Motion till riksdagen
1993/94:Jo676
av Bengt Silfverstrand m.fl. (s)

Ett starkare miljöskydd


Dessa uppfordrande och tungt vägande formuleringar
återfinns i prop. l987/88:85 -- Miljöpolitiken inför 1990-
talet. Propositionen innehåller flera konkreta förslag till
åtgärder för att förebygga och begränsa föroreningar till
luft, mark och vatten. Men om den ambitiösa målsättningen
att det är vad människan och naturen tål som skall vara
grunden för vilka utsläpp som skall tillåtas från olika typer
av verksamheter, måste tillåtlighetsreglerna i ML skärpas.
Den avvägning som vid meddelande av tillstånd idag i
huvudsak görs mellan enskilda företagsekonomiska och
samhällsekonomiska intressen måste i högre grad ske
mellan skador på människor å ena sidan och kostnader för
att eliminera eller reducera utsläppen å den andra. Därför
måste nämnda regler ges den utformningen att det klart
framgår att människa och miljö sätts före ekonomi och vad
som är tekniskt möjligt.
USA kan i just detta avseende tjäna som en förebild. Av
National Environmental Policy Act och Clean Air Act
framgår t.ex. att kvalitetsnormer kombineras med bästa
teknik, d.v.s. stor hänsyn tas till vad miljön tål.
Undantagstillstånd kan införas om kraven inte uppfylles.
Myndigheterna i området blir då ålagda att göra upp en plan
för hur man tänkt sig kvalitetsnormerna. Målen sätts
mycket högt -- t.ex. för kväveoch fosforutsläpp. Ofta
tvingas man gå långt under vad tekniken egentligen medger.
Ny miljövänligare teknik pressas ofta fram på kortare tid
under detta tryck. Om så emellertid inte är möjligt måste
produktionen anpassas till vad naturen tål.
Med stöd av 8 a § ML kan regeringen förklara visst
område som Miljöskyddsområde, vilket innebär att
generella föreskrifter kan utfärdas till skydd mot luft- och
vattenföroreningar och annan miljöfarlig verksamhet.
Skall ovannämnda långtgående målsättning kunna
uppnås torde det inte vara tillräckligt att förklara västra
Skåne eller Malmöhus län som miljöskyddsområde.
Härutöver krävs en lagändring som innebär att
kvalitetsnormer införs i 6 § ML för att närmare precisera
begreppet olägenhet av väsentlig betydelse. Utsläppsnivåer
utöver de halter som naturen tål av t ex kväve-, fosfor-,
svavel- och syranedfall bör sättas som gränsvärden.
Motsvarande värden bör tas fram för halter som accepteras
i havsmiljö för t ex syrehalt, kväve, fosfor, olika metaller
och organiska stabila föreningar.
Nuvarande bestämmelser om miljöskyddsområden
medför inte ändring i tidigare meddelade tillstånd och
medger heller inte att strängare krav kan ställas på olika
verksamheter i regionen än vad som gäller i landet i övrigt.
Ett tillägg till 6 § ML är därför en förutsättning för
effektiva åtgärder mot föroreningarna i t.ex. Malmöhus
län.
Bestämmelserna i 5 § ML innebär nämligen att strängare
krav inte får ställas än vad som är tekniskt och ekonomiskt
möjligt för ett normalföretag i branschen att klara av. Dessa
regler gäller fortfarande även för områden som förklarats
som miljöskyddsområden. Det innebär att strängare krav
inte kan ställas på företagen i området än i andra områden.
Införes däremot bestämmelser i 6 § ML innebärande att
det råder olägenhet av väsentlig betydelse i ett område där
vissa kvalitetsnormer överskrids kan strängare krav ställas
än vad 5 § anger.
En sådan bestämmelse får innebörden att det i området
råder ett undantagstillstånd i miljöhänseende, vilket medför
totalstopp för nya utsläpp av de föroreningar för vilka
kvalitetsnormerna överskrids. Den innebär också att
långtgående reningskrav och produktionsbegränsningar
kan införas för befintliga verksamheter tills kvalitetsnormen
har uppnåtts och undantagstillståndet således upphört.
Man skulle t.ex. kunna fastslå att kvalitetsnormen för
kvävenedfall inte får överskrida de nivåer där långsiktiga
