Miljöförstöringen och slöseriet med naturresurser
framstår nu som de allvarligaste hoten mot mänsklighetens
framtid. Vi har miljön och naturen till låns för att lämna
arvet vidare till kommande generationer. Vi får inte
utveckla vårt samhälle så att unika naturvärden offras för
alltid. Det är ett centralt inslag i den förvaltarskapstanke
som ligger till grund för folkpartiet liberalernas
miljöpolitik. Kampen mot miljöförstöring och för bättre
hushållning med naturresurser är vår generations viktigaste
uppgift, vilket betonats starkt genom FN:s miljökonferens
i Rio 1992.
Även en storstad skall ha en bra miljö, t.ex. ren luft, rent
vatten och tillgång till grönområden. Koncentrationen av
människor, verksamheter, byggnader och anläggningar
innebär dock att belastningen på miljön blir särskilt stor.
Miljösituationen i Stockholmsområdet är gynnsammare än
i många storstäder utomlands. Vi måste ta lärdom av
misstag som gjorts i storstäder på andra håll i världen, så att
dessa inte upprepas här, t ex avseende trafikens
miljöpåverkan.
I Stockholms län har formerna för och innehållet i
miljövårdsarbetet utvecklats snabbt under de senaste åren.
Ett miljövårdsprogram för länet har tagits fram i samarbete
mellan Länsstyrelsen, Kommunförbundet Stockholms län
(KSL) och Stockholms läns landsting. En revidering av
programmet inleds under 1994.
Stockholms läns luftvårdsförbund (LVF) bildades 1992
på initiativ av KSL och i samverkan med landstinget och
Länsstyrelsen. Målet är att samordna
luftmiljöövervakningen, bygga upp en emissionsdatabas,
genomföra mätningar, göra spridningsberäkningar och
analyser bl a som underlag för
miljökonsekvensbeskrivningar. Med detta system lägger sig
LVF i täten vad avser utveckling av regionala och lokala
modeller i luftövervakningsarbetet, vilket bör stimuleras
genom att Stockholms län tillförs en ökad del av
naturvårdsverkets resurser för miljöövervakning.
KSL samordnar på länsplanet det arbete med Lokal
Agenda 21, som nu utgör bl a kommunernas viktiga bidrag
till förverkligandet av Riokonferensen. Ett annat
utvecklingsarbete avser ekonomiska modeller i kommunalt
miljöarbete, ett angeläget område inom vilket KSL tagit
uppmärksammade generella initiativ som nu är beroende av
statliga forskningsbidrag. Detta bör liksom resursbehovet
för miljöövervakning ges regeringen tillkänna.
Tecken tyder på att den ekologiska balansen på flera håll
i Stockholmsregionen är allvarligt hotad. Det är därför
angeläget att tillämpa miljökvalitetsnormer och
miljökonsekvensbeskrivningar som underlag för beslut som
kan påverka miljön. Särskilt viktigt är det inför storskaliga
beslut som genomförandet av Dennisöverenskommelsen.
Bl a bör de undersökningar och utvärderingar som
genomförts under senare år om sambanden mellan trafik,
luftföroreningar och hälsa nyttiggöras, fortgå och
fördjupas. Särskilt angeläget är det att analysera den
samlade påverkan som olika omgivningshygieniska faktorer
har på människan.
I denna motion exemplifierar vi miljöfrågorna i
Stockholms län genom att titta närmare på några områden.
Luftföroreningar och buller
Förutsättningarna för biologiskt liv på jorden ändras nu
snabbt genom de ökande luftföroreningarna.
Klimatpåverkan och nedbrytning av ozonskiktet har blivit
allt allvarligare hot som särskilt uppmärksammats vid
Riokonferensen och i internationella överenskommelser.
Riksdagens beslut 1993 om regeringens klimatproposition
var en viktig uppföljning med särskild betydelse för
Stockholmsregionen med dess koncentration av
miljöstörande verksamheter.
Luftförorening och då särskilt försurning framstår sedan
länge som ett av den industrialiserade världens största hot
mot skogar, sjöar och grundvatten. Försurningen måste
återigen komma i förgrunden i miljöarbetet eftersom
gränsen för markens buffertkapacitet -- motståndskraft mot
försurning -- börjar nås på olika håll i Stockholmsregionen.
En stor del av nedfallet av försurande ämnen härrör från
utsläpp utanför regionen, oftast utomlands. Dessa utsläpp
kan begränsas väsentligt först på längre sikt. Därför måste
vi kortsiktigt framför allt minska våra egna utsläpp.
