av Arne Andersson m.fl. (m, s, fp, c, kds, nyd, v)
Forskning om älgsjukan
Under 1985 upptäcktes i södra delen av Älvsborgs län ett
antal älgar som dött av ditintills okänd sjukdom. Djuren
hade dött en kvalfull död med svåra infektioner över hela
kroppen, hårlöshet, blindhet och diarréer. Dessa
observationer ledde till upptäckten av en ny sjukdom -- den
s.k. Älvsborgssjukan eller hellre älgsjukan, då sjukdomen
nu har vidare spridning.
1985 rapporterades döda älgar inte bara från Älvsborgs
län utan även från Värmland, Dalarna och Uppland. All
tillgänglig information tyder dock på att sjukdomens
kärnområde under alla år legat i södra Älvsborg. Hårdast
drabbat är områdena kring Viskadalen. Under 1992
rapporterades i hela landet 321 döda älgar och det totala
antalet döda älgar i sjukdomen kan nu beräknas till ca 2 000.
Hur många älgar som dött men inte hittats eller
rapporterats är naturligtvis svårt att bedöma. Mörkertalet
kan dock vara betydande.
Intresset från samhällets sida för att komma till rätta
med älgsjukan grundar sig, utöver den rena
djurskyddsaspekten, bland annat på attälgen utgör det
mest betydelsefulla jaktbara viltet i Sverigeen livskraftig
älgstam har ett mycket stort egenvärde i samhället liksom
att den tillgodoser den naturintresserade allmänhetens
behov av naturupplevelsersjukdomen börjar nu få en
sådan omfattning att klarhet måste vinnas kring
sjukdomens uppkomst och spridningsvägar, så att
eventuella motåtgärder kan vidtas samt att tillfredsställande
svar kan ges om smitta kan överföras till andra viltarter,
våra husdjur och i ett längre perspektiv om även människan
kan komma att påverkas.
Den forskning som hittills genomförts har resulterat i ett
antal observationer som ger vissa ledtrådar om orsaken till
sjukdomens uppträdande. Föreliggande forskningsresultat
tyder på att sjukdomen har sitt ursprung från ett retrovirus,
som förökar sig i och förgör vissa typer av blodkroppar.
Resultatet blir en immunbristsjukdom. Detta innebär att
man har en organism (viruset) som lever på en annan
organism (älgen). För att komma till rätta med problemen
krävs därför att man skapar en miljö, där viruset får det
svårt med reproduktion och/eller överlevnad. Att förstå hur
överföringen av viruset sker mellan smittade och osmittade
älgar framstår därvid som ett av de viktigaste problemen att
lösa. Retrovirus överförs på flera olika sätt, men ofta krävs
direkt kontakt mellan två individers slemhinnor. Älgen
tillhör dock inte de djurarter som har ett omfattande socialt
beteende, något som gör att verklig närkontakt mellan
enskilda djur är mindre vanligt utom i samband med
brunsten och i ko--kalv-relationen. Det finns därför
anledning misstänka att smittöverföring mellan olika
individer går relativt långsamt. Erfarenheterna hittills visar
att framför allt yngre och äldre djur insjuknar och dör i
älgsjukan. Antalet djur i mellanliggande åldersklasser är
relativt sett litet. Älgpopulationens ålder och
könssammansättning kan således eventuellt ha betydelse
för sjukdomens spridning. En härtill anpassad avskjutning
kan alltså bli ett av flera medel för att minska
smittspridningen.
I västra Sverige förekommer en omfattande försurning,
som leder till urlakning av vissa metaller. Brist på metaller
och/eller spårämnen har diskuterats som en bidragande
orsak till den uppkomna situationen. Om orsaken till
sjukdomen är förändringar i miljön, så skadas förmodligen
även andra levande organismer. Den försurande miljön
skapar spårämnesbrist och därvid eventuellt också problem
för immunförsvaret. En konsekvens av detta kan vara en
ökad överlevnad hos viruset, vilket i sin tur kan öka
tillväxten av viruspopulationen. Forskningen kring
sambandet mellan viruset och miljön måste intensifieras.
Vi vill i detta sammanhang framhålla vikten av det
ideella arbete som genomförs av landets jägare. Jägarnas
inrapportering av fällt vilt, samt provtagning på och
rapportering av sjuka och döda älgar, utgör en viktig
informationskälla för kunskapen om tillståndet i våra
viltstammar. Denna information tjänar inte enbart till att
förbättra förvaltningen av det jaktbara viltet utan bidrar
också med värdefull information om läget och eventuella
förändringar i miljön. Ett effektivt monotoringarbete
kräver dock att resurser avsätts för att samordna, bearbeta
och sammanställa den information som ständigt genereras
ute på fältet. Jägareförbundet är därvid en naturlig
samordnare av viltstatistiken i kraft av sin rikstäckande
organisation och sitt uttalade ansvar för den praktiska
jakten och viltvården.
Enligt vår mening är det av yttersta vikt att
forskningsarbetet kring älgsjukan ges hög prioritet: att
forskningsresurser avsätts i en sådan omfattning, att frågan
kan ges en snar lösning liksom att relevanta motåtgärder
kan sättas in. Vi anser det också viktigt att ytterligare
forskningsresurser ställs till förfogande för att säkerställa en
vidgad forskning om eventuella kopplingar mellan
sjukdomen och förändringar i naturmiljön. Detta torde i
första hand kunna tillgodoses genom omprioritering av
befintliga forskningsresurser.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att forskning kring älgsjukan och
dess spridning ges hög prioritet,
2. att eventuellt ökat medelsbehov i första hand
tillgodoses genom omprioritering av forskningsresurser.
Stockholm den 24 januari 1994
Arne Andersson (m)
Leif Marklund (s)
Hugo Bergdahl (fp)
Kjell Ericsson (c)
Jan Erik Ågren (kds)
Arne Jansson (nyd)
Jan Jennehag (v)