Motion till riksdagen
1993/94:Jo648
av Kenth Skårvik m.fl. (fp)

Västervattnen


Västervattnens betydelse
Västsverige har i Vänern en unik resurs på flera
områden. Vänern är vattentäkt direkt och indirekt för
många kommuner i Västsverige. Den kölbundna
fraktfarten är av stor betydelse. Fritidsbåtstrafiken är
betydande och med inslag från främmande länder.
Vänern utgör med till- och avflöden en stor och redan
reglerad elkraftstillgång. Vänern är ett så stort vatten att
sjön tillsammans med Göta älv är en betydande miljöfaktor
ur klimatologisk synpunkt. Vattensystemet utgör vidare
grund för många djurarters liv och fortbestånd.
Via Göta älv och Nordre älv står Vänern i förbindelse
med Västerhavet, främst Skagerrak. Dessa Västervatten är
av stor betydelse såväl när det gäller ekologin som
människors verksamheter och livsbetingelser. Västerhavet
utsätts för kraftig miljöpåverkan dels utifrån genom andra
länders miljöutsläpp, genom fartygsdumpning och
nedskräpning, dels från vårt eget land genom kvävenedfall
och urlakning ur jordar liksom avloppsutsläpp.
Fartygstrafik
Fartygstrafiken på Vänern och i Göta älv betyder mycket
för näringslivet och sysselsättningen samt den strukturella
servicen. Mellan 15 och 20 större fartyg i klassen 3 000--4
000 ton passerar per dygn. Säkerhets- och miljömässigt
innebär det betydande fördelar att sådana transporter
avlastas landtrafiken. Betydelsen av Vänersjöfarten och en
fortsatt utveckling av närsjöfart i ett europeiskt
integrationsperspektiv måste närmare beaktas också ur
vattenmiljösynpunkt och bör ges regeringen till känna.
Vattenintag
Över 700 000 människor får sitt vattenbehov täckt via
uttag i Göta älv och Vänern. Vattenintaget försörjer alltså
en betydande del av befolkningen i Västsverige.
Konsekvenserna blir stora vid hinder för
vattenförsörjningen. Flera gånger har Göteborg fått stänga
sina vattenintag, varvid reservvattentäkter har använts.
Vänerns betydelse som vattentäkt för så stor mängd
människor bör ges regeringen tillkänna.
Havet och riskerna
Övergödningen av kusthav och sjöar leder till
miljöproblem som algblomning, syrebrist och organismdöd.
Den ökade tillgången på gödande kväve beror på gödsling
av jordbruksmark och utsläpp av ofullständigt renat
avloppsvatten från hushåll och industrier. Betydande
mängder ammonium- och nitratkväve faller också ned från
luften.
Vad som skett på land har märkts främst i havet. God
tillgång på organiskt åtkomligt kväve har lett till hög
produktion av växter och djur. Men om näringstillgången
ökar alltför kraftigt kan en överproduktion ske. I havet
yttrar det sig som en kraftig algblomning. När algerna dör
sjunker de till botten och bryts ner av syreförbrukande
bakterier. Vid hög bakterieaktivitet tar syret slut och fiskar
och bottendjur dör. Under de senaste hundra åren har
mängden kvävenäring som rinner ut i Västerhavet ungefär
fyrdubblats genom mänsklig aktivitet. Resultatet märker vi
i form av kraftiga algblomningar och bottendöd.
När det gäller utsläppen av fast avfall beslutade
Nordsjökonferensen 1987 att Nordsjön skulle bli s.k.
specialområde i den internationella sjöfartslagstiftningen.
Detta innebär att det sedan 1988 är förbjudet att släppa ut
fast avfall. Trots detta fortsätter fast avfall under
vinterstormarna att spolas upp på den svenska västkusten.
Merparten av avfallet vid havsstränderna kommer från
andra länder, från yrkessjöfarten eller oljeutvinning i
Nordsjön.
Insjövattnen och riskerna
Inlandsvattnen är till stor del också recipienter.
Reningsverk och annan utrustning skall säkerställa att inga
giftutsläpp sker. Detta gäller från såväl flera mycket stora
tätorter som industriverksamhet. Kring vattnen ligger några
av Sveriges absolut största industrikoncentrationer.
Västra Sverige är i många stycken att betrakta som
landets tunga verkstad med praktiskt taget hela
bilindustrin, all flygmotortillverkning och en rad andra
industriverksamheter. Betydande framsteg i reningsteknik
och införande av nya processer har de senaste åren medfört
förbättringar.
Emellertid finns fortfarande risker för olyckor och
tillbud med utsläpp i vattnen. Länsstyrelsernas
