I och med industrialiseringen och då tätorterna växte ut
under 1800- och 1900-talen ökade vattenförbrukningen. På
grund härav och på grund av sjukdomsutbrott via förorenat
vatten ställdes krav på bättre vattenförsörjning för
städerna. Vattentoaletten tillkom vid sekelskiftet som en
förmodad lösning på miserabla hygieniska och hälsofarliga
omständigheter i städernas latrinhantering.
Ledningssystem byggdes för dricksvattenförsörjning från
''säkra'' vattentäkter, och avloppsledningar för kvittblivning
av fekalier/urin. Avloppsvattnet drogs oftast till närmsta
vattendrag där utsläppen ganska snart fick allvarliga
konsekvenser. Syrebrist/smittspridning och dålig lukt i
vattendragen blev de först uppmärksammade problemen då
de ledde till förstörda vattentäkter och badplatser. Under
de senaste 30 åren har stora investeringar gjorts i
reningsverk som successivt byggts ut. Detta har lett till en
kraftig minskning av utsläppen av bakterier,
syreförbrukande material och fosfor. Men är den nuvarande
va-infrastrukturen på lång sikt bärkraftig?
I naturvårdsverkets aktionsprogram Miljö 93 diskuteras
åtgärder inom va-sektorn. Det anges bland annat att en
förutsättning för kretsloppsanpassning är att systemen är
ekonomiskt bärkraftiga. Vår mening är att system givetvis
är ekonomiskt konkurrenskraftiga om de är en
förutsättning för ekologisk bärkraft. I ett sådant perspektiv
är mindre miljöanpassade system oändligt dyra.
nEtt systemskifte inom va-området behöver komma till
stånd som möjliggör att näringscirklarna kan slutas. Den
potential som finns i ett direkt och korrekt
omhändertagande av urin och fekalier måste utvecklas.
Gentemot framtida generationer har vi varken råd att
lättvindigt tära på ändliga resurser som fosfor eller
misshushålla med den allra viktigaste naturresursen --
dricksvattentillgångar.
Det nuvarande va-systemets brister
Smittspridning
En av de viktigaste drivkrafterna till de va-system vi idag
har var alltså att komma tillrätta med risker för
smittspridning via spridning av sjukdomsframkallande
bakterier, virus etc. i latrinet. Trots att avdödningen av
bakterier i reningsverk är tämligen effektiv så är epidemier
och sjukdomsutbrott orsakade av förorenat vatten inte
ovanliga. I en studie av vattenburna sjukdomsutbrott i
Sverige, utförd av Yvonne Andersson 1992 (Nordiska
hälsovårdshögskolan i Göteborg), redovisas 61 utbrott med
32 310 insjuknade under 10-årsperioden 1980--89. Detta
motsvarar utbrott under ett helt sekel tidigare. I en annan
studie för perioden 1979--83 förekom 14 kända utbrott i
Sverige. Två av dessa orsakade över 2 000 insjuknanden. De
tekniska orsakerna till utbrotten var i nästan samtliga fall
orsakade av avloppsvatten från läckande eller felplacerade
avloppsanläggningar med syfte att transportera eller
omhänderta bland annat tolettavloppsvatten.
Men bakterier och virus når också våra sjöar och
vattendrag via det renade vattnet från
avloppsreningsverken. En enda människa utsöndrar 10
miljarder bakterier och virus. Efter rening återstår cirka 100
miljoner som släpps ut med det renade vattnet... Det är lätt
att tro, men tyvärr svårt att konstatera att samhället efter
hand skulle lösa de tekniska brister som ligger bakom de
medicinska problemen som WC-kulturen skapar.
I Miljö 93 diskuteras ingående bristerna i nuvarande
avloppledningssystem och lösningar föreslås för att komma
tillrätta med dem genom standardhöjningar på nätet. De
omfattande investeringar som utfördes på 70- och 80-talen
gällde inte ledningsnäten utan reningsverk. Det totala
nyanskaffningsvärdet för va-anläggningarna i landet
beräknas till cirka 300 miljarder. Av detta svarar
ledningarna för nära 85 % eller 250 miljarder kronor.