Luftföroreningarna påverkar inte bara människor och
natur. Vi riskerar också att för alltid förlora omistliga
kulturella värden när skulpturer och byggnader allt mer
vittrar sönder. Korrosion av metaller och vittring av betong
skapar olycksrisker och medför stora materiella förluster.
Buller är ett annat, ofta undervärderat, miljöproblem i
ett storstadsområde. Folkpartiet liberalerna har varit
pådrivande i riksdag och regering för att få fram det samlade
handlingsprogram mot buller, som regeringen har aviserat
till årets vårriksdag. Det är angeläget att erforderliga
resurser ställs till förfogande i Stockholms län för snabba
åtgärder mot detta miljöproblem som hundratusentals
länsbor lider allvarligt av.
Trafiken orsakar den övervägande delen av
luftföroreningar och buller i Stockholms län. Väg-, flyg- och
båttrafiken (särskilt med Finlandsfärjorna) måste styras så
att utsläppen minskar. Det gäller också arbetsfordon och
motorredskap som svarar för en oväntat stor del av
föroreningarna. För detta krävs både restriktioner och
stimulanser och inte minst ekonomiska styrmedel.
Trafikbullret domineras av däck/vägbanebuller som kan
reduceras väsentligt genom val av lågbullrande
vägbeläggningar. Särskilt lovande är s k poroelastisk
vägbeläggning som i huvudsak består av gummigranulat
från kasserade bildäck, som i sin tur är ett stort
avfallsproblem. Det är angeläget, inte minst inför
Dennispaketets vägbyggande, att återstående tekniska
problem med denna beläggning snabbt löses genom statliga
utvecklingsinsatser. Detta bör ges regeringen tillkänna.
Miljöavgifterna för flyget har lett till minskade
luftföroreningar, bl a genom modifiering av planens
motorer. För nya generationer av flygplan ska ekonomiska
styrmedel göra att det ska löna sig att ytterligare reducera
luftföroreningar och buller.
Reducering av luftföroreningar och buller bör i första
hand ske genom åtgärder vid källan, d.v.s. före utsläpp,
genom övergång till trafik med miljövänligare motorer och
bränslen, effektivare utnyttjande av transportapparaten
och av energin samt på sikt genom en annan
bebyggelseplanering av bostäder och arbetsplatser som
minskar behovet av arbetsresor. Att kraftfullt förbättra och
miljöanpassa kollektivtrafiken, bygga ut infartsparkeringar
och successivt bygga ut en ringled inkl Österleden runt
Stockholm bidrar verksamt till att få bort en stor del av
biltrafiken från city.
Den katalytiska avgasreningen i nya personbilar från
1989 års modell får endast begränsat genomslag i bilparken
till 1995, då enligt riksdagens tidigare beslutade målsättning
utsläppen av kväveoxider skulle ha minskat med minst 30
% i hela landet. Detta mål har senarelagts till 1998. Vi vill
att riksdagen ger regeringen till känna att åtgärder för och
konsekvenser av att minska utsläppen av kväveoxider med
50 % till 1998 bör redovisas. Högre miljökrav på drivmedel,
motorunderhåll och nya dieselmotorer kan ge verksamma
bidrag.
Även traktorer, maskiner och andra arbetsredskap, även
t ex bensindrivna gräsklippare, står för stora utsläpp av
avgaser och för buller. Det är därför angeläget att
efterfrågan på nya miljöanpassade lösningar stärks genom
att staten och statliga verk, gärna i samverkan med
kommuner, vid upphandling av arbeten och entreprenader,
för t.ex. väg- och järnvägsbyggen, föreskriver att bästa
tillgängliga teknik skall användas. Samordnad
teknikupphandling av nya fordon och maskiner är ett annat
effektivt instrument. För att underlätta detta är det
angeläget att normer för miljöklassificering av traktorer,
maskiner och arbetsredskap tas fram snabbt. Utvecklingen
av teknik för miljöanpassning av både ny och befintlig
kollektivtrafik och bilar måste stimuleras. Detta bör ges
regeringen till känna.
I en motion om arbetsmarknad, utbildning och
kommunikationer i Stockholms län har vi utvecklat
argumenten för att Stockholms län bör få tillgång till en
rimligare andel av riksdagens anslag till väg- och
trafikinvesteringar. I första hand måste
Dennisöverenskommelsen från 1991 följas av erforderliga
återstående beslut och ett genomförande säkras. Nya
styrmedel bör också utvecklas, t.ex. vägavgifter på vissa
vägsträckor och miljöavgifter på bilismen i form av t.ex.
trängselavgifter, så att riksdagens miljömål ska kunna
uppfyllas.
