Inledning
Tillgång till friskt vatten är något som lätt tas för givet i ett land med många tusen sjöar, floder, vatten i isälvsavlagringar, med mera. Alltför ofta har planering av mark- och vattenutnyttjande utgått från att vattnet utgör en statisk resurs, som kommer att finnas kvar där med sina tjänster, oberoende av mänskliga aktiviteter. Men detta är ett feltänkande. Vattenhjulet snurrar, så länge solen lyser på jorden och tillför energi. Genom avdunstning lyfts vatten upp ur havet, med vindarna kommer det in över land och kommer ner till markytan som regn och snö, tränger in i denna och ger upphov till sjöar och floder och förs åter till havet. Mellan hav, atmosfär och kontinenter drivs vattnet i ett evigt kretslopp. Färskvattnet i naturen förblir alltså i ständig rörelse, och vattenmängden som cirkulerar förblir densamma. Vattnet försvinner inte, och det är samma vatten som cirkulerar i våra dagar som under antiken. Den mängd vatten som finns på en plats vid en viss tid, är alltså given och kan inte med ''tekniska lösningar'' bli mer. Under sin tid som yt- eller grundvatten på kontinenterna utsätts det för stark antropogen påverkan.
Vårt sätt att hantera sötvattentillgångarna har i alltför hög grad präglats av en uppfattning om att de enda gränser som finns för nyttjandet av de naturliga vattensystemen är ingenjörernas begränsning. Men ett nytt förhållningssätt är nödvändigt för att säkra ett bärkraftigt nyttjande av sötvattentillgångarna. Både för att säkra dricksvattentillgången i hela landet och intakta vattenekosystem.
De senaste årtiondena har vi blivit tydligt medvetna om vattenekosystemens känslighet för negativ miljöpåverkan i takt med tilltagande försurning, övergödning etc. Miljökvalitetsmål för sötvatten har satts upp i Naturvårdsverkets aktionsprogram Miljö 93, men en långsiktig strategi för att nå dessa mål och att ge ett skydd av dricksvattentillgångarna på lång sikt saknas, både i det direkta skyddet av vattentäkter och i den fysiska planeringen. Det långsiktiga perspektiv i planering och beslut som krävs när det gäller åtgärder som kan påverka grundvattnet saknas till stor del. Grundvattenproblemen får ofta stå tillbaka för kortsiktiga beslut om exploateringar. Den grundförutsättning för övrig planering som ytvatten och grundvatten utgör, har inte haft tillräckligt genomslag i kommunerna.
Miljöhoten mot yt- och grundvatten
Försurning
En fjärdedel av alla vattendrag och 14 000 sjöar är allvarligt försurade. Utan kalkningsinsatser hade den siffran varit 18 000. Där marken och sjöarna är försurade är också grundvattnet påverkat. Särskilt i sydvästra delen av landet är läget allvarligt. Men också i den känsliga fjällvärlden har försurningen gått mycket långt på sina håll. Försurningen av grundvatten har i vissa fall bidragit till förhöjda halter av aluminium i dricksvattentäkter och höga kopparhalter i dricksvattnet. Det finns misstankar om samband mellan aluminium i dricksvatten och demenssjukdomar liksom mellan koppar i dricksvatten och diarré hos spädbarn, även om sambanden inte är belagda.
Den försurningspåverkan på grundvattnet som vi hittills fått erfara, kommer att fortsätta och ytterligare försämra grundvattenkvalitén i flera och större områden i framförallt södra Sverige, ända tills svavel- och kvävedepositionen reducerats till nivåer som ligger under den kritiska belastningsgränsen för dessa ämnen. En rad sekundära försurningseffekter kan förväntas med tiden, t.ex. ökande halter av järn, mangan, aluminium och kadmium i grundvatten.
Kostnadseffektivt vore bl.a. att satsa på det program för skuldavskrivning mot miljöinvesteringar som Polen erbjuder alla länder som de har skuld till. Flera västländer har antagit utmaningen och skrivit av några procent på skulden. I gengäld får man möjlighet att påverka vilka miljöinvesteringar som ska komma till stånd. Meningen är att miljösatsningarna ska ligga på områden som ''givarlandet'' får direkt egen glädje av i form av minskade gränsöverskridande föroreningar. Polen bidrar till en stor del av de försurande luftföroreningarna över Sverige.
Övergödning
Den intensiva användningen av näringsämnen i jordbruket har ökat halterna av nitrat i grundvattnet -- och därigenom i många brunnar -- på landsbygden. Höga nitrathalter i dricksvattnet kan skada människan, speciellt barn. Ungefär 100 000 personer uppskattas dricka vatten med höga halter nitrat (tjänligt med anmärkning enligt Livsmedelsverkets riktlinjer). I grunda, dåligt byggda brunnar kan nitrat- och nitrithalten sänkas om brunnen repareras. Men samtidigt måste kvävebelastningen till marken minskas.
