Under snart 50 år har viltsjukdomar studerats av Statens
Veterinärmedicinska Anstalt. I huvudsak har detta varit en
inventering av sjukdomar hos vilt. De djur som undersökts
är oftast sådana som jägare och andra hittat döda i
markerna. Fallviltsundersökningarna har medfört att man
upptäckt många sjukdomar, vilka man senare har kunnat
specialstudera. De rutinmässiga undersökningarna bidrog
till att man tidigt upptäckte faran med kvicksilverförgiftning
av vår natur.
Generellt är många av de svenska viltarterna
förhållandevis friska. Detta gäller t.ex. gäss, änder, fasaner
och rapphöns. Till helt nyligen ansågs också t.ex. älg och
rådjur vara förskonade från allvarligare och utbredda
sjukdomar. På senare tid har dock två sådana sjukdomar
dykt upp, framför allt hos älg. Hjärnhinnemask är den ena
av dessa sjukdomar, som är mycket utbredd hos älg. Under
1985 upptäcktes ett antal älgar som dött av en ditintills
okänd sjukdom. Djuren hade dött en kvalfull död,
sjukdomsbilden är diaréer, omfattande blödningar i
slemhinnor, blindhet, hårlöshet samt svåra infektioner över
hela kroppen. Dessa observationer ledde till upptäckten av
en ny sjukdom -- den s.k. Älvsborgssjukan eller hellre
älgsjukan.
Sedan upptäckten 1985 har hittills inrapporterats ca 2
000 döda älgar. Fynd har gjorts över hela landet men det är
en markant koncentration till Viskadalen i södra Älvsborgs
län. Hur många älgar som dött men inte hittats eller
rapporterats är naturligtvis svårt att bedöma. Mörkertalet
kan dock vara betydande och i vissa områden har intresset
för älgjakt minskat på grund av risken att skjuta sjuka djur.
Intresset från jägarna och samhällets sida för att komma till
rätta med älgsjukan grundar sig bl.a. på att älgen utgör
det mest betydelsefulla jaktbara viltet i Sverige, en
livskraftig älgstam har ett mycket stort värde för samhället
i stort liksom för den naturintresserade allmänheten,
sjukdomen börjar nu få en sådan omfattning att klarhet
måste vinnas kring sjukdomens uppkomst och
spridningsvägar så att eventuella motåtgärder kan vidtas
samt att tillfredsställande svar kan ges om smittan kan
överföras till andra viltarter, jakthundar eller husdjur.
Det forskningsarbete som hittills genomförs inom
klinisk/kemisk undersökning, virologi/serologi,
laboratoriedjur m.m. har resulterat i ett antal observationer
som gett vissa ledtrådar om orsaken till sjukdomens
uppträdande. Föreliggande forskningsresultat tyder på att
sjukdomen har sitt ursprung från ett retrovirus som förökar
sig i och förgör vissa typer av blodkroppar. Resultatet blir
en immunbristsjukdom. Detta innebär att man har en
organism (viruset) som lever på en annan (älgen). För att
komma till rätta med problemen krävs därför att man
tillskapar en miljö där viruset får det svårt med
reproduktion och/eller överlevnad. Att förstå hur
överföringen av viruset sker mellan smittade och osmittade
äglar framstår därvid som ett av de viktigaste problemen att
lösa. Retrovirus överförs på flera olika sätt men ofta krävs
direkt kontakt mellan två individers slemhinnor. Älgen
tillhör dock inte de djurarter som har ett omfattande socialt
beteende, något som gör att verklig närkontakt mellan
enskilda djur är mindre vanligt utom i samband med
brunsten och i ko/kalv-relationen. Det finns därför
anledning misstänka att smittöverföring mellan olika
individer går relativt långsamt.
Hittillsvarande erfarenheter visar att framför allt yngre
och äldre djur insjuknar och dör i älgsjukan. Antalet djur i
mellanliggande åldersklasser är relativt sett litet.
Älgpopulationens ålder och könssammansättning kan
således eventuellt ha betydelse för sjukdomens spridning.
En härtill anpassad avskjutning kan alltså bli ett av flera
medel för att minska smittspridningen.
Vi vill vidare framhålla vikten av det ideella arbete som
genomförs av landets jägare. Jägarnas inrapportering av
fällt vilt samt provtagning på och rapportering av sjuka och
döda älgar, utgör en viktig informationskälla för kunskapen
om tillståndet i våra viltstammar. Denna information tjänar
inte enbart till att förbättra förvaltningen av det jaktbara
viltet utan bidrar också med värdefull information om läget
och eventuella förändringar i miljön. Ett effektivt
monotoringarbete kräver dock att resurser avsätts för att
samordna, bearbeta och sammanställa den information som
ständigt genereras ute på fältet. Vi anser att Jägarförbundet
därvid är en naturlig samordnare av viltstatistiken i kraft av
sin rikstäckande organisation och sitt uttalade ansvar för
den praktiska jakten och viltvården.
I västra Sverige förekommer en omfattande försurning
som leder till urlakning av vissa metaller. Brist på metaller
och/eller spårämnen har diskuterats som en bidragande
orsak till den uppkomna situationen. Om orsaken till
sjukdomen är förändringar i miljön så skadas förmodligen
även andra levande organismer. Den försurande miljön
skapar spårämnesbrist och därvid eventuellt också problem
för immunförsvaret. En konsekvens av detta kan vara en
ökad överlevnad hos viruset vilket i sin tur kan öka
tillväxten av viruspopulationen.
Forskningen kring sambandet mellan viruset och miljön
måste därför intensifieras.
Vi socialdemokrater anser att det är ytterst viktigt att
forskningsarbetet kring älgsjukan ges en högre prioritet och
att forskningsresurser avsätts i en sådan omfattning att
frågan kan ges en snar lösning, så att relevanta motåtgärder
kan sättas in. Vi anser det också viktigt att ytterligare
forskningsresurser ställs till förfogande för att säkerställa en
vidgad forskning om eventuella kopplingar mellan
sjukdomen och förändringar i naturmiljön.
Vi föreslår att Naturvårdsverket bör tilldelas ytterligare
2 miljoner kronor för miljöforskning om älgsjukan.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen beslutar att för budgetåret 1994/95 under
anslaget A 5 Miljöforskning anvisa ytterligare 2 000 000 kr.
Stockholm den 24 januari 1994
Margareta Winberg (s)
Inga-Britt Johansson (s)
Åke Selberg (s)
Inge Carlsson (s)
Kaj Larsson (s)
Ulla Pettersson (s)
Sinikka Bohlin (s)
Lena Klevenås (s)
Berndt Ekholm (s)
Björn Ericson (s)