Problemen med ledningsnäten orsakas bland annat av
omfattande inläckage av så kallat ovidkommande vatten,
bräddning av avloppsvatten vid överbelastning och ett
dagvatten som i tätorterna blivit alltmer förorenat. För att
Sverige ska leva upp till internationella överenskommelser
om att förbättra gemensamma havsmiljöer, riktas nu
hårdare krav vad gäller kvävereduktion vid de större
reningsverken. För dessa är det av central betydelse att
ovanstående problem får sin lösning. Kvävereduktion är en
biologisk reningsprocess. Alla biologiska reningsprocesser
är känsliga för variationer i flöde och temperatur, men
biologisk kväverening är särskilt känslig. För en del
kommuner blir omvägen via reningsverken för att komma
tillrätta med kväveutsläppen till recipienterna helt enkelt
omöjlig och dyr.
Påverkan på sjöar och hav
Bräddavlopp och dagvatten liksom spillvattnet från
reningsverken utgör ett delhot mot en säker och uthållig
dricksvattenförsörjning. Övergödning av vattendrag, sjöar
och hav är ett allvarligt miljöproblem. Svenska hushåll
släpper från vattenburna system ut över 30 000 ton kväve
per år i vattenrecipienter. Detta kväve förmår teoretiskt
producera 22 500 ton alger som förbrukar över 100 000 ton
löst syre från havsmassan. Med andra än vattenförande
toalettsystem skulle denna syreförbrukning således
undvikas.
Slamhantering
Den andel kväve och fosfor som binds till slammet avgår
även den till omgivningen om inte slammet omgående
återbördas till ursprunget, det vill säga ingår som ny
näringsresurs i växtodling. Under mitten av 80-talet
användes cirka 40 % av slammet inom jordbruket medan
cirka 45 % deponerades. Enligt uppgift från SCB användes
1990 knappt 25 % av slammängden för jordbruksändamål
medan cirka 75 % deponerades. Anledningen till detta är
att slammets innehåll av tungmetaller och andra toxiska
ämnen inte ansetts tillräckligt lågt ifrån jordbruksnäringens
sida. Halten av tungmetaller och andra miljögifter får inte
ens på lång sikt tillåtas öka i våra jordbruksmarker. Den
totala växtnäringsmängden i det kommunala avloppsvattnet
på cirka 35 000 ton kväve och 7 000 ton fosfor nyttjas alltså
sorgfälligt illa idag.
De lagförändringar som kom till stånd i va-lagen vid
riksdagens antagande av kretsloppspropositionen våren
1993 kommer sannolikt att förbättra situationen. Målet är
att slammet ska bli så rent att det verkligen kan nyttjas som
en säker näringsresurs i jordbruket. Men att åstadkomma
en bra slamkvalitet kan vara nog så komplext då slam från
reningsverk, slamavskiljare och slutna tankar inte enbart
komponerats av mänsklig urea och feaces, utan skiljs ur en
blandning av hushållens avloppsvatten från tvätt- och
diskmaskiner, golvbrunnar, garage, industrins
processavlopp, bensinstationer, tvätthallar etc. Ofta ingår
även dag- och dräneringsvattenavlopp. I slammet återfinns
också resterna av de fällningskemikalier och
förtjockningsmedel som använts i reningsverket.
Nya kretsloppsbaserade va-lösningar nödvändiga
Flera av de berörda problemen har direkt samband med
de systemlösningar inom va-sektorn som idag tillämpas.
Övergödning, förorenat slam och därmed ej slutet
kretslopp, de hastigt minskade fosforresurserna i världen
etc, är samtliga effekter av att synen på västerländsk
avloppshantering utgår från att människans
avfallsprodukter skall blandas upp med vatten och spolas
bort. Sopnedkastet och vattentoaletten är uttryck för
samma mänskliga beteende; att skicka det obehagliga utom
synhåll.
Vi ifrågasätter om problemen kan lösas med mer av den
teknik som har orsakat mycket av olägenheterna. Det är
uppenbart att dessa lösningar inte är förenliga med tanken
på kretslopp och en i oändlig sikt ekologisk bärkraft.
Flera alternativ på marknaden
Miljömedvetenheten hos allmänheten är stor och det
finns en stor acceptans hos många människor att förändra
livsstilen till förmån för miljön. Det visar inte minst det
faktum att övergången till miljövänliga hushållskemikalier
gått mycket snabbt. Under 1993 var 30 % av denna
konsumtion miljövänlig. En övergång till alternativa
toalettsystem kommer sannolikt inte heller att möta några
större kulturella hinder. Det handlar ju inte om en övergång
till det gamla utedasset. Redan nu finns på marknaden ett
flertal olika komfortabla toalettkonstruktioner som
möjliggör omhändertagande och nyttiggörande av
toalettavfallet utan belastning på avloppsnät och
reningsverk. Effektivast är separeringstoaletter där urinen
separeras till en lufttät tank och fekalier får förmultna i
kompostbehållare eller multrum. Komposten kan
förbrännas eller användas till jordförbättringsmedel.