Totalt får 2,4 miljoner permanentboende och fritidsboende i glesbygden sin vattenförsörjning från cirka 800 000 enskilda brunnar. Skyddet för enskilda brunnar är obefintligt.
Övergödning av sjöar och vattendrag kan leda till algblomningar och förändrad artsammansättning hos växtplankton, vilket kan leda till smakförändringar och risk för förgiftning av vattnet (algtoxiner).
Saltvatteninträngning
En ökad vattenanvändning i framför allt fritidshus har lett till ökade problem med salt grundvatten, främst i bergborrade brunnar. Problemen är störst i landets kustområde, samt i ett bälte mellan Stockholm och Göteborg. Anledningen till saltvatteninträngning är bland annat att uttaget av grundvatten är större än bildningen av nytt grundvatten, dvs. en grundläggande kretsloppsprincip bryts. För att komma till rätta med detta problem har regeringen tillsatt en utredning för att undersöka hur hushållningen med grundvatten skall kunna förbättras, bl.a. genom en förbättrad fysisk planering och genom bättre reglering av vattenuttag ur enskilda brunnar. För uttag av vatten för enskilt hushåll krävs inte tillstånd. För vissa regioner skulle sannolikt detta behövas, eller åtminstone ett anmälningsförfarande.
Avloppsvatten och dagvatten
Ett gammalt och i många delar dåligt underhållet avloppsvattenledningsnät, har under det senaste decenniet lett till flera smittspridningstillfällen och sjukdomsutbrott då avloppsvatten förorenat dricksvatten. Spillvatten från reningsverken har -- även om avdödningen av bakterier är effektiv i reningsverken -- en ibland oacceptabelt hög halt av bakterier i spillvattnet när detta når recipienten. Det är nämligen svårt att åstadkomma en fullständig avdödning av sjukdomsframkallande bakterier och virus. Introducering av alternativa toalettsystem bör bland annat mot bakgrund av detta faktum stimuleras.
Dagvatten, det vatten som uppkommer vid nederbörd över städer när detta rinner över hustak, hårdgjorda asfalterade ytor, med mera, innehåller varierande mängder av suspenderat matrial, närsalter, metaller, bakterier och organiska föreningar. I de flesta fall leds dagvattnet direkt ut till närmaste vattendrag där det kan ge upphov till skador på vattenmiljön. På senare tid har arbetet med att utveckla LOD, lokalt omhändertagande, intensifierats. Vid nybebyggelse försöker man nu planera områdena så att inga dagvattenledningar ska behövas, utan en naturlig penetrering ska kunna ske direkt i marken eller till dammar. Det blir alltså viktigt med mycket grönyta. Arbete med LOD skulle i mycket högre utsträckning behöva utvecklas efter lokala förutsättningar i redan befintliga stadsbebyggelser.
Riksdagen bör därför ge regeringen till känna att va- lagen bör ändras så att det blir möjligt att ge lägre va-taxa till de fastigheter som ordnar med egna LOD-lösningar.
Radonhaltigt vatten
I vissa regioner innehåller dricksvattnet i djuborrade brunnar radon. Det radonhaltiga vattnet påverkar radonhalten i inomhusluften mer eller mindre beroende av hur höga halterna av radon i vattnet är. Rekommendationer för åtgärder mot för höga halter av radon i luft, bl.a. till följd av halterna i vattnet, har funnits sedan 1984. Högsta tillåtna halten av radon i inomhusluften var vid denna tid 400 Bq/kbm, och man menade att en halt av 1000 -- 10 000 Bq/l vatten, kunde ge skäl att misstänka att halten av radon i luften kom upp i dessa halter.
Enligt nya regler har gränsvärdet för tillåten halt av radon i inomhusluft sänkts till 200 Bq/kbm i gamla hus och för nya hus gäller en gräns på 70 Bq/kbm. Men i Allmäna Råd 1990:5, Livsmedelsverket, står det: ''Man måste ha i åtanke att gränsvärdet 200 Bq/kbm inte är en gräns mellan farligt och ofarligt utan är satt av tekniska och ekonomiska skäl, samt att gränsvärdet på 200 Bq/kbm är högt jämfört med vad som tillämpas i andra strålskyddssammanhang''.
Det märkliga är att någon motsvarande justering av gränsvärden för radonhalten i dricksvatten inte har gjorts. Ändå konstaterar SSI (Svenska strålskyddsinstitutet) i en rapport från 1993, ''Radon 1993. En rapport över läget'', att dricka vatten med höga halter av radon och andra naturligt förekommande radioaktiva ämnen kan medföra risk för bland annat leukemi, även om risken för lungcancer till följd av inandning av radonhaltig luft är högre.
Riksdagen bör ge regeringen till känna att en lagstiftning med ett lågt gränsvärde för radon i dricksvatten måste tillskapas, och åtgärder för att minska halten av radon i dricksvatten måste stimuleras på olika sätt. Det finns idag billiga metoder för att minska radonhalten i vattnet, till exempel genom luftning.
