Tillgång till friskt vatten är något som lätt tas för givet i
ett land med många tusen sjöar, floder, vatten i
isälvsavlagringar, med mera. Alltför ofta har planering av
mark- och vattenutnyttjande utgått från att vattnet utgör en
statisk resurs, som kommer att finnas kvar där med sina
tjänster, oberoende av mänskliga aktiviteter. Men detta är
ett feltänkande. Vattenhjulet snurrar, så länge solen lyser
på jorden och tillför energi. Genom avdunstning lyfts vatten
upp ur havet, med vindarna kommer det in över land och
kommer ner till markytan som regn och snö, tränger in i
denna och ger upphov till sjöar och floder och förs åter till
havet. Mellan hav, atmosfär och kontinenter drivs vattnet i
ett evigt kretslopp. Färskvattnet i naturen förblir alltså i
ständig rörelse, och vattenmängden som cirkulerar förblir
densamma. Vattnet försvinner inte, och det är samma
vatten som cirkulerar i våra dagar som under antiken. Den
mängd vatten som finns på en plats vid en viss tid, är alltså
given och kan inte med ''tekniska lösningar'' bli mer. Under
sin tid som yt- eller grundvatten på kontinenterna utsätts
det för stark antropogen påverkan.
Vårt sätt att hantera sötvattentillgångarna har i alltför
hög grad präglats av en uppfattning om att de enda gränser
som finns för nyttjandet av de naturliga vattensystemen är
ingenjörernas begränsning. Men ett nytt förhållningssätt är
nödvändigt för att säkra ett bärkraftigt nyttjande av
sötvattentillgångarna. Både för att säkra
dricksvattentillgången i hela landet och intakta
vattenekosystem.
De senaste årtiondena har vi blivit tydligt medvetna om
vattenekosystemens känslighet för negativ miljöpåverkan i
takt med tilltagande försurning, övergödning etc.
Miljökvalitetsmål för sötvatten har satts upp i
Naturvårdsverkets aktionsprogram Miljö 93, men en
långsiktig strategi för att nå dessa mål och att ge ett skydd
av dricksvattentillgångarna på lång sikt saknas, både i det
direkta skyddet av vattentäkter och i den fysiska
planeringen. Det långsiktiga perspektiv i planering och
beslut som krävs när det gäller åtgärder som kan påverka
grundvattnet saknas till stor del. Grundvattenproblemen får
ofta stå tillbaka för kortsiktiga beslut om exploateringar.
Den grundförutsättning för övrig planering som ytvatten
och grundvatten utgör, har inte haft tillräckligt genomslag i
kommunerna.
Miljöhoten mot yt- och grundvatten
Försurning
En fjärdedel av alla vattendrag och 14 000 sjöar är
allvarligt försurade. Utan kalkningsinsatser hade den siffran
varit 18 000. Där marken och sjöarna är försurade är också
grundvattnet påverkat. Särskilt i sydvästra delen av landet
är läget allvarligt. Men också i den känsliga fjällvärlden har
försurningen gått mycket långt på sina håll. Försurningen
av grundvatten har i vissa fall bidragit till förhöjda halter av
aluminium i dricksvattentäkter och höga kopparhalter i
dricksvattnet. Det finns misstankar om samband mellan
aluminium i dricksvatten och demenssjukdomar liksom
mellan koppar i dricksvatten och diarré hos spädbarn, även
om sambanden inte är belagda.
Den försurningspåverkan på grundvattnet som vi hittills
fått erfara, kommer att fortsätta och ytterligare försämra
grundvattenkvalitén i flera och större områden i framförallt
södra Sverige, ända tills svavel- och kvävedepositionen
reducerats till nivåer som ligger under den kritiska
belastningsgränsen för dessa ämnen. En rad sekundära
försurningseffekter kan förväntas med tiden, t.ex. ökande
halter av järn, mangan, aluminium och kadmium i
grundvatten.
