Övergödningen är ett av våra allra största miljöproblem
vad gäller hav och vatten. Algblomning, syrebrist,
svavelvätebildning och döda bottnar har under
sommarmånaderna de senaste åren regelbundet
rapporterats från landets sydliga kustvatten. Detta är
följden av att våra kustvatten får motta en alltför stor
tillförsel av närsalter, d.v.s. de blir övergödda.
De syrefria bottnarna breder ut sig över allt större
områden. Syrebristen har t.ex. medfört att ungefär hälften
av den egentliga Östersjöns botten, d.v.s. nästan 100 000
kvadratkilometer, kan betecknas som något av en biologisk
öken. Missbildningar och fortplantningsstörningar hos fisk
visar en kraftigt ökad frekvens. Förändringar i
planktonsammansättningen, som är basen i den marina
näringskedjan, liksom minskningar av antalet sjöfåglar i
områden både i och kring Nordsjön och Västerhavet är
andra tydliga tecken på att den marina miljön är utsatt för
allvarliga och djupgående ekologiska störningar.
Havskräftan är så gott som utrotad på djupbottnarna från
Kullen i söder till Glommens fiskeläge i Halland i norr. I
Kattegatt och delar av Skagerrak återkommer syrebristen
och bottendöden varje höst. Det har gått drygt tio år sedan
de första larmsignalerna kom.
Undersökningar visar också på en akut syrebrist i delar
av Öresunds och Skäldervikens bottenområden. I Öresund
breder ett ökenliknande landskap ut sig. Delar av sundets
botten täcks av väldiga gipsberg, som bitvis höjt
bottennivån upp till ett tiotal meter. Även tungmetaller och
organiska miljögifter har uppmätts i bottensedimenten.
Kunskaperna om orsakssambanden är i och för sig
begränsade men ändå tillräckliga för att skapa underlag för
vissa konkreta åtgärder. Sålunda är det känt att
massaindustrins klorutsläpp orsakar missbildningar och
fortplantningsstörningar hos fisk. Gifter som PCB, DDT,
Toxafen, Lindan och andra klorerade organiska föreningar
koncentreras i livet i havet och hämmar tillväxt, utveckling
och immunförsvar. Närsaltsutsläppen från jordbruket leder
till övergödning och ökande syreförbrukning i havet.
Trafikavgaserna är ytterligare en mycket påtaglig
föroreningskälla.
Den socialdemokratiska regeringen vidtog en rad viktiga
åtgärder för att komma till rätta med miljöstörningarna. Hit
hör bl.a. de aktiva insatserna på det internationella planet,
det särskilda åtgärdsprogrammet för Laholmsbukten, ökad
satsning på miljövårdsforskning och särskilda program för
miljökvalitetsövervakning. Med stöd av paragraf 8 a i
Miljöskyddslagen (ML) kan regeringen utfärda generella
föreskrifter till skydd för särskilt föroreningskänsliga
vattenområden. Efter riksdagsbeslut i juni l988 utvidgas
lagen så att regeringen kan förklara ett visst område som
miljöskyddsområde. Bestämmelsen ger utöver vad
som förut gällt också möjligheter att skydda miljön mot
luftförorenande och annan miljöfarlig verksamhet. Som
exempel på områden som bör uppmärksammas anges i
regeringens proposition l987/88:85 västra Skåne med bl.a.
Skälderviken och Öresund.
Länsstyrelsen i Malmöhus län har upprättat ett
miljövårdsprogram med särskild aktionsplan för Malmöhus
län, och den socialdemokratiska regeringen tillsatte en
särskild miljödelegation för västra Skåne med uppgift att ta
fram ett konkret åtgärdsprogram mot de allt mera
besvärande belastningarna på miljön i detta område.
Miljödelegation Västra Skåne avlämnade i december 1990
sitt betänkande -- ''Miljön i Västra Skåne'' (År 2000 i våra
händer) -- SOU 1990:93. Även länsstyrelsen i Kristianstads
län har tidigare upprättat ett miljövårdsprogram.