Miljöfarliga transporter
I våra största vattentäkter Vänern och Mälaren finns viktiga och livligt trafikerade sjöfartsleder. Där transporteras stora mängder av farligt gods som t.ex. vid olycksfall kan hota nyttjandet av sjöarna som vattentäkter.
Även miljöfarliga transporter och hantering av miljöfarligt gods på land är ett stort hot mot dricksvattentillgångarna. Många av de stora transportlederna går genom skyddsområden för vattentäkter och till dessa vägar hänvisas ofta transporterna av farligt gods, via de lokala trafikföreskrifterna.
Höga krav på säkra fartyg, exempelvis dubbla skrov, måste riktas gentemot den sjöfart som fraktar farligt gods, i vattenekosystem som är av särskild betydelse för dricksvattenförsörjningen. Ett ledningssystem av farligt gods likt det som finns för sjöfarten behövs också på land. Inom EG pågår ett intensivt samarbete för att få till stånd säkrare transporter av miljöfarligt gods. Det är viktigt att Sverige deltar i detta arbete. Miljöfarliga transporter är naturligtvis ett gemensamt problem då stora mängder av miljöfarligt gods passerar alla länders gränser.
Den fysiska planeringen
Det saknas i Sverige idag samlade program som långsiktigt säkrar tillgången på vatten av god kvalitet eller säkrar biologiska värden knutna till vattnen. Såväl vattenkvalitet som vattenkvantitet påverkas som konsekvens av samhällsplaneringen. Verksamheter som pågår i anslutning till vattnen påverkar på olika sätt, både på kort och lång sikt, förhållandena i vattensystemen. Dagens fysiska planering tar i liten utsträckning hänsyn till dessa aspekter. Få kommuner har på ett samlat sätt hanterat vattenfrågorna i planeringen. Detta visade sig vid Boverkets genomgång (1992) av den första genomgången av översiktsplaner.
En svårighet vid arbetet med vattenskydd är att sjösystem och vattendrag ofta utgör en del av ett avrinningsområde som kan omfatta flera kommuner och ibland t.o.m. län. Det är därför nödvändigt med samverkan mellan kommuner och mellan län. Länens arbete med strategier för regional miljö (STRAM) som bl.a. omfattar regionala miljöanalyser och uppföljning av nationella mål, förutsätts bli en viktig utgångspunkt för inriktningen av det fortsatta arbetet. Åtgärder för utvecklad fysisk planering blir också en viktig arbetsinsats.
Skydd av grund- och ytvattentäkter
Totalt finns det drygt 4 000 kommunala och privata anläggningar för vattenförsörjning. Av dessa har cirka 30 % skyddsområde. Av de kommunala vattentäkterna har endast cirka 50 % skydd, vilket varierar beroende på storlek och om det gäller yt- eller grundvattentäkter. Som tidigare nämnts har de enskilda vattentäkterna endast i undantagsfall skyddsområden.
Våra dricksvattentillgångar har alltså generellt sett ett dåligt skydd. Detta gäller både för vattentäkter som nyttjas idag och inte minst sådana tillgångar som kan vara av betydelse för den framtida vattenförsörjningen, sett i ett mycket långt perspektiv. Arbetet med att skydda dricksvattentillgångarna måste bli mer offensivt.
Enligt NRL, naturresurslagen, skall områden som är av riksintresse skyddas. Sådana riksintressen för vattenförsörjningen finns inte för närvarande. Det bör självklart kartläggas vilka områden som är av riksintresse ur vattenförsörjningssynpunkt, så att dessa områden långsiktigt kan skyddas gentemot andra intressen.
Sammanfattning
Hoten mot en långsiktigt bärkraftig dricksvattenförsörjning är många. De beror av miljöbelastningar i form av försurning och övergödning, bristande VA-anläggningar, höga radonhalter i grundvatten lokalt, miljöfarliga transporter och dåligt skyddade yt- och grundvattentäkter där både skyddsområden och skyddsföreskrifter saknas.
En parlamentarisk utredning bör tillsättas i syfte att utreda hur hoten mot yt- och grundvatten kan motas, och ett långsiktigt skydd av dricksvattentillgångarna säkras. Bl.a. bör inventeras vilka dricksvattentillgångar som är av riksintresse och därmed bör ges skydd som sådant i NRL. Andra lagförändringar kan också visa sig nödvändiga. Utredas bör också hur ekonomiska styrinstrument kan utformas för att medverka till största möjliga hushållning med naturresursen vatten.
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att en parlamentarisk utredning tillsätts med syfte att göra en total och samlad analys av hur en långsiktigt bärkraftig dricksvattenförsörjning kan säkras,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ändring i va-lagen så att lägre va- avgift kan medges för de fastighetsägare som ordnar med egna LOD-lösningar,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om nödvändigheten av en lag som anger högsta tillåtna halt av radon i dricksvatten,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att avskriva en viss del av skulden till Polen i utbyte mot miljösatsningar för att minska försurningsproblemen i södra Sverige.
Stockholm den 18 januari 1994 Kenneth Lantz (kds) Jan Erik Ågren (kds)