Urinen är en i det närmaste perfekt närsaltlösning för
åkermarken. Den innehåller det mesta av kvävet men också
mycket av fosfor och kalium.
Ungefär hälften av det fosfor som finns i
hushållsspillvatten härrör från toalettavlopp. Av den
återstående kommer över 90 % från det fosfor som ingår i
våra hushållskemikalier, främst tvättmedel. Utan
användning av vattenförande toalettsystem och utan
fosfathaltiga tvätt- och rengöringsmedel blir fosforavgången
från ett hushåll endast 1/25 av vad som annars är fallet. Det
innebär att BDT-avloppet innehåller mindre kväve och
fosfor än normalt spillvatten från det mest sofistikerade
reningsverk.
Förändrad planering
Om ett kommersiellt tryck uppstår på marknaden för
alternativa ekologiska toalettlösningar, kommer utan tvivel
starkt förbättrade konstruktioner fram. En kommunal
planering som exempelvis för känsliga områden endast
godtar va-lösningar utan någon påverkan på ekosystemen
alls och/eller i nybebyggelse prövar möjligheten av
alternativa va-lösningar, skulle skapa ett sådant
kommersiellt tryck. I det befintliga byggnadsbeståndet
måste övergångstiden bli relativt lång, då utbyte av
toalettsystem måste ske samtidigt i en hel fastighet eller
grupp av fastigheter. De flesta byggnader behöver en
upprustning med bland annat byte av rörstammar efter 30--
50 år. Varje sådan ombyggnad erbjuder ett naturligt tillfälle
att byta även toalettsystem. Man borde få räkna med en
övergångstid som tar större delen av 2000-talets första
sekel. Men det är viktigt att komma igång med detta
systemskifte nu.
Parallellt med byte av toalettsystem måste självklart en
apparat för uppsamling, transport, behandling och
nyttiggörande av toalettavfallet komma igång.
Inte en lösning!
Det är viktigt att minnas att vi nu inte längre söker en
lösning för Sverige, utan ett obegränsat antal lokalt
anpassade lösningar för respektive problem och
förhållande. Naturvårdsverket bör stimulera utvecklingen
av lokala kretsloppsanpassade system idémässigt och
ekonomiskt. I Miljö 93 är naturvårdsverket föga visionärt
när det gäller alternativa lösningar på va-området. En viss
tilltro visar aktionsprogrammet vad gäller
kretsloppsanpassning i glesbygd. Men det kan noteras att de
flesta städer har områden i sådana strukturer som liknar
glesbygdsförhållnaden och således även med
naturvårdsverkets angreppssätt kan vara föremål för
alternativa lösningar.
Exemplet Tanums kommun
I Tanums kommun på västkusten äger ett systemskifte
rum inom va-området. Kommunen har infört wc-förbud
från och med år 2000. Vid nybebyggelse av fritidshus är
torra toalettlösningar det enda tillåtna redan nu.
Husbyggare lockas att välja det miljövänliga alternativet
med hjälp av ekonomiska argument. Att installera
multrumstoalett och ett enkelt avlopp för dusch- och
tvättvatten blir 40 000 -- 50 000 kronor billigare än en
infiltrationsanläggning för wc. För kommunen blir det
också mycket billigare. Bohuskommunen består av 15 små
samhällen och glesbygd. Trots landets högsta va-taxor är
reningen otillräcklig. För miljön är kvävebelastningen det
allvarligaste. Att bygga reningsverk med avancerad
kväverening för dessa små orter är helt enkelt inte
ekonomiskt rimligt.
Ett problem man stött på är att hälsoskyddslagen slår
fast varje medborgares rätt till en vattentoalett och
att det är kommunens skyldighet att göra det möjligt. En
del kommuninvånare har överklagat kommunens beslut på
området, men än så länge har kommunens antiwc-linje
vunnit. Det står tämligen klart att paragrafen är otidsenlig.
Det väsentliga är inte att som medborgare vara garanterad
en vattentoalett. Det väsentliga är självklart att vara
tillförsäkrad en god och säker dricksvattenförsörjning,
komfortabla toaletter och avfallshantering.