Riksdagen har beslutat om utökning av skyldigheten att
upprätta miljökonsekvensbeskrivningar. Detta beslut
innefattar dock ej översikts- och detaljplaner enligt plan-
och bygglagen. Det bör nu som miljöskyddskommittén
föreslagit bli krav på miljökonsekvensbeskrivningar också i
underlag för beslut om översikts- och detaljplaner. I en
storstadsregion är ett sådant krav särskilt angeläget för att
redovisa effekter av trafik.
Farlederna i skärgården och i Mälaren är hårt
trafikerade av fartyg som fortfarande ofta drivs med
högsvavlig olja även om färjerederierna frivilligt övergått
till lågsvavlig olja. Delvis har detta påverkats av att
Stockholms hamn börjat använda hamnavgiften som ett
ekonomiskt styrmedel för bättre miljö. Trots mycket hårda
krav för eldningsoljor på land så är det inte olagligt att i
fartygen använda drivmedel med svavelhalter som förbjöds
för t.ex. fastighetsuppvärmning för många år sedan. Särskilt
allvarligt är att en del färjor ligger i hamn med
dieselmotorer igång för elgenerering. Katalytisk
avgasrening eller anslutning till elnät i land måste snarast
införas, liksom avgasrening på huvudmotorerna.
Ekonomiska styrmedel bör företrädesvis användas för
snabba resultat. Detta bör ges regeringen tillkänna.
Anledningar till att denna omfattande miljöförstöring
kunnat pågå är bl.a. avsaknad av internationella
överenskommelser och svensk lagstiftning samt att farleder
inte faller under miljöskyddslagen. En ändring bör komma
till stånd. Riksdagen bör hos regeringen begära förslag till
lagändring så att miljöskyddslagen också gäller våra
farleder. Ett steg i den riktningen togs när farledslagen
underordnades naturresurslagen.
Ekologiskt inriktad energiförsörjning
Det är viktigt att också Stockholmsregionen nu ställer
om till ett mer balanserat och mer ekologiskt inriktat
energisystem för att så långt det är möjligt ersätta fossila
bränslen som kol, olja och gas. Både från miljö- och
sårbarhetssynpunkt är detta angeläget.
I länet har på flera håll genomförts energiprojekt, t.ex.
stora värmepumpar, som kraftfullt bidragit till att sänka
oljeförbrukningen. Fjärrvärmen är väl utbyggd även om det
fortfarande finns en hel del ytterligare att göra bl a med att
binda ihop värmesystemen.
I länet är dock andelen biobränsle mycket låg. Det beror
inte på brist på bränsleresurser eller svag ekonomi utan i
första hand på brist på eldningsanläggningar.
Man behöver inte förflytta sig långt från Stockholm för
att komma till städer som får merparten av sin fjärrvärme
från biobränsleeldade värmeverk. I Uppsala utnyttjas t ex
delvis källsorterat hushållsavfall, som ju i stor utsträckning
är biobränsle, från norra Storstockholm.
I Mälardalen bedöms mer än 8 TWh biobränsle finnas
tekniskt/ekonomiskt tillgängligt. Denna siffra kan jämföras
med ett totalt värmebehov i Stockholms län på ca 20 TWh.
Dessutom finns det mycket goda möjligheter att tillföra
biobränsle med båt eller järnväg från längre håll, t.ex.
Norrland, Småland, Finland eller Baltikum. Även
bränslefraktioner ur hushålls- och byggavfall och metangas
från avfallsbehandling är viktiga biobränslen som måste
utnyttjas som energiråvaror istället för att direkt belasta
miljön. För att detta skall bli en realitet krävs dock att nya
eldningsanläggningar byggs eller gamla byggs om.
I riksdagens energipolitiska beslut 1991 baserat på en
överenskommelse om energin, som träffades mellan
folkpartiet liberalerna, centern och socialdemokraterna,
framgår tydligt att denna typ av omläggningar av
energiproduktionen kan omfattas av stimulanser från statlig
sida. Förändringen av energianläggningar i Stockholms län
bör få del av sådana resurser.
