensamma tillgångar och fördelas
solidariskt.
De investeringar som krävs för en omställning till ett
ekologiskt uthålligt samhälle måste i hög grad göras inom
industrin. De förutsätter god tillgång till människor med
hög teknisk kompetens. Det är därför bekymmersamt att
rekryteringen till teknisk utbildning har varit så svag under
senare år. Alltför få väljer naturvetenskaplig linje i
gymnasiet. Särskilt gäller detta flickorna. En orsak kan
möjligen vara att man upplever tekniken som miljöns
fiende. Ett växande miljöengagemang kan därfär ha
kommit att fjärma ungdomarna från teknisk utbildning.
Man borde därför överväga att föra samman
lantbruksuniversitetet med en teknisk högskola till ett
kombinerat naturresursuniversitet. En strategi av ovan
nämnt slag bör också på andra sätt förankras i hela
utbildningssystemet, både vad avser kursplaner och
organisatorisk uppbyggnad.
För att inleda en utveckling i den riktning vi tecknat här
bör regeringen tillkalla en kommission med bred
parlamentarisk förankring och med representation för
miljöorganisationer, näringsliv, arbetstagarorganisationer
och forskare med uppgift att utveckla en uthållig strategi
som gör det möjligt att genomföra den omställning och det
byte av produktionsbas som krävs för ett ekologiskt
uthålligt samhälle.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen begär att regeringen tillsätter en
kommission för att utveckla en strategi som under de
kommande decennierna kan skapa förutsättningar för ett
ekologiskt uthålligt samhälle.
Stockholm den 25 januari 1994
Georg Andersson (s)
Elvy Söderström (s)
Ulrica Messing (s)
Jarl Lander (s)
Berndt Ekholm (s)
Anita Jönsson (s)
Martin Nilsson (s)