Sverige är ett litet, högt utvecklat industri- och
tjänstesamhälle som till stor del grundar sin ekonomi på
handel och kontakter med omvärlden.
Detta skapar både möjligheter och begränsningar för
vårt agerande inom snart sagt alla områden.
Sveriges ansvar för att driva på utvecklingen i
miljövänlig riktning är stort. Vi har tjänat stora pengar på
att förbruka naturresurser i vårt eget land och i andra
länder. Vi har under lång tid negligerat miljöskadorna och
kostnaden för rening, bevarande och återställning. Vår
miljonskuld beräknades sommaren l992 till minst 300
miljarder kronor och den ökar med minst 7 miljarder per år.
I Sverige producerar vi nästan 300 kg hushållsavfall per
person och år. Med det industriella avfallet inräknat blir
siffran ca 1 400 kg.
Under de senaste årtiondena har de ökade
avfallsmängderna med inslag av naturfrämmande material
gjort avfallshanteringen till en fråga om att bli av med sopor
i stället för att bli en del av ett kretslopp. En del av avfallet
som inte hittills blivit föremål för några större åtgärder är
det vi kan kalla för elektroniksopberget.
Elektronikskrot blir i framtidens kommunikations- och
informationssamhälle ett av de stora avfallsproblemen.
Enligt Naturvårdsverket producerar varje innevånare 8
kg elektronikskrot per år. Bara för Söderhamns kommun
betyder detta ca 240 ton per år. Ungefär samma mängd
faller på Ronneby kommun. Den sammanlagda mängden
elektronikskrot som produceras i dag är 80 000 ton/år.
Elektronikskrot är allt som drivs med el, dvs. har
anslutningskabel eller batteri. Dit hör t.ex. datorer,
skrivare, TV, elektriska köksmaskiner, radioapparater,
videoutrustningar, kameror, klockor, elmotorer,
tvättmaskiner, spisar, microvågsugnar, torktumlare,
elkablar, kopieringsapparater osv.
Många av nämnda produkter har ett ytterhölje av plast.
Dessa plaster innehåller ofta bromerade flamskyddsmedel,
vilka, om de förbränns, utvecklar dioxiner. Det innebär att
utrustning som hamnar på soptippen kan förorena
grundvattnet genom urlakning av tungmetaller.
Enligt förordning (l985:841) om miljöfarligt avfall 2 §
pkt 8 så är bl.a. miljöfarligt avfall sådant avfall som
innehåller antimon, arsenik, barium, beryllium, bly,
kobolt, koppar, krom, nickel, selen, silver, tallium, tenn,
vanadin eller zink. Nämnas bör att elektroniken innehåller
alla de tungmetaller som nämns i nämnda förordning om
miljöfarligt avfall.
För att effektivisera resurshållningen och främja
kretsloppssamhället är återanvändning och återvinning
nyckeln till en hållbar utveckling. För att klara
avfallsproblemet, inte minst elektroniksopberget, på kort
och på lång sikt krävs enligt min uppfattning ett väl
utvecklat samarbete mellan stat-industri-forskning.
Samordnare bör vara staten i överensstämmelse med
artikel 78 i EES-avtalet. Det är då naturligt att
kretsloppsdelegationen i samarbete med Naturvårdsverket
ges denna samordningsuppgift.
Det finns idag en viss kunskap om återanvändning av
elektronikskrot. I Ljusne, Söderhamns kommun, och i
Bräkne-Hoby Ronneby kommun, finns redan idag mindre
anläggningar som demonterar, återvinner och deponerar
elektronikskrot. På dessa två platser har byggts upp en
viktig kunskap som måste spridas vidare. Det är också
viktigt att försöksverksamhet i större skala genomförs och
kunskapsbasen breddas och att verksamheten successivt
utvidgas.
Olika åtgärder krävs för att uppnå de av riksdagen
fastställda målen för kretsloppssamhället:att
anläggningarna i Ljusne och Söderhamn byggs ut till två
fullständiga återvinningsanläggningar som
försöksverksamhetatt den kunskap som kommer att
finnas vid dessa anläggningar ''kopieras'' för lokalisering ut
i olika delar av landet. För att ta hand om våra 80 000 ton
elektronikskrot krävs ca 20 anläggningar i landetatt de
två föreslagna försöksanläggningarna blir utbildningscentra
för alla dem som hanterar avfall i kommunerna. Det är
också viktigt att den kunskap som finns och kommer att
finnas via databas blir tillgänglig för alla som sysslar med
demontering av elektronikskrotatt elektronikskrotet
skall förvaras under former så att urlakning av tungmetaller
förhindrasatt ge Agenda 21 en mening genom att byggga
upp en återvinningsindustri för elektronikskrot. Sverige har
här en unik möjlighet att bli ett föregångsland. Men
självklart är det viktiga att vi kommer att skydda miljön,
spara våra begränsade naturresurser och minska sopberget.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om storskalig försöksverksamhet för
återvinning av elektronikskrot i Ljusne, Gävleborgs län,
samt i Bräkne-Hoby, Blekinge län,
2. att riksdagen begär att regeringen uppdrar åt
Kretsloppsdelegationen att utarbeta ett nationellt program
för återvinning av elektronikskrot.