Miljöfarliga sjötransporter
De oljetransporter i stor skala som nu går genom
Stockholms skärgård och Mälaren är fortfarande ett hot
mot miljön. Säkerheten vid dessa transporter måste därför
successivt höjas ytterligare. Delar av oljetransporterna till
Stockholm bör gå via Nynäshamn. Möjligheten att bygga
rörledningar för oljetransporter bör prövas även för andra
tillämpningar än flygbränsle till Arlanda.
Mälaren, som är landets största dricksvattentäkt, bör
skyddas genom införande av särskilda restriktioner som bl
a avser vattenintagen och begränsar kemikalieanvändning
och -transporter på tillrinningsområden. Vid transporter på
Mälaren bör särskilt stränga skyddskrav gälla.
Vid ett större oljeutsläpp i Mälaren skulle huvudstadens
dricksvatten allvarligt hotas och Mälarens stränder och
djurliv skadas allvarligt för lång tid. Kemikalietransporter
sker i fartyg med dubbelskrov. Samma krav bör nu snabbt
införas för tankfartyg för oljeprodukter enligt ett förslag
från Sjöfartsverket avseende Mälaren, vilket bör tillämpas
även för skärgården. Detta bör riksdagen som sin mening
ge regeringen till känna.
När det gäller säkerheten i övrigt i Mälaren så finns
önskemål från lotsarnas sida att kunna ha en mer exakt
rapportering av fartygens position. Man har upprättat två
rapportpunkter och det räcker med ett beslut från
länsstyrelsen för att det ska bli obligatoriskt för fartygen att
rapportera vid passage av dessa punkter. Med hjälp av dessa
mer exakta lägesbestämningar bör möjlighet införas att
stoppa ett fartyg om det finns risk att två fartyg med farlig
last möts i någon av de trängre passager som finns i
Mälaren.
I dag finns inte anmälningsplikt för alla fartyg som har
någon typ av miljöfarlig last. Alla ämnen är dessutom inte
klassade som miljöfarliga även om de orsakar påtaglig
skada om de kommer ut i en vattentäkt av Mälarens
betydelse och storlek. Det är därför angeläget att en sådan
anmälningsplikt införs. Det praktiska förfarandet är enkelt
att ordna eftersom varje fartyg ju måste passera någon av
slussarna i Södertälje eller Stockholm. Uppgifter om typ av
last och volym skulle väsentligt underlätta en
räddningsaktion om en olycka händer.
En lång rad utredningar under mer än 20 år har framlagt
förslag till åtgärder för att förbättra säkerheten vilka delvis
genomförts. Fortsatta åtgärder bör nu ges hög prioritet.
Naturvård
Storstadsbor är starkt beroende av tillgänglig, fri och
oförstörd natur för friluftsliv och annan rekreation.
Regionplaneringen och kommunernas långsiktiga planering
skall syfta till att säkerställa att tillräckliga grönområden
och områden som främjar biologisk mångfald, t ex
våtmarker, kommer att finnas i framtiden. Även när beslut
skall fattas om enstaka mindre exploateringar av
grönområden är det angeläget att de långsiktiga och
övergripande behoven av naturmark uppmärksammas.
Den orörda naturens långsiktiga värde för samhället och
för den biologiska mångfalden måste vara en viktig
förutsättning för all planering och alltid ställas mot
kortsiktiga ekonomiska intressen. När ett område väl är
exploaterat går det inte att återställa.
Fler områden i Stockholms län bör ges ett fastare skydd
genom inrättande av naturreservat, djurskyddsområden,
naturvårdsområden och även nationalparker.
Tack vare kampanjen Håll Skärgården Ren och andra
informations- och serviceinsatser har människor blivit mer
rädda om vår unika skärgårdsmiljö. All utveckling i
skärgården måste ske med särskild hänsyn till den känsliga
naturen. Det gäller i hög grad sjöfarten -- särskilt
Finlandsfärjorna med allt större tonnage, som bl a medför
luftföroreningar, buller och slitage på stränderna.
Länsstyrelsens miljövårdsenhet bör förstärkas eftersom
storstadsregionen ställer särskilda krav på resurser för
samordnad miljöplanering och miljövård i hela Stockholms
län.
Bevara det öppna landskapet
I storstadsområdena är det särskilt viktigt att bevara den
öppna landskapsbilden och att skogar, ängar och hagmarker
finns tillgängliga för rekreation och friluftsliv. Runt
Storstockholm är det ytterst viktigt att det
sammanhängande ''gröna bältet'' bevaras. Det går genom
regionen som sammanhängande naturområden och med
spridningskorridorer mellan dessa.
