Elektroniskt avfall borde i framtiden inte finnas med i
vår ordlista eftersom tanken på kretslopp bör tvinga oss ta
hand om förbrukade varor. Men fram till idag har vi ännu
inte lyckats med att stoppa det stora sopberg som dagligen
växer med bl.a. elektroniska varor. Det finns företag och
teknik att redan idag bespara vår natur, depositionsplatser,
från dessa produkter som får en allt kortare livslängd tack
vare en allt snabbare och effektivare utveckling.
Producentansvaret bör snarast bli ett måste. Auktoriserade
återvinningsföretag som garanterar ett adekvat
omhändertagande av miljöfarligt avfall bör också bli
verklighet. Elektroniskt avfall beräknas öka ännu några år
innan producentansvaret slår igenom totalt.
Avfallsmängder
I utredningen ''Varor som faror'' (Ds 1992:58) redovisas
bl.a. antalet kasserade datorer och skrivare. För perioden
1985 till 1991 kasserades totalt 925 000 st. För år 1991 var
antalet kasserade persondatorer 95 000, skrivare 65 000,
bärbara datorer 10 000, minidatorer 5 000 och terminaler 51
000. Användningen av elektroniska apparater har ökat
dramatiskt under 1980-talet. Dessa produkter är mycket
komplexa och innehåller en rad olika material och ämnen
med mycket skiftande egenskaper, t.ex. olika metaller och
tungmetaller, oorganiska ickemetaller, plaster och
kemikalier. Varje persondator uppskattas exempelvis
innehålla närmare ett halvt kilo flamskyddsmedel. Totalt
beräknas de persondatorer som nu finns i bruk i Sverige
innehålla 410 ton flamskyddsmedel. Skrotade datorer under
1985-91 beräknas innehålla 200-300 ton flamskyddsmedel. I
Norden beräknas det ha sålts 80 miljoner kontors- och
hemelektronikprodukter med en genomsnittsvikt på 2 kg,
detta motsvarar ett avfallsberg på 160 000 ton. Grovt
uppskattas detta innahålla 30 000 ton plast, 4,7 miljoner
kvadratmeter kretskort och 5 000 ton flamskyddsmedel.
Därtill kommer bly, kadmium, krom, fenoler och glas m.m.
Resursinnehåll
Förutom det miljöfarliga innehållet i produkterna så
finns det resursmässiga aspekter på att högvärdiga material
som aluminium, guld, silver och koppar även hamnar på
soptippen. Genom att återvinna dessa metaller kan man få
tillbaka en del av det monetära värdet för att delvis bekosta
återvinningshanteringen. I Sverige (Rönnskärsverken) och
Finland (Outokumpu OY) finns det möjlighet att återvinna
ädelmetaller, vilket saknas i Danmark och Norge.
Rönnskärsverken tar emot c:a 3 000 ton årligen från
England, Frankrike, Sverige och Holland.
Avfallshantering
Uttjänta elektronikvaror särbehandlas inte av miljöskäl
i särskilt stor utsträckning. Det finns kommuner som t.ex.
Helsingborg, som redan idag sorterar vitvaror, datorer och
övrig elektronik samt sänder detta till återvinningsföretag,
trots att man måste betala för att bli av med avfallet. Det
torde på kort sikt vara billigare att jämna ut och krossa
avfallet med en caterpillar på sopberget.
Genom att ''köra tillverkningsbandet'' baklänges på ett
återvinningsföretag kan man demontera apparaterna och
sortera dem för vidare bearbetning. Hösten 1992 invigdes
Technoworld som idag tar emot uttjänta varor och skickar
dem vidare efter demontering och sortering till bl.a.
SAKAB. Det är i sammanhanget mycket viktigt att det
ställs krav på återvinningsföretagen. Troligen krävs det att
enbart auktoriserade företag skall hantera återvinning av
elektroniskt skrot. Risken är att en kommun köper
möjligheten att bli av med sitt skrot, betalar för sig.
Därefter lämnar företagaren hela sopberget och reser
utomlands med sina inkomster utan att ha varken sorterat,
deponerat eller omhändertagit avfallet. Mycket av det
material som dessa företag hanterar betraktas inte som
miljöfarligt avfall under transporten till soptippen eller
återvinningsföretaget. Men efter att de olika delarna
demonterats har de helt plötsligt blivit miljöfarligt avfall.
Logiken är svår att finna. Därför krävs en utredning om ett
bättre system och en hur ett auktorisationsförfarande bäst
kan fungera.
Miljöbomb
Det är förbluffande hur ovarsamt flamskyddsmedel
hanteras. Ofta, utan kännedom om datorernas innehåll,
läggs de i lagerlokaler för överblivna produkter. Det är
märkligt att det skadliga ämnet ''bromerat
flamskyddsmedel'', nära släkt med PCB, lämnas helt vid
sidan om i debatten. Forskning om konsekvenserna borde
tas upp med tanke på miljön, då halterna i naturmiljön både
på land men också i Östersjön ständigt ökar. Flera
kommuners hantering av dessa sopor sker helt utan
sortering. Detta gör att vi helt ovetande har en miljöbomb
i varje dator, skrivare, mobiltelefon och övrigt elektroniskt
avfall.
Producentansvar
Producentansvar för elektronisk apparatur bör införas
omgående. Ett producentansvar skulle styra tillverkningen
att redan från början vara miljöanpassad i största möjliga
utsträckning vad gäller materialval och konstruktioner att
vara lätta att nedmontera och återvinna när varan tjänat ut.
Lämpliga styrmedel bör utformas vilka styr kunden att
återlämna sin uttjänta dator till tillverkare eller kommunens
avfallshantering. Kommunerna skall kunna debitera
försäljare/tillverkare för de kostnader som uppstår i
sluthanteringen.
Producentansvaret kommer förhoppningsvis i framtiden
att bli ett konkurrensmedel. Var och en borde som
konsument bli medveten om krav på kretsloppstanken och
producentansvaret. Vi kunder handlar förhoppningsvis
ännu mer miljömedvetet i framtiden än vad vi gjort under
det föregående decenniet. Det är därför viktigt med
kampanjer som aktualiserar detta i folks medvetande.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om hanteringen av elektroniskt
skrot,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av auktorisation för de
återvinningsföretag som omhändertar elektroniskt skrot,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om producentansvar och
kretsloppstankens förverkligande och utveckling.