miljövårdsenheter får larm med jämna mellanrum.
Kontinuerlig mätning vid några mätstationer sker också
genom vattenvårdsförbunds försorg. Vid olyckor och
tillbud sker allvarliga utsläpp av cyanid, färgmedel, destillat
av tungmetaller och andra gifter. Skyddsbassänger förslår
inte alltid.
Som exempel på risker kan nämnas gamla klorblekerier
i Skoghall och Gruvön i Värmland, vattenprocesserna i
Holmens bruk i Vargön och flera pappers- och
massafabriker i Lilla Edet, Ryaverkens smutsvattenutsläpp
om över 8 miljarder liter årligen, risker för utsläpp från
EKA i Bohus.
Vänern och Göta älv planeras få ökad betydelse som
vattentäkter för dricksvatten. Således har såväl Uddevalla
som Stenungsunds kommuner behov som kan täckas genom
vattenavledning från dessa inlandsvatten.
Denna utveckling pekar på betydelsen av regeringens
uppmärksamhet på risker och en fortsatt aktiv
miljövårdande insats.
Västervattnen måste räddas
Folkpartiet liberalernas miljöpolitik vilar på
förvaltarskapstanken. Naturen och dess tillgångar kan
brukas men får ej förbrukas. Påverkan på naturresurserna
får inte överstiga vad naturen långsiktigt tål.
Vi vill här peka på ett antal beslut som skulle vara
verkningsfulla i ett program för Rädda Västervattnen:
totalförbud mot användningen av miljögiftet PCB,
genbanker för att förhindra utarmning av i första hand
fiskbestånden (i första hand genom att skydda de hotade
arternas naturliga miljöer),naturskydd av marina
områden genom inrättande av marina reservat,insatser
för att återskapa en livskraftig sälstam,åtgärder för att
minska kväveläckaget från jordbruk, kommuner och
industrier. Bland åtgärderna märks t.ex. ökade krav på en
mer långtgående reduktion vid reningsverken,ytterligare
särskilda restriktioner för alla skadliga utsläpp i Kattegatt.
Regeringen bör få i uppdrag att föreslå ett program för
Västervattnen där bl.a. dessa förslag liksom skydd för
uttern bör ingå.
Lokala initiativ, liksom regionala, inom ramen för
projektet ''Rädda Västervattnen'' är viktiga. Många
människors engagemang i dessa frågor skall uppmuntras.
Flera sådana initiativ har också tagits. Länsstyrelser och
landsting har kontaktats i syfte att inleda ett aktivt arbete i
samråd med olika intresseorganisationer, enskilda
föreningar och politiska partier. Folkpartiet liberalerna har
arrangerat flera Rädda Västervatten-konferenser och inom
ramen för nordiskt samarbete initierat studieutbyte. Vi ser
också mycket positivt på de många enskilda människors och
lokala föreningars initiativ och engagemang på området.
Flera myndigheter, både centrala och regionala, är
ansvariga i samband med utfärdande av bestämmelser för
tillåten verksamhet. Samordningen är bristfällig.
Räddningstjänsten har påtalat de oklara
ansvarsförhållanden som råder. I många fall saknas
konkreta planer vid katastrofhändelser. Därför är det
viktigt att planer utarbetas. Regeringen bör ta initiativ till
att förslag läggs fram om erforderliga lagstiftningsåtgärder
och administrativa åtgärder. En förbättrad samordning och
ett klarläggande av myndigheters ansvar och insatser skulle
tillsammans med utarbetande av aktionsplaner för sjöar och
vattendrag ge ett viktigt bidrag till att ytterligare förstärka
möjligheterna att Rädda Västervattnen. Dessa behov bör
ges regeringen tillkänna.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om Vänersjöfartens betydelse och en
fortsatt utveckling av närsjöfarten i ett europeiskt
integrationsperspektiv,1
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om Västervattnens betydelse som
dricksvattentäkt för en betydande del av Västsveriges
befolkning,
3. att riksdagen hos regeringen begär förslag om ett
program för Västervattnen där i motionen redovisade
förslag bör ingå,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av lagstiftningsåtgärder
och administrativa åtgärder,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av förbättrad
samordning mellan myndigheter och ett klarläggande av
dessas ansvar.

Stockholm den 24 januari 1994

Kenth Skårvik (fp)

Elver Jonsson (fp)

Erling Bager (fp)

Isa Halvarsson (fp)

Bengt Rosén (fp)

1 Yrkande 1 hänvisat till TU