Då det sålunda nu föreligger ett mycket omfattande
beslutsunderlag torde beslut om konkreta insatser för att
förbättra miljösituationen i västra Skåne kunna fattas utan
ytterligare dröjsmål. En av de första åtgärder som därvidlag
kan genomföras är en utökning av kontrollen av
vattenmiljön. Runt Sveriges kuster finns 190 stationer som
mäter föroreningshalterna. Endast ett mindre antal av dessa
stationer finns i de sydliga länen. Längs det starkt
förorenade Öresund behövs en kraftig utökning av antalet
sådana mätstationer.
Det är av yttersta vikt att den marinekologiska
kompetens som finns inom regionen med anknytning till
Lunds Universitet kan behållas och förstärkas. Regionen är
redan utsatt för starka miljöbelastningar och den biologiska
situationen i Öresund är t.ex. knappast alls utforskad.
Projekteringen av den fasta förbindelsen över Öresund gör
det särskilt angeläget med oberoende
miljökonsekvensanalyser. I detta sammanhang finns det
anledning att ta fasta på det förslag till inrättande av ett
Skånes Havsvärn som föreslogs av Miljödelegation Västra
Skåne. Delegationens undersökningar visade att stora
förändringar av kustvattnet pågår, men att kontrollen av
såväl allmänna förändringar som lokala utsläpp uppvisar
synnerligen stora brister. De största utsläppen till våra
kustvatten av näringsämnen från jordbruk och industrier
kommer från regionen. Halterna av tungmetaller i fisk är
höga. Kustkontrollprogrammet för Öresund bör revideras.
Kompetens på kustvattnet, främst Öresund, måste finnas i
området eftersom Öresund skiljer sig markant från andra
kusthav. Det är samtidigt angeläget att beakta de förslag
Miljödelegationen redovisade om marint skydd med
reservatbestämmelser för Öresund och södra Kattegatt.
Miljöskyddsdelegationens omfattande inventering och
konkreta åtgärdsprogram uppmärksammas av någon
anledning inte i årets budgetproposition. Det finns därför
anledning att lyfta fram ytterligare ett av delegationens
förslag, nämligen tanken att försöka få till stånd ett
Skånes Miljö- och Naturvärn, d.v.s. en enhet knuten till
någon beslutande operativ regional organisation och
som lämpligen kunde delfinansieras genom att SNV fick en
geografisk sektorsenhet knuten till denna organisation.
Erfarenheterna visar att miljöskyddet som en följd av de
utvidgade ambitioner den i mitten av 80-talet initierade
regeringspolitiken på miljöområdet gett uttryck för, ställer
ökade krav inte bara på resursfördelning utan också på
integritet och oberoende hos de regionala miljö- och
naturvårdsmyndigheterna.
Med nuvarande starka integration mellan olika
funktioner inom länsstyrelserna har miljöfrågorna i flera
fall kommit att underordnas andra intressen, t.ex.
företagsetablering och krav på utvidgade vägtransporter.
Miljö- och naturvårdshänsyn har helt enkelt fått vika inför
trycket från miljöstörande industrier som ställt krav på en
låg miljöprofil som villkor för ett visst antal
sysselsättningstillfällen. Allt talar sålunda för att
initierande, samordnande och forskande aktiviteter inte bör
kopplas samman med övervakande.
Riksdagen har beslutat att tillförseln av närsalter till våra
kustvatten skall minska. Tillförseln av kväve skall enligt
riksdagens miljömål och internationella överenskommelser
reduceras med 50 % till 1995. Det står nu helt klart att detta
miljömål inte kommer att kunna uppnås enbart med
beslutade och hittills genomförda åtgärder. Sålunda krävs
ytterligare insatser för att nå de av riksdagen fastställda
miljömålen.
