Ett av de största miljöproblemen i Sydsverige i
allmänhet och i Skåne i synnerhet är det överskott av kväve
som förorenar både luft och vatten. Det handlar då inte
minst om ett omfattande kväveläckage från jordbruksmark
och jordbruksproduktion som via bl.a. åsystemen letar sig
ut i sjöar och hav.
Vi kan konstatera att kväve- och fosforutsläppen till
vattendrag, insjöar och hav ökat under hela 1900-talet.
Detta har lett till övergödning vilken i sin tur inneburit att
alger brett ut sig, vattnen grönfärgats och grumlats, fisken
försvunnit, igenväxning skett och förutsättningarna för
friluftslivet väsentligt försämrats.
Vad gäller en kommande broförbindelse över Öresund
har debatten om miljöeffekterna varit omfattande och
prövningen av projektet pågår fortfarande. En hård
miljöprövning av bron har förstås varit nödvändig men vi
måste samtidigt konstatera att när det gäller de sedan
decennier reellt existerande -- och större -- problemen med
kväveutsläpp från jordbruket har debatten varit lågmäldare
och åtgärderna för att komma till rätta med problemen
relativt blygsamma.
Miljödelegationen västra Skåne pekade på problemens
omfattning och behovet av åtgärder men det återstår i allt
väsentligt att genomföra dem.
En del har förvisso hänt på området. Eslöv, Höör och
Hörby kommuner har framgångsrikt deltagit i förbättringen
av Ringsjöarna i Skåne. I denna sanering prioriterades en
begränsning av fosfortillförseln, vilken också mer än
halverats. Kvävetillförseln har däremot inte gått ner i
samma utsträckning.
I dag genomförs eller förbereds en rad liknande projekt
för att minska kväveläckaget till Saxån, Höje å och
Kävlingeån.
Kommunerna arbetar med miljöskyddslagen när det
gäller alla fasta anläggningar som reningsverk,
lantbruksföretag och enskilda fastigheters avlopp. Genom
dessa insatser kommer främst fosforn att reduceras.
Men kväveutsläppen kommer till 90 %
från den odlade marken varför det är synnerligen
viktigt att göra insatser där. Till detta arbete hör
anläggandet av skyddszoner på ca 5--10 meter längs
vattendragen, anläggande av dammar och/eller våtmarker i
anslutning till vattendraget.
Ett ha dammyta beräknas ge ca 1 tons
kvävereducering och ett ha våtmark ca 500 kg
per ha. För att t.ex. nå full effekt inom Brååns
avvattningsområde (4 mils löpsträcka inom Eslövs kommun
med utlopp i Kävlingeån) uppskattas att 82 km
skyddszoner behövs motsvarande 43 ha,
150 ha
dammar och 55 ha
våtmarker. Kvävereduktionen uppskattas till 177 ton
per år med dessa åtgärder. Anläggningskostnaderna
beräknas till 20--35 miljoner kronor och markersättningen
till 4,6 miljoner
kronor. Samma förhållande och behov råder i
de flesta åarna i det sydsvenska odlingslandskapet.
För att stimulera tillkomsten av dammar betalar
kommunerna lantbrukaren ett arrende motsvarande 10 år
för förlust av odlingsinkomst och i vissa vattendrag betalas
anläggningskostnaden också. Detta gäller t.ex. Saxån där
landstingets miljövårdsfond har anslagit en summa pengar
för detta projekt.
Trots detta kan det vara svårt att övertyga lantbrukarna
om dessa åtgärders nytta för miljön. Tillkomsten av
skötsellagen som fr.o.m. 1995 medför tvång på grön mark
på minst 60 %
av en gårds odlingar kommer även att hjälpa till i
dessa strävanden.
En damm bör ses som en tillgång även för
lantbruksföretaget, då den kan användas till bevattning
m.m.
Åtgärder som måste till på fasta anläggningar kan i
slutskedet tvingas fram med stöd av miljöskyddslagen.
Åtgärder som krävs för att förhindra markläckage från
odlad mark är emellertid endast reglerade i skötsellagen när
det gäller tillförsel av gödsel på vintern. Övriga nödvändiga
åtgärder nära vattendraget och ägnade att förhindra
utläckage direkt från mark eller via dräneringsledning, sker
helt på frivillig väg från fastighetsägarens sida.
Ett åtgärdsprogram med dammar och våtmarker ger en
effektiv rening till en förhållandevis låg kostnad. Ett mera
konsekvent genomförande kräver dock att
miljöskyddslagen ändras så att den ger tillsynsmyndigheten
möjlighet att vid behov ålägga markägarna ett
genomförande. Likaså bör en eventuell fördelning av
kostnadsansvaret mellan markägarna och de lokala och
regionala tillsynsmyndigheterna regleras.
För att minska kväveläckaget till våra sjöar och hav
krävs en hel rad åtgärder. Den föreslagna lagändringen är
en av dem och ägnad att förbättra förutsättningarna att
bedriva detta miljöarbete.
En annan åtgärd som vi särskilt skulle vilja peka på är
möjligheten att använda beredskapsarbeten för att
genomföra själva arbetet; anlägga de dammar,
översilningsanläggningar m.m. som krävs.
För närvarande är arbetslösheten mycket hög och det
kan, även om en offensiv sysselsättningspolitik bedrivs,
förväntas ta tid innan arbetslösheten pressats ner till
acceptabla nivåer.
Vi menar att beredskapsinsatser på nämnda områden,
och inom ramen för en arbetsmarknadspolitik där
arbetslinjen hävdas, med lätthet kan motiveras. En sådan
satsning skulle innebära att arbetslösa kunde erbjudas
meningsfull sysselsättning och att miljöarbetet samtidigt
fördes framåt.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av en ändring av
miljöskyddslagen för att möjliggöra rening av
dräneringsvatten från åkermark,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om beredskapsarbeten för att
minska kväveläckaget.
Stockholm den 20 januari 1994
Gunnar Nilsson (s)
Bo Bernhardsson (s)