I proposition 1993/94:30 om Biologisk mångfald sägs att
bevarandeplaner skall upprättas för alla arter av husdjur
och lantraser för vilka Sverige anses ha särskilt ansvar. För
att detta skall kunna förverkligas måste skyndsamma
insatser sättas in.
Jordbruksverket anser sig inte ha personal och
ekonomiska resurser för att ta itu med denna för vårt land
så viktiga fråga och bl.a. följa upp den inventering av
fjällrasen som gjordes 1990--1992. Då konstaterades att
fjällkon, som är en del av vårt kulturarv, minskat
oroväckande. Levande fäbodar är inte bara av värde för den
svenska historien utan också för turism-, besöks- och
upplevelsenäringen i Norrland, som har stora
framtidsutsikter. Till en levande fäbod hör inte bara
byggnader, redskap o.d. utan också husdjuren som var
orsaken till att fäbodarna kom till. En fjällko kan inte
ersättas av en rödbrokig ras, eftersom den inte hör till den
naturliga miljön på en fäbodvall.
Avelsorganisationernas uppgift är att sköta inventering
och registrering av husdjur, hålla kontakt med djurägare,
planera avel, förmedla livdjur, ge information och
rådgivning, stödja aktiv djurhållning i deras naturliga miljö
m.m. För några särskilt hotade djurslag, framför allt
fjällkor, finns det inte några avelsorganisationer som kan
klara den uppgiften. I dessa fall är statliga insatser
nödvändiga, till dess det finns organisationer som kan
överta ansvaret.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att medel bör anslås för att
bevara svenska lantraser.