Jättelokan (Heracleum mantegazzianum) och
närstående former, har sedan 1960-talet spritt sig mycket
kraftigt inte bara i vårt land utan också i andra länder i
Europa. Särskilt från forna Tjeckoslovakien och England
har rapporterats om problem till följd av jättelokans
spridning. I Sverige har björnlokan införts som
prydnadsväxt.
Arten är synnerligen skrymmande. Lokan kan bli 2--3
meter hög och utvecklar stora blad. Därmed tränger den
med lätthet undan annan växtlighet. Får bestånden
utvecklas fritt expanderar de snabbt i omfång.
Plantans växtsaft innehåller furocoumarin som är starkt
fototoxiskt. Detta innebär att kombinationen av växtsaft
och solljus på hud ger upphov till kraftiga och svårläkta
smärtande hudutslag och i bland hög feber. Det finns
undersökningar som visar att dessa akuta besvär kan övergå
i permanenta eksemartade utslag.
Från Skåne finns exempel där jättelokan bildat väldiga
monokulturer på många hektars utbredning, såsom vid
kusten vid Abbekås och längs Vegeån. Spridningen av
jättelokan i bl.a. Stockholmstrakten och delar av östkusten
är för närvarande oroväckande. Förekomsten tunnar ut
norr om Dalälven men arten förekommer ända upp i
Västerbotten. Spridningen sker i hög grad längs vägar,
järnvägar och floder.
Växter som uppträder som besvärande ogräs bör
normalt ses som något som kommer och går. Vanliga
bekämpningsåtgärder kan vara tillfyllest. Beträffande
jättelokan är det dock tveksamt om arten någonsin spontant
lämnar den areal som den etablerat sig på. Samtliga
bestånd, små som stora, som lämnas obeaktade kan väntas
öka varje år. Det allvarligaste är dock inte detta, utan
etableringen av nya bestånd.
Numera görs insatserna målmedvetet och rationellt och
med gott resultat. Så t.ex. i vissa Skånekommuner där
jättelokan först orsakade problemen. Vägverket och
SJ/Banverket har också genomfört betydelsefulla insatser.
Kostnaderna för den bekämpning som i dag genomförs
torde röra sig om miljonbelopp årligen. Risken finns att
denna kostnad på sikt kommer att öka kraftigt om
åtgärderna eftersätts. Ur ekonomisk synpunkt borde det
därför vara bättre att se till att få bort arten helt. Det är
fortfarande möjligt i en stor del av landet.
Flera europeiska länder har problem med jättelokan och
dess spridning. Av våra grannländer är det i första hand
Danmark som arbetat med problemet. Lagstiftning riktad
mot björnlokan finns bl.a. i Storbritannien.
Svensk lagstiftning finns redan som rör enskilda
växtarter, dels sådana som är riskabla från
växtskyddssynpunkt, dels utrotningshotade arter och arter
som berörs av narkotikalagstiftningen. När det gäller
införsel kan regeringen förordna om direkt förbud.
Ingen av de befintliga förordningarna är tillämpliga på
jättelokan. Rätten att odla och sprida jättelokan på egen
mark kan endast begränsas genom särskild lagstiftning.
Vår uppfattning är att frågan om lagstiftning i syfte att
förhindra spridning av jätteloka bör prövas.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att förhindra spridning av
jätteloka.
Stockholm den 18 januari 1994
Inga Berggren (m)
Per Stenmarck (m)