Enligt länsstyrelsens inventering av ängs- och hagmarker
i Stockholms län är det 2.233 ha som klassas som mest
värdefulla och som har högsta prioritet för att bevaras.
Ett tidigare folkpartiförslag om en generell
arealersättning skulle innebära att 1.000--2.000 kr per
hektar och år skulle avsättas för att bevara
odlingslandskapet.
Idag utgår bl a viss arealersättning och NOLA-bidrag
(naturvårdsåtgärder i odlingslandskapet). Pengarna
kommer från flera olika håll, men är ändå helt otillräckliga.
I Stockholms län är det staten via naturvårdsverket och
länsstyrelsen, landstinget, Skärgårdsstiftelsen och i viss
utsträckning kommunerna som bidrar. Till detta kommer
kostnaderna för naturvårdande åtgärder i de kommunala
naturvårdsområdena.
Det är nödvändigt med en samordning av resurserna
mellan staten och de regionala organen. Även kommunerna
måste i framtiden räkna med att ta betydligt större ansvar
för naturvårdsåtgärderna.
I Stockholms län är även skogen av största betydelse för
rekreation och friluftsliv. Därför är det särskilt angeläget att
naturvårdsanpassa skogsbruket i tätortsnära områden som
Storstockholm. Storskaligt skogsbruk med jättemaskiner
kan göra skog och mark oframkomliga och för lång tid
rasera rekreationsvärdet. Redan vid plantering av ny skog
bör rekreationsvärdena beaktas.
Naturvårdsersättning till skogsbruk, s k skogs-NOLA,
som folkpartiet liberalerna föreslagit, bör lämnas till
skogsägare som åtar sig särskilda och långtgående hänsyn
till naturvård och rekreation i sitt skogsbruk.
Skärgården och de små Mälaröarna med sina skogar är
naturligtvis extra känsliga för t ex kalhuggning. Det är också
från landskapssynpunkt närmast ovärderligt att
skogsbruket där bedrivs särskilt varsamt. Riktlinjer och
ersättningsmöjligheter för ett naturvårdsinriktat
skärgårdsskogsbruk bör därför upprättas.
Med hänsyn till den stora samhällsekonomiska betydelse
som goda rekreationsmöjligheter har i en storstadsregion
måste en omfördelning göras till förmån för Stockholms län
av arealoch naturvårdsersättningar till jord- och skogsbruk.
Detta bör ges regeringen till känna.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om omfördelning till Stockholms län
av resurser för miljöövervakning,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om utveckling av ekonomiska
modeller i kommunalt miljöarbete,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om statliga utvecklingsinsatser för
lågbullrande vägbeläggningar,1
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att minska utsläppen av
kväveoxider med 50 % till 1998,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om upphandling och
teknikutveckling av miljöanpassade fordon och
arbetsredskap, 1
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om avgasrening och elanslutning i
hamn för Finlandsfärjor,1
7. att riksdagen hos regeringen begär förslag om en
lagändring som innebär att miljöskyddslagen skall gälla
även för farleder,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behov av stimulanser till
Stockholmsregionen för att få till stånd en ökad användning
av biobränsle,2
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att skyddet av Mälaren skall förstärkas genom att
restriktioner införs för kemikalieanvändning på
tillrinningsområden,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att tankfartyg för oljetransporter i Stockholms skärgård och
på Mälaren skall ha dubbelskrov,1
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om obligatorisk
positionsrapportering och anmälningsplikt för vissa fartyg i
Mälaren samt om ökade befogenheter för lotsarna,1
12. att riksdagen hos regeringen begär förslag till en
lagändring som innebär att miljöskyddslagen skall gälla
också för farleder i svenskt vatten,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ökat skydd för naturområden i
Stockholms län,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ökade resurser till
miljövårdsenheten vid Länsstyrelsen i Stockholms län,
3
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om omfördelning av anslag till
naturvårdsåtgärder i jord- och skogsbruk i Stockholms län.
Stockholm den 25 januari 1994
Ylva Annerstedt (fp)
Lotta Edholm (fp)
Hadar Cars (fp)
Karin Pilsäter (fp)
Sören Norrby (fp)
Barbro Westerholm (fp)
Daniel Tarschys (fp)
1 Yrkandena 3, 5, 6, 10 och 11 hänvisade till TU.
2 Yrkande 8 hänvisat till NU.
3 Yrkande 14 hänvisat till BoU.