Naturvårdsverket granskade i sin rapport 3815 --
''Miljötillsynen i Sverige'' -- miljöskyddslagens tillämpning
under andra halvåret 1989. För att bedriva vissa typer av
miljöfarlig verksamhet krävs tillstånd enligt ML. För andra
verksamheter är endast en anmälan erforderlig.
Resultatet av undersökningen visar att det vid dess
genomförande fanns totalt ca. 6 700 anläggningar som är
tillståndspliktiga. Av dessa hade mindre än hälften, eller ca.
3 100, tillstånd. Av de ca. 3 600 anläggningar som saknar
tillstånd har dock ca. 1 300 s.k. dispensbeslut från tiden före
1981. Av de tillståndspliktiga anläggningarna saknar 3 815,
d.v.s. 57 %, kontrollprogram som är godkända eller
förelagda.
Av detta kan man dra flera slutsatser:
1. Tillsynen över tillståndspliktiga verksamheter har
varit klart otillräcklig, bl.a. eftersom kontrollprogram
saknas. 2. Många av de tillståndspliktiga verksamheterna
saknar grundläggande regleringar, d.v.s. tillstånd och
kontrollprogram, för att en fullgod tillsyn skall kunna
bedrivas. 3. Det kvarstår ett omfattande arbete för
tillstånds- och tillsynsmyndigheterna vad gäller prövning av
tillståndspliktiga anläggningar som saknar eller har
otidsenliga tillstånd. Likaså krävs kraftfulla åtgärder för att
ta fram kontrollprogram för de anläggningar som i dag
saknar godtagbara sådana. 4. Ett stort antal utövare av
tillståndspliktig verksamhet förprövar inte verksamheten,
trots skyldighet enligt lag.
Vad gäller anmälningspliktiga verksamheter fanns totalt
11.300 anläggningar om man bortser från dem som är
osäkra (jordbruk) på grund av en oklar definition i
miljöskyddsförordningen (MF). För ca. 5 500 anläggningar,
d.v.s. 49 % av de anmälningspliktiga anläggningarna, hade
inte gjorts någon formell anmälan eller på annat sätt
lämnats en fullständig redovisning för verksamheten. Av de
anmälningspliktiga anläggningarna hade ca. 1 270
kontrollprogram, d.v.s. endast 11 %.
Det kan med dessa utgångspunkter konstateras att: 1.
Tillsynen över anmälningspliktiga anläggningar har varit
otillräcklig, bl.a. genom att kontrollprogram i så stor
utsträckning saknas. 2. Grundläggande uppgifter såsom
anmälan och kontrollprogram saknas ofta. Detta gör det
svårare att bedriva en godtagbar tillsyn. 3. För de
anmälningspliktiga anläggningarna kvarstår ett stort arbete
för miljö- och hälsoskyddsnämnderna med att handlägga
anmälningsärendena. 4. Ett stort antal av utövarna av
anmälningspliktig verksamhet anmäler inte verksamhet,
trots skyldighet enligt lag.
Ovan beskrivna förhållanden måste betecknas som helt
oacceptabla och står i skarp kontrast till de mål för
miljöpolitiken som riksdagen fastlagt.
Orsakerna till de påtagliga bristerna i
miljöskyddsarbetet står dels att finna i bristande resurser,
dels i en klart otillräcklig samordning av miljöskyddsarbetet
mellan myndigheter och andra intressenter på olika nivåer.
Det gäller därför att skapa förutsättningar för en bättre
samordning och ett utvidgat samarbete mellan olika
myndigheter, fackliga organisationer och
miljöorganisationer.
De erfarenheter som Miljödelegation Västra Skåne
redovisar i betänkande SOU 1990:93 kan härvidlag tjäna
som förebild. Delegationen konstaterar bl.a.:''Centralt
utfärdade bestämmelser och anvisningar för
kemikaliehantering och miljöskydd är som regel mest
effektiva även i det lokala perspektivet. Men den lokala
tillsynen behövs, både för att genomföra centralt fattade
beslut och regler och för att komplettera dem med lokala
åtgärder.''
Samtidigt slås i denna utredning fast att det inte räcker
med lagar och förordningar, föreskrifter och allmänna råd
utan att det också behövs resurser på alla nivåer. ''De som
skall arbeta med tillsynen behöver vara direkt involverade
i handledda tillsynsprojekt.''
Den tillsyn som skyddsombuden utför bör kunna utökas
till att omfatta även arbetet med tillsynen av den yttre
miljön. Ett kunskaps- och erfarenhetsutbyte mellan
regionala skyddsombud och miljö- och
hälsoskyddsinspektörer bör kunna komma båda till godo.
Även Yrkesinspektionen skulle kunna ingå i det lokala
tillsynssamarbetet.
Mot bakgrund av att utredningen redovisade sina förslag
redan för fyra år sedan och att bl.a. Naturvårdsverket i sina
granskningar kunnat påvisa synnerligen allvarliga brister i
såväl miljökontroll som vad gäller respekt för gällande
anmälningsplikt m.m. är det nu hög tid att föreslagna
åtgärder kommer till utförande och att dessa senast
återfinns i den miljöbalk som regeringen aviserat till i mars
i år.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av större resurser och
bättre samordning i miljötillsynsarbetet.
Stockholm den 25 januari 1994
Bengt Silfverstrand (s)
Birthe Sörestedt (s)