Sveriges miljökarta visar stora skillnader mellan landsdelar och regioner ifråga om belastning på miljön. Inom olika grupperingar diskuteras nu frågor om regional differentiering av miljöpolitikens verkningsmedel. Om man följer upp denna diskussion med konkreta åtgärder så kommer träffsäkerheten och effektiviteten i miljöpolitiken att öka. Den broms, som nu figurerar i olika sammanhang, är att samma åtgärder skall passa så vitt skilda naturtyper som skånsk slätt och fjällbygd, som storstad och inlandets glesbygd. Med mer flexibilitet i tänkandet så ökar möjligheterna att uppnå resultat för miljöpolitikens mål, att minska utsläppen.
EES-avtalet och medlemsansökan i EG/EU aktualiserar samma principiella resonemang om geografisk differentiering på nationell nivå. Vårt intresse i sammanhanget är inte enbart möjlighet att behålla och införa strängare regler än EG/EU i övrigt. Det kan också visa sig vara ett sätt att driva på för att få strängare regler och högre avgifter som bl.a. belastar svensk miljö.
Vi vill exemplifiera det allmänna resonemanget med en tillämpning på bensinpriset samt föreslå att pilotförsök genomförs.
Boverkets studier visar att de som bor i mellanstora städer åker minst bil. De som bor i storstäder och i glesbygd har ungefär samma årliga körsträcka per person. Skillnaden ligger i att glesbygdsborna reser mer i jobbet och saknar egentliga alternativ. Det är allra tydligast i skogslänen eller, om man vill dra gränsen något annorlunda, i stödområdet.
Det finns också en annan skillnad. Storstadsbon kör sin bil i en region där regionens egna utsläpp ligger långt över vad naturen uthålligt tål. Denna belastning är ett resultat av den regionala täthet som anses ge regionen dess ekonomiska styrka och innevånarna fördelen av en hög genomsnittsinkomst samt tillgång till täta kollektiva kommunikationer.
Glesbygdsbon i stödområdet kör sin bil i en miljö där de egna utsläppen ligger långt under vad miljön uthålligt tål. Det är ett resultat av den gleshet i bebyggelsen som allmänt anses vara glesbygdens svaghet och som är orsaken till den lägre genomsnittsinkomsten och det större bilberoendet.
Vi motionärer frågar: Är det rimligt att storstadsbon och glesbygdsbon skall betala samma miljöavgift för sina biltransporter? Vi motionärer anser svaret måste bli nej!!
Vårt förslag innebär inte en subventionering av glesbygdsbornas resor utan vad vi vill uppnå är en korrigering av kostnaderna så att de slipper bära avgifter som motiveras av att andra belastar sin miljö på ett sätt som överskrider vad den tål.
Som ett exempel kan bensinrabatten lösas enligt följande.
Man sänker bensinpriset med drygt en krona i glesbygder, ger en ''glesbygdsrabatt''. Tekniskt kan detta lösas på flera olika sätt. Ett smidigt exempel kan vara genom att använda de olika medlemsrabatt- och köpkort som redan finns på bensinbolagen, s.k. plastkort. Den lägre miljöavgiften kopplas till mantalsskrivningsorten. Gränshandelsproblem med olika bensinpriser på närliggande bensinstationer elimineras helt, genom att den som har ''rätt'' till lägre miljöavgift får sin ''glesbygdsrabatt'' registrerad på kortet som dras vid betalning eller på fakturan. (Systemet med olika företagsrabatter fungerar redan i dag på s.k. företagskort.)
Det argument som vanligen används mot en sådan regional differentiering av miljöavgifterna är att det nu är växthuseffekten på det globala klimatet som är den stora frågan. Och då spelar det ingen roll om koldioxiden från fossila bränslen släpps ut i storstäder eller glesbygd. Det är den sammanlagrade effekten som räknas.
Bensin står för ca 15 % av de samlade utsläppen av koldioxid i Sverige. Skall man räkna med den sammanlagrade effekten måste man därför ta med hela livsstilen, sätten att ordna uppvärmning m.m. i bilden. Utsläppen av svavel, som kommer från fossila bränslen, kan indikera hur mycket sådana som används. Räknat per capita är de 50 % större i Stockholm än exempelvis Jämtland. Mer skogsbränsle och vattenkraft i det totala systemet skapar med andra ord utrymme för mer biltrafik i glesbygden inom ramen av en totalt sett mindre belastning på det globala systemet.
Marginalen för glesbygdens del är i själva verket så stor att differentieringen kan utsträckas till att omfatta mer än drivmedel till bilarna. Alla är i princip överens om att den som smutsar ner skall betala. Inget land har rätt att vältra över sina miljöproblem på andra. De tunga avgifterna skall därför läggas på länderna på kontinenten, bl.a. Tyskland och Storbritannien. Östeuropa under uppbyggnad är därvid ett särskilt problem. De delar av de nordiska länderna som är mest tätbefolkade och mest liknar kontinenten bör behandlas på samma sätt. Det innebär att Danmark och södra tredjedelen av Sverige, särskilt storstadsregionerna, skall belastas hårdare av miljöavgifter än skogslänen i norr, särskilt stödområdena.
På så sätt skulle inte bara dagens kostnader bli rättvisare fördelade. Hela utvecklingen mot ett ekologiskt uthålligt samhälle skulle drivas på. Och det är för oss motionärer det mest väsentliga målet för miljöpolitiken.
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om differentierade miljöavgifter,
2. att riksdagen vid bifall på yrkande 1 som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att som pilotfall använda bensinpriset.
Stockholm den 25 januari 1994 Leo Persson (s) Inger Hestvik (s) Iréne Vestlund (s) Bengt-Ola Ryttar (s) Per Erik Granström (s) Nils-Olof Gustafsson (s) Bo Holmberg (s) Leif Marklund (s) Bo Finnkvist (s)