Kväveläckaget från skogs- och jordbruksmark är den
totalt sett största kvävekällan. Skogsmarksläckaget ökar
dessutom kontinuerligt. Genom tidigare dränering och
torrläggning av våtmarker transporteras idag vattnet och
dess närsalter snabbt och effektivt mot kusten. Genom
torrläggningen har också våtmarkernas funktion som
naturens egna biologiska reningsverk gått förlorad. Idag
inser vi att våtmarkernas (dvs. bakteriernas) förmåga att
reducera kvävehalten (denitrifikation) kan vara ett mycket
kostnadseffektivt sätt att rena vattnet. Våtmarkernas
betydelse markeras idag genom bl.a. regeringens beslut att
förbjuda ny dränering och torrläggning av våtmarker i södra
Sverige.
Många kommuner i södra Sverige har påbörjat projekt
för att anlägga skyddszoner och återskapa våtmarker utmed
vattendragen för att därigenom både kunna vidta
vattenrenande åtgärder och samtidigt kunna vinna
värdefulla natur- och rekreationsområden. För att kunna
genomföra större projekt, särskilt i starkt uppodlade
områden, krävs trots allt stora ekonomiska investeringar.
Detta leder till att planerna inte kan eller endast delvis kan
genomföras. Sammanfattningsvis kan konstateras att redan
idag angelägna miljövårdsprojekt försenas i brist på medel.
För att stimulera och påskynda arbetet med att anlägga
skyddszoner och återskapa våtmarker bör det finnas statliga
bidrag som kan utgå till kommuner och vattenvårdsförbund
för ovannämnda angelägna miljövårdande ändamål. Det är
viktigt att både kust- och inlandskommunernas
miljövårdsarbete stimuleras så att kustkommunerna kan få
den hjälp som oundgängligen krävs för att miljömålen i
form av produktiva och biologiskt livskraftiga kustvatten
ska uppnås.
Jordbruksutskottet har vid tidigare behandling av
motioner på detta tema hänvisat till pågående berednings-
och utredningsarbete och samtidigt hävdat att de
frågeställningar som berörs i ifrågavarande motioner är
tillgodosedda. Detta är emellertid en sanning med stor
modifikation. Sålunda har riksdagen fortfarande fyra år
efter dess publicering ännu inte tagit ställning till konkreta
förslag i ''Miljödelegation Västra Skånes'' betänkande
(SOU 1990:93). Ett sådant konkret förslag är inrättande av
ett Skånes Miljö- och naturvärn. Ett annat konkret förslag
är utökning av antalet mätstationer i Öresund. Likaså
saknas ställningstagande till förslagen om marint skydd med
reservatbestämmelser för Öresund och södra Kattegatt. För
det tredje har riksdagen ännu inte tagit ställning till hur de
redan fastställda målen om en femtioprocentig
kvävereducering skall kunna uppnås till 1995. Mot denna
bakgrund och med hänvisning till att Naturvårdsverket nu
också utarbetat ett program för den samlade
miljöövervakningen finns nu allt erforderligt
underlagsmaterial på riksdagens bord, varför ytterligare
uppskov med behandling av konkreta förslag till
miljöförbättrande åtgärder inte är motiverat.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen hos regeringen begär förslag om
inrättande av ett Skånes Miljö- och naturvärn,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av en utökning av
antalet mätstationer för miljökontroll i Öresund,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om marint skydd med
reservatbestämmelser för Öresund och södra Kattegatt,
4. att riksdagen hos regeringen begär förslag om
samverkansprogram med kommunerna i syfte att finansiera
angelägna miljövårdsprojekt i enlighet med vad som anförts
i motionen.
Stockholm den 18 januari 1994
Bengt Silfverstrand (s)
Maja Bäckström (s)
Jan Andersson (s)
Birthe Sörestedt (s)
Bo Nilsson (s)
Karin Wegestål (s)
Bo Bernhardsson (s)