Kostnadseffektivt vore bl.a. att satsa på det program för
skuldavskrivning mot miljöinvesteringar som Polen
erbjuder alla länder som de har skuld till. Flera västländer
har antagit utmaningen och skrivit av några procent på
skulden. I gengäld får man möjlighet att påverka vilka
miljöinvesteringar som ska komma till stånd. Meningen är
att miljösatsningarna ska ligga på områden som
''givarlandet'' får direkt egen glädje av i form av minskade
gränsöverskridande föroreningar. Polen bidrar till en stor
del av de försurande luftföroreningarna över Sverige.
Övergödning
Den intensiva användningen av näringsämnen i
jordbruket har ökat halterna av nitrat i grundvattnet -- och
därigenom i många brunnar -- på landsbygden. Höga
nitrathalter i dricksvattnet kan skada människan, speciellt
barn. Ungefär 100 000 personer uppskattas dricka vatten
med höga halter nitrat (tjänligt med anmärkning enligt
Livsmedelsverkets riktlinjer). I grunda, dåligt byggda
brunnar kan nitrat- och nitrithalten sänkas om brunnen
repareras. Men samtidigt måste kvävebelastningen till
marken minskas.
Totalt får 2,4 miljoner permanentboende och
fritidsboende i glesbygden sin vattenförsörjning från cirka
800 000 enskilda brunnar. Skyddet för enskilda brunnar är
obefintligt.
Övergödning av sjöar och vattendrag kan leda till
algblomningar och förändrad artsammansättning hos
växtplankton, vilket kan leda till smakförändringar och risk
för förgiftning av vattnet (algtoxiner).
Saltvatteninträngning
En ökad vattenanvändning i framför allt fritidshus har
lett till ökade problem med salt grundvatten, främst i
bergborrade brunnar. Problemen är störst i landets
kustområde, samt i ett bälte mellan Stockholm och
Göteborg. Anledningen till saltvatteninträngning är bland
annat att uttaget av grundvatten är större än bildningen av
nytt grundvatten, dvs. en grundläggande kretsloppsprincip
bryts. För att komma till rätta med detta problem har
regeringen tillsatt en utredning för att undersöka hur
hushållningen med grundvatten skall kunna förbättras, bl.a.
genom en förbättrad fysisk planering och genom bättre
reglering av vattenuttag ur enskilda brunnar. För uttag av
vatten för enskilt hushåll krävs inte tillstånd. För vissa
regioner skulle sannolikt detta behövas, eller åtminstone ett
anmälningsförfarande.
Avloppsvatten och dagvatten
Ett gammalt och i många delar dåligt underhållet
avloppsvattenledningsnät, har under det senaste decenniet
lett till flera smittspridningstillfällen och sjukdomsutbrott
då avloppsvatten förorenat dricksvatten. Spillvatten från
reningsverken har -- även om avdödningen av bakterier är
effektiv i reningsverken -- en ibland oacceptabelt hög halt
av bakterier i spillvattnet när detta når recipienten. Det är
nämligen svårt att åstadkomma en fullständig avdödning av
sjukdomsframkallande bakterier och virus. Introducering
av alternativa toalettsystem bör bland annat mot bakgrund
av detta faktum stimuleras.
Dagvatten, det vatten som uppkommer vid nederbörd
över städer när detta rinner över hustak, hårdgjorda
asfalterade ytor, med mera, innehåller varierande mängder
av suspenderat matrial, närsalter, metaller, bakterier och
organiska föreningar. I de flesta fall leds dagvattnet direkt
ut till närmaste vattendrag där det kan ge upphov till skador
på vattenmiljön. På senare tid har arbetet med att utveckla
LOD, lokalt omhändertagande, intensifierats. Vid
nybebyggelse försöker man nu planera områdena så att inga
dagvattenledningar ska behövas, utan en naturlig
penetrering ska kunna ske direkt i marken eller till dammar.
