Miljömedvetandet har ökat i Europa under senare år,
speciellt framstående är de nordiska länderna, där
ambitiösa målsättningar arbetats fram. Det finns idag ett
utpräglat miljöintresse hos konsumenterna, man lämnar
gärna sina använda produkter i tron att de återvinns. Denna
tro hjälper till att hålla miljömedvetandet på en hög nivå.
Tyvärr är det inte alltid så att produkterna återvinns, de
lagras eller transporteras till en avfallsstation.
Batterier
Vad beträffar batterier har ansträngningarna för att
förbättra miljön koncentrerats till att reducera
kvicksilveroch kadmiumhalten i primärbatterier samt att
kontrollera flödet av bly, kvicksilver och kadmium i
sekundära batterier.
En batterikampanj drogs igång 1986 vars målsättning var
att reducera mängden kvicksilver i hushållsavfallet med
75%.
Ett antal ton batterier samlades in, men man hade svårt
att hitta en lämplig lösning för omhändertagning av dessa.
Försök hos SAKAB har gjorts utan framgång,
upparbetningsanläggningen stängdes p g a att den i sig själv
var miljöfarlig.
Lagstiftning
Lagstiftningen i Sverige är anpassad till EU:s direktiv
som klassar batterier med mer än sammanlagt 0,025
viktprocent kvicksilver och kadmium eller med mer än 0,4
procent viktprocent bly som miljöfarliga.
Det utgår en miljöavgift på:23kr/kg för alkaliska och
kvicksilveroxidbatterier 25kr/kg för nickel-
kadmiumbatterier 40kr/kg för blybatterier över 3 kg vikt
De som saluför miljöfarliga batterier är skyldiga att ta
emot förbrukade batterier och apparater innehållande
sådana batterier.
Batterier i miljö- och resurssammanhang
Brunstens- och alkaliska batterier bedöms idag inte
innehålla tungmetaller. De kan ändå inte anses vara
miljövänliga. Även om de deklareas innehålla 0%
kvicksilver och kadmium, innehåller de andra
ersättningsämnen för att behålla samma goda egenskaper
(hållbarhet och energidensitet).
Det marknadsförs vidare en hel del olika primärbatterier
(t.ex. knappceller) med farligt innehåll där de farliga
ämnena ej för närvarande går att ersätta. Nyutvecklade
batterityper som i allt större antal äntrar marknaden
deklareras som ej miljöfarliga på grundval av att de ej
innehåller kvicksilver eller kadmium. Men dessa
metallhydrid-, litium-, natrium-svavel- osv- batterier
innehåller helt andra, hitills ej brännmärkta kemikalier.
Regeringens mål är att reducera spridningen av
tungmetaller -- kvicksilver, kadmium osv. -- som finns i de
miljöfarliga batterierna till ett minimum genom att samla in
dem. Målsättningen är att insamlingsgraden av dessa
miljöfarliga förbrukade batterier bör vara minst 90%.
Förutom miljöskäl talar också resursskäl för att man i
största utsträckning bör återvinna allt som tekniskt går att
återvinna.
Dessa miljö- och resursskäl har styrt oss till
kretsloppstänkandet. Det omfattande arbetet som Miljö-
och Naturresursdepartementet gjorde resulterade i
Proposition 1992/93:180 om riktlinjer för en
kretsloppsanpassad samhällsutveckling.
I propositionen talas det om att problemet i dagens
samhälle är att materialhanteringen är enkelriktad -- från
utvinning av råvara till deponering av avfall. I
Kretsloppssamhället måste man istället i mycket större grad
än idag använda förnybara varor och energikällor samt
minska förbrukningen av ändliga råvaror till en bråkdel av
vad den är idag.
Vidare kan man i propositionen läsa att teknik för
återvinning av batterier är under snabb utveckling.
Insamlings- och återvinningslösningar skall utvecklas i
samverkan med andra länder så att den felande länken i
kretsloppet skapas.
Batteriflöde
Det säljs i Sverige årligen ca 6 000 ton brunstens- och
alkaliska batterier, ca 500 ton NiCd samt ca 15 ton
knapceller. Kommunerna ansvarar för att de insamlade
batterierna hämtas, sorteras och slutgiltigt omhändertas.
Redan i början av 80-talet började man i några
kommuner att samla in batterier. Insamlingen tog fart i och
med att Batterikampanjen kom igång. Den finansieras med
medel ur Batterifonden som administreras av Statens
Naturvårdsverk.
F n transporteras de mindre batterierna till SAKAB i
Norrtorp för förvaring. Diskussioner pågår om vad som
kommer att hända med dessa lagrade batterier. Lagringen
utgör också en miljöfara, då farliga ämnen kan läcka ut i
omgivningen.
Återvinning av batterier
Sekundära batterier återvinns i Sverige sedan länge. En
anläggning för blybatterier finns i Landskrona och för NiCd
finns en anläggning i Oskarshamn. Även små NiCd
batterier går att återvinna i Oskarshamn.
Det är nu hög tid att ta ett samlat grepp och försöka
återvinna alla typer av batterier. I Schweiz har man bestämt
sig för detta. Där togs en anläggning för upparbetning av
grovsorterade batterier i drift i oktober 1992. De återvunna
produkterna säljs på världsmarknaden. Förutom detta
utfaller ca 2% slagg som är helt ofarligt och kan deponeras
eller användas vid t.ex. vägbyggen. Processen ger inga
dioxiner eller furaner, avloppsvattnet och rökgaserna
innehåller inga farliga ämnen och är därför i sig rena och
miljövänliga.
Tekniken finns nu alltså för en upparbetning av alla
batterier och den har visat sig fungera. Vi anser att en
anläggning liknande den i Schweiz bör etableras i Sverige.
Naturligtvis bör det privata näringslivet ta huvudansvaret
för att en upparbetningsanläggning byggs, planer finns
redan på att uppföra en anläggning i Göteborgsregionen.
Regeringen bör dock för att tillämpa kretsloppsprincipen
medverka till att en sådan typ av anläggning etableras i
Sverige.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att alla typer av batterier bör
insamlas och återanvändas,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av att en anläggning för
upparbetning av alla typer av batterier etableras i Sverige.
Stockholm den 24 januari 1994
Siw Persson (fp)
Kenth Skårvik (fp)