effekter på naturen börjar inträda (l0 kg kväve/ha och år).
I områden där nedfallet överskrider l0 kg kväve/ha och år
råder olägenhet av väsentlig betydelse i detta hänseende.
Det innebär att strängare krav kan ställas än vad 5 § anger
i fråga om utsläpp som påverkar kvävenedfallet så länge
målet mindre än l0 kg kväve/ha och år inte uppnåtts.
Nedfallet i Skåne är nu uppemot 30 kg kväve/ha och
år. Motsvarande miljökvalitetsnormer kan ställas upp
för havsmiljön avseende kväve, fosfor, syre, kvicksilver i
fisk o s v.
Regionala och lokala myndigheter bör i detta
sammanhang åläggas att mera målmedvetet och
planmässigt redovisa miljösituationen i regionen. En sådan
redovisning bör omfatta: l. Kvaliteten på miljön --
utsläppsnivåer 2. Utsläppskällor 3. Mål för att nedbringa
utsläppen, t.ex. ''för att uppnå bättre kvalitet måste
utsläppen nedbringas med X ton kväve till l992''.
Regionala och lokala myndigheter får alltså i en konkret
plan tala om hur mycket utsläppen av olika förorenande
ämnen skall minska i resp. region inom viss tid.
En granskning av M-länsgruppens i och för sig mycket
ambitiösa och detaljerade förslagskatalog ger också vid
handen att många av förslagen inte går att genomföra utan
ändrad lagstiftning. Så t.ex. torde speciallagstiftning för
jordbruk och biltrafik bli nödvändig.
Socialdemokrater i Skåne har i tidigare motioner, bl.a.
1987/88:Jo833 och 1988/89:Jo793 föreslagit att Västra Skåne
skall förklaras som särskilt föroreningskänsligt område och
att utsläppsgränser för vissa ämnen, t.ex. kväve och svavel,
skall fastställas utifrån vad naturen tål.
Regeringen har tagit fasta på dessa problem genom att
tillsätta en särskild miljödelegation som i december 1990
avlämnade sitt betänkande ''Miljön i Västra Skåne -- år 2000
i våra händer'' (SOU 1990:93). Bland delegationens förslag
återfinns bl.a. tanken om utsläppsgränser för vissa ämnen
inom Malmöhus län.
Vi kan mot denna bakgrund slå fast att det nu föreligger
ett gediget bakgrundsmaterial för en väsentlig skärpning av
miljöskyddslagen enligt ovanstående riktlinjer. Denna
miljöskyddslag måste omarbetas så att regler för utsläpp
från en anläggning bedöms utifrån miljökvalitetsnormer,
baserade på vad naturen långsiktigt tål och inte enbart, som
hittills, efter vad som för tillfället bedöms ''tekniskt möjligt''
och ''ekonomiskt rimligt''. Lagstadgade regler om
miljökonsekvensanalyser i samband med samhällsbeslut
som mer än marginellt kan påverka natur och miljö måste i
detta sammanhang också införas. Det är nu hög tid för
riksdag och regering att ta ställning till de konkreta förslag
till starkare miljöskydd som bl.a. ovannämnda
''Miljödelegation västra Skåne'' presenterade redan för tre
år sedan. Miljöskyddet måste baseras på juridiskt bindande
gränsvärden.
Jordbruksutskottet hänvisar i bet. 1993/94:JoU8 till det
under våren 1993 framlagda betänkandet -- SOU 1993:27 --
av Miljöskyddskommittén och dess förslag till särskilt
miljöbalk. Av vad som kan utläsas av utredningens förslag
berör den förvisso en del men långtifrån alla förslag som
framförs i denna motion. Det är under alla förhållanden
väsentligt att de förslag till miljöförbättrande åtgärder i
västra Skåne som redan för fyra år sedan presenterades av
Miljödelegation Västra Skåne nu äntligen genomföres.
Riksdagen har tidigare fastställt målet att kväveutsläppen
skall halveras till 1995. Utsikterna att klara denna
målsättning torde verka ytterst små, men för att
överhuvudtaget kunna minska kväveutsläppen erfordras
åtgärder av det slag som föreslås i denna motion.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en skärpning av
miljöskyddslagen och införande av utsläppsgränser för vissa
miljöskadliga ämnen.

Stockholm den 25 januari 1994

Bengt Silfverstrand (s)

Bo Nilsson (s)

Jan Andersson (s)

Birthe Sörestedt (s)

Maja Bäckström (s)

Karin Wegestål (s)