Det blir alltså viktigt med mycket grönyta. Arbete med
LOD skulle i mycket högre utsträckning behöva utvecklas
efter lokala förutsättningar i redan befintliga
stadsbebyggelser.
Riksdagen bör därför ge regeringen till känna att va-
lagen bör ändras så att det blir möjligt att ge lägre va-taxa
till de fastigheter som ordnar med egna LOD-lösningar.
Radonhaltigt vatten
I vissa regioner innehåller dricksvattnet i djuborrade
brunnar radon. Det radonhaltiga vattnet påverkar
radonhalten i inomhusluften mer eller mindre beroende av
hur höga halterna av radon i vattnet är. Rekommendationer
för åtgärder mot för höga halter av radon i luft, bl.a. till
följd av halterna i vattnet, har funnits sedan 1984. Högsta
tillåtna halten av radon i inomhusluften var vid denna tid
400 Bq/kbm, och man menade att en halt av 1000 -- 10 000
Bq/l vatten, kunde ge skäl att misstänka att halten av radon
i luften kom upp i dessa halter.
Enligt nya regler har gränsvärdet för tillåten halt av
radon i inomhusluft sänkts till 200 Bq/kbm i gamla hus och
för nya hus gäller en gräns på 70 Bq/kbm. Men i Allmäna
Råd 1990:5, Livsmedelsverket, står det: ''Man måste ha i
åtanke att gränsvärdet 200 Bq/kbm inte är en gräns mellan
farligt och ofarligt utan är satt av tekniska och ekonomiska
skäl, samt att gränsvärdet på 200 Bq/kbm är högt jämfört
med vad som tillämpas i andra strålskyddssammanhang''.
Det märkliga är att någon motsvarande justering av
gränsvärden för radonhalten i dricksvatten inte har gjorts.
Ändå konstaterar SSI (Svenska strålskyddsinstitutet) i en
rapport från 1993, ''Radon 1993. En rapport över läget'', att
dricka vatten med höga halter av radon och andra naturligt
förekommande radioaktiva ämnen kan medföra risk för
bland annat leukemi, även om risken för lungcancer till
följd av inandning av radonhaltig luft är högre.
Riksdagen bör ge regeringen till känna att en lagstiftning
med ett lågt gränsvärde för radon i dricksvatten måste
tillskapas, och åtgärder för att minska halten av radon i
dricksvatten måste stimuleras på olika sätt. Det finns idag
billiga metoder för att minska radonhalten i vattnet, till
exempel genom luftning.
Miljöfarliga transporter
I våra största vattentäkter Vänern och Mälaren finns
viktiga och livligt trafikerade sjöfartsleder. Där
transporteras stora mängder av farligt gods som t.ex. vid
olycksfall kan hota nyttjandet av sjöarna som vattentäkter.
Även miljöfarliga transporter och hantering av
miljöfarligt gods på land är ett stort hot mot
dricksvattentillgångarna. Många av de stora
transportlederna går genom skyddsområden för
vattentäkter och till dessa vägar hänvisas ofta transporterna
av farligt gods, via de lokala trafikföreskrifterna.
Höga krav på säkra fartyg, exempelvis dubbla skrov,
måste riktas gentemot den sjöfart som fraktar farligt gods,
i vattenekosystem som är av särskild betydelse för
dricksvattenförsörjningen. Ett ledningssystem av farligt
gods likt det som finns för sjöfarten behövs också på land.
Inom EG pågår ett intensivt samarbete för att få till stånd
säkrare transporter av miljöfarligt gods. Det är viktigt att
Sverige deltar i detta arbete. Miljöfarliga transporter är
naturligtvis ett gemensamt problem då stora mängder av
miljöfarligt gods passerar alla länders gränser.