Forskning
Mera forskning, utveckling och uppföljning för att få
fram hållbara lösningar är nödvändigt. Ett problem nu är
emellertid att det inte finns någon samlad resurs för detta
arbete, vilket skulle behövas för att kanalisera
forskningsbehovet och ge förutsättningar för en hög
kompetensnivå. Möjligheter i form av ekonomiska resurser
och kompetens saknas ofta hos berörda enskilda personer,
kommuner och små firmor att genomföra de metoder som
behövs för att nya tekniska lösningar ska få genomslag.
Naturvårdsverket bör spela en aktivare roll för att
samordna insatser som görs eller kan göras. För närvarande
sker forskning och utveckling av alternativa va-lösningar av
enskilda företag och innovatörer, inom
ekokommunprojektet, VA-forskning,
Avfallsforskningsrådet, Byggforskningsrådet, LRF och
NUTEK.
Forskningsresurser till utvecklingsarbete för sådant som
exempelvis Ystads kommun arbetar med, hur stad och
landsbygd ska kunna knytas samman, måste säkras. Stads-
och landsbygdsforskning riskerar nu att hamna mellan
stolarna. Men hur den infrastruktur ska byggas mellan stad
och land som säkrar att städernas resurser från alternativa
toalettsystem, biologiskt nedbrytbart avfall i soporna,
komposter med mera, ska kunna tas till vara på bästa sätt i
livsmedelsproduktion på landsbygden, eller annan
produktion, är en mycket angelägen forskningsuppgift.
Internationellt
Problem med epidemier och sjukdomsutbrott till följd av
förorenat vatten, är ett mycket stort problem i länder med
lägre hygienisk standard, tätbefolkade områden och små
men för dricksvattenförsörjningen nödvändiga
''recipienter''. Problem som västländer med humida
förhållanden (större nederbörd än avdunstning) brottas
med, accentueras under arida förhållanden (större
avdunstning än nederbörd). Den läxa som västländer börjat
lära sig -- att vattentillgångar i form av yt- och grundvatten
inte är stationära kapital utan en recirkulerande resurs som
både i tillgång och kvalitet påverkas av mark- och
vattenanvändningen -- måste leda till att u-länder väljer
andra system än vattenbaserade toaletter. Västvärldens
teknologi och därmed VVS-teknik gör emellertid sitt intåg
i u-länder med knappa vattentillgångar idag, och därmed
ökar ständigt riskerna för såväl vattenbrist som epidemiska
infektionssjukdomar.
I och med undertecknandet av Agenda 21 vid
Riokonferensen 1992, förband sig i-länder att ta ett särskilt
ansvar för att utveckla ur ekologisk synvinkel hållbara
tekniklösningar för moderna samhällen, och genom teknisk
och ekonomisk resursöverföring överföra sådana hållbara
infrastrukturer till u-länder. År 2020 beräknas det att
hälften av jordens befolkning -- då ca 8 miljarder (1992 5,4
miljarder) -- kommer att bo i städer, i huvudsak i
megastäder. Att få till stånd sunda boendemiljöer,
dricksvattenförsörjning och sanitet, är några av de allra
viktigaste frågorna.
Biståndspolitiken vad avser dessa sektorer måste vara
inriktad på att långsiktigt säkra drickvattentillgångarna och
åstadkomma en på alla sätt kretsloppsbaserad
avfallshantering, där organiskt hushållsavfall, fekalier och
urin blir till värdefulla tillgångar i livsmedelsproduktionen.
Solidaritet med nästkommande generationer
Vår alltför enkelriktade naturresursanvändning kommer
att innebära allvarliga problem bara några få generationer
framöver. Tillgångarna på fosfor är mycket begränsade och
kräver därför att en mycket effektiv hushållning kommer till
stånd. Ur detta perspektiv måste förbrukningen av fosfor i
produktionen vara snål, och återföringen av fosfor via
toalettavfall etc till våra åkermarker vara effektiv.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av att hälsoskyddslagen
förändras så att den ger utrymme för andra toalettlösningar
än vattenbaserade,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att Naturvårdsverket bör ges ett
övergripande ansvar för att samordna och kanalisera
forskning och utveckling av alternativa va-lösningar,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behov av forskning kring stad--
land-projekt,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att biståndsinsatser inom va-
sektorn tar sin utgångspunkt i att främja långsiktigt
bärkraftiga lösningar för omhändertagande av urin och
fekalier och övrigt organiskt avfall.
Stockholm den 18 januari 1994
Lars Svensk (kds)
Chatrine Pålsson (kds)