I kulturlandskapet finns miljöer där kulturmiljövårdens
och naturvårdens intressen inte går att skilja från varandra.
Under en lång följd av år har riksdag och regering såväl som
ansvariga myndigheter betonat vikten av samsyn och
samverkan i bevarandearbetet. Genom det arbete med
länsvisa program för bevarande av odlingslandsskapets
natur- och kulturvärden, som länsstyrelserna nyligen
avslutat, har frågan på nytt aktualiserats. Genom att det är
den första landskapsdokumentationen där natur- och
kulturvärden bedöms samlat har bland annat behovet av
bättre utformade lagregler för säkerställande ställts i
blickpunkten.
Tanken är att kulturminneslagen (KML) och
naturvårdslagen (NVL) skall komplettera varandra.
Naturvårdslagen skall användas även för säkerställande av
kulturmiljövårdens behov av områdesskydd. I de flesta fall
torde handläggningen av lagskydd fungera bra. I vissa
situationer kan emellertid ett tomrum uppfattas mellan de
båda lagarna. Särskilt märkbart är detta när det rör sig om
miljöer där de byggda inslagen, främst husen, har en stor
betydelse. Det särskilda skydd KLM medger kräver ganska
exklusiva värden hos de byggnader man vill bevara och
byggnadernas skyddsvärden torde inte höjas, trots att den
miljö de ligger i också har stora värden.
En hel del av de skyddsvärda miljöer
bevarandeprogrammen uppmärksammat ligger i
marginalbygder där odlingens fortbestånd är osäker och det
är svårt att träffa för en längre tid bindande avtal med
brukare om bevarandearbete ersatt med medel för Nola,
Kola, landskapsvård etc. Det kan vara små jordbruksbyar
med bara ett par gårdar, skärgårdshemman, nybyggen,
finngårdar, torp, fjällägenheter och fäbodar. Det kan också
röra sig om ställen där en park, en trädgård eller en
fruktodling är det primära, men där helheten har stor
betydelse. Åtminstone beträffande parker kan ibland en
valsituation inträffa, där valet står mellan att tillämpa
antingen NVL eller KML eller kanske låta lagskydden
lappa över varandra. Skyddet enligt NVL utgår ju från
biologiska värden medan KML gör det från
konstnärliga/arkitektoniska. NVL omfattar vissa biotoper
som enligt en del uttolkare även är fasta fornlämningar
enligt KML. De olika lagskydden för biotoper och
fornlämningar anses dock inte helt ha samma styrka.
Kongruens är önskvärd. Nordiska Ministerrådet har i en
rapport 1989, ''Rekommendationer för kulturlandskap'',
förespråkat ett nordiskt bevarande av genuina
odlingslandskap där den framtida skötseln kan följa den
traditionella hävden för en välbelagd historisk epok.
Utmärkande skall vara att de är kompletta miljöer. De skall
i väsentlig omfattning användas pedagogiskt, det vill säga
för forskning och undervisning. De skall fungera som
referensområden och ses som kulturlandskapets
motsvarigheter till den ''orörda'' naturens nationalparker.
Det behövs en samordnad lagstiftning som tillgodoser
behovet av ett långsiktigt säkerställande av landets mest
bevarandevärda miljöer i kulturlandskapet oavsett
sektorstillhörighet. Det kan ifrågasättas om inte också
bevarandet av domesticerade växt- och djurarter bör
regleras enligt denna lag.
En översyn av sektorsgränserna inom
bevarandeområdet är dessutom angelägen. Det är även
viktigt och rationellt att personal och kompetens för
bevarandearbetet, åtminstone i odlingslandskapet, samlas i
samma statliga verk. Hela ansvaret för förmedling av de
stöd, som skall användas för att genom civilrättsliga avtal
köpa bevarandetjänster (f.n. Nola, landskapsvård osv.) bör
läggas på detta verk.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till en
samlad bevarandelag,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att bevarandet av domesticerade
växt- och djurarter bör regleras i en bevarandelag,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att en bevarandelag bör
innehålla ett skyddsinstitut för odlingslandskap, som
motsvarar den opåverkade naturens nationalparksinstitut,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att personal, kompetens och
ansvar för bevarandearbetet i odlingslandskapet samlas i
samma statliga verk.
Stockholm den 24 januari 1994
Stina Eliasson (c)
Stina Gustavsson (c)