Den fysiska planeringen
Det saknas i Sverige idag samlade program som
långsiktigt säkrar tillgången på vatten av god kvalitet eller
säkrar biologiska värden knutna till vattnen. Såväl
vattenkvalitet som vattenkvantitet påverkas som
konsekvens av samhällsplaneringen. Verksamheter som
pågår i anslutning till vattnen påverkar på olika sätt, både
på kort och lång sikt, förhållandena i vattensystemen.
Dagens fysiska planering tar i liten utsträckning hänsyn till
dessa aspekter. Få kommuner har på ett samlat sätt hanterat
vattenfrågorna i planeringen. Detta visade sig vid
Boverkets genomgång (1992) av den första genomgången
av översiktsplaner.
En svårighet vid arbetet med vattenskydd är att
sjösystem och vattendrag ofta utgör en del av ett
avrinningsområde som kan omfatta flera kommuner och
ibland t.o.m. län. Det är därför nödvändigt med samverkan
mellan kommuner och mellan län. Länens arbete med
strategier för regional miljö (STRAM) som bl.a. omfattar
regionala miljöanalyser och uppföljning av nationella mål,
förutsätts bli en viktig utgångspunkt för inriktningen av det
fortsatta arbetet. Åtgärder för utvecklad fysisk planering
blir också en viktig arbetsinsats.
Skydd av grund- och ytvattentäkter
Totalt finns det drygt 4 000
kommunala och privata anläggningar för
vattenförsörjning. Av dessa har cirka 30 % skyddsområde.
Av de kommunala vattentäkterna har endast cirka 50 %
skydd, vilket varierar beroende på storlek och om det gäller
yt- eller grundvattentäkter. Som tidigare nämnts har de
enskilda vattentäkterna endast i undantagsfall
skyddsområden.
Våra dricksvattentillgångar har alltså generellt sett ett
dåligt skydd. Detta gäller både för vattentäkter som nyttjas
idag och inte minst sådana tillgångar som kan vara av
betydelse för den framtida vattenförsörjningen, sett i ett
mycket långt perspektiv. Arbetet med att skydda
dricksvattentillgångarna måste bli mer offensivt.
Enligt NRL, naturresurslagen, skall områden som är av
riksintresse skyddas. Sådana riksintressen för
vattenförsörjningen finns inte för närvarande. Det bör
självklart kartläggas vilka områden som är av riksintresse ur
vattenförsörjningssynpunkt, så att dessa områden
långsiktigt kan skyddas gentemot andra intressen.
Sammanfattning
Hoten mot en långsiktigt bärkraftig
dricksvattenförsörjning är många. De beror av
miljöbelastningar i form av försurning och övergödning,
bristande VA-anläggningar, höga radonhalter i grundvatten
lokalt, miljöfarliga transporter och dåligt skyddade yt- och
grundvattentäkter där både skyddsområden och
skyddsföreskrifter saknas.
En parlamentarisk utredning bör tillsättas i syfte att
utreda hur hoten mot yt- och grundvatten kan motas, och
ett långsiktigt skydd av dricksvattentillgångarna säkras.
Bl.a. bör inventeras vilka dricksvattentillgångar som är av
riksintresse och därmed bör ges skydd som sådant i NRL.
Andra lagförändringar kan också visa sig nödvändiga.
Utredas bör också hur ekonomiska styrinstrument kan
utformas för att medverka till största möjliga hushållning
med naturresursen vatten.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att en parlamentarisk utredning
tillsätts med syfte att göra en total och samlad analys av hur
en långsiktigt bärkraftig dricksvattenförsörjning kan säkras,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ändring i va-lagen så att lägre va-
avgift kan medges för de fastighetsägare som ordnar med
egna LOD-lösningar,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om nödvändigheten av en lag som
anger högsta tillåtna halt av radon i dricksvatten,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att avskriva en viss del av skulden
till Polen i utbyte mot miljösatsningar för att minska
försurningsproblemen i södra Sverige.
Stockholm den 18 januari 1994
Kenneth Lantz (kds)
Jan